Comatose
Trådstartare
Jag var på min första turridning för ett par veckor sedan. Det var första gången jag red islandshäst och jag är inte alls säker på att jag vill göra det igen.
Jag hade med mig min bror som aldrig ridit tidigare, och för honom gick det hur fint som helst; han töltade iväg som ett litet lokomotiv och fick en massa beröm, medan jag på min häst (som enligt uppgift skulle ha en jätteren tölt vanligtvis) kämpade och kämpade men aldrig riktigt lyckades.
Hon som ledde turen gapade och skrek på mig att jag skulle dra tillbaka händerna, med påföljden att jag satt med händerna ungefär lite nedanför bröstvårtorna. Då var hon nöjd. Sen fick jag inte använda benen överhuvudtaget, när jag skulle svänga skulle jag bara använda ledande tygeltag och vikthjälper. Kändes konstigt.
När vi fick rida lite fritt på en åker gör jag lite sidvärtes rörelser och hästen böjer som på kommando på halsen och bara krummar ihop den och då vrålar hon till mig att "NU är det bra, nu går han på tygeln".
Nu känner jag mig helt nertryckt i skorna och har aldrig någon lust att rida islandshäst igen. Mest för att hon gapade och skrek så mycket. Kändes inte alls bra. Usch.
Jag tror att jag mest var tvungen att skriva av mig, men någon islandhästridning blir det nog inte mer ..
Jag hade med mig min bror som aldrig ridit tidigare, och för honom gick det hur fint som helst; han töltade iväg som ett litet lokomotiv och fick en massa beröm, medan jag på min häst (som enligt uppgift skulle ha en jätteren tölt vanligtvis) kämpade och kämpade men aldrig riktigt lyckades.
Hon som ledde turen gapade och skrek på mig att jag skulle dra tillbaka händerna, med påföljden att jag satt med händerna ungefär lite nedanför bröstvårtorna. Då var hon nöjd. Sen fick jag inte använda benen överhuvudtaget, när jag skulle svänga skulle jag bara använda ledande tygeltag och vikthjälper. Kändes konstigt.
När vi fick rida lite fritt på en åker gör jag lite sidvärtes rörelser och hästen böjer som på kommando på halsen och bara krummar ihop den och då vrålar hon till mig att "NU är det bra, nu går han på tygeln".
Nu känner jag mig helt nertryckt i skorna och har aldrig någon lust att rida islandshäst igen. Mest för att hon gapade och skrek så mycket. Kändes inte alls bra. Usch.
Jag tror att jag mest var tvungen att skriva av mig, men någon islandhästridning blir det nog inte mer ..