Kalaspinglan
Trådstartare
Satt och läste en intervju i tidningen Svensk Polis med Carin Götblad (länspolismästare i Sthlm) om vad man ska göra för att få fler kvinnor att söka chefstjänster inom polisen. Hon nämner att ett problem är att många kvinnor fortfarande har det största ansvaret över barnen och därför inte orkar ta ett chefsjobb.
Så tänkte jag lite grand på det där... Är det så att männen inte vill ta ansvaret, eller är det så att vi kvinnor inte släpper in männen?
Jag är ett jätttebra exempel på det där. Jag är jättesur och arg på min älskade sambo för att jag alltid tar allt ansvar över Filip. Jag är föräldrarledig och tar därför hand om honom mestadel av tiden. När han sedan kommer hem från jobbet så fixar jag mat och tar hand om Filip, ser till att sambon får lite lugnt när han kommer hem. På kvällen så turas vi om att natta, men jag tar alltid nätterna. Allt detta för att underlätta för min sambo, men framför allt eftersom jag "vet bäst vad som fungerar"...
Och så är det. Jag vet att det fungerar bäst att göra på mitt sätt, oftast, men hur tusan ska han kunna lära sig om jag aldrig låter honom försöka själv?
Varför är jag där och säger till honom "gör såhär, det funkar bättre" (i alla välmening iofs) istället för att låta honom komma till insikt själv, och kanske till och med hitta ett ännu bättre sätt...
Jag erkänner, jag har ett kontrollbehov. Jag gillar att vara den vårdande och omhändertagande. Jag vill vara en i mitt tycke perfekt mamma, sambo osv osv.. Ändå gräver jag ju min egen grop.
Känner ni igen det där? Hur mycket släpper ni in papporna i det dagliga med barnen?
Kan ni ge mig goda råd för att våga släppa kontrollen?
Trevlig helg!
Så tänkte jag lite grand på det där... Är det så att männen inte vill ta ansvaret, eller är det så att vi kvinnor inte släpper in männen?
Jag är ett jätttebra exempel på det där. Jag är jättesur och arg på min älskade sambo för att jag alltid tar allt ansvar över Filip. Jag är föräldrarledig och tar därför hand om honom mestadel av tiden. När han sedan kommer hem från jobbet så fixar jag mat och tar hand om Filip, ser till att sambon får lite lugnt när han kommer hem. På kvällen så turas vi om att natta, men jag tar alltid nätterna. Allt detta för att underlätta för min sambo, men framför allt eftersom jag "vet bäst vad som fungerar"...
Och så är det. Jag vet att det fungerar bäst att göra på mitt sätt, oftast, men hur tusan ska han kunna lära sig om jag aldrig låter honom försöka själv?
Varför är jag där och säger till honom "gör såhär, det funkar bättre" (i alla välmening iofs) istället för att låta honom komma till insikt själv, och kanske till och med hitta ett ännu bättre sätt...
Jag erkänner, jag har ett kontrollbehov. Jag gillar att vara den vårdande och omhändertagande. Jag vill vara en i mitt tycke perfekt mamma, sambo osv osv.. Ändå gräver jag ju min egen grop.
Känner ni igen det där? Hur mycket släpper ni in papporna i det dagliga med barnen?
Kan ni ge mig goda råd för att våga släppa kontrollen?
Trevlig helg!