Macka i stället för mat

[mandalaki]

Tänk att aldrig någonsin säga till varken barn, partner, vänner eller arbetskamrater att de gör något bra, liksom. Känns rätt dunkelt.

Du har alltså inte läst något av det hon skrev senare? Det finns citerat i mitt inlägg en liten bit upp.

 

[mandalaki]

Till exempel det här tycker jag är rätt änkvärt. Fast det kommenterar ingen av er.

Idag klättrade mitt barn upp på en stor sten.
"Mamma titta!"
"Jag ser! Pirrar det i magen att vara så högt upp?"
"Mm! Pirrar magen!"
Sen fortsätter vi prata om hur spännande det är att vara högt upp, hur långt en kan se, hur bra det känns att kunna klättra själv osv osv. Barnet pratar med entusiasm och är överlycklig över att mamma ser hen.

Barnets kusin klättrade upp på en gunga när vi var i lekparken i helgen.
"Mamma jag kom upp själv!"
"Vad duktig du är"
Sen var det slut det.

 

[Hyacinth]

Men alltså seriöst. Jag orkar inte diskutera det här mer när ingen läser vad jag faktiskt skriver, men jag försöker en sista gång.

Jag och min partner använder inte ordet duktig pga dåliga känslor förknippade med just det ordet. Vi uppmuntrar, visar kärlek, visar hur stolta vi är osv osv på andra sätt, med andra ord. Vi älskar vårt barn över allt annat, som de flesta andra föräldrar, och gör det vi tror är bäst.

Jag har aldrig bett, tyckt, föreslagit eller påpekat att andra ska sluta använda ordet duktig. Jag har aldrig klagat på hur andra är i sitt föräldraskap.

Så otroligt skittråkigt att få höra att mitt föräldraskap är så hemskt (antar jag?) att det gör någon nedstämd. Som att jag är totalt känslokall och förstör mitt barn för livet genom att inte använda ordet duktig. Då ids jag fan inte mer.

Jag är imponerad av att du lyckas!
Klart du inte är känslokall, men i alla fall jag tycker det är ett intressant ämne, och du är ju inte ensam om att göra så.
Jag säger nog Duktig alldeles för ofta, det jobbar jag på.

 

[ako]

D

Till exempel det här tycker jag är rätt änkvärt. Fast det kommenterar ingen av er.

Det är tänkvärt men samtidigt hade båda föräldrarna kunnat spinna vidare, oavsett "duktig" eller ej.

 

[ako]

J

Du har alltså inte läst något av det hon skrev senare? Det finns citerat i mitt inlägg en liten bit upp.

Jo det har jag, och det nämner jag också. Jag hoppas verkligen att hon berömmer människor i sin omgivning, men samtidigt är ju uppenbarligen grundinställningen att hon helst inte gör det- det skrev hon ju trots allt tydligt först.

 

[Badger]

Till exempel det här tycker jag är rätt änkvärt. Fast det kommenterar ingen av er.

Jo jag kommenterade, med det i citat.

 

[ako]

Ah härligt, jag hoppas på att någonting faller på plats när jag fyller 80 eller så. (Hoppas pappa inte skäms över mig men det är nog osannolikt, även om han hävdar att han inte gör det, båda tycker fortfarande mitt utseende lämnar lite övrigt att önska. Som tur är har han nya barn han kanske kan bli stolt över.)

Jag håller med om matematik. Det är så onödigt att hävda att det är tråkigt och svårt. Vissa barn tycker ju det är jättekul och lätt. Jobbigt att förstöra den glädjen för att, och dessutom markera som konstiga de barn som älskar matte. (Vi fick standardstraffet i mellanstadiet att räkna matte på teckningslektionen om vi hade pratat på svenskan...)

Vilken stjärna till pedagog ... Inte!!! Man hoppas ju att den falangen lärare har gått i pension nu! Hade väl däremot mer förstått om klassen fått längre svensklektion- inte som straff utan för att hinna med det man inte hann p g a prat- då svenska (och matte med i och för sig) är kärnämnen medans bild inte är det. Men extra MATTE för att man pratat bort SVENSKAN!?

 

[Badger]

Jo jag kommenterade, med det i citat.

Nr 128. (Dvs jag bekräftade att jag har läst de artiklar som Energy också läst om barnuppfostran och hur man ska säga numera. Exemplet hon ger är ett skolexempel som jag också läst i flera av dem. Men att jag håller med och inte med på en gång. Jag tycker det finns poänger i det. Men att det blir lite konstgjort och enahanda också. Ja jag har också testat men ändrat mig till att säga Vad fin! vad du har ansträngt dig, visst är det kul att rita (såklart inte exakt så) osv dvs det jag tänker spontant först i alla fall (ja jag tänker ibland, spontant att det är jättefint), istället för -hur kändes det att göra en teckning, vad många färger (speciellt som A brukar vara ganska monokrom ).

(Vad jag undviker lite mer däremot är nog uttryck som -du har verkligen talang/känsla för färg/matte/hoppa. Haken är ju att jag som sagt fått mycket konstruktiv kritik och ganska lite beröm och det har som sagt sina poänger, och inte (klart mina föräldrar trodde de berömde! Konstruktivt. Klart mamma tyckte jag var världens sötaste, men skulle liksom inse det själv/absolut inte bli tyckmycken, men dock vara "klädd" och vara lite smalare kanske). Samtidigt ska jag väl inte skylla på föräldrar så mycket, man gör sitt eget liv oavsett, allt kan gå fel och det mesta kan nog gå rätt. Jag är också cynisk, jag läste mammas tidningen Barn om barnuppfostran redan som tolvåring och satt och tyckte det var bra dumt ibland, trenderna svänger lite hit och lite dit och en gång var konstruktiv kritik en trend, sedan beröm en trend, nu är det en trend att inte berömma.)

 

[Badger]

Vilken stjärna till pedagog ... Inte!!! Man hoppas ju att den falangen lärare har gått i pension nu! Hade väl däremot mer förstått om klassen fått längre svensklektion- inte som straff utan för att hinna med det man inte hann p g a prat- då svenska (och matte med i och för sig) är kärnämnen medans bild inte är det. Men extra MATTE för att man pratat bort SVENSKAN!?

Haha eller hur, finns inte en chans, hon var bara 30 eller så, fem år kvar isf. Tror gamla skolan, de som var 60 när jag var liten, faktiskt var bättre*. (Man kan trösta sig med att hon faktiskt lärde mig räkna matte ändå. Hon var kanske opedagogisk men inte odidaktisk.)

*men det var de ju nog inte, inte om man hör alla vansinniga historier från mammas lärare.

 

[ako]

Haha eller hur, finns inte en chans, hon var bara 30 eller så, fem år kvar isf. Tror gamla skolan, de som var 60 när jag var liten, faktiskt var bättre*. (Man kan trösta sig med att hon faktiskt lärde mig räkna matte ändå. Hon var kanske opedagogisk men inte odidaktisk.)

*men det var de ju nog inte, inte om man hör alla vansinniga historier från mammas lärare.

Nej det är säkert blandat oavsett generation. Det är 30 år sen jag gick på mellanstadiet också och jag minns från hela min skoltid både fantastiska lärare och de jag inte tyckte lyckades med sitt uppdrag.

 

[kryddelydd]

Men varför är just DUKTIG det enda giltiga berömmet? Varför duger det inte lika bra med "du har verkligen kämpat för det där betyget! Vad glad och stolt jag blir, känns det bra?".

Jag fattar verkligen inte varför du med flera tycker att det är så viktigt med just duktig.

Fast i "duktig" kan ju "bra kämpat" ligga.
Exempel:

"vad duktig du är som gjort läxan!" (även om jag inte tycker att det är just duktigt att ha gjort läxan, utan det bör vara en självklarhet men jag tror du vet vad jag menar).

Jag ser inte "duktig" som enda skälet till beröm. Men duktig bör rimligen också vara ett "godkänt beröm".