Köpte du rätt ras?

[MiniLi]

Första hunden var Camaro, en rhodesian ridgeback. Rasvalet var nog rätt då men nu har några år gott och förutsättningar och preferenser har ändrats. Individen är underbar även om hon på vissa sätt har stora problem. Jag hade inte valt samma uppfödare igen efter att jag lärt mig mer.

Aussisarna känns helt rätt både vad gäller ras och individ

 

[iNHALE]

Har inte haft min hund i många månader, så det går egentligen inte att säga "med facit i hand". Däremot kan jag säga att jag inte ångrar mig ännu iaf. Borzoier är oerhört personliga hundar och deras sätt att beté sig och vara passar mig som handen i handsken. Det är en speciell känsla man får när man tittar på hunden, den tittar tillbaka och man inser att man tänker precis samma sak om situationen.

Än så länge har jag inte sett någon egenskap hos min hund som fått mig att tänka "det var inte det här jag ville ha..." Jag skulle kunna tänka mig att det enda som möjligen skulle kunna ställa till det i framtiden, är deras behov av att springa och röra sig, för det behovet är stort, samtidigt är det en jakthund, så det är inte en hund du släpper vind för våg om det inte finns ett staket runt eller inkallningen sitter 100%. Men det är något som jag inte ser som ett problem. Jag känner att jag har både motivationen och möjligheten att tillgodose det behovet, även om det säkert lär komma perioder då det är svårare än annars. Det finns liksom alltid en plan B.

Rent individmässigt känns det också helt rätt. Av dem fem valparna som utgjorde kullen är min hund den absolut lugnaste, tom uppfödaren var förvånad. Han har liksom ett lite "sävligt" sätt att vara och det är som om han tänker "nåja..." i situationer där en annan hade slagit knut på sig själv.

Som jag ser det idag skulle jag absolut köpa en borzoi igen efter min nuvarande (eller en till i framtiden).

 

[isafore]

Jag fullkomligt älskar min hund. Hon är mitt allt, skulle aldrig byta ut henne mot någon annan eller sälja henne för vilka pengar som helst MEN..

Jag var ung och dum, trodde jag visste allt om hundar. Ville ha en BC att tävla lydnad med, men hittade ingen unghund till salu hyfsat nära. Var lite väl insatt i en irländsk-svensk förening o ja.. Jag köpte en hund som ser ut som en BC, efter enbart sett bild.

Jag fick en hund som absolut inte är en BC, och det är jag idag glad för. Jag skulle inte klarat av en BC. Dock ville jag ha en lydnadshund, och det har jag inte heller fått. Hon hatar att jobba med hjärnan. Men hon är min första egna hund som jag köpt för egna pengar. Hon är världens snällaste och enklaste hund. Jag har aldrig haft några problem med henne, och hon är min perfekta förstahund

Nästa hund blir en flat. En ras jag är uppvuxen med och vet att det är ett säkert kort. Jag har aldrig träffat en flat som jag ogillat. En förig, lättlärd, uthållig hund med lagom jaktlust.

 

[Hyacinth]

Jag har en bc-schäferkorsning, en present.
Jag skulle aldrig välja den blandningen, men det är en superb individ. Jag fick skaffa mig intresse för lydnad och agility eftersom min hund älskade det, numer än hon pensionär och gillar mest att strosa vilket passar livet vi har bra. Blir det en ny hund kommer det troligen bli en tibetansk spaniel eller en pomeranian (om jag hittar nåt mentalt vettigt). Jag kan inte ge den tiden längre som jag hade när jag var barnlös singel och kunde ha hunden med på jobbet.

 

[attheedge]

Hund 1:
Ville ha en hund som jag kunde göra det mesta med, det blev en flat. Underbarare, härligare hund kunde det inte bli! Men, såhär i efterhand var han för mkt hund i början. Med dagens kunskaper hade det kunnat bli en ännu bättre hund, mycket okunskap gjorde att vissa saker inte riktigt gick att reparera i efterhand. Hur som, rasen var inte helt rätt men individen var en underbar personlighet som lärde mig massor! Blir troligtvis ingen ny flat för min del.

Hund 2
Vuxen omplacering, med lite historia bakom. En trevlig malletik, mkt motor - underbar i allt skogsarbete i brukset. Trivs väldigt bra med henne och nästa hund blir definitivt en Malle igen. Men, denna gången blir det en valp från början samt en grundlig koll på föräldradjuren för att få det jag vill ha.

 

[Cornelia]

Både ja och nej här.
Har två västgötaspetsar, mor och son. Vi valde rasen för att det passade oss med en ras som gillar att jobba som gårdvar, inte har någon svårhanterlig jaktlust och har en mycket behändig storlek. Dessutom tuffa nog att hänga med i skogen efter hästarna, över stock och sten.

Mamman är en underbar individ, men sonen gör inte reklam för rasen. Hyperaktiv och nerverna på utsidan. Jag tror att spetsmentaliteten ofta är underbar men inte alltid. Kan bli för mycket fokus på vad som ska hända i nästa millisekund, för mycket fokus helt enkelt. För min smak, alltså.

Vi har också en blandras av obestämbar härkomst, samma storlek som västgötarna. Hon är gammal nu, men en mycket härlig sort! Coolast i världen, självständig med stor integritet, följer mycket gärna ut på en lång skogspromenad men chillar minst lika gärna i soffan en dag. Fick jag välja skulle det bli en sån hund i framtiden. Har förstått att jag vill ha en hund med lite mer kattlik mentalitet!

 

[yennork]

Basenji. Eller pudel!

 

[Snurrfian]

Första egna hunden gjorde vi ungefär alla fel man kunde göra som hundköpare men fick en individ som passade oss som handen i handsken men jag insåg även att rasen egentligen inte var något för oss. Nuvarande hunden...
Vilka kriterier köpte du hund efter? Vi ville ha en kortdrivande jakthund som jagade allt... Alltså blev vårat val ganska lätt på ras, sen var jag inte tillräckligt insatt i rasen inser jag nu. Mina kriterier då var röntgade föräldrar och godkända jaktprov på föräldrarna. I dag är mina krav större!

Blev det rätt? Om inte, varför blev det fel? Ja det är rätt ras för oss, tyvärr har individen en hel del kroppsliga problem men ändå helt rätt sort för oss.

Hur tänkte du annorlunda inför nästa hund, eller hur kommer du tänka annorlunda inför kommande hundar? Jag har större krav på meritering, även av syskon. Större krav på syskons röntgen, engagerade uppfödare med gott rykte alternativt personen som jag litar på även om de är bland deras första kullar. Men med det sagt så ska jag ärligt erkänna att jag suktar över valpar som en bekant just har fått, och skulle kunna tänka mig att köpa en av dem eftersom deras inställning är sund, men tiken har lite dåliga jaktprov. Men å andra sidan vet jag hur hon fungerar i praktisk jakt... Men att det blir en wachtel till är jag rätt övertygad om, möjligtvis Münsterländare men jag är inte så duktig på fågeljakt så wachtel passar mig bättre. Annars är raserna relativt lika varandra.

 

[Kivina]

Alltså, jag skulle inte ha hund.. och OM jag mot förmodan skulle skaffa en så skulle det vara en sällskapsras.. typ mops..

Nu ville ödet annorlunda och jag blev med en rottweiler!?! Och jag fick en sån där ovanlig individ av rasen, en som är aktiv, intensiv och allmänt gasig i sitt sätt. Mentaldomaren var lite snäll och sa "hon tenderar att bli lite överintensiv..."

En superhärlig hund, men som absolut har sina brister. Men det positiva överväger det negativa. Hon har driv, uthållighet och koncentrationsförmåga utöver det vanliga för rasen. Hon älskar att jobba och är allmänt dryg till vardags..

Jag kan absolut tänka mig rottis igen, men jag kommer vara noggrann i mitt val. Den här liksom bara ramlade i mitt knä. Men jag är också medveten om att jag inte kommer att få en lika härlig hund igen!
Hon hade nog gjort sig bättre i mer rutinerade händer, men nu är hon min och vi kämpar på tillsammans. Jag har gjort massor av fel och har lite svårt att få rätt hjälp på vägen. Men det ger sig nog med tiden

 

[Tora]

Både rätt ras och individer. Dalmatiner alla tre hundarna.

Fast mitt liv har ändrats så mycket från det jag jag tog hem min första dalmatiner så passar hunden så perfekt in i mitt liv.

Från stallhund till familjehund. Från att passa kaniner till att passa små barn. Aldrig några problem.

Det är bara en av hundarna som jag har valt. Dom andra två har hamnat hos mig av ren slump. Trots det så har alla varit lika goa och underbara hundar. Helt olika individer men ändå så lika i sättet. Likartade egenskaper men med sin egna personliga stämpel.

Om det blir en fjärde hund någon gång så blir det absolut en dalmatiner igen. De har tagit över mitt hjärta totalt

 

[tuaphua]

Det är absolut "min" ras! Men att jag öht kom in på den rasen var inget jag kan ta cred för. Jag var 9 år och hade gladeligen tagit vad hund jag än fick.
Mina föräldrar som givetvis ansvarade för det hela är inte så jätteinsatta direkt. Men de hade försökt tänka till lite kring basic-saker.

Vi skaffade Papillon för att jag själv skulle klara av storleken rent fysiskt i den åldern, för att vi hade båt och skulle lyfta hundarna av och på den x antal ggr/dag och för att det var en intelligent, aktiv och lätt ras som skulle vara frisk.
En av pappas arbetskollegor hade Pappi skaffat via en kennel som ville lämna hundar på foder. Ekonomisk som min far är blev det två på foder därifrån.
Så här i efterhand så vet jag att just den kenneln de första 2 kom ifrån vill jag inte stödja. Men då visste vi för lite om den.

När mina första älsklingar blev gamla och gick ur tiden visste jag att jag ville fortsätta med rasen. De passar mig perfekt i hur de är. De är med på allt, väldigt simpla, aktiva och glada små skitar. De kräver ingen extrem pälsvård och kan absolut nöja sig med mindre aktivering när jag är sjuk.
Iom att jag inte vilje använda mig av samma kennel letade jag runt bland bekanta och fick tips om en uppfödare som avlade på mentalitet(ovanligt bland småhundar) och behandlade hundarna som hundar. Nu hade inte hon lediga valpar då jag letade. Men kunde tipsa om en annan som jag också fick höra gott om från många andra.
Alltså skaffade jag mig först en och sen en till via henne.
När de här vandrar vidare vill jag nog ha pappi igen. Då köper jag gärna från den uppfödaren. Hon är toppen!

Det jag gillar med mina är att de tycker allt är skoj och är väldigt föriga. Kul, sociala saker som tycker livet är en fest och allt är intressant.
Och som pallar väldigt mycket trots sin ringa storlek.

 

[AraSlei]

Jag tror att jag är en människa som gillar många raser

Jag är uppvuxen med wachtel, och min första hund är även det en wachtel. En tik (1,5år) som jag på det stora hela är väldigt nöjd med. Hon är lite för ung för att utvärdera helt och hållet än, men hon har bra tryck i sig, är förig, vill jobba och har stor jaktlust.
Att det blev en wachtel var nog delvis för att jag är uppvuxen med dom, vet hur dom fungerar i familjen och under jakt. Dom passar väldigt bra för våra jaktmarker, det är ganska enkelt att få gå som hundförare på andras marker med en wachtel och dessutom kunde hon flytta hem till mina föräldrar direkt om hundägandet skulle krocka med livet.

Jag har lite svårt att tänka mig någon annan drivande jakthund än wachtel, det skulle möjligtvis vara en tysk jaktterrier i så fall.

Däremot har jag blivit sugen på att komplettera wachtlarna med en jaktlabbe. Jag tycker att apporteringen är väldigt rolig, och där räcker inte wachteln riktigt till. En mer stötande hund hade dessutom passat vissa delar av våra jaktmarker, och kunde man få en labbe att stöta med skall hade det varit en guldhund att komplettera med. Lite förigare än en tjt dessutom

Så, för att sammanfatta: JA, jag har hittat rätt ras, men jag skulle gärna komplettera mitt hundägande med ytterligare en

 

[Snurrfian]

@AraSlei Det där med att komplettera har jag också funderat på, jag är en aning kär i Griffon nivernais, och blir det allt mer vildsvin så skulle det vara bra med en specialist som man kan jaga med en längre period än wachtel som går på allt vilt.
Lite typiskt jägare tror jag... Många jägare har flera olika typer av hundar just för att kunna täcka upp alla delar av jakten med den ultimata hunden.

 

[Saybia]

Jag köpte min första hund för att rasen tilltalade mig och för att jag trodde jag skulle få en likadan BC som min bästa kompis hade, det var den erfarenheten jag (då) hade av rasen. Min kompis BC var en riktig "familjehund", lugnet själv och aktiverades inte speciellt mycket men verkade nöjd med det, hon fick valla då och då och tände då till men hade en tydlig av och på-knapp. Jag fick låna henne och valla ibland och längtan efter en egen hund att arbeta med växte sig starkare.
Jag köpte min BC som omplacering, hon var 3 år, uppväxt på en stor gård med får och nöt och såldes för att hon inte riktigt fungerade i arbetet med djuren på gården. Jag köpte henne helt osedd och hon skickades upp till mig - det var verkligen att köpa "grisen i säcken".
Så, vad fick jag då? ja om min kompis BC var en Volvo så var min en Ferrari. Hon krävde oerhört mycket i fråga om aktivering och var absolut inte nöjd med att ta det lugnt och leva som "familjehund" så som min kompis BC. Jag aktiverade henne så mycket jag kunde och hann men det märktes att det inte var tillräckligt så tillslut var jag tvungen att lägga mina egna känslor åt sidan (tyckte väldigt mycket om henne) och försöka hitta ett mer lämpligt hem åt henne, vilket jag också gjorde.

När jag började titta efter en ny hund ville jag ha en hundras som inte krävde så mycket, som skulle kunna ta det lugnt en dag eller två om jag t.ex. var sjuk utan att klättra på väggarna, men ändå vara villig att träna lite olika grenar. Jag hade ganska länge sneglat på Chinese crested dog, deras utseende tilltalade mig men jag hade inte träffat så många irl. Med första hundköpet i tankarna och fast besluten om att det inte skulle upprepas utan att denna hund skulle få stanna hos mig hela livet tog jag ungefär 1 år och läste på om rasen, satt i rasforumet, pratade med uppfödare, satt och kollade på rasen på utställningar, träffade rasen irl osv. innan jag bestämde mig för att köpa en. Det blev verkligen jätte rätt! rasen passar mig som handen i handsken. Nu har jag fem stycken CCD och kommer nog alltid ha minst en

 

[Red_Chili]

Alltså, jag gillade inte hundar speciellt mycket först, såg dem mest som svansviftande, hårande, korkade dreggelmonster. Ungefär Visst gillade jag att hälsa på hundar jag mötte, gick gärna med grannens papillions när jag var liten osv, men att ha en egen hund kändes otänkbart.

Sedan råkade jag hamna på salukikennel och lärde känna hundarna där och vips var jag fast

Så fort jag fick möjlighet att ha en egen hund så tog jag hem en tik från den kenneln, min underbara tant Zala.
Zala lärde mig enormt mycket. Jag gjorde många fel med henne, utan tvekan, men hon var extremt övertydlig med att det var mig hon ville vara hos (hon fick separationsångest när hon trodde att jag en gång tänkte lämna henne på kenneln igen och bröt sig ut ur ett rum som skulle vara omöjligt att ta sig ur, för att göra en lång story kort). Hon var envis, påhittig, hade massor av åsikter kring hur allt skulle vara, var en rastypisk jaktidiot och hade tyvärr svårt med andra hundar efter en trasslig uppväxt. Det går inte en dag utan att jag saknar henne och jag är övertygad om att en kopia av henne, utan problemen med andra hundar, hade varit en perfekt hund för mig både mentalt och utseendemässigt. Jösses vad hon var vacker och oj vad hon var bra...

Eftersom Zala var så fantastisk köpte jag hennes dotter också, när hon sedan fick en kull på kenneln. Det var min underbara Wahidah och ja, jag fick ju allt jag önskade mig... Jag önskade en aktiv och orädd saluki, en som gick att göra "allt" med i träningsväg, en duktig lure coursing-hund som dessutom skulle vara snyggast i kullen Jag fick en sjövild dåre som inte hade vett nog att se någonting alls som ens lite obehagligt. Hon tog inte alls(!) åt sig av korrigeringar hur tuffa de än var och tack vare det tvingades jag ställa om min hjärna till klickertänk, något som ändrat hela hundägandet enormt i positiv riktning för min del. Och ja, hon blev vild, vacker, lättlärd och en fantastisk hund att göra allt med. Vilken saluki alltså.

Att rasen är helt rätt för mig råder det ingen tvekan om. Jag har dessutom lärt mig precis vad jag vill ha för typ både vad gäller mentaliteten och exteriören. Därför kom även en tredje saluki in i hemmet, kort efter att jag var tvungen att ta bort Zala.

Tredje dåren är min Aysu, halvsyster till Wahidah och mor är en tik som kallas Fein som bodde hos mig en kort period förut. Aysu var omplacering men eftersom jag lärt känna så många släktingar genom åren visste jag att hon var bra. Nog för att jag väntade mig att hon skulle vara pigg, påhittig och rolig... Men som jag underskattade henne! Hon är helt knäpp, den mest påhittiga salukin jag mött, envis även hon och det räcker med att vara lite borta i tankarna en millisekund för att jag ska missa något roligt hon gör (känns det som). Hon är dessutom något av det keligaste jag mött, vacker och en av landets bästa lure coursing-salukis. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad som får dela livet med henne. På många sätt påminner hon dessutom om min älskade Zala, mentalt. Exteriört är de väldigt olika. Att köpa henne är utan tvekan ett av de bästa beslut jag någonsin tagit. Hon är så otroligt lätt och fin och inga ord kan beskriva hur mycket jag älskar henne.

Om det blir en till saluki i framtiden? Oh yes! Ingen tvekan om den saken (även om jag ibland leker med tanken på att ha en mer passande lydnadstävlingshund). Efter flera år i salukivärlden vet jag även precis vad jag vill ha och var den hunden kan tänkas dyka upp i framtiden. Det känns otroligt tryggt och bra!

 

[Miao]

Jag har haft cavalier (1989-2010) och dvärgschnauzer (2007-) som både aktiva sällskapshundar och tränings/tävlingshundar, och de har varit väldigt bra raser att ha som nybörjare och "halv"intresserad av tävling. Sen har ju individerna varit mer och mindre intresserade av träning, har just nu 3 dvärgschnauzrar där två är tävlingshundar med massa arbetsvilja, hjärna och motor, och en är en supersöt och snäll sällskapshund som hänger med på allt och gillar att träna lite då och då på hans villkor .

När jag runt 2008 började fundera på att köpa en brukshund för att verkligen satsa på träning och tävling, så funderade jag länge på både malle, riesenschnauzer, boxer och lite, lite på schäfer. Men sen bestämde jag min för att australian shepherd var min bruksras, och det är VERKLIGEN rätt ras för mig !

Har nu två (en tik på 5.5 år och en på 6 månader), och jag är så himla nöjd med dem att jag känner att jag alltid kommer ha minst en aussie som tränings - och tävlingskompis. Och jag är så nöjd med dem att jag troligtvis aldrig (så länge det finns bra kennlar kvar som avlar på sundhet, mentalitet och arbetsförmåga) byta helt till en annan bruksras.

Däremot finns det ju några andra raser jag hade velat testa på OCKSÅ, vid sidan av aussies... . Men som sagt, jag är så sanslöst nöjd med aussiesarna!

 

[AraSlei]

@AraSlei Det där med att komplettera har jag också funderat på, jag är en aning kär i Griffon nivernais, och blir det allt mer vildsvin så skulle det vara bra med en specialist som man kan jaga med en längre period än wachtel som går på allt vilt.
Lite typiskt jägare tror jag... Många jägare har flera olika typer av hundar just för att kunna täcka upp alla delar av jakten med den ultimata hunden.

Ja, det är nog väldigt typiskt jägare att vilja komplettera! Det är ju inte helt ovanligt med jägare som har 4-5 olika raser

(Är även skadad av ett kompispar som precis har hämtat sin tredje valp för i år... Dom har 9 hundar nu. Jag borde ju kunna ha två-tre utan problem?? )

 

[EmmaW]

Jag har hittat rätt, trots att den ena men oxå den bästa är en blandras (golden/border/schäfer), den andra är en golden. Båda passar mig perfekt i mitt liv och allt jag vill ha och söker av en hund. Jag har hittat det jag alltid velat ha hos en hund.

 

[prinsessfeminist]

Jag växte upp med en väldigt snäll rottweiler och första egna hunden blev en schäfer. Hon var en snäll hund, men hennes fixering vid att alltid vara med mig gjorde mig stressad.

Efter henne blev det en rottweiler, eftersom den rasen var något jag kunde (trodde jag) och mentaliteten passade bättre. Förvisso hade denna jycke en lugnare framtoning än schäfern, men hon var lite väl hård i psyket och hon utmanade alltid ledarskapet hos mig. Mycket jobb, mycket hund och ett stort ansvar eftersom hon tyckte det var roligt (!) att skrämma barn och små hundar.

Efter det skulle vi inte ha någon stor hund igen. Jag hade träffat @Grana s schnauzertik och blev väldigt förtjust i henne och i rasen. Men maken tyckte att till och med en schnauzer var för stor, en liten hund skulle passa bättre. Det fick bli en dvärgschnauzer då. En hund som passade oss väldigt bra, men han var/är allt lite kort i rocken.

Sedan, 2009, fick jag äntligen min "riktiga" och efterlängtade schnauzer. Då hade jag haft koll på rasen i sju år ungefär, och under de fem år vi haft dvärgschnauzern så hade jag hunnit träffa utställare och uppfödare kring schnauzer-ringen.

Rasen och individen var verkligen inte perfekt första året. Verkligen helt operfekt, för att inet säga katastrofalt. Hunden var ju inte klok någonstans!

Efter ett sommarkollo hos @Grana så kom hon hem, betydligt mer sansad än tidigare och sedan 1,5 år ålder så är hon den mest perfekta hund man kan önska sig.

Nu blev vi alldeles nyss med en tredje hund. En schnauzer till... En annan ras denna gång, då schnauzer delas in i två raser; svart eller peppar och salt (grå). En sådan skulle jag ju aaaaldrig ha, eftersom färgen var så tråkig.

Så vad säger man? Jag tror jag hittat rätt raser och rätt individer. Nu är dvärgschnauzern 10,5 år, den svarta snart sex år och den yngsta 16 veckor. Hans temperament är dock helt annorlunda än den svartas. Han är inte alls lika känslig och sjövild, utan mycket mer balanserad.

Men de har ett par egenskaper gemensamt som jag gillar med rasen. De är båda vaksamma gentemot främlingar och lojala med matte. De är också väldigt observanta och smarta, man ser hur de "resonerar" och drar slutsatser. De gillar båda att gräva och titta ut genom fönstret och de är båda galna i mat.

De är dock mer olika än lika. Den svarta är extremt envis och vill göra på sitt sätt. Hon är matte upp i dagen. Valpen är mer (än så länge) lätt att leda och söker kontakt för att samarbeta. När den svarta var valp så sökte hon kontakt för att vara nära, men var mest redo att hitta på bus. Hon var extremt känslig och blev rädd när man tog i. Den nya valpen ser mer konfunderad ut när man säger nej. "Hmm.. får man inte gnaga på köksbordet? Hmm... får man gnaga på ett ben då?" Den svarta hade i samma stund rusat runt som en tok i hela huset eftersom hon blev tillsagd och var tvungen att göra sig av med obehaget i högsta fart.

Men olikheterna till trots, så är det rätt ras för mig.

 

[Viveka]

Jag har haft många hundar under mitt långa liv, och älskat dem alla, men när jag hittade Springer Spaniel visste jag direkt att det var "min" ras. Jag gillar i stort sett allt med dem; deras naturliga följsamhet, det glada och livliga temperamentet, och inte minst utseendet. Min förra hund, en ESS, var min ständiga skugga i nästan 15 år, och jag trodde inte det kunde bli bättre. Ändå bytte jag ras när hon dog, av två anledningar; Jag ville ha en något mindre hund, och jag ville undvika de öronproblem som många ESS har. Det blev fortfarande en Springer Spaniel, men en Welsh istället för en Engelsk.

Vilka kriterier köpte du hund efter?
Jag ville ha en frisk och sund hund. Jag ville ha en en lättlärd och följsam hund, som kan vara lös överallt, som kommer direkt på inkallning, och som följer mig utan att jag behöver tjata på den. Jag ville ha en vänlig och social hund, utan rädslor eller aggressionsproblem. Skälliga och ettriga hundar har jag aldrig gillat. Jag ville också ha en kelig och gosig hund, som gillar kroppskontakt. Jag gillar glada och livliga hundar, och jag tycker också det är trevligt när de bär omkring på saker. Springers har allt det där inbyggt, och lite till.

Blev det rätt?
Jag fick precis det jag hade väntat mig och ville ha.
En del folk tyckte nog inte jag var riktigt klok, när jag skaffade en så livlig ras vid min ålder. Hon är som en duracellkanin, fullkomligt outtröttlig, och dessutom otroligt snabb. Om hon inte hade varit så naturlydig och följsam hade det nog blivit problem. Men i och med att jag har kunnat ha henne lös ända sedan hon var liten valp, så blir livligheten snarare en fördel. Inkallning har jag tränat sen första dagen, ingen hund är väl hundraprocentig, men hon kommer rätt nära. Hon motionerar sig själv, genom att springa i sicksack framför eller runt mig, och springer på så sätt minst 10 gånger så lång sträcka som jag går under våra långpromenader. Inomhus är hon rena snuttetrasan, följer mig överallt och skäller ytterst sällan.

Om inte, varför blev det fel?
Det enda problemet med henne är en väl stor jaktlust, lyckligtvis mest inriktad på fåglar. Det gör att jag måste ha ordentlig koll på henne under yngeltiden; en kull trastungar kan göra henne ballistisk. Övriga tider på året yttrar den sig mest i att hon gillar att stöta upp kråkor på fälten, men det låter jag henne faktiskt hålla på med. Kråkorna tar det rätt lugnt, ibland verkar det nästan som om de driver med henne. Och hon lär väl lugna ner sig med åren, även om hon inte visar några tecken på det hittills.

Hur tänkte du annorlunda inför nästa hund, eller hur kommer du tänka annorlunda inför kommande hundar?
Det här blir nog tyvärr min sista hund, även om jag räknar med att överleva henne. Jag är 75 år nu, och om hon blir 15, vilket verkar troligt eftersom hon är väldigt frisk, kommer jag att vara 88 då. Man lär ju inte skaffa en ny valp vid den åldern, så då får det nog bli en katt stället. Det finns två generationer ungar som kan ta över den, när jag kolar av.