Är jag korkad som går och suktar efter en jättefin motorcykel för 90.000:-? Ena sidan av mig tänker att det är alldeles för mycket pengar och att jag kan köpa en annan hoj för hälften av pengarna som jag har lika roligt med. Den andra halvan av mig säger att man bara lever en gång och att det är självklart att jag ska köpa den där jag suktar efter. Pengarna finns inte utan jag kommer få låna till den. Lån är beviljat på 3,99% ifall jag bestämmer mig.
Samtidigt har jag arrenderat en gård i massvis med år nu som jag sedan 5,5 år tillbaka bor heltid på. Nu har ägaren avlidit (ålderdom) och till våren när bouppteckningen är klar hoppas jag att arvingen kommer fram till att jag får köpa. Det handlar inte om några stora pengar, men runt miljonen kronor i alla fall. De pengarna finns inte heller, men däremot finns handpenningen på ett öronmärkt konto.
I hagen går 3 st d-ponnyer, varav en gammal som ska avlivas innan nyår. Kvar finns en 3-åring jag tänker att jag ska behålla livet ut, och en 2-åring som ska ridas in nu under vintern och säljas till våren/sommaren som 3-åring. Ska jag ha kvar 3-åringen (snart 4) så tänkte jag ställa henne hos grannen, vilket kommer kosta mig lika mycket som att ha mina 3 st nuvarande, men då har jag bara en att tänka på. Samtidigt är jag ju lite sugen på att köpa mig ett connemara-sto för avel och promenadridning, vilket innebär att jag har sällskap och kan ha ponnyerna hemma vilket egentligen blir billigare än att ha en hos grannen, men mer jobb förstås. Och så var det det där med att ha råd med den där dumma hojen som jag inte kan släppa.
Lever man bara en gång?
