Könsroller, jämlikhet och BARN

[Petruska]

Hur många fäder pärlar pärlplattor?

Min kompis: http://www.aftonbladet.se/wendela/ledig/article11833692.ab

 

[Hyacinth]

Min kompis: http://www.aftonbladet.se/wendela/ledig/article11833692.ab

 

[stjarnhimmel]

Min kompis: http://www.aftonbladet.se/wendela/ledig/article11833692.ab

Vilken rolig idé!

 

[Petruska]

Sån är han. Vi är överens om att gifta oss om det slumpar sig så att vi blir till äktenskap lediga samtidigt någon gång.

Hans söner är bland de få barn jag har träffat på som när de som små ramlade och slog sig ropade på sin pappa spontant, även när mamman var i närheten.

 

[Hyacinth]

Jättebra tråd @Hyacinth !
Har läst allt väldigt noggrant och med fasa konstaterat att jag hamnat i alla gropar som man ska undvika.
Den här tråden har varit en av de större ögonöppnare jag varit med om, tror jag.

Hade en mindre livskris igår efter att ha läst i tråden här.

Är också imponerad av flera av er som skriver så ärligt och utelämnande om era liv. Det är modigt och generöst.
Det ger mig insikter om att jag faktiskt inte är ensam också (sorgligt nog).
Jag trodde verkligen inte heller att det skulle bli så ojämställt.
Alla förutsättningar fanns där och ändå blev det fel. Så helt fel!

Mitt ena barn fick efter en lång och smärtsam utredning i två omgångar under en treårsperiod en neuropsykiatrisk diagnos.
I flera år var jag ensam om att tycka att något var "fel" på honom. Snarare var det fel på mig som tyckte det och eftersom jag blev sjuk så var det min "sjukdom" som var orsaken till hens problem, enligt min partner.
Det var så oerhört tungt att bära det i flera år.

I efterhand har jag också förstått att det bidragit till att vi glidit isär och att det har blivit som det blev.

Mitt liv har blivit så rörigt och idag är jag i en situation där jag har svårt att påverka och ändra mitt liv och göra de val jag skulle önska att jag kunde göra.
Jag är helt fast i en väldigt ojämställd relation och jag kan inte göra mycket åt det som det är nu.
Skulle jag kunna välja om hade jag gjort helt andra val idag, med facit i hand.
Till exempel hade inte barn varit en självklar del av det och det känns oerhört skamligt att tala om.
Jag är feminist och har feministiska värderingar.
Ända till igår skämdes jag oerhört över att jag inte lever som jag lär.

Du sitter inte fast, så länge ingen bokstavligt kedjat fast dig eller låst dörren. Man kan lämna. man klarar så himla mycket och du kanske är starkare utan din relation än i den. Tacka fan för att man glider isär om ens partner tror man inbillar sig att barnet är sjukt.
Sluta skämmas och se över dina alternativ.
Ett hus kan bli två lägenheter.

 

[lil-sis]

Sån är han. Vi är överens om att gifta oss om det slumpar sig så att vi blir till äktenskap lediga samtidigt någon gång.

Hans söner är bland de få barn jag har träffat på som när de som små ramlade och slog sig ropade på sin pappa spontant, även när mamman var i närheten.

Hm just det. Sambons två äldsta söner har varsin son som de fått före 25. Båda barnbarnen vänder sig till den närmsta föräldern och båda papporna är mycket engagerade i sina barn (dvs lika mycket som mammorna). Den som bor här har tagit typ all VAB då mamman var provanställd så hon fick sin fasta tjänst och han vabbar nog fortfarande mest.

Det kan alltså finnas hopp. Typ.

 

[Intejag]

Du sitter inte fast, så länge ingen bokstavligt kedjat fast dig eller låst dörren. Man kan lämna. man klarar så himla mycket och du kanske är starkare utan din relation än i den. Tacka fan för att man glider isär om ens partner tror man inbillar sig att barnet är sjukt.
Sluta skämmas och se över dina alternativ.
Ett hus kan bli två lägenheter.

se där - ett kort och koncist svar på ungefär det jag försökte säga

Jag har skitsvårt att vara så sammanfattande och det hänger ihop med mitt ( fortfarande ) dåliga självförtroende från mitt förhållande
Känner alltid att jag måste förklara en hel massa in absurdum. Bara för att jag just fått det med mig att det jag säger
a) räknas inte
b) är bara tokigheter
c) jag är dum i huvudet
d) är lat
skulle kunna gå igenom hela alfabetet i punktform tror jag med allt negativt jag fått från exets håll
Men det går att sammanfatta i en enda mening
ALLT var mitt fel ( hur jag än gjorde ). punkt.

 

[Hyacinth]

se där - ett kort och koncist svar på ungefär det jag försökte säga

Jag har skitsvårt att vara så sammanfattande och det hänger ihop med mitt ( fortfarande ) dåliga självförtroende från mitt förhållande
Känner alltid att jag måste förklara en hel massa in absurdum. Bara för att jag just fått det med mig att det jag säger
a) räknas inte
b) är bara tokigheter
c) jag är dum i huvudet
d) är lat
skulle kunna gå igenom hela alfabetet i punktform tror jag med allt negativt jag fått från exets håll
Men det går att sammanfatta i en enda mening
ALLT var mitt fel ( hur jag än gjorde ). punkt.

Be inte om ursäkt, du skrev ett bra inlägg!

 

[Intejag]

Be inte om ursäkt, du skrev ett bra inlägg!

 

[HeddaVovven]

Tycker ämnet är intressant och följer tråden!
Själv är jag frivilligt barnlös och när någon frågar om jag inte vill ha barn brukar jag svara att jag inte vill bli mamma men gärna pappa om det hade varit möjligt.
Mitt ex ville gärna ha barn och tjatade ofta om det. Hans liv hade inte ändrats speciellt mycket om vi fått barn medans mitt liv totalt hade vänts upp och ner. Vi hade levt väldigt ojämnställt om vi fått barn, det är jag säker på.

 

[Vallmo]

Du sitter inte fast, så länge ingen bokstavligt kedjat fast dig eller låst dörren. Man kan lämna. man klarar så himla mycket och du kanske är starkare utan din relation än i den. Tacka fan för att man glider isär om ens partner tror man inbillar sig att barnet är sjukt.
Sluta skämmas och se över dina alternativ.
Ett hus kan bli två lägenheter.

Tack!
Problemet är att jag HAR undersökt det alternativet mycket, mycket noga.
Nu blir det lite personligt, men, men....Dessvärre får jag inte något lån alls idag pga att jag fortfarande går på sjukersättning.
Situationen är i det närmaste paradoxal för jag skulle kunna få ett hus för i princip 200-400 000 plus den mycket stora andel som jag skulle få i handen om vi säljer huset.
Men jag får inte lån pga det trots att räntekostnaden skulle bli runt 700 i månaden för att jag helt enkelt "tjänar" för lite.
Jag är alltså beredd att ge avkall på mycket bekvämlighet, nära till jobb osv för att kunna skapa mitt eget liv, men ändå går det inte.
För att kunna få den här friheten måste jag komma upp i minst 75-100% i inkomst, ett tag i alla fall.

Arbetsträningen går inget vidare eftersom jag inte får någon som helst support från sambon. Jag är dödstrött och hjärnan funkar dåligt.
Han är van att jag sköter allt och det gör jag. Jag menar verkligen ALLT, både kvinno och karlgöra, om man nu kan säga så.
Att ta upp problemet har jag gjort tusen gånger och det hjälper inte utan det blir bara värre för mig.

Vår ena son är dessutom extremt krävande och tar väldigt mycket energi och tid. Där vill han inte heller ta emot hjälp eller avlastning, trots att man har rätt till det med ett funktionshindrat barn

Jag tror inte heller han trivs i situationen och att han säkerligen också vill separera. Åtminstone så länge han inte fattar vilken service han har.

Problemet är att han på senare tid dessutom börjat bli elak.
Han är rätt ofta provocerande och blir jag arg eller reagerar så är det silent treatment i några dagar. Jag har lärt mig bita ihop för att inte må ännu sämre själv.
Han undviker också kategoriskt att ge mig beröm eller bekräftelse.
Gör jag något eller om någon annan ger mig bekräftelse blir han enormt provocerad och spydig.
Jag kan ge hur många exempel som helst, men väljer att stoppa där med att säga att jag mår verkligen dåligt över hela situationen.

Och jag skäms!
Jag har inte pratat med någon om det här på det här viset. Varken med min bästa kompis eller med min ena syster eller pappa som är dom jag har mest förtroende för i min närhet.
Inte ens med min terapeut när jag gick där heller.

Det här blev väldigt personligt, hade inte tänkt det egentligen men ville svara eftersom du kom med adekvata förslag och personlig peppning.

 

[Hyacinth]

Tack!
Problemet är att jag HAR undersökt det alternativet mycket, mycket noga.
Nu blir det lite personligt, men, men....Dessvärre får jag inte något lån alls idag pga att jag fortfarande går på sjukersättning.
Situationen är i det närmaste paradoxal för jag skulle kunna få ett hus för i princip 200-400 000 plus den mycket stora andel som jag skulle få i handen om vi säljer huset.
Men jag får inte lån pga det trots att räntekostnaden skulle bli runt 700 i månaden för att jag helt enkelt "tjänar" för lite.
Jag är alltså beredd att ge avkall på mycket bekvämlighet, nära till jobb osv för att kunna skapa mitt eget liv, men ändå går det inte.
För att kunna få den här friheten måste jag komma upp i minst 75-100% i inkomst, ett tag i alla fall.

Arbetsträningen går inget vidare eftersom jag inte får någon som helst support från sambon. Jag är dödstrött och hjärnan funkar dåligt.
Han är van att jag sköter allt och det gör jag. Jag menar verkligen ALLT, både kvinno och karlgöra, om man nu kan säga så.
Att ta upp problemet har jag gjort tusen gånger och det hjälper inte utan det blir bara värre för mig.

Vår ena son är dessutom extremt krävande och tar väldigt mycket energi och tid. Där vill han inte heller ta emot hjälp eller avlastning, trots att man har rätt till det med ett funktionshindrat barn

Jag tror inte heller han trivs i situationen och att han säkerligen också vill separera. Åtminstone så länge han inte fattar vilken service han har.

Problemet är att han på senare tid dessutom börjat bli elak.
Han är rätt ofta provocerande och blir jag arg eller reagerar så är det silent treatment i några dagar. Jag har lärt mig bita ihop för att inte må ännu sämre själv.
Han undviker också kategoriskt att ge mig beröm eller bekräftelse.
Gör jag något eller om någon annan ger mig bekräftelse blir han enormt provocerad och spydig.
Jag kan ge hur många exempel som helst, men väljer att stoppa där med att säga att jag mår verkligen dåligt över hela situationen.

Och jag skäms!
Jag har inte pratat med någon om det här på det här viset. Varken med min bästa kompis eller med min ena syster eller pappa som är dom jag har mest förtroende för i min närhet.
Inte ens med min terapeut när jag gick där heller.

Det här blev väldigt personligt, hade inte tänkt det egentligen men ville svara eftersom du kom med adekvata förslag och personlig peppning.

Fast sådär kan du inte ha det.
Kan pappa ställa upp som borgenär?
Får du en bostad för din del av vinst vid husförsäljning? Om du har pengarna kan ju ingen direkt hindra dig. Och ställ dig omgående i bostadskö.
Hyra i andrahand?

Om din partner vägrar hjälp kan ju han dra lasset.
Vill han inte det- ta hjälpen. Du måste sänka servicenivån och bli frisk nog att ta dig därifrån.
Börja prata om det, du behöver ju inte skämmas flr att din partner är en rövhatt. Pratar du om det kan oväntade möjligheter dyka upp. Men då måste folk veta att de får prata om det. Troligen har de redan sett problemet, men sånt där är alltid svårt att ta upp.
Jag tycker du har ett ansvar mot dig och dina barn att inte leva kvar i en destruktiv relation.

 

[Intejag]

Tack!
Problemet är att jag HAR undersökt det alternativet mycket, mycket noga.
Nu blir det lite personligt, men, men....Dessvärre får jag inte något lån alls idag pga att jag fortfarande går på sjukersättning.
Situationen är i det närmaste paradoxal för jag skulle kunna få ett hus för i princip 200-400 000 plus den mycket stora andel som jag skulle få i handen om vi säljer huset.
Men jag får inte lån pga det trots att räntekostnaden skulle bli runt 700 i månaden för att jag helt enkelt "tjänar" för lite.
Jag är alltså beredd att ge avkall på mycket bekvämlighet, nära till jobb osv för att kunna skapa mitt eget liv, men ändå går det inte.
För att kunna få den här friheten måste jag komma upp i minst 75-100% i inkomst, ett tag i alla fall.

Arbetsträningen går inget vidare eftersom jag inte får någon som helst support från sambon. Jag är dödstrött och hjärnan funkar dåligt.
Han är van att jag sköter allt och det gör jag. Jag menar verkligen ALLT, både kvinno och karlgöra, om man nu kan säga så.
Att ta upp problemet har jag gjort tusen gånger och det hjälper inte utan det blir bara värre för mig.

Vår ena son är dessutom extremt krävande och tar väldigt mycket energi och tid. Där vill han inte heller ta emot hjälp eller avlastning, trots att man har rätt till det med ett funktionshindrat barn

Jag tror inte heller han trivs i situationen och att han säkerligen också vill separera. Åtminstone så länge han inte fattar vilken service han har.

Problemet är att han på senare tid dessutom börjat bli elak.
Han är rätt ofta provocerande och blir jag arg eller reagerar så är det silent treatment i några dagar. Jag har lärt mig bita ihop för att inte må ännu sämre själv.
Han undviker också kategoriskt att ge mig beröm eller bekräftelse.
Gör jag något eller om någon annan ger mig bekräftelse blir han enormt provocerad och spydig.
Jag kan ge hur många exempel som helst, men väljer att stoppa där med att säga att jag mår verkligen dåligt över hela situationen.

Och jag skäms!
Jag har inte pratat med någon om det här på det här viset. Varken med min bästa kompis eller med min ena syster eller pappa som är dom jag har mest förtroende för i min närhet.
Inte ens med min terapeut när jag gick där heller.

Det här blev väldigt personligt, hade inte tänkt det egentligen men ville svara eftersom du kom med adekvata förslag och personlig peppning.

Men du ? Behöver du ha ett hus?
Kan inte lägenhet/ bostadsrätt vara ett alternativ? Iaf för en övergångsperiod?
Jag hade det faktiskt ruggigt liknande som dig ekonomiskt - och jag hade inte ens ett jobb!
Var fullt beredd på att sätta mig i en tvåa eller nåt tills det skulle börja komma på rätt köl till slut
Man har rätt till bostadsbidrag och även socialbidrag som ensamstående - not so much som gift om den man är gift med kan försörja familjen ( sedan om han gör det är en annan femma )
Och om ni går skilda vägar så kan du ju få hjälp och avlastning för er son som ni har rätt till? Och inte bry dig om vad rövhatten anser?
Vill han inte vara en varannanvecka förälder och du har barnen på heltid så kan jag inte se annat än att oavsett alternativen att du får
a) avlastning
b) mer egentid
c) samhällets möjligheter att hjälpa dig som ensamstående
d) vill han ha barnen varannan vecka så får du eoner av tid att komma igen orkmässsigt och kanske göra som jag har gjort . Jobba större delen då för att ha tiden fullt ut för barnen den veckan de är hos mig

 

[Monstermom]

Han är van att jag sköter allt och det gör jag. Jag menar verkligen ALLT, både kvinno och karlgöra, om man nu kan säga så.

Sluta!

Tack!
Problemet är att jag HAR undersökt det alternativet mycket, mycket noga.
Nu blir det lite personligt, men, men....Dessvärre får jag inte något lån alls idag pga att jag fortfarande går på sjukersättning.
Situationen är i det närmaste paradoxal för jag skulle kunna få ett hus för i princip 200-400 000 plus den mycket stora andel som jag skulle få i handen om vi säljer huset.
Men jag får inte lån pga det trots att räntekostnaden skulle bli runt 700 i månaden för att jag helt enkelt "tjänar" för lite.
Jag är alltså beredd att ge avkall på mycket bekvämlighet, nära till jobb osv för att kunna skapa mitt eget liv, men ändå går det inte.
För att kunna få den här friheten måste jag komma upp i minst 75-100% i inkomst, ett tag i alla fall.

Arbetsträningen går inget vidare eftersom jag inte får någon som helst support från sambon. Jag är dödstrött och hjärnan funkar dåligt.
Att ta upp problemet har jag gjort tusen gånger och det hjälper inte utan det blir bara värre för mig.

Vår ena son är dessutom extremt krävande och tar väldigt mycket energi och tid. Där vill han inte heller ta emot hjälp eller avlastning, trots att man har rätt till det med ett funktionshindrat barn

Jag tror inte heller han trivs i situationen och att han säkerligen också vill separera. Åtminstone så länge han inte fattar vilken service han har.

Problemet är att han på senare tid dessutom börjat bli elak.
Han är rätt ofta provocerande och blir jag arg eller reagerar så är det silent treatment i några dagar. Jag har lärt mig bita ihop för att inte må ännu sämre själv.
Han undviker också kategoriskt att ge mig beröm eller bekräftelse.
Gör jag något eller om någon annan ger mig bekräftelse blir han enormt provocerad och spydig.
Jag kan ge hur många exempel som helst, men väljer att stoppa där med att säga att jag mår verkligen dåligt över hela situationen.

Och jag skäms!
Jag har inte pratat med någon om det här på det här viset. Varken med min bästa kompis eller med min ena syster eller pappa som är dom jag har mest förtroende för i min närhet.
Inte ens med min terapeut när jag gick där heller.

Det här blev väldigt personligt, hade inte tänkt det egentligen men ville svara eftersom du kom med adekvata förslag och personlig peppning.

Har du pratat med bankkontakter personligen? Har du kollat med olika banker?

Om du får ut några hundratusen som din del vid skilsmässa, räcker inte det till något slags bostad i området? Kommer du därifrån låter det som att du kan få det lättare att ta dig upp till ytan igen och läka nog för att börja jobba...

Du kan inte ha det sådär!

 

[Intejag]

@Vallmo
jag fattar precis hur du känner det !!!
Det du skrev nu kan jag i väldigt hög grad relatera till personligen i stora delar
och som @Hyacint skrev -finns det ingen som antingen kan borga för dig i ett lån
alternativt låna dig pengarna privat ?
Se bortom hopplösheten - se möjligheterna
Vad kan möjligtvis bli sämre än det du har nu?
Du är välkommen att PM:a om du vill!

 

[Vallmo]

Jag tror du och jag har haft det lite liknande ?
Och det är precis som du säger en skitbra tråd !
Men du ? din ojämställda relation - nog borde du kunna göra något åt den ?
Om nu inte din partner lyssnar så kan jag iaf säga att det bästa jag gjort var att gå därifrån till slut , trots att jag hade en så risig sits, inget jobb längre , ingen a-kassa, helt slut efter allt som varit ( lååång historia men väldigt kort . Med massa sjukskrivningar och operationer.- bla en hysterektomi pga cellförändringar + en ojämlikt förhållande och en man som inte kunde se hur jag hade det utan allt var mitt fel oavsett vad det än var typ ( som sagt en kort variant på det hela )

Jag resonerade till slut så här , när jag faktiskt hade det så dåligt som det bara går trygghetsmässigt ( hade stannat många år pga oro att jag aldrig kommer klara att leva själv då jag hade så dåligt med inkomster pga alla sjukskrivningar ( hade egen firma så nej det var inte mycket kan jag säga !!)
Men eftersom det var så djäkla dåligt och jag sålde firman till slut för att det är fasen bättre att vara "ledig" utan pengar än att jobba mer än heltid och ha så lite för det att jag tjänar in det på bensinpengarna att slippa åka till jobbet och istället vara hemma

Jag låg som en platt fisk i sängen första 3-4 månaderna efter jag sålde firman och kunde knappt ta mig upp om inte jag behövdes för barnen
kanske inte helt utbränd , men iaf deprimerad och en hopplöshetskänsla ständigt närvarande att jag var en misslyckad person - totalt
Men det var då som jag kom fram till - att när jag har det så här eländigt , så har jag det faktiskt mycket mindre jobbigt UTAN någon som skuldbelägger mig varje dag och som tyckte att jag får faktiskt betala min hälft av våra omkostnader , HAN tänkte inte göra det och det var sååå jobbigt att han nu behövde handla mat också ( jag hade haft en egen närbutik sedan -92 så jag handlade mer eller mindre 100% allt , han behövde aldrig betala något ( detta hade lite att göra med att jag blev förmånsbeskattad som egen företagere - oavsett så stod jag för hela kostnaden i 24 år .... )

Så faktiskt kände jag att ska jag vara olycklig så är jag det mindre själv än att ha ytterligare lägger mer olyckskänslor på mig

Ibland är det bra att kämpa och försöka, klart man ska göra det, men vid en viss punkt så tar det mer än det ger och man kan bli helt dränerad på ork
I alla fall blev jag det

Alla har det olika och man kan inte säga generellt att det ena är bättre än det andra , då alla har det så olika egentligen
Men det är ju skitbra att det finns de som kan öppna ögonen på en så man inte fortsätter i gamla tankebanor!

Sedan att jag fortfarande ursäkter exet med en hel del som jag inte borde
"men han är ju så bra pappa - egentligen !"
( jodå men ingen bra partner som fanns DÄR när det skulle behövts, vare sig för mig eller barnen)
" Ja men han är ju snäll, faktiskt !"
( jodå men inte mot mig )
osv osv osv

En av de större faktorerna för mig att faktiskt bryta när jag väl gjorde det var för att jag har två söner själv och inte vill att de i sin tur kommer göra likadant när de en gång kanske får familj .

Tack!
Jo, jag tror också att vi har/haft det lite lika.
Min sambo är dock en bra pappa. En mycket bra pappa, till och med i vissa avseenden.
Jag har också två killar. Båda brukar säga till honom att han är slö och måste hjälpa mig. Tyvärr biter det inte riktigt.

Men han är en usel make/sambo.
Han grejade inte riktigt att bli förälder och fortfarande vara tillsammans med mig.
Vår relationen blev lidande. Först tog jag på mig väldigt mycket av det, en massa skuld och skit. Men sen har jag insett att han faktiskt själv inte har lagt två strån i kors och att det blev väldigt bekvämt för honom att skylla allt på mig och "min sjukdom".
Han beter sig fortfarande som om jag är sjuk och jag har med smärta insett att han skyllt väldigt mycket av sina egna brister på att "jag var ju så bla, bla, bla.....osv.

Men om man ska se det positiva så är det att jag är fullständigt övertygad om att jag kan klara mig själv i alla avseenden. Jag behöver ingen man som gör "praktiska" grejer.
Jag målar upp en vision av mitt liv som jag vill ha det. När livet känns tungt så tar jag fram den bilden och försöker visualisera hur mitt liv ska se ut.
Jag är så övertygad om att mitt liv kommer bli så mycket bättre utan honom och jag känner mig stark i tanken när jag ser det framför mig.

Det är bara det att vägen dit är svår, men på något sätt ska jag fixa det också.

 

[Intejag]

Min sambo är dock en bra pappa. En mycket bra pappa, till och med i vissa avseenden.
Jag har också två killar. Båda brukar säga till honom att han är slö och måste hjälpa mig. Tyvärr biter det inte riktigt.

Är man en bra pappa då ?
Men jag fattar jag gör precis likadant men jag har en underbar vän IRL som slänger stekpannor i huvudet på mig varje gång jag ursäktar exet
"NEJ ! En bra pappa är inte bara bra för barnen utan OCKSÅ till mamman! "
En bra mamma ska ju se till hela familjen - right ?
Ska inte en bra pappa också göra det ?

 

[Riru]

Hur det förändrades?
Maken blev totalt personlighetsförändrad. Från allt prat om hur vi skulle dela lika på allt, ta varannan natt osv så har jag istället ensam fått ta hand om bebis, hem, djur och matlagning. Är inte bara en gång jag känt att jag hellre tar livet av mig än lever såhär, eller vill skiljas och ta bebis och flytta tillbaka till Sverige igen. Men inget av det är ju ett alternativ. Finns inte en chans att jag kommer få ta med bebis och att lämna hen är inte ett alternativ.
Och ja, jag får väl skylla mig själv så nu är det också sagt.

 

[Hyacinth]

Hur det förändrades?
Maken blev totalt personlighetsförändrad. Från allt prat om hur vi skulle dela lika på allt, ta varannan natt osv så har jag istället ensam fått ta hand om bebis, hem, djur och matlagning. Är inte bara en gång jag känt att jag hellre tar livet av mig än lever såhär, eller vill skiljas och ta bebis och flytta tillbaka till Sverige igen. Men inget av det är ju ett alternativ. Finns inte en chans att jag kommer få ta med bebis och att lämna hen är inte ett alternativ.
Och ja, jag får väl skylla mig själv så nu är det också sagt.

Fast nej. Du kan lämna honom. Det går faktiskt att göra.

 

[Riru]

Fast nej. Du kan lämna honom. Det går faktiskt att göra.

Maken ja, men jag kan inte lämna min bebis. Vi är gifta och således gemensamma vårdnadshavare och jag kommer inte få flytta bebis utan tillåtelse.