Jättebra tråd
@Hyacinth !
Har läst allt väldigt noggrant och med fasa konstaterat att jag hamnat i alla gropar som man ska undvika.
Den här tråden har varit en av de större ögonöppnare jag varit med om, tror jag.
Hade en mindre livskris igår efter att ha läst i tråden här.
Är också imponerad av flera av er som skriver så ärligt och utelämnande om era liv. Det är modigt och generöst.
Det ger mig insikter om att jag faktiskt inte är ensam också (sorgligt nog).
Jag trodde verkligen inte heller att det skulle bli så ojämställt.
Alla förutsättningar fanns där och ändå blev det fel. Så helt fel!
Mitt ena barn fick efter en lång och smärtsam utredning i två omgångar under en treårsperiod en neuropsykiatrisk diagnos.
I flera år var jag ensam om att tycka att något var "fel" på honom. Snarare var det fel på mig som tyckte det och eftersom jag blev sjuk så var det min "sjukdom" som var orsaken till hens problem, enligt min partner.
Det var så oerhört tungt att bära det i flera år.
I efterhand har jag också förstått att det bidragit till att vi glidit isär och att det har blivit som det blev.
Mitt liv har blivit så rörigt och idag är jag i en situation där jag har svårt att påverka och ändra mitt liv och göra de val jag skulle önska att jag kunde göra.
Jag är helt fast i en väldigt ojämställd relation och jag kan inte göra mycket åt det som det är nu.
Skulle jag kunna välja om hade jag gjort helt andra val idag, med facit i hand.
Till exempel hade inte barn varit en självklar del av det och det känns oerhört skamligt att tala om.
Jag är feminist och har feministiska värderingar.
Ända till igår skämdes jag oerhört över att jag inte lever som jag lär.
