lite).)Vilket visset uttryck, behagar inte äta....skulle du prata om en vuxen så?det känns som barn är av en sämre sort som minsann ska lära sig äta. Varför kan inte barn få prova sig fram bara?
Inte så konstigt att ungen "testar att slippa mat eller plocka ut godbitarna" (som du uttryckte det) när det är så mamma gör.
Du gör ju som du vill men jag är uppväxt i ett hem utan beröm och det är skit. Så otroligt mycket prestationskrav det här gett mig då jag jobbat hårdare och hårdare för att få det där berömmet som aldrig kom.
Inte när de hör
(Precis som med barn.) Men jo det diskuteras lite så, speciellt när vi rensade allergilistan från "tycker inte om" i en förening, för vi klarade faktiskt i slutänden inte av att fixa annat än allergi och specialmaten. Att också vid en middag ersätta alla rätter som någon inte tyckte om med specialalternativ gjorde arbetsbördan för de frivilliga som lagade mat omöjlig.Håller med, moderation i allt. Strunta i modenycker om exakt vad man ska säga till barn, kan man aldrig göra lite av varje?
Fast jag tänker mer som, visst är man duktig om man dukar. Visst är man duktig första gången man lyckas med någonting. Vi känner ett par som berömmer varandra för "onödiga" saker som tvätt, städning och disk. Det som är så himla tråkigt att göra. Jag har testat, det känns jättebra när någon säger -vad duktig du var som diskade
Jag trycker det där med att inte berömma verkar vara en j*****t sorglig trend som nog har sin upprinnelse i att någon "guru" någon gång tyckte så eller liknande.
Jag hade talat lika om en vuxen. Man har olika sätt att uttrycka sig på.
Tack för input.
Fast jag tänker mer som, visst är man duktig om man dukar. Visst är man duktig första gången man lyckas med någonting. Vi känner ett par som berömmer varandra för "onödiga" saker som tvätt, städning och disk. Det som är så himla tråkigt att göra. Jag har testat, det känns jättebra när någon säger -vad duktig du var som diskade
Visst jag har också läst alla de där artiklarna om -hur man ska tala till barn och om grit*. Och har plockat upp bitar ur det. Men hittills har alla modenycker i barnuppfostran tm lett till att barn kommer ihåg det sedan som vuxna om de drivits till sin absoluta spets. Från fri uppfostran till det amerikanska självförtroende utan orsak tänket -bäst bäst, till -duktiga flickan. Så när amerikanarna försöker slå sig fria från sitt bra utan orsak misstag så behöver nog inte vi i Sverige slå lika hårt, för jag tror aldrig vi hamnade lika djupt i problemet.
Aldrig beröm utan ansträngning och oftast inget beröm när man ansträngt sig heller är nog i sin extrem likadan som alla andra metoder, vissa barn kommer att minnas det. Visst funkar jättebra med föräldrar som aldrig rent berömmer en teckning utan att kommentera hur man kan förbättra den. Men kanske inte lika bra i skolan att bra är gott nog-neutralt och inte bra ger kritik. Inte för att jag har prestationsångest, eller är duktig eller så, men för att det är trist och inte så uppmuntrande. Så kanske att försöka vara naturlig med sina barn ändå och använda sitt naturliga språk till viss del.
*Jag gillar grit diskussionen. Det var så mycket böcker och attityd under 80-talet att -alla är bäst på någonting och det är man helt naturligt, bara att upptäcka vad. Att de som aldrig var bäst på någonting liksom letar än idag.
(Så jo jag säger ibland om en teckning -oj vad fin, jättefin! vad du har ansträngt dig! (och menar det!). Istället för -jo, du har valt färgerna noga, hur tänkte du där, men du kunde skuggat lite där med mörkgrönt och (som mer är av mina föräldrars typ och iofs verkligen visar intresse, men...) )
Tja, jo så kan man tänka. Jag sa bara hur jag kände det som liten med det.
Fast jag tänker mer som, visst är man duktig om man dukar. Visst är man duktig första gången man lyckas med någonting. Vi känner ett par som berömmer varandra för "onödiga" saker som tvätt, städning och disk. Det som är så himla tråkigt att göra. Jag har testat, det känns jättebra när någon säger -vad duktig du var som diskade
Visst jag har också läst alla de där artiklarna om -hur man ska tala till barn och om grit*. Och har plockat upp bitar ur det. Men hittills har alla modenycker i barnuppfostran tm lett till att barn kommer ihåg det sedan som vuxna om de drivits till sin absoluta spets. Från fri uppfostran till det amerikanska självförtroende utan orsak tänket -bäst bäst, till -duktiga flickan. Så när amerikanarna försöker slå sig fria från sitt bra utan orsak misstag så behöver nog inte vi i Sverige slå lika hårt, för jag tror aldrig vi hamnade lika djupt i problemet.
Aldrig beröm utan ansträngning och oftast inget beröm när man ansträngt sig heller är nog i sin extrem likadan som alla andra metoder, vissa barn kommer att minnas det. Visst funkar jättebra med föräldrar som aldrig rent berömmer en teckning utan att kommentera hur man kan förbättra den. Men kanske inte lika bra i skolan att bra är gott nog-neutralt och inte bra ger kritik. Inte för att jag har prestationsångest, eller är duktig eller så, men för att det är trist och inte så uppmuntrande. Så kanske att försöka vara naturlig med sina barn ändå och använda sitt naturliga språk till viss del.
*Jag gillar grit diskussionen. Det var så mycket böcker och attityd under 80-talet att -alla är bäst på någonting och det är man helt naturligt, bara att upptäcka vad. Att de som aldrig var bäst på någonting liksom letar än idag.
(Så jo jag säger ibland om en teckning -oj vad fin, jättefin! vad du har ansträngt dig! (och menar det!). Istället för -jo, du har valt färgerna noga, hur tänkte du där, men du kunde skuggat lite där med mörkgrönt och (som mer är av mina föräldrars typ och iofs verkligen visar intresse, men...) )
