Korkad man går bakom ryggen på familj

[Petruska]

Men tror du inte att de skulle känna sig svikna om han hade lämnat sin familj utan att otroheten hade funnits med i bilden, är den skillnaden så enormt stor? Som barn kan man omöjligt heller förstå nyanserna i ett vuxet parförhållande utan tänker mer svartvitt att det var pappans fel. Men ni som är vuxna runt den här familjen borde kunna se mer nyanserat på det här.

För mig känns det minst lika rimligt att vara besviken på sin pappa för att han lämnar ens mamma för en kvinna han inte ens har haft sex med.

Men för små barn tror jag inte att frågan om vem som har sex med vem är särskilt närvarande.

 

[Lovisaleonora]

Men för små barn tror jag inte att frågan om vem som har sex med vem är särskilt närvarande.

Jag är inte säker på att det är något man ens som äldre avkomma vill ha reda på. Som barn, halvvuxen och helvuxen har jag närt ett livligt ointresse för mina föräldrars sexliv. Ju mindre jag vet, desto bättre.

 

[Gimlan]

Trots det är han världens bästa pappa! Som röker, lagar god mat, aldrig är singel och är överdrivet förtjust i sin cocker spaniel. Även pappor är människor och människor är väldigt sällan perfekta.

Vilken underbar beskrivning

 

[Petruska]

Jag är inte säker på att det är något man ens som äldre avkomma vill ha reda på. Som barn, halvvuxen och helvuxen har jag närt ett livligt ointresse för mina föräldrars sexliv. Ju mindre jag vet, desto bättre.

Jag håller verkligen med. Just sexrelaterade frågor, föredrar jag att diskutera med personer som inte är min familj i rakt upp- eller nedstigande led.

Men från någon ålder, så vet man ju, även om man helst inte tänker på det, att föräldrar har sex. Med varandra eller med andra personer.

Fortfarande tycker jag, som vuxen, att om någon ska skilja sig från ett relativt långt förhållande där stora gemensamma åtaganden ingår - såsom barn - så verkar det väl rimligt att man har haft sex med den man lämnar för, innan man lämnar. (I de fall som separationen sammanfaller med att den ena har träffat någon ny.)

Blotta tanken på att bli dumpad för någon som min man knappt känner och inte ens har gått i säng med, känns helt orimlig. Hur kan en person han knappt känner konkurrera ut mig, liksom?

 

[mandalaki]

För mig känns det minst lika rimligt att vara besviken på sin pappa för att han lämnar ens mamma för en kvinna han inte ens har haft sex med.

Jag tror inte att man som barn riktigt vet varför man är besviken, man hänger upp det på första bästa orsak. Även om det man egentligen är besviken på är skilsmässan oavsett skäl.

När jag gick på gymnasiet skilde sig min bästa kompis föräldrar. Pappan hade haft ett förhållande vid sidan av, mamman rasade ihop och kastade ut honom. Min kompis havererade totalt och tog över mammans hela sorg, raseri och besvikelse. Det tog flera år innan hon klarade att benämna sin pappa med annat än skitgubben och farsgubben och jag tror det tog tio år innnan hon klarade att ha kontakt med honom. Han försökte, men hon straffade honom genom att vägra.

Det var för jäkla tragiskt - för alla inblandade. Inget blev bättre av min kompis ställningstagande, snarare värre, för det höll både hennes och mammans förorättade vrede vid liv.

Därför tror jag att det är viktigt att stötta på rätt sätt, om man ska stötta någon part i en sådan här historia. Att bara elda på vederbörandes vrede tror jag stjälper i stället för hjälper.

 

[em-pirre]

Och har man barn kan man ju tänka att det viktigaste inte är att straffa den som varit otrogen, utan att försöka få någon sorts fungerande relation som föräldrar. Just därför har barnen inte nåt att göra med otrohet och sånt. Föräldrarna har säkert andra orsaker än just otroheten till varför de sist och slutligen separerar.

Det borde rimligtvis gå att förklara för barnen att man ska skiljas för att man inte passar ihop/vill bo tillsammans/vill ha skild framtid o.s.v. Ingen av de sakerna borde ju i teorin omöjliggöra att man kan kommunicera och get along som pappa och mamma trots att man inte längre är hustru och man.

I teorin åtminstone. Men folk blir ju sårade och arga och glömmer att tänka på barnen.

 

[Jeffery]

I teorin åtminstone. Men folk blir ju sårade och arga och glömmer att tänka på barnen.

...och än värre blir det när de sårade och arga använder barnen som verktyg för att skada den andre parten så mycket som möjligt.

 

[mandalaki]

Föräldrarna har säkert andra orsaker än just otroheten till varför de sist och slutligen separerar.

Där tror jag du har väldigt rätt. Otrohet uppstår nog sällan i ett vakuum. Något har föregått den.

 

[Petruska]

Min kompis havererade totalt och tog över mammans hela sorg, raseri och besvikelse. Det tog flera år innan hon klarade att benämna sin pappa med annat än skitgubben och farsgubben och jag tror det tog tio år innnan hon klarade att ha kontakt med honom. Han försökte, men hon straffade honom genom att vägra.

Det var för jäkla tragiskt - för alla inblandade. Inget blev bättre av min kompis ställningstagande, snarare värre, för det höll både hennes och mammans förorättade vrede vid liv.

När det gäller barn, om än tonåring som i det här fallet, blir det ju svårt att låta bli att psykologisera. Tex en tonåring som tar över något som mamman projicerar/uttrycker, och sedan inte förmår göra sig av med det, emotionellt. Eller en tonåring som, på tonåringars vis, överregerar och sedan har svårt att reda ut det. Man kan ju fastna i saker, inte minst i den åldern.

När det gäller omgivningen utöver den dumpade parten och de gemensamma barnen, så begriper jag faktiskt inte ilska över andras separationer överhuvudtaget. Jag har vid flera tillfällen i livet varit ledsen och arg över att en del personer inte gör slut, tex om förhållandet är väldigt ojämbördigt eller verkar destruktivt på andra vis. Men att bli arg och förtvivlad över att någon helt annan träffar en ny och lämnar sin förra - jag kan inte begripa det.

Hur kan man vara skyldig att upprätthålla bilden av en perfekt kärnfamilj, så att andra har något att se upp till?

Varför då, liksom?

 

[mandalaki]

Jag kan bli ledsen å vänners/anhörigas vägnar om de har en förhållandekris, för att jag tycker synd om dem som har det jobbigt. Otrohet för mig är en av alla möjliga förhållandekriser - men inte den enda eller den värsta.

 

[em-pirre]

Där tror jag du har väldigt rätt. Otrohet uppstår nog sällan i ett vakuum. Något har föregått den.

Ja. Om allt är sådär otroligt perfekt som det påstås, så borde inte en otrohet vara det som splittrar familjen och drar in hela släkten i fighten.

Jag är dock fortfarande en sån som antagligen hade blivit helt förkrossad ifall min man hade valt en annan framför mig, men jag har lovat mig själv att inte börja kasta skit kring mig och dra ner honom och våra familjer och eventuella barn med mig.

 

[cirkus]

Fortfarande tycker jag, som vuxen, att om någon ska skilja sig från ett relativt långt förhållande där stora gemensamma åtaganden ingår - såsom barn - så verkar det väl rimligt att man har haft sex med den man lämnar för, innan man lämnar. (I de fall som separationen sammanfaller med att den ena har träffat någon ny.)

Blotta tanken på att bli dumpad för någon som min man knappt känner och inte ens har gått i säng med, känns helt orimlig. Hur kan en person han knappt känner konkurrera ut mig, liksom?

Du resonerar exakt som min sambo, första gången blev jag lite förvånad över tanken, men ju mer jag tänker på det desto rimligare framstår den, numera är jag helt benägen att hålla med.

Han har även lanserat tanken att det är ÄNNU värre att bli lämnad för ingen alls. Även den tanken är jag helt med på. Om man träffar en ny och blir förälskad så är det väl en bättre anledning att lämna än att man bara tröttnat på den man är med?

Det finns nån sorts moralpanik att man måste avsluta innan man beger sig in i något nytt. Jag håller inte med.

jag gillar min sambo och hans infallsvinklar

 

[martha]

Jag håller verkligen med. Just sexrelaterade frågor, föredrar jag att diskutera med personer som inte är min familj i rakt upp- eller nedstigande led.

Men från någon ålder, så vet man ju, även om man helst inte tänker på det, att föräldrar har sex. Med varandra eller med andra personer.

Fortfarande tycker jag, som vuxen, att om någon ska skilja sig från ett relativt långt förhållande där stora gemensamma åtaganden ingår - såsom barn - så verkar det väl rimligt att man har haft sex med den man lämnar för, innan man lämnar. (I de fall som separationen sammanfaller med att den ena har träffat någon ny.)

Blotta tanken på att bli dumpad för någon som min man knappt känner och inte ens har gått i säng med, känns helt orimlig. Hur kan en person han knappt känner konkurrera ut mig, liksom?

Öööh , what about honesty ? ... MÅSTE man verkligen vara otrogen för att gå ur ett förhållande ?

Mitt första långa förhållande var det jag som gick ur , UTAN otroheter, jag hade tröttnat helt enkelt ,,,mitt andra var han otrogen. Mitt tredje var det jag som lämnade honom för jag var helt enkelt inte kär längre , också det utan otroheter....

 

[mandalaki]

Öööh , what about honesty ? ... MÅSTE man verkligen vara otrogen för att gå ur ett förhållande ?

Som vanligt tolkar du som du vill ... Om man går ur ett förhållande pga en annan person - så är det för tidigt att göra det om man inte ens haft sex.

 

[martha]

Är det så verkligen alltid ??

 

[martha]

Jag kan tala ur egen erfarenhet ..att min kära mor lämnade min pappa UTAN att ha sex med min blivande styvfar...fast hon träffat honom innan hon gick från min notoriskt otrogna far ...
så nej, man behöver inte vara otrogen sexuellt för att avsluta ett förhållande för en annan person

 

[mandalaki]

Är det så verkligen alltid ??

Det handlar inte om hur det är, utan om vad man tycker. Petruska tyckte något som du feltolkade, eftersom jag förstod hur hon menade (och håller med) så förklarade jag.

 

[martha]

Ja, och jag behöver väl inte tycka som Petruska, eller ?
Du skrev att jag som VANLIGT tolkar som jag vill , är det tolkningsföreträde för vissa bara

 

[mandalaki]

Ja, och jag behöver väl inte tycka som Petruska, eller ?
Du skrev att jag som VANLIGT tolkar som jag vill , är det tolkningsföreträde för vissa bara

Men snälla martha, du vet väl ändå vad ordet tolka betyder? När jag säger att du tolkar som du vill, så har det inget med ditt tyckande att göra. Du tolkade Petruska fel, du missförstod hennes inlägg. Du trodde att hon menade att man MÅSTE vara otrogen för att gå ur ett förhållande. Det varken menade hon eller tyckte hon.

 

[cirkus]

Öööh , what about honesty ? ... MÅSTE man verkligen vara otrogen för att gå ur ett förhållande ?

Mitt första långa förhållande var det jag som gick ur , UTAN otroheter, jag hade tröttnat helt enkelt ,,,mitt andra var han otrogen. Mitt tredje var det jag som lämnade honom för jag var helt enkelt inte kär längre , också det utan otroheter....

Man gör olika helt enkelt. En del tröttnar, andra slutar vara kära och ytterligare andra träffar någon annan - som inte behöver ha föregåtts av att relationen man var i från början var dålig eller något som borde göras slut på. Känns ju onödigt att göra slut i förebyggande syfte liksom.