Könsroller, jämlikhet och BARN

[mandalaki]

Tack @mandalaki du formulerar dig så mycket bättre.

Haha, jag läste just ditt inlägg och tänkte Ja, det är ju så jag menar, fast bättre

 

[Raderad medlem 6459]

Haha, jag läste just ditt inlägg och tänkte Ja, det är ju så jag menar, fast bättre

Charmigt hörru .

 

[lil-sis]

Fast kom igen, det där är ju inte allt. Viljan, frustrationen, sorgen, kämpandet. Nog kan det vara jämställt?

Jag tänkte på den rent medicinska delen i första hand.

(Antagligen eftersom det känslomässiga inte varit bara mitt hos oss. Att försöka skaffa barn eller ej var mitt beslut men önskan om att faktiskt få till det efter beslutet är och har varit gemensam.)

 

[Raderad medlem 6459]

Jag tänkte på den rent medicinska delen i första hand.

Fast när vi pratar om hur IVF blir kvinnans projekt menar vi ju för guds skull inte rent medicinskt?

 

[lil-sis]

Fast jag tänker mer det känslomässiga engagemanget i att vilja ha barn. Skulle jag gå igenom något så asjobbigt som det folk i den tråden går igenom, så skulle jag inte stå ut om partnern inte ville det precis lika mycket som jag.

Skrev inte du en gång att din partner sagt att ni kunde fortsätta försöka om du ville? Jag minns det för att jag tänkte att jag skulle ha blivit förkrossad om jag var du.

Nej.
Han har alltid velat ha (fler) barn men beslutet är och har varit mitt. Dvs så länge jag vill pushar han men när jag säger att nu räcker det så finns det ingen press. (Vad svårt det är att sätta ord på, på rätt sätt.)

Vi kommer ju från lite olika håll i livet och hans tre tidigare spelar ju in. Det har aldrig handlat om att han inte bryr sig om han får fler barn eller inte utan att han satt mitt val främst.

 

[lil-sis]

Fast när vi pratar om hur IVF blir kvinnans projekt menar vi ju för guds skull inte rent medicinskt?

Förlåt då.
Jag fastnar lätt i det eftersom det är vad som varit väldigt dominerande för mig. Det har i allra högsta grad varit medicinskt för mig.

 

[Niyama]

Så ongen heter inte Lava då? Fast det låter inte hipster, snarare vegan i raggsockor.

 

[Raderad medlem 6459]

Förlåt då.
Jag fastnar lätt i det eftersom det är vad som varit väldigt dominerande för mig. Det har i allra högsta grad varit medicinskt för mig.

Nej men du behöver inte be om ursäkt. Och ja, såklart är det väldigt medicinskt.

Men - ingen hävdar ju att mannen ska genomgå samma medicinska saker som kvinnor under IVF för att vara jämställd. Det vore ju helt absurt.

Poängen var ju att i den tråden verkar många män så jävla ointresserade. De hakar på. Men kvinnan ordnar allt.

 

[skiesabove]

***spinoff sommarföräldar 2016***


Istället för att ta över en annan tråd ( http://www.bukefalos.com/threads/sommarforaldrar-2016-del-3.1420718/ ) så startar jag en ny.

Hur förändrades ert förhållande av att få barn?

Blir förändringen potentiellt större i ett förhållandevis jämställt förhållande än i ett med mer konservativa könsroller?

Har relationen till din partner förändrats?

Är din partner den förälder du trodde hen skulle vara?

Har ni en strävan att leva jämställt med två primärföräldrar eller tar en av er ett större ansvar och är helt okej med det?

Allt ställdes på sin spets i förhållandet.

Efter flera kriser känns det väldigt jämnlikt, han tar så mycket som möjligt när han är hemma och bitchar inte längre om det är stökigt när han kommer hem. Jag har varit hemma heltid (fast i perioder sjukskriven) och han har i den mån det gått jobbat som vanligt, dvs hemma 1 vecka jobba 1 vecka.

Men det har inte varit enkelt och vi har båda fått jobba mycket med oss själva och vår kommunikation för att nå hit.

 

[mandalaki]

Charmigt hörru .

Men alltså, att ditt var bättre!

 

[Ray]

***spinoff sommarföräldar 2016***


Istället för att ta över en annan tråd ( http://www.bukefalos.com/threads/sommarforaldrar-2016-del-3.1420718/ ) så startar jag en ny.

Hur förändrades ert förhållande av att få barn?

Blir förändringen potentiellt större i ett förhållandevis jämställt förhållande än i ett med mer konservativa könsroller?

Har relationen till din partner förändrats?

Är din partner den förälder du trodde hen skulle vara?

Har ni en strävan att leva jämställt med två primärföräldrar eller tar en av er ett större ansvar och är helt okej med det?

Förhållandet har egentligen inte förändrats men livet har det. Båda har fått prioritera jobb och annat mindre.
Partnern är nog lite coolare än jag trott- men är ändå lite "hönsig" ibland.

Vi är absolut 2 primärföräldrar och har i princip alltid varit. Har varit mycket beröm till partnern under åren eftersom han såklart fick cred för det medan jag är lite konstig som lämnade barnet med pappan och åkte till stallet. Det är ibland ojämställt just att jag får kommentarer när jag inte är perfekt mamma medans han får beröm för att han försöker...
Sen har vi konflikter gällande barn och hem såklart. Kanske mer än om en hade bestämt allt?

 

[mandalaki]

 

[Raderad medlem 6459]

Men alltså, att ditt var bättre!

Hahaha JAHA!

 

[Killaloe]

Poängen var ju att i den tråden verkar många män så jävla ointresserade. De hakar på. Men kvinnan ordnar allt.

Och att många kvinnor går igenom allt kring IVF och ska behöva vara tacksamma för att männen har varit och lämnat spermaprov (som kvinnan ofta verkar rodda upp) och därmed gjort sin del. Det slår mig som mest horribelt och tragiskt - allt kvinnorna går igenom och vissa män knappt vill/orkar/kan göra ett spermaprov för det är så tungt för dem. Som om projektet barn bara är kvinnans sorg/ansvar/problem.

 

[Raderad medlem 6459]

Som om projektet barn bara är kvinnans sorg/ansvar/problem.

Precis så.

 

[Sar]

Låter jättemärkligt. Var kom de ifrån? Just lj-ljudet gör man ju inte på dubbel l liksom.

Jomen det gör man väl i norra Spanien? "Ithabelja" och Evert Sorry för O.T.

 

[lil-sis]

Och att många kvinnor går igenom allt kring IVF och ska behöva vara tacksamma för att männen har varit och lämnat spermaprov (som kvinnan ofta verkar rodda upp) och därmed gjort sin del. Det slår mig som mest horribelt och tragiskt - allt kvinnorna går igenom och vissa män knappt vill/orkar/kan göra ett spermaprov för det är så tungt för dem. Som om projektet barn bara är kvinnans sorg/ansvar/problem.

Motståndet en del möter hade varit en dealbreaker för mig. Det är ju en yttepytteliten insats jämfört med vad som kommer sen.

 

[Kattennizze]

Jag kan ju inte formulera mig just nu.
Förlåt.

Jag hoppas ni hittar tillbaka till varandra, är barnen små fortfarande? Typ; finns det ljus i tunneln, kan ni bo isär eller göra annat som skulle underlätta och skapa lite energipåfyllning?

Jodå, det gör det. Till saken hör att mina barn förmodligen har en funktionsnedsättning så det gör det extra arbetsamt.

 

[Kattennizze]

Fast det där att köpa hus utanför staden i någon sorts attraktivt område är ju också ett privilegierat val.

Jag har inte kollat upp det, men jag är rätt säker på att min bostadskostnad skulle minst fördubblas om jag gjorde mig av med den centrala hyresrätten och köpte hus istället. (Det skulle den även om jag gjorde mig av med hyresrätten och istället köpte en motsvarande bostadsrätt.)

Vi hade inget val, inget hyresrätt i sikte trots ÅR i kön....men däremot var lägenheten sliten och vi löste det med att lägga mattor över de slitna golven och låtsas som det regnar....alltså var den billig, relativt sett och vi betalar inte mer för en hyresrätt om vi skulle hitta en centralt, utan snarare mindre.

 

[em-pirre]

Fast kom igen, det där är ju inte allt. Viljan, frustrationen, sorgen, kämpandet. Nog kan det vara jämställt?

Jag klarade IVF hur bra som helst själv. Verkligen inga problem alls. Jag behövde lite spermier bara.

Sen kanske jag hade önskat att min partner hade sett det som en självklarhet att han ska komma med fast det egentligen inte behövs. Detta önskade jag först i efterhand då jag insåg att engagemanget kring det evetuella barnet troligtvis skulle ha varit detsamma.

Aldrig att jag kommer att leva i ett förhållande där han inte ser dessa saker som lika självklara som jag.