Just det där - "i olika sammanhang har man olika kläder" - är ju litet av kärnan i diskussionen.
Det jag tycker är intressant är
varför de konventionerna är så starka eller snarare vad de grundar sig på. Jag har tidigare resonerat kring skillnaden mellan det jag kallar funktionella kontra kulturella klädkoder, och det finns även något av ett överlapp ifråga om t ex de sexuella signaler som exponerad hud sänder ut i många sammanhang. Men när du (med flera) anför att "i olika sammanhang har man olika kläder" så upplever jag att det är ett ställningstagande utan djupare grund, som man lutar sig mot utan att närmare reflektera över orsak och bakgrund till. "Man har." "Man gör." "Man skall."
Vad är det som gör att somliga idag 2016 uppfattar en banktjänsteman som mer yrkeskunnig, seriös och kompetent om han bär kostym än om han bär jeans och skjorta? Bedömer vi verkligen inte yrkeskompetens djupare än valet av klädesplagg? Och när vi självcensurerar bort nakna axlar på ett kontor,
varför gör vi det? För att inte trigga opassande sexuella responser, som andra människor är predestinerade att lämna? Och hur skiljer det sig i så fall från att bära t ex burka av samma orsak?
Det finns andra liknande exteriöra koder, jag diskuterade en på en fest för en tid sedan - tatueringar. En bekant har en grav aversion mot synliga tatueringar och hör även till de som förhåller sig strikt konservativt till klädkoder. Jag ställde en kanske litet hårddragen fråga - om bekantingen hade en livshotande åkomma som bara några en specialistläkare i världen kan operera och den personen har synliga tatueringar på t ex händerna, skulle det vara ett problem? Ja, den läkaren skulle aldrig få röra vid min bekant; tatueringarna skulle visa att läkaren ifråga var omdömeslös, oseriös och inkompetent.
(Vi agreed to disagree där.)
Samtidigt som jag förstår vad du menar så känner jag ändå att det inte är ett helt okontroversiellt ställningstagande; att det cementerar uppfattningen att det finns kläder som inte är ok att bära, att somliga kläder inte är respektabla, och i förlängningen gör att en människa inte kan - eller kanske rent av inte skall - uppfattas som respektabel. Tvärt emot linjen man brukar vilja förmedla till ffa barn, att det skall vara ok att klä sig som man vill utan att andra skall kritisera eller nedvärdera. Eller sexualisera. Snårig skog där, imho.
Jag tror att det är av godo att åtminstone försöka växla bort bedömningsgrunden kläder/exteriör till förmån för faktisk yrkeskompetens. Jag lyckas inte alltid själv, verkligen inte, men jag försöker för det mesta tänka på att inte döma hunden efter håren. (Och jag köper inte pseudoargumentet att just anpassningen till traditionell (kulturell) klädkod
är en aspekt av yrkeskompetens.
)
