Köpte du rätt ras?

[MissourisTopsanna]

Absolut inte Jag älskar min hund, vi kommer bra överens och fungerar bra ihop. Han är en oregistrerad BC. I början slet jag som ett djur med hans eyeande och blev väldigt stressad av honom. Hoppade in på brukshundsklubben, började med agillity, båda gick därifrån med blodsprängda ögon och fragda kring munnen. Superkul med agillity och han var jätteduktig, men upplevde att jag bara drog upp stressnivån. Gick över till lydnad, myycket bättre. Den enda perioden jag har kännt att jag har rätt hund i kopplet var när vi tränade lydnad flera timmar per dag, tog oss upp till eliteklass sen kom jag in på veterinärlinjen i budapest, och nu har jag heeeelt fel hund! Hinner inte träna honom alls, och han följer fint vardagen men jag lägger mig med dåligt samvete varje kväll. Nu ska vi snart hem en månad under jul så då blir det lydnad varje dag

Nästa hund tror jag blir en retriver av något slag. Jag älskar BCn sätt, han läser mig som en öppen bok, han lär sig saker jag inte ens behövt träna utan han har bara lärt sig följa mitt kroppsspråk från ingenstans. Men jag har inte tiden för det en bc behöver, jag vill tävla lydnad, och det finns hundar som lämpar sig lika bra för det även fast det innebär att jag kanske får kämpa lite mer med momenten än vad jag behövt göra med Ilo

 

[Monstermom]

Man lär ju inte skaffa en ny valp vid den åldern, så då får det nog bli en katt stället. Det finns två generationer ungar som kan ta över den, när jag kolar av.

Min plan är att ta en gammal omplacering vid det laget, de brukar ha svårt att hitta hem till hundar som bara har några år kvar (och som dessutom kanske är lite stadgade och "tråkiga") så då kan nog även en gammal tant komma på tal. Man kan ju inte vara utan hund!

(Och ja, jag fattar att saker kan vara i ett helt annat ljus när man kommit upp i den åldern, kanske är jag nöjd med att slippa promenader då. Men än sålänge föredrar jag att inbilla mig att det alltid kommer att funka att ha någon hund. )

 

[Piraja]

Jag har bara haft omplaceringar de sista åren. Den absolut trevligaste hund jag haft var Fimpen, en korsning mellan Drever/Smålandstövare/Flat coated Retriever. Kom till oss som 6-åring. Han blev 17 år och 6 månader, full frisk och en utmärkt jakthund. Han fick somna in i september-13. Kvar har jag en 95% border collie/5% labrador och nej, jag kommer aldrig att ha en extremvallare igen!!! Räddade en familj från henne när hon var 7 månader och jag kan lugnt säga att det har inte varit en lek men på nåt sätt har vi lyckats och hon är idag 10 år, blir 11 snart, men hon är en arbetsmyra så det är ju tur jag bor på gård med hästar så hon får utlopp för energin...aldrig mer dock!

 

[Bluefish]

Jag ville ha en mellan/stor hund, sund och frisk som hängde med på allt. Efter strul med två kennlar där jag stått i valpkö 1 resp 2 år impulsköpte jag en omplacering av helt annan ras än den jag tänkt från början. En lite äldre valp som visat sig vara ganska "cool", då det verkligen inte kändes som en ras för mig egentligen. Det var kanon i tre månader, sedan förändrades livet och det blev mer katastrof. Efter många kompromisser, frustrationstårar och anpassningar av livet tror jag att vi båda trivs i relationen. Jag saknar intresset för att göra min hund till vad han kan bli när det kom till kritan, tyvärr. Men jag hade inte velat vara utan honom, han tillför alldeles för mycket i mitt liv. Han verkar tack och lov känna likadant Men det blir inte fler weimaraner, om ens någon hund. Iof, en såndär bichon-variant verkar ju vettig...

 

[Wingates]

Jag har alltid velat ha dobermann. Jag kan inte säga varför eller när tanken föddes, men det enda jag kan minnas i mitt liv är "om jag skaffar hund så ska jag ha en dobermann". Sagt och gjort, så köpte jag mig en 12månaders hane i present till mig själv. Han har problem med mentaliteten (vilken jag var helt med på när jag köpte honom) och jag har inte ångrat mig många sekunder faktiskt.
Om det är rätt ras? Utan tvekan, kan fortfarande inte se mig med någon annan hundras & jag letar just nu valp.

Dobermann är liksom världens roligaste ras, de är påhittiga, alltid glada och med på nya saker, lojala, både turbomaskiner och soffslappare.

 

[Blueberry]

Ja, jag valde rätt ras.
Tveklöst!

Jag ville ha en liten och aktiv hund, hellre vakt än jakt, med kort päls och inställningen att flocken är viktigast och alla andra kan kvitta. Jag visste att jag ville träna, men visste inte riktigt vad. Eftersom jag inte ville ha en terrier blev det ganska få potentiella raser kvar.

Jag fastnade för dvärgpinscher efter att ha träffat en (1) enda individ och föll pladask. Halva hundbuke slöt samman och avrådde mig att köpa en egen eftersom "det inte är någon bra förstahund" och rasens dåliga rykte – som var avsevärt sämre för fem år sedan än vad det är i dag – och jag förstår det, det är inte en hundras jag rekommenderar till höger och vänster heller. Men jag kunde liksom inte släppa... Hittade en uppfödare bara två mil från oss och lyckades tajma mitt sökande med deras senaste valpkull. Åkte dit och träffade Billy, då fem veckor gammal. (Och deras andra vuxna hundar, så klart. Blev helt och hållet förälskad i ALLT som rasen har att erbjuda där och då.)

En timme senare hade vi betalat handpenning och övervägde att aldrig åka hem därifrån. Vi var där i nästan tre timmar och kom tillbaka en gång i veckan tills vi hämtade Billy. (Vi har världens bästa uppfödare till våra hundar.)

Jag kan inte föreställa mig en bättre ras för mig.
Jag behövde en avledande manöver från ridsporten och var van att lägga otaliga timmar på att träna häst, det var perfekt tajming och Billy har alltid varit ett himla A-barn.

Ett år senare föddes Ivan, och även om han har i princip "allt det dåliga" som rasen kan erbjuda och att det är milsvid skillnad på honom och Billy på alla nivåer så är jag så glad att vi har två dvärgpinschrar.

 

[Turali]

Jag tycker jag köpt rätt ras alla gånger!
I tonåren ville jag ha en allroundhund att ha med mig på min gymnasieutbildning. Valet föll på dalmatiner och älskade Tant Brun var min ständige kamrat både under utbildningen och åren som följde. Vi testade på olika grenar, åkte på utställningar, tävlade och flyttade fram och tillbaka i landet innan jag kommit tillrätta. Hon var otroligt behändig att resa med och hade ett temperament som passade mig.
Dalmatinern kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta, men jag kan inte svära på att jag kommer köpa någon mer.

Andra hunden är en vinthund, en galgo espanol, som jag efter att ha läst raspresentationen i hundsport några år tidigare fullständigt kärat ned mig i. Hanen jag skaffade är otroligt mild, lugn och snäll mot andra hundar och människor. Det är många som fått upp ögonen för vinthundar efter att ha träffat honom och gillar hans temperament trots att de tycker han är ful
Hunden tycker lure coursing är det bästa som finns och det tycker jag med! Negativa bitar är att han tar upp mycket plats och är svår att ha lös. Jag tycker om att kunna ha hunden lös men det går tyvärr inte om det inte är inhägnat. Jag tror inte jag klarar av att leva utan vinthund, utan kommer nog alltid ha en hädanefter.

Sista hunden är en strävhårstax och husses jaktkamrat. Taxen känns också som helt rätt rasval, han är en snäll, pigg och glad clown som bjuder på dagliga skratt. Jag tycker storleken är behändig och han är min trogne studiekamrat om dagarna. Sitter jag och läser framför datorn sitter han i mitt knä med tassarna på skrivbordet och spanar på fåglar. På minussidan är att han inte heller kan gå lös på promenaderna men det vägs upp när han släpps i skogen. Det är en häftig känsla att se hur hunden arbetar för att få upp viltet. Hur många fler taxar det kommer in i huset är svårt att svara på, men han är sannolikt inte den sista

Problemet med mig är att jag är nyfiken på så många hundraser! Jag är nöjd med alla mina hundar, men det finns så många fler jag vill testa på att leva med. Nu har jag varit sugen på irländsk- eller airedaleterrier i flera år, så nästa hund bör bli en sådan

 

[Malibu_Stacy]

Jag är schnauzerfrälst! Har nu två dvärgschnauzer peppar och salt-tikar och dessförinnan en hane.

Jag älskar att de är stabila, robusta, tuffa och käcka hundar och i alla fall de två jag har nu älskar att träna och jobba - precis som jag. Pälsvården tycker jag är jättekul, även om tiden inte alltid finns.

Sneglar mycket på schnauzer peppar och salt men är rädda att de kanske är lite för tjockskalliga eller skarpa.

Om jag någon gång ska ha en riktig brukshund att tävla och träna med sikte på att komma långt så skulle valet falla på en liten Riesenschnauzer-tik, i svart faktiskt.

 

[inverterad]

Ja, jag har tveklöst köpt rätt ras.

När första hunden skulle köpas var jag tonåring och velade mellan många olika raser. Hovawart och rottweiler var väl de som låg högst på listan, men leonberger var också med som ett alternativ ett tag. Den enda ras jag absolut inte kunde tänka mig var långhårscollie - min enda erfarenhet av rasen var min fasters enorma tik med otrolig ljudrädsla, ståndöron och fullständig ovilja till all typ av träning. En urtrist hund helt enkelt, vars rädslor var en plåga att bevittna. Men så gick jag på husdjursmässa en vinter, träffade Kicki Anerland med sina Brighthills-hundar, och blev helt fast. Hon gick senare bort alldeles för tidigt vilket är en stor förlust för collie-Sverige. Kicki förklarade för mig hur en bra collie kan vara. Hon hade då tyvärr inga valpar planerade, men rekommenderade mig att ta kontakt med en av hennes valpköpare som precis hade startat kennel. Lova som jag köpte därifrån var kennelns första hund. Man kan säga att jag hade tur som en tokig som trots minimal efterforskning fick en arbetsglad, socialt stabil och helt okomplicerad individ. Såhär i efterhand kan jag ju dock se att hon hade en del brister. Hon fick 1 på skotten vid MH, men byggde senare i livet på sig viss ljudrädsla. Hon var också inte helt tillgänglig och gillade egentligen inte fysisk kontakt mer än korta stunder. Men hon var en helt fantastisk förstahund som lärde mig enormt mycket.

Min andra hund är nu en sexmånaders hane av samma ras. Innan honom funderade jag länge på att byta till korthåren, då jag upplevde att de var mer träningsvilliga och fartfyllda. Det var nära att jag hamnade med en ettårig omplaceringstik, men ödet ville annorlunda, och istället fick jag på ett helt otroligt sätt chansen att köpa hund från min absoluta drömkennel. Samson är än så länge precis allt jag hade hoppats på och mer därtill. Han har alla Lovas styrkor och inga av hennes svagheter - snarare är han en mysgris av sällan skådat slag - och förutom en alltför glad svans så utvecklas han till att bli riktigt snygg, vilket ju dock bara är en bonus.

Jag kommer att ha collie, långhår eller korthår, så länge det finns kennlar som avlar på mentalt sunda och arbetsglada hundar. Men jag kan absolut tänka mig ett gäng andra raser också. Schäfer är väl det som ligger närmast hjärtat just nu.

 

[Bri]

Nu har jag varit sugen på irländsk- eller airedaleterrier i flera år, så nästa hund bör bli en sådan

Åh, de irländska terriers som var i rasmontern på Stockholmsmässan i helgen var så fina och sociala! Kände inte till den rasen innan, men blev väldigt förtjust då!

 

[Turali]

Åh, de irländska terriers som var i rasmontern på Stockholmsmässan i helgen var så fina och sociala! Kände inte till den rasen innan, men blev väldigt förtjust då!

Jag bara stod och log när jag såg dem i lördags och ångrade mig enormt mycket på hemvägen att jag inte var framme och pratade med dem. Det kändes inte som rätt läge att gå fram eftersom jag gick runt med min egen hund, men åh så läckra de är!
Har kommit på att jag överlag är väldigt svag för terriers och strävhårshundar

 

[falukorw]

Jag är schnauzerfrälst! Har nu två dvärgschnauzer peppar och salt-tikar och dessförinnan en hane.

Jag älskar att de är stabila, robusta, tuffa och käcka hundar och i alla fall de två jag har nu älskar att träna och jobba - precis som jag. Pälsvården tycker jag är jättekul, även om tiden inte alltid finns.

Sneglar mycket på schnauzer peppar och salt men är rädda att de kanske är lite för tjockskalliga eller skarpa.

Om jag någon gång ska ha en riktig brukshund att tävla och träna med sikte på att komma långt så skulle valet falla på en liten Riesenschnauzer-tik, i svart faktiskt.

Exakt samma svar som jag skulle säga!

 

[Barrel]

Jag älskar min hund, men jag hatar rasen så det kunde inte bli mer fel. Tyvärr var det inte jag som fick välja ras, utan min kära mor som är schnauzerfrälst.
Rasen passar mig inte alls. Jag hatar pälsvård, tycker att dom är för små, och dom har inte en mentalitet som är önskvärd för mig alls.
Mitt mål var att kunna träna och tävla lydnad och skydd, och ha en hund som kunde följa med mig precis överallt. Har alltid älskat både schäfer, dobermann och rottweiler, men hade även kunnat tänka mig t ex en australian shepherd och byta skyddet mot agility, då min livsstil inte har några problem att aktivera den typen av hund.

Men istället står vi med två schnauzrar, min hund som vi köpte som valp som nu är 6år, och mammas hund som hon tog som omplacering vid 2års ålder som nu är 7år (Vi hade en schnauzer innan dessa två också, så jag visste att jag inte ville ha en till men fick som sagt inte lov att välja ras. Med facit i hand borde jag låtit bli att propsa om en ny hund när vår förra hade gått bort, men det var inte lätt att tänka så som 16-17åring.

Min hund är iaf väldigt trevlig, alltid glad och älskar alla människor. Till viss del kan han gå lös, och jag lydnadstränade mig gråhårig när han var liten men det enda som sitter kvar är sitt, ligg och kom hit ungefär, det andra gick aldrig in till den där enda hjärncellen som arbetar i huvudet. Alla som träffar honom är rörande överens om att han stod sist i kön när Gud delade ut hjärnor, men han klarar sig på att han är så förbannat glad och charmig.
Han kastrerades då han revirpinkade mycket. Tyvärr förstår han inte hundspråk alls, och även om han har blivit bra till den grad att han kan gå ihop med nästan vilken hund som helst efter strikt invänjning utan lek, så kan han aldrig lämnas ensam med "nya" hundar för att han helt enkelt misstolkar allt och det slutar med slagsmål. Och att leka med andra hundar är fullständigt uteslutet, han är övertygad om att dom bara vill slåss.
Han har dessutom tragiskt dålig syn, och undertänderna ser ut som att någon slängt in en bomb i munnen och hållt igen den, ungefär.

Mammas hund är hopplös, osäker och pushig. Skarp som fan, ovanpå det. Släpper inte in folk som han känner ens, om vi inte plockar undan honom själva. Nafsar om personerna inte är säkra på sig själva. Jag har personligen inga problem att hantera honom, men det driver mig till vansinne att han inte kan acceptera när vi släppt in folk i huset. Okastrerad också vilket bara spär på hela den onda cirkeln, men mor och far bara vägrade. Jag har gett upp diskussionen. Han pissar inne dagligen, är hemsk mot den ena katten och ska alltid jucka på den stackarn, även om just den katten är något av en idiot den också. Accepterar inte andra hundar heller, och blir fullständigt dum i huvudet om det kommer löptik i närheten. Kan erkänna att jag hatar hunden som pesten, men trots det är det jag som får sköta honom 90% av tiden.. morr, suck, stånk och stön..
Han kan absolut inte vara lös ute. Dels för att han har ett blåsljud på hjärtat som han inte får anstränga för mycket, och dels för att han bara stänger av och sticker. Jagar allt och alla, har inga som helst gränser för vad som är okej och inte när det kommer till andra djur. Min ena häst hade helst dödat honom.

Skaffade mig en tervueren/collie/schäfervalp för några år sedan när jag bodde själv. Passade mig som handen i handsken, helt min typ av hund! Tyvärr valde jag att omplacera honom vid ca 1års ålder när jag flyttade tillbaka till familjen, då föräldrarna avskydde honom och jag tyckte inte att det var rätt att låta honom leva med den negativiteten hela tiden. Han var alldeles för snäll och glad för att bli hackad på dag ut och dag in. En god vän tog över honom men han blev tragiskt nog påkörd och avled på djursjukhuset. Kommer alltid ångra att jag omplacerade honom.

Familjen vet vad jag tycker och det kommer inte in en enda j*vla schnauzer till i huset om dom inte kan sköta den till 100% själva. Nästa gång väljer jag hund själv, efter vad JAG vill ha.

 

[Netted]

Jag känner verkligen, verkligen att jag har hittat rätt ras! Och då är det mitt andra rasval som jag gjorde som jag tänker på.

Min första hund blev en Dvärgpudel. Numera är hon 7 år och en hund som jag verkligen älskar. Så jag tror att jag måste säga att individen blev rätt, men inte rasen. Men ibland känner jag mig ändå delad, för jag tycker absolut att dvärgpudeln är en underbar ras på många vis. Jag älskar att de alltid är så glada och goa, de älskar allt och visar verkligen hur rolig de tycker att världen är. De jobbar gärna men slöar väldigt gärna i soffan också.

Min andra ras blev en Saluki. Detta efter att jag fått kontakt med Red_Chili här på forumet och läst mycket om hennes hundar. Jag följde även vinthundstråden slaviskt. Det som tilltalade mig var deras självständighet, och att de älskar att motionera. Sen kan jag ju inte neka att jag föll mycket för deras utseende

Det jag ogillade med pudeln, fann jag istället i salukin. Jag är som person ganska självständig och är gärna själv och filosoferar. Jag gillar att vara ute och gå, men är kanske inte lika motiverad till att träna med min hund varje dag. Jag ogillade att min pudel var så osjälvständig och alltid så beroende av mig. Min pudel är som min skugga, ungefär.

Efter att ha läst på mycket om salukin, varit på utställning och kollat, men främst diskuterat och pratat om rasen med Red_chili samt träffat hennes hundar så kände jag verkligen att rasen skulle passa mig perfekt.

Nu har jag haft en äldre salukihane sedan Maj 2012, och jag älskar rasen mer och mer för varje dag som går. Den passar mig så sjukt bra! Speciellt nu när jag har både en pudel och en saluki, så ser jag skillnaden dem emellan så otroligt tydligt. Hanen jag fick är bla även son till Red_chilis Zala, och jag är så glad för det. Jag känner faktist att jag inte hade kunnat få en bättre första saluki, och mycket är ju tack vare Red_chili! Jag har lärt mig vilken typ av saluki jag vill ha och vad jag värdesätter i rasen. Dessutom är han, liksom sin mor, väldigt egen och tydlig med vad han tycker och tänker.. han är en hund med otroligt mycket känslor, så jag har lärt mig så mycket om hundar som jag inte hade lärt mig om jag bara hade haft min dvärgpudel. För de är totalt olika.

Visst har tankarna funnits på att skaffa en till pudel, men nä.. jag trivs verkligen med vinthund. Som några andra här i tråden skrivit, de är som jag och på något vis känns det bara så självklart.

 

[Kibani]

Jag valde absolut rätt ras när jag skaffade min hund för sex år sedan. Förutom det underbara spetsutseendet så var det som fick mig att välja Finsk lapphund att de kändes så lagom. De ville ha lagom med motion, aktivering och pälsvård. De var precis lagom i temperamentet och storlek. De kunde vara både soffhundar och tävlingskamrater vilket var viktigt då för jag visste inte om jag ville jobba med min hund eller "bara" ha den till sällskap. Så rasen var väldigt lagom på alla plan helt enkelt

Älskar henne över allt annat på denna jord och hon är den som gör att jag inte gett upp på livet ännu. Och även om vi inte alltid vill samma sak så är vi ändå som gjorda för varandra. Morsan säger ofta att vi (jag och hunden alltså) är väldigt lika. Envisa båda två om inte annat Nästa hund blir dock inte en lapphund om det går som jag tänkt för tillsammans med Ziva så har mitt intresse för att träna och tävla vuxit sig stort så på önskelistan nu står en bruksras, främst Terv eller Malle

 

[Lejonelle]

Hur många har egentligen köpt rätt ras?

Vilka kriterier köpte du hund efter? Blev det rätt?

När vi köpte vår första hund var barnen i mellanstadieåldern och hunden skulle passa alla i familjen. Så det var först när vi köpte vår tredje hund som jag kunde välja helt utifrån mina egna önskemål. Det var två raser jag tvekade mellan, den ena lite för stor och den andra lite för liten. Så hittade jag en första generationens mix mellan just dessa två raser och jag slog till, i förhoppning att storleken skulle bli mitt emellan. Och så blev det, han blev en underbar hund som tyvärr förolyckades i våras.

Men eftersom det inte fanns en till likadan att köpa blev det den större av mina favoritraser vid nästa valpköp, och sedan en till likadan. Rasen är beauceron, och jag fastnade för den eftersom jag ville ha en förig, träningsvillig, korthårig hund. Arbetsvillig men inte FÖR arbetsvillig. Schäfer gick bort pga det dåliga hälsoläget, med andra raser var det annat som jag inte riktigt tyckte stämde.

Jag tycker fortfarande att beauceroner är lite väl stora men min tik är liten för rasen och hanen har ju så många underbara kvaliteter att jag inte tänker på storleken längre. Det tog lite tid att komma på hur de fungerar men för mig finns det nu ingen annan ras. Kommer garanterat att välja rasen igen nästa gång men förhoppningsvis är det minst 10 år tills det är dags för mig att börja leta valp nästa gång. Och då är jag väl på väg att gå i pension.

 

[AgentCarter]

Blev nog fel ras, men det har mest att göra med min hundallergi som har blivit värre sen jag fick barn.
Mexikansk nakenhund nästa?

 

[Luff]

Vi har definitivt valt rätt ras - cane corso - och fick två bra individer. Dom representerar rasen bra även om den lilla är för liten och vi tror hon är 75 % knäppgök. Reserverade på det sätt att dom inte går fram till främlingar och vaktar men inte visar aggressivitet. Lyhörda och lättlärda - men det kanske går lååååångsamt att lyda ibland. Rör sig lätt o smidigt i skogen men softar gärna i soffan efter ett spår. Är 100 % säker på att vi kommer att köpa fler och att det blir samma uppfödare.

 

[Killaloe]

Jag får nog säga nja på både ras och individ-val.

Alltså, Svansson är världens vänligaste och positiva hund men han har så mycket problem att livet med honom ibland är rätt tungt. Han är dessutom inte helt hundra mentalt (nyårsafton är en mardröm) och jag kan bli galen på hans förmåga att lulla runt i sin egen värld, döv för allt som händer omkring honom. Samtidigt så hänger han med på allt, oavsett om det är helgkurser, heldagsvandringar eller att sova bort en dag och jag älskar hans förmåga att anpassa sig. Jag är dessutom aldrig orolig för att han inte ska funka med andra människor/hundar om han blir passad av vänner eller familj vilket är superviktigt för mig eftersom jag har till och från har stort behov av hjälp (och jag har passat en del av mina vänners hundar som har varit en mardröm att hantera när inte ägarna varit närvarande så det är fantastiskt att kunna säga att min hund inte är sådan).

Så jag känner mig rätt kluven till Golden som ras utifrån alla de individer jag träffat genom
Åren. Jag älskar verkligen hur de kan vara men är inte alls imponerad över hur vissa andra individer kan vara.

Eftersom det är så spretigt inom Golden så tycker jag att det är svårt att veta om det egentligen är en ras som passar mig eller inte. Egentligen vill jag nog att även nästa hund ska vara en Golden, just för att det finns så många fantastiska individer, men samtidigt har jag inte det livet att jag kan erbjuda ett bra hem för en alltför aktiv individ med höga krav på mental träning och jag vill samtidigt inte leva med en enveten och tjockskallig hanhund som har taskig mentalitet. Så det är inte helt lätt att beta vad som är lagom.

Samtidigt så känner jag mig inte helt övertygad om att någon annan ras är rätt för mig heller. Jag har kollat en del inför framtiden och jag inser ju att jag inte kommer att byta till någon annan rasgrupp (det är fördelen med att träffa många hundar, jag vet iaf vilka jag aldrig skulle stå ut med ) utan om jag byter ras så landar det troligtvis i en Cocker eller en Welsh beroende på hur livet ser ut. Fördelen med att stanna kvar i Golden-träsket är att jag har så mycket bättre koll nu än när jag köpte Svansson och därför vet jag också lite mer vad jag ska titta efter.

Svansson köptes som första hund utifrån min föreställning av hur livet med Golden skulle kunna vara (är uppvuxen med labbar så jag tänkte att jag hade lite koll...) och hans kull passade bra i tid. Alltså gjorde jag inget detektivarbete innan angående höfter/armbågar, vilket var rätt korkat. Dessutom valde jag den valpen som var mest speciell, som satt för sig själv osv, vilket inte heller var något genidra egentligen (men som tur är så är Svanssons personlighet bra mycket roligare än hans brorsor så just det blev ju bra). Så ja, oavsett hur jag känner för raser med nästa hund så har jag ändå haft turen att få en fantastisk vän och jag skulle ju såklart aldrig byta bort honom trots alla för och bristers

 

[Yrja]

Många, många rastrådar på det

Hur många har egentligen köpt rätt ras? Många gillar sin hund, individen, men skulle aldrig köpa samma ras igen. Andra tycker sig fått fel indivll aldrig byta ras. En del köpte hund efter vissa kriterier för några år sedan, och idag är läget annorlunda och kriterierna för nästa ras är helt eller delvis annorlunda.
Vilka kriterier köpte du hund efter? Blev det rätt? Om inte, varför blev det fel? Hur tänkte du annorlunda inför nästa hund, eller hur kommer du tänka annorlunda inför kommande hundar?

Min första hund tog jag för hans skönhet. Jag fick hans husse på köpet. Så det räknas inte.

Mitt första egna hundköp var min nuv hund. Vi ville ha en blandrashund med mycket border collie, precis som vår gamla hund, därför att vi tycker om många av rasens egenskaper och sätt. Vi valde en kull där vi fick ett bra intryck av föräldrar och uppfödare, och vi valde den mest aktiva individen i kullen. Delvis för att uppfödaren rek honom åt oss men också för att vi båda fastnade för honom. Vi ville ha en aktiv och samarbetsvillig familjehund.

Jag har inte ångrat det köpet en enda gång, varesej individen eller rasvalet. Han är fullständigt okomplicerad och genomsnäll, samarbetsvillig och positiv. Han har lite vall, vilket jag har använt för att fånga in förymda kaniner ibland. Han har fått mig intresserad av att kanske i framtiden köpa en renrasig bc att valla med.

Vi letar hund igen och är lite kluvna till vad det blir denna gång. Jag vill ha samma huvud och beteende som bc, men det vore roligt med en ngt större hund, kanske nån annan färg eller teckning tycker min man. Det beror nog delvis på att denna nya hund ska "ersätta" gammeln och eftersom att ingen kan göra det känns det bättre att leta efter nåt helt annat. Men vi får se vad det blir, jag tror att det slutar med en ny bc-blandis.