Hyacinth
Trådstartare
Vilken rolig idé!
Sån är han. Vi är överens om att gifta oss om det slumpar sig så att vi blir till äktenskap lediga samtidigt någon gång.
Hans söner är bland de få barn jag har träffat på som när de som små ramlade och slog sig ropade på sin pappa spontant, även när mamman var i närheten.
Hyacinth
Trådstartare
Jättebra tråd @Hyacinth !
Har läst allt väldigt noggrant och med fasa konstaterat att jag hamnat i alla gropar som man ska undvika.
Den här tråden har varit en av de större ögonöppnare jag varit med om, tror jag.
Hade en mindre livskris igår efter att ha läst i tråden här.
Är också imponerad av flera av er som skriver så ärligt och utelämnande om era liv. Det är modigt och generöst.
Det ger mig insikter om att jag faktiskt inte är ensam också (sorgligt nog).
Jag trodde verkligen inte heller att det skulle bli så ojämställt.
Alla förutsättningar fanns där och ändå blev det fel. Så helt fel!
Mitt ena barn fick efter en lång och smärtsam utredning i två omgångar under en treårsperiod en neuropsykiatrisk diagnos.
I flera år var jag ensam om att tycka att något var "fel" på honom. Snarare var det fel på mig som tyckte det och eftersom jag blev sjuk så var det min "sjukdom" som var orsaken till hens problem, enligt min partner.
Det var så oerhört tungt att bära det i flera år.
I efterhand har jag också förstått att det bidragit till att vi glidit isär och att det har blivit som det blev.
Mitt liv har blivit så rörigt och idag är jag i en situation där jag har svårt att påverka och ändra mitt liv och göra de val jag skulle önska att jag kunde göra.
Jag är helt fast i en väldigt ojämställd relation och jag kan inte göra mycket åt det som det är nu.
Skulle jag kunna välja om hade jag gjort helt andra val idag, med facit i hand.
Till exempel hade inte barn varit en självklar del av det och det känns oerhört skamligt att tala om.
Jag är feminist och har feministiska värderingar.
Ända till igår skämdes jag oerhört över att jag inte lever som jag lär.
Du sitter inte fast, så länge ingen bokstavligt kedjat fast dig eller låst dörren. Man kan lämna. man klarar så himla mycket och du kanske är starkare utan din relation än i den. Tacka fan för att man glider isär om ens partner tror man inbillar sig att barnet är sjukt.
Sluta skämmas och se över dina alternativ.
Ett hus kan bli två lägenheter.
Hm just det. Sambons två äldsta söner har varsin son som de fått före 25. Båda barnbarnen vänder sig till den närmsta föräldern och båda papporna är mycket engagerade i sina barn (dvs lika mycket som mammorna). Den som bor här har tagit typ all VAB då mamman var provanställd så hon fick sin fasta tjänst och han vabbar nog fortfarande mest.
Det kan alltså finnas hopp. Typ.
se där - ett kort och koncist svar på ungefär det jag försökte säga
Jag har skitsvårt att vara så sammanfattande och det hänger ihop med mitt ( fortfarande ) dåliga självförtroende från mitt förhållande
Känner alltid att jag måste förklara en hel massa in absurdum. Bara för att jag just fått det med mig att det jag säger
a) räknas inte
b) är bara tokigheter
c) jag är dum i huvudet
d) är lat
skulle kunna gå igenom hela alfabetet i punktform tror jag med allt negativt jag fått från exets håll
Men det går att sammanfatta i en enda mening
ALLT var mitt fel ( hur jag än gjorde ). punkt.
Hyacinth
Trådstartare
se där - ett kort och koncist svar på ungefär det jag försökte säga
Jag har skitsvårt att vara så sammanfattande och det hänger ihop med mitt ( fortfarande ) dåliga självförtroende från mitt förhållande
Känner alltid att jag måste förklara en hel massa in absurdum. Bara för att jag just fått det med mig att det jag säger
a) räknas inte
b) är bara tokigheter
c) jag är dum i huvudet
d) är lat
skulle kunna gå igenom hela alfabetet i punktform tror jag med allt negativt jag fått från exets håll
Men det går att sammanfatta i en enda mening
ALLT var mitt fel ( hur jag än gjorde ). punkt.
Be inte om ursäkt, du skrev ett bra inlägg!
Tycker ämnet är intressant och följer tråden!
Själv är jag frivilligt barnlös och när någon frågar om jag inte vill ha barn brukar jag svara att jag inte vill bli mamma men gärna pappa om det hade varit möjligt.
Mitt ex ville gärna ha barn och tjatade ofta om det. Hans liv hade inte ändrats speciellt mycket om vi fått barn medans mitt liv totalt hade vänts upp och ner. Vi hade levt väldigt ojämnställt om vi fått barn, det är jag säker på.
Själv är jag frivilligt barnlös och när någon frågar om jag inte vill ha barn brukar jag svara att jag inte vill bli mamma men gärna pappa om det hade varit möjligt.
Mitt ex ville gärna ha barn och tjatade ofta om det. Hans liv hade inte ändrats speciellt mycket om vi fått barn medans mitt liv totalt hade vänts upp och ner. Vi hade levt väldigt ojämnställt om vi fått barn, det är jag säker på.
Tack!
Problemet är att jag HAR undersökt det alternativet mycket, mycket noga.
Nu blir det lite personligt, men, men....Dessvärre får jag inte något lån alls idag pga att jag fortfarande går på sjukersättning.
Situationen är i det närmaste paradoxal för jag skulle kunna få ett hus för i princip 200-400 000 plus den mycket stora andel som jag skulle få i handen om vi säljer huset.
Men jag får inte lån pga det trots att räntekostnaden skulle bli runt 700 i månaden för att jag helt enkelt "tjänar" för lite.
Jag är alltså beredd att ge avkall på mycket bekvämlighet, nära till jobb osv för att kunna skapa mitt eget liv, men ändå går det inte.
För att kunna få den här friheten måste jag komma upp i minst 75-100% i inkomst, ett tag i alla fall.
Arbetsträningen går inget vidare eftersom jag inte får någon som helst support från sambon. Jag är dödstrött och hjärnan funkar dåligt.
Han är van att jag sköter allt och det gör jag. Jag menar verkligen ALLT, både kvinno och karlgöra, om man nu kan säga så.
Att ta upp problemet har jag gjort tusen gånger och det hjälper inte utan det blir bara värre för mig.
Vår ena son är dessutom extremt krävande och tar väldigt mycket energi och tid. Där vill han inte heller ta emot hjälp eller avlastning, trots att man har rätt till det med ett funktionshindrat barn
Jag tror inte heller han trivs i situationen och att han säkerligen också vill separera. Åtminstone så länge han inte fattar vilken service han har.
Problemet är att han på senare tid dessutom börjat bli elak.
Han är rätt ofta provocerande och blir jag arg eller reagerar så är det silent treatment i några dagar. Jag har lärt mig bita ihop för att inte må ännu sämre själv.
Han undviker också kategoriskt att ge mig beröm eller bekräftelse.
Gör jag något eller om någon annan ger mig bekräftelse blir han enormt provocerad och spydig.
Jag kan ge hur många exempel som helst, men väljer att stoppa där med att säga att jag mår verkligen dåligt över hela situationen.
Och jag skäms!
Jag har inte pratat med någon om det här på det här viset. Varken med min bästa kompis eller med min ena syster eller pappa som är dom jag har mest förtroende för i min närhet.
Inte ens med min terapeut när jag gick där heller.
Det här blev väldigt personligt, hade inte tänkt det egentligen men ville svara eftersom du kom med adekvata förslag och personlig peppning.
Hyacinth
Trådstartare
Tack!
Problemet är att jag HAR undersökt det alternativet mycket, mycket noga.
Nu blir det lite personligt, men, men....Dessvärre får jag inte något lån alls idag pga att jag fortfarande går på sjukersättning.
Situationen är i det närmaste paradoxal för jag skulle kunna få ett hus för i princip 200-400 000 plus den mycket stora andel som jag skulle få i handen om vi säljer huset.
Men jag får inte lån pga det trots att räntekostnaden skulle bli runt 700 i månaden för att jag helt enkelt "tjänar" för lite.
Jag är alltså beredd att ge avkall på mycket bekvämlighet, nära till jobb osv för att kunna skapa mitt eget liv, men ändå går det inte.
För att kunna få den här friheten måste jag komma upp i minst 75-100% i inkomst, ett tag i alla fall.
Arbetsträningen går inget vidare eftersom jag inte får någon som helst support från sambon. Jag är dödstrött och hjärnan funkar dåligt.
Han är van att jag sköter allt och det gör jag. Jag menar verkligen ALLT, både kvinno och karlgöra, om man nu kan säga så.
Att ta upp problemet har jag gjort tusen gånger och det hjälper inte utan det blir bara värre för mig.
Vår ena son är dessutom extremt krävande och tar väldigt mycket energi och tid. Där vill han inte heller ta emot hjälp eller avlastning, trots att man har rätt till det med ett funktionshindrat barn
Jag tror inte heller han trivs i situationen och att han säkerligen också vill separera. Åtminstone så länge han inte fattar vilken service han har.
Problemet är att han på senare tid dessutom börjat bli elak.
Han är rätt ofta provocerande och blir jag arg eller reagerar så är det silent treatment i några dagar. Jag har lärt mig bita ihop för att inte må ännu sämre själv.
Han undviker också kategoriskt att ge mig beröm eller bekräftelse.
Gör jag något eller om någon annan ger mig bekräftelse blir han enormt provocerad och spydig.
Jag kan ge hur många exempel som helst, men väljer att stoppa där med att säga att jag mår verkligen dåligt över hela situationen.
Och jag skäms!
Jag har inte pratat med någon om det här på det här viset. Varken med min bästa kompis eller med min ena syster eller pappa som är dom jag har mest förtroende för i min närhet.
Inte ens med min terapeut när jag gick där heller.
Det här blev väldigt personligt, hade inte tänkt det egentligen men ville svara eftersom du kom med adekvata förslag och personlig peppning.
Fast sådär kan du inte ha det.
Kan pappa ställa upp som borgenär?
Får du en bostad för din del av vinst vid husförsäljning? Om du har pengarna kan ju ingen direkt hindra dig. Och ställ dig omgående i bostadskö.
Hyra i andrahand?
Om din partner vägrar hjälp kan ju han dra lasset.
Vill han inte det- ta hjälpen. Du måste sänka servicenivån och bli frisk nog att ta dig därifrån.
Börja prata om det, du behöver ju inte skämmas flr att din partner är en rövhatt. Pratar du om det kan oväntade möjligheter dyka upp. Men då måste folk veta att de får prata om det. Troligen har de redan sett problemet, men sånt där är alltid svårt att ta upp.
Jag tycker du har ett ansvar mot dig och dina barn att inte leva kvar i en destruktiv relation.
Tack!
Problemet är att jag HAR undersökt det alternativet mycket, mycket noga.
Nu blir det lite personligt, men, men....Dessvärre får jag inte något lån alls idag pga att jag fortfarande går på sjukersättning.
Situationen är i det närmaste paradoxal för jag skulle kunna få ett hus för i princip 200-400 000 plus den mycket stora andel som jag skulle få i handen om vi säljer huset.
Men jag får inte lån pga det trots att räntekostnaden skulle bli runt 700 i månaden för att jag helt enkelt "tjänar" för lite.
Jag är alltså beredd att ge avkall på mycket bekvämlighet, nära till jobb osv för att kunna skapa mitt eget liv, men ändå går det inte.
För att kunna få den här friheten måste jag komma upp i minst 75-100% i inkomst, ett tag i alla fall.
Arbetsträningen går inget vidare eftersom jag inte får någon som helst support från sambon. Jag är dödstrött och hjärnan funkar dåligt.
Han är van att jag sköter allt och det gör jag. Jag menar verkligen ALLT, både kvinno och karlgöra, om man nu kan säga så.
Att ta upp problemet har jag gjort tusen gånger och det hjälper inte utan det blir bara värre för mig.
Vår ena son är dessutom extremt krävande och tar väldigt mycket energi och tid. Där vill han inte heller ta emot hjälp eller avlastning, trots att man har rätt till det med ett funktionshindrat barn
Jag tror inte heller han trivs i situationen och att han säkerligen också vill separera. Åtminstone så länge han inte fattar vilken service han har.
Problemet är att han på senare tid dessutom börjat bli elak.
Han är rätt ofta provocerande och blir jag arg eller reagerar så är det silent treatment i några dagar. Jag har lärt mig bita ihop för att inte må ännu sämre själv.
Han undviker också kategoriskt att ge mig beröm eller bekräftelse.
Gör jag något eller om någon annan ger mig bekräftelse blir han enormt provocerad och spydig.
Jag kan ge hur många exempel som helst, men väljer att stoppa där med att säga att jag mår verkligen dåligt över hela situationen.
Och jag skäms!
Jag har inte pratat med någon om det här på det här viset. Varken med min bästa kompis eller med min ena syster eller pappa som är dom jag har mest förtroende för i min närhet.
Inte ens med min terapeut när jag gick där heller.
Det här blev väldigt personligt, hade inte tänkt det egentligen men ville svara eftersom du kom med adekvata förslag och personlig peppning.
Men du ? Behöver du ha ett hus?
Kan inte lägenhet/ bostadsrätt vara ett alternativ? Iaf för en övergångsperiod?
Jag hade det faktiskt ruggigt liknande som dig ekonomiskt - och jag hade inte ens ett jobb!
Var fullt beredd på att sätta mig i en tvåa eller nåt tills det skulle börja komma på rätt köl till slut
Man har rätt till bostadsbidrag och även socialbidrag som ensamstående - not so much som gift om den man är gift med kan försörja familjen ( sedan om han gör det är en annan femma )
Och om ni går skilda vägar så kan du ju få hjälp och avlastning för er son som ni har rätt till? Och inte bry dig om vad rövhatten anser?
Vill han inte vara en varannanvecka förälder och du har barnen på heltid så kan jag inte se annat än att oavsett alternativen att du får
a) avlastning
b) mer egentid
c) samhällets möjligheter att hjälpa dig som ensamstående
d) vill han ha barnen varannan vecka så får du eoner av tid att komma igen orkmässsigt och kanske göra som jag har gjort . Jobba större delen då för att ha tiden fullt ut för barnen den veckan de är hos mig
Sluta!
Tack!
Problemet är att jag HAR undersökt det alternativet mycket, mycket noga.
Nu blir det lite personligt, men, men....Dessvärre får jag inte något lån alls idag pga att jag fortfarande går på sjukersättning.
Situationen är i det närmaste paradoxal för jag skulle kunna få ett hus för i princip 200-400 000 plus den mycket stora andel som jag skulle få i handen om vi säljer huset.
Men jag får inte lån pga det trots att räntekostnaden skulle bli runt 700 i månaden för att jag helt enkelt "tjänar" för lite.
Jag är alltså beredd att ge avkall på mycket bekvämlighet, nära till jobb osv för att kunna skapa mitt eget liv, men ändå går det inte.
För att kunna få den här friheten måste jag komma upp i minst 75-100% i inkomst, ett tag i alla fall.
Arbetsträningen går inget vidare eftersom jag inte får någon som helst support från sambon. Jag är dödstrött och hjärnan funkar dåligt.
Att ta upp problemet har jag gjort tusen gånger och det hjälper inte utan det blir bara värre för mig.
Vår ena son är dessutom extremt krävande och tar väldigt mycket energi och tid. Där vill han inte heller ta emot hjälp eller avlastning, trots att man har rätt till det med ett funktionshindrat barn
Jag tror inte heller han trivs i situationen och att han säkerligen också vill separera. Åtminstone så länge han inte fattar vilken service han har.
Problemet är att han på senare tid dessutom börjat bli elak.
Han är rätt ofta provocerande och blir jag arg eller reagerar så är det silent treatment i några dagar. Jag har lärt mig bita ihop för att inte må ännu sämre själv.
Han undviker också kategoriskt att ge mig beröm eller bekräftelse.
Gör jag något eller om någon annan ger mig bekräftelse blir han enormt provocerad och spydig.
Jag kan ge hur många exempel som helst, men väljer att stoppa där med att säga att jag mår verkligen dåligt över hela situationen.
Och jag skäms!
Jag har inte pratat med någon om det här på det här viset. Varken med min bästa kompis eller med min ena syster eller pappa som är dom jag har mest förtroende för i min närhet.
Inte ens med min terapeut när jag gick där heller.
Det här blev väldigt personligt, hade inte tänkt det egentligen men ville svara eftersom du kom med adekvata förslag och personlig peppning.
Har du pratat med bankkontakter personligen? Har du kollat med olika banker?
Om du får ut några hundratusen som din del vid skilsmässa, räcker inte det till något slags bostad i området? Kommer du därifrån låter det som att du kan få det lättare att ta dig upp till ytan igen och läka nog för att börja jobba...
Du kan inte ha det sådär!
@Vallmo
jag fattar precis hur du känner det !!!
Det du skrev nu kan jag i väldigt hög grad relatera till personligen i stora delar
och som @Hyacint skrev -finns det ingen som antingen kan borga för dig i ett lån
alternativt låna dig pengarna privat ?
Se bortom hopplösheten - se möjligheterna
Vad kan möjligtvis bli sämre än det du har nu?
Du är välkommen att PM:a om du vill!
jag fattar precis hur du känner det !!!
Det du skrev nu kan jag i väldigt hög grad relatera till personligen i stora delar
och som @Hyacint skrev -finns det ingen som antingen kan borga för dig i ett lån
alternativt låna dig pengarna privat ?
Se bortom hopplösheten - se möjligheterna
Vad kan möjligtvis bli sämre än det du har nu?
Du är välkommen att PM:a om du vill!
Tack!
Jo, jag tror också att vi har/haft det lite lika.
Min sambo är dock en bra pappa. En mycket bra pappa, till och med i vissa avseenden.
Jag har också två killar. Båda brukar säga till honom att han är slö och måste hjälpa mig. Tyvärr biter det inte riktigt.
Men han är en usel make/sambo.
Han grejade inte riktigt att bli förälder och fortfarande vara tillsammans med mig.
Vår relationen blev lidande. Först tog jag på mig väldigt mycket av det, en massa skuld och skit. Men sen har jag insett att han faktiskt själv inte har lagt två strån i kors och att det blev väldigt bekvämt för honom att skylla allt på mig och "min sjukdom".
Han beter sig fortfarande som om jag är sjuk och jag har med smärta insett att han skyllt väldigt mycket av sina egna brister på att "jag var ju så bla, bla, bla.....osv.
Men om man ska se det positiva så är det att jag är fullständigt övertygad om att jag kan klara mig själv i alla avseenden. Jag behöver ingen man som gör "praktiska" grejer.
Jag målar upp en vision av mitt liv som jag vill ha det. När livet känns tungt så tar jag fram den bilden och försöker visualisera hur mitt liv ska se ut.
Jag är så övertygad om att mitt liv kommer bli så mycket bättre utan honom och jag känner mig stark i tanken när jag ser det framför mig.
Det är bara det att vägen dit är svår, men på något sätt ska jag fixa det också.
Är man en bra pappa då ?Min sambo är dock en bra pappa. En mycket bra pappa, till och med i vissa avseenden.
Jag har också två killar. Båda brukar säga till honom att han är slö och måste hjälpa mig. Tyvärr biter det inte riktigt.
Men jag fattar jag gör precis likadant men jag har en underbar vän IRL som slänger stekpannor i huvudet på mig varje gång jag ursäktar exet
"NEJ ! En bra pappa är inte bara bra för barnen utan OCKSÅ till mamman! "
En bra mamma ska ju se till hela familjen - right ?
Ska inte en bra pappa också göra det
?Hur det förändrades?
Maken blev totalt personlighetsförändrad. Från allt prat om hur vi skulle dela lika på allt, ta varannan natt osv så har jag istället ensam fått ta hand om bebis, hem, djur och matlagning. Är inte bara en gång jag känt att jag hellre tar livet av mig än lever såhär, eller vill skiljas och ta bebis och flytta tillbaka till Sverige igen. Men inget av det är ju ett alternativ. Finns inte en chans att jag kommer få ta med bebis och att lämna hen är inte ett alternativ.
Och ja, jag får väl skylla mig själv så nu är det också sagt.
Maken blev totalt personlighetsförändrad. Från allt prat om hur vi skulle dela lika på allt, ta varannan natt osv så har jag istället ensam fått ta hand om bebis, hem, djur och matlagning. Är inte bara en gång jag känt att jag hellre tar livet av mig än lever såhär, eller vill skiljas och ta bebis och flytta tillbaka till Sverige igen. Men inget av det är ju ett alternativ. Finns inte en chans att jag kommer få ta med bebis och att lämna hen är inte ett alternativ.
Och ja, jag får väl skylla mig själv så nu är det också sagt.
Hyacinth
Trådstartare
Maken ja, men jag kan inte lämna min bebis. Vi är gifta och således gemensamma vårdnadshavare och jag kommer inte få flytta bebis utan tillåtelse.
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Etappseger för ridsportens krav i Riksidrottsförbundet - förslag på nya regler för ökad trygghet och hästvälfärd- Hästnyheter Äntligen En början och med lite handlande utifrån detta, som jag verkligen hoppas går igenom, så kanske kanske det är dags att inte sky...
- Shaggy
- Svar: 1
- Visningar: 62
- Hästnyheter
-
Henrik von Eckermann säker på tronen- Hästnyheter Henrik von Eckermann förlänger sin rekordsvit när det står klart att han blir kvar ytterligare en månad som världsetta.
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 39
- Hästnyheter
Allmänt, Barn, Dagbok
-
Vad gör vi? Del CCIV
- Tjatter Tack så mycket 🤗
- Fjordfrälst
- Svar: 1 456
- Visningar: 40 566
- Allmänt
Hund, Katt, Andra Djur
-
Målbilder för trubbnosar.- Hundavel & Ras För vissa raser, kanske. Men som jag skrev tidigare, jag har åtminstone hos boxer sett ganska stor variation inom en och samma valpkull...
- Linda_A
- Svar: 237
- Visningar: 12 368
- Hund
-
Oseriös avel 2023- Hundavel & Ras Notera även att veterinären håller till i Motala som ligger rätt många mil ifrån söder om Linköping.
- Kajsalisa
- Svar: 1 121
- Visningar: 114 114
- Hund
Hästrelaterat
-
Reklamera häst- Ekonomi & Juridik Ja men verkligen. En av mina förra åkte jag av pga något som jag inte såg, krossade två ryggkotor. Världens snällaste häst, men om han...
- SiZo
- Svar: 236
- Visningar: 10 199
- Hästmänniska
-
Uppsittningspall?!- Utrustning Jag kom över en begagnad i somras. Jag tyckte 1000 kronor sved, men vi älskar den. Nu när jag ser vad de kostar nya, var kanske min ett...
- prinsessfeminist
- Svar: 21
- Visningar: 699
- Utrustning
