Könsroller, jämlikhet och BARN

[lil-sis]

Sånt vet jag att jag har reagerat på. Ett föräldrapar som alltid var hela, rena och välklädda men barnen oftast hade för små kläder, korta byxor, trasiga ytterplagg. Det tyckte jag var fel.

Min PARTNER anser för övrigt att jag är både färg- och mönsterblind. Av bekvämlighetsskäl har jag mycket svart och grått på jobbet.

Trasigt (mer än nåt hål på knäet då eller tja på väg hem då vad som helst kan ha hänt) och för litet är väl inte riktigt samma kategori som hela regnbågen på samma gång.
Eller tyllkjol och jeans.

Tycker jag.

 

[Kattennizze]

Jag tycker att kläder är om något en markör och jo, det är en fålla, det kommer ju finnas rätt och fel i förälderns ögon för att inte tala om hur det döms ut som respektlöst om man inte har matchat ungen.

Tids nog ser alla likadana ut - och jag är rätt säker på vilka det är som vågar bryta mönstret och inte bli som alla andra

Men kläder handlar väldigt mycket om klasstillhörighet, det är så man markerar vilken klass man tillhör. Bland mycket annat förstås. Smak är så klassbundet så det barnen mig inte är klokt.

 

[Badger]

Som sagt, är de tokiga kläderna resultatet av ett barn som tycker klädvalet är väldigt viktigt och föräldrar som väljer andra strider är det en sak.

Men om föräldrarna valt, eller snarare struntat i att välja utan bara tagit det som låg överst, så tycker jag att det är respektlöst mot barnet att låta det gå runt som Dulle Griet för att det är för litet för att förstå.

Jo jag håller med att man inte gärna vill att ens barn ser bra skumt ut. Till vardags är det närapå omöjligt att få honom att se skum ut, jeans matchar allting.

Men jag gick på jumpa nu med ett bra skumt barn, skämdes och insåg att vardagskläder just nu är lätt men jumpakläder är jättesvårt och vände omedelbart in på Lindex, HM osv efter fina jumpakläder. Och hittade absolut ingenting alls. Tjocka, varma, mjukisbyxor i misslyckad skärning eller fula glansiga byxor och ful tisha, möjligen kan fula fotbollsshorts och fotbollströja vara alternativet. -kikade in på Flicka, tunna bekväma jumpakläder, välmatchat, snyggt, enkla färger (fanns, blandat med en helt del riktigt hemskt med volang). Men det blev ju tydligt varför vissa barn såg bättre ut än andra på jumpan.

 

[Badger]

Trasigt (mer än nåt hål på knäet då eller tja på väg hem då vad som helst kan ha hänt) och för litet är väl inte riktigt samma kategori som hela regnbågen på samma gång.
Eller tyllkjol och jeans.

Tycker jag.

Jag tycker hål på knäna är ok, eller i alla fall lagade hål efter en stund. Annars måste man ju vara en förfärlig miljöbov och slänga jeans hela tiden.

Tyllkjol och jeans, då räknar nog alla iskallt med att barnet klätt sig självt och är jättenöjt.

 

[Badger]

Men vem bestämmer vad som passar ihop eller inte? Du, jag, modet, den rådande trenden, Gud? Jag har alltid omatchade strumpor eftersom jag inte har tid att sortera de där eländiga sakerna som bara rymmer. Jag bryr mig inte till vardags så länge jag inte är fel klädd för fel tillfälle. Mina barn har nästan alltid okammat hår, de avskyr när jag ska kamma det så det blir en jakt varje gång. Men spelar det verkligen någon roll om mina barn ibland kommer med håret på ända? De är ju inte vanvårdade, dvs de badas två gånger varje vecka. Och de har alltid bra ytterplagg och skor. Det räcker tycker jag.

Bara måste rekommendera tangle teezer, jag jagar inte längre barnet

 

[Badger]

Jag förstår vad du menar. Att själv vara noggrann med sin klädsel men låta barnet se ut lite hur som helst är respektlöst.
Men är inte risken att man lär barnet lägga för stor vikt vid klädsel? Man lär barnet att bara vara klädd på ett visst sätt duger? Om jag ser att mitt barn har fått på sig en smutsig tröja (av misstag) kan jag själv tycka att det är lite pinsamt, men jag tror inte barnet bryr sig egentligen.

Lite vikt vid klädsel kan man väl lägga. Tycker nog inte det borde bli någon fara med lagom. Jag är nog kanske lite hemsk i så fall, jag köper helt enkelt inte kläder jag inte tycker är fina (utom tex strumpor som jag tycker är fritt fram och gärna har knäppa själv). Inte min man heller, eller snarare vi har ungefär samma smak och vi brukar fråga varandra innan vi handlar. Och jumpakläderna tex är jumpakläder, han får inte på sig dem på morgonen till skolan, satte han på sig dem själv skulle han få byta. A är inte tillräckligt engagerad för att det ska ha varit ett problem så långt.

 

[Badger]

Jag förstår vad du menar. Att själv vara noggrann med sin klädsel men låta barnet se ut lite hur som helst är respektlöst.
Men är inte risken att man lär barnet lägga för stor vikt vid klädsel? Man lär barnet att bara vara klädd på ett visst sätt duger? Om jag ser att mitt barn har fått på sig en smutsig tröja (av misstag) kan jag själv tycka att det är lite pinsamt, men jag tror inte barnet bryr sig egentligen.

Samtidigt tycker jag det inte är så dumt att lägga vikt vid klädsel. Det ser nästan alltid bra ut att vara klädd för tillfället, typ jeans i skolan och kalaskläder på kalas och praktiska kläder i skogen.

(Rent genusmässiga schablonen är väl att flickorna har kalaskläder (och får beröm av personalen för det) och pojkarna jumpakläder )

(Jag har reagerat på saker som föräldrar i dunjacka och jeans med 2-3 åring i vagn i tunna strumpor, kortkort jeanskjol och ankelkorta fluffstövlar i 15 minusgrader. De hade iofs verkligen beaktat stilen.)

 

[nyttnick]

Antagligen sist in i tråden av alla, men nu har jag läst hela tråden och även följt originaltråden som den här diskussionen startade i. Det har varit hög igenkänning och en massa känslor och frustration och minnesbilder som jag helst skulle vilja stoppa in i garderoben igen. Men det är en helt fantastisk tråd, med mycket klokheter och modiga bukefalister som delar med sig.

Hos mig har det väckt en del tankar om min nuvarande situation. Hur ska jag göra i min vardag för att få mina barn att (i framtiden) anse att jämställdhet är en självklarhet, när de har två föräldrar, som även efter separationen och trots att vi delar 50/50, är så sjukt fast i föräldraskapets könsroller?

Vad jag menar är till exempel
- Om inte jag tog ungarna till tandläkare, BVC etc. så skulle de besöken utebli (han kan åka vid mer "akuta ärenden" som sjuka barn om han ändå vabbar) men övrigt har han inte tid och möjlighet till.
- Om jag inte köpte ytterkläder, så skulle de inte ha ytterkläder. Ibland betalar han, ibland inte, det beror helt på humör och hans nycker. Så barnen ser bara att jag fixar sådant.
- Han klarar inte av att fylla i blanketter som ska lämnas till skola etc., jag är nöjd om han lyckas klottra dit sitt eget namn och telefonnummer (inget skämt, jag har lämnat lappar helt oifyllda, lappar med bara mitt namn ifyllt, antingen får jag tillbaka dem av honom eller av skolan som inser att det saknas uppgifter m.m)
- Han är ansvarig för vab på sina dagar och jag på mina, vilket leder till att hans nya tjej ofta vabbar med våra barn, så han tar inte ut jättemycket vab nu heller (=mammor vabbar, pappor slipper)

osv...i all oändlighet.

Det som oroar mig är ju att barnen, trots att vi gått isär, får en bild av att Mamma fixar, donar, ordnar, håller koll osv. och Pappa behöver inte det. Pappa är rolig, lekpappa, hitta på utflykter-pappa, göra coola grejer-pappa osv.

På ett sätt är jag ändå jävligt nöjd med separationen och att han tar sina 50%. Barnen har numer en relation till pappa och även om det tagit ett tag, så är han nu även en trygghet och en famn att komma till när de blir ledsna (i form av jag ramlade och slog mig) och paniken på bytesdagarna har gått över till att de längtar efter sin pappa. Men jag märker att de redan nu har koll på vem som håller ordning, tar ansvar och fixar.

Vad kan jag göra, mer än att prata? Jag menar, han är ju ändå den mest framträdande manliga förebilden de har, även om jag bidrar med två morbröder och en morfar med totalt annat beteende.

Jag hoppas att det framgår i svamlet vad jag är ute efter, dvs inte hjälp att påverka, hantera eller förändra exet (för det har jag inget intresse av alls), utan mer hur jag ska göra för att inte barnen ska växa upp och tro att det är så det ska vara med pappor/män.

 

[Kattennizze]

Antagligen sist in i tråden av alla, men nu har jag läst hela tråden och även följt originaltråden som den här diskussionen startade i. Det har varit hög igenkänning och en massa känslor och frustration och minnesbilder som jag helst skulle vilja stoppa in i garderoben igen. Men det är en helt fantastisk tråd, med mycket klokheter och modiga bukefalister som delar med sig.

Hos mig har det väckt en del tankar om min nuvarande situation. Hur ska jag göra i min vardag för att få mina barn att (i framtiden) anse att jämställdhet är en självklarhet, när de har två föräldrar, som även efter separationen och trots att vi delar 50/50, är så sjukt fast i föräldraskapets könsroller?

Vad jag menar är till exempel
- Om inte jag tog ungarna till tandläkare, BVC etc. så skulle de besöken utebli (han kan åka vid mer "akuta ärenden" som sjuka barn om han ändå vabbar) men övrigt har han inte tid och möjlighet till.
- Om jag inte köpte ytterkläder, så skulle de inte ha ytterkläder. Ibland betalar han, ibland inte, det beror helt på humör och hans nycker. Så barnen ser bara att jag fixar sådant.
- Han klarar inte av att fylla i blanketter som ska lämnas till skola etc., jag är nöjd om han lyckas klottra dit sitt eget namn och telefonnummer (inget skämt, jag har lämnat lappar helt oifyllda, lappar med bara mitt namn ifyllt, antingen får jag tillbaka dem av honom eller av skolan som inser att det saknas uppgifter m.m)
- Han är ansvarig för vab på sina dagar och jag på mina, vilket leder till att hans nya tjej ofta vabbar med våra barn, så han tar inte ut jättemycket vab nu heller (=mammor vabbar, pappor slipper)

osv...i all oändlighet.

Det som oroar mig är ju att barnen, trots att vi gått isär, får en bild av att Mamma fixar, donar, ordnar, håller koll osv. och Pappa behöver inte det. Pappa är rolig, lekpappa, hitta på utflykter-pappa, göra coola grejer-pappa osv.

På ett sätt är jag ändå jävligt nöjd med separationen och att han tar sina 50%. Barnen har numer en relation till pappa och även om det tagit ett tag, så är han nu även en trygghet och en famn att komma till när de blir ledsna (i form av jag ramlade och slog mig) och paniken på bytesdagarna har gått över till att de längtar efter sin pappa. Men jag märker att de redan nu har koll på vem som håller ordning, tar ansvar och fixar.

Vad kan jag göra, mer än att prata? Jag menar, han är ju ändå den mest framträdande manliga förebilden de har, även om jag bidrar med två morbröder och en morfar med totalt annat beteende.

Jag hoppas att det framgår i svamlet vad jag är ute efter, dvs inte hjälp att påverka, hantera eller förändra exet (för det har jag inget intresse av alls), utan mer hur jag ska göra för att inte barnen ska växa upp och tro att det är så det ska vara med pappor/män.

Jag tror barn generellt är mkt klokare än vad vi tror. Dessutom tror jag det där med manliga förebilder är rätt överskattat egentligen, om du bidrar med kloka och vettiga ståndpunkter när det gäller människor öht tror jag det räcker väldigt långt faktiskt. Dessutom om de har vettiga andra manliga släktingar tror jag knappast du behöver oroa dig. Jag tror det blir bra för dina barn ändå, du lämnade ju rövhatten, och det var ju det bästa du kunde göra för dina barn.

 

[Silkisif]

Jag tror barn generellt är mkt klokare än vad vi tror. Dessutom tror jag det där med manliga förebilder är rätt överskattat egentligen, om du bidrar med kloka och vettiga ståndpunkter när det gäller människor öht tror jag det räcker väldigt långt faktiskt. Dessutom om de har vettiga andra manliga släktingar tror jag knappast du behöver oroa dig. Jag tror det blir bra för dina barn ändå, du lämnade ju rövhatten, och det var ju det bästa du kunde göra för dina barn.

+ lite @nyttnick
Jag har funderat lite på det där med manliga förebilder eftersom jag har en vän som tydligt lider av sin genom livet brist på manliga förebilder.

Han själv berättar hur han saknar manliga förebilder, men jag undrar mer och mer om han faktiskt gör det. Kanske är det omgivningen som ända sedan han var liten har matat honom med att han saknar en fadersgestalt? När det gäller min vän känns det som att han går runt och saknar något som han tror att han saknar.

Just nu tror jag att en vuxengestalt, eller trygghetsgestalt, är så mycket viktigare än an könsgestalt även om jag kan förstå nyttnicks oro, för där finns ju båda och problemet är inte utebliven utan dålig manlig förebild.

 

[TinyWiny]

Antagligen sist in i tråden av alla, men nu har jag läst hela tråden och även följt originaltråden som den här diskussionen startade i. Det har varit hög igenkänning och en massa känslor och frustration och minnesbilder som jag helst skulle vilja stoppa in i garderoben igen. Men det är en helt fantastisk tråd, med mycket klokheter och modiga bukefalister som delar med sig.

Hos mig har det väckt en del tankar om min nuvarande situation. Hur ska jag göra i min vardag för att få mina barn att (i framtiden) anse att jämställdhet är en självklarhet, när de har två föräldrar, som även efter separationen och trots att vi delar 50/50, är så sjukt fast i föräldraskapets könsroller?

Vad jag menar är till exempel
- Om inte jag tog ungarna till tandläkare, BVC etc. så skulle de besöken utebli (han kan åka vid mer "akuta ärenden" som sjuka barn om han ändå vabbar) men övrigt har han inte tid och möjlighet till.
- Om jag inte köpte ytterkläder, så skulle de inte ha ytterkläder. Ibland betalar han, ibland inte, det beror helt på humör och hans nycker. Så barnen ser bara att jag fixar sådant.
- Han klarar inte av att fylla i blanketter som ska lämnas till skola etc., jag är nöjd om han lyckas klottra dit sitt eget namn och telefonnummer (inget skämt, jag har lämnat lappar helt oifyllda, lappar med bara mitt namn ifyllt, antingen får jag tillbaka dem av honom eller av skolan som inser att det saknas uppgifter m.m)
- Han är ansvarig för vab på sina dagar och jag på mina, vilket leder till att hans nya tjej ofta vabbar med våra barn, så han tar inte ut jättemycket vab nu heller (=mammor vabbar, pappor slipper)

osv...i all oändlighet.

Det som oroar mig är ju att barnen, trots att vi gått isär, får en bild av att Mamma fixar, donar, ordnar, håller koll osv. och Pappa behöver inte det. Pappa är rolig, lekpappa, hitta på utflykter-pappa, göra coola grejer-pappa osv.

På ett sätt är jag ändå jävligt nöjd med separationen och att han tar sina 50%. Barnen har numer en relation till pappa och även om det tagit ett tag, så är han nu även en trygghet och en famn att komma till när de blir ledsna (i form av jag ramlade och slog mig) och paniken på bytesdagarna har gått över till att de längtar efter sin pappa. Men jag märker att de redan nu har koll på vem som håller ordning, tar ansvar och fixar.

Vad kan jag göra, mer än att prata? Jag menar, han är ju ändå den mest framträdande manliga förebilden de har, även om jag bidrar med två morbröder och en morfar med totalt annat beteende.

Jag hoppas att det framgår i svamlet vad jag är ute efter, dvs inte hjälp att påverka, hantera eller förändra exet (för det har jag inget intresse av alls), utan mer hur jag ska göra för att inte barnen ska växa upp och tro att det är så det ska vara med pappor/män.

Min son frågade mig när han var runt sju-åtta år vad man skulle ha killar till, du fixar ju allt mamma, sa han. Min hjärna slog helt kullerbytta och jag bad min då artonårige lillebror att fixa vissa (nej jag tänker inte skriva det vidriga ordet) saker. Det fungerade ju, inte. Han kom ju aldrig och jag kan inte vänta utan måste fixa nu. Jag sa helt enkelt till sonen att det hänger inte på könet vad man kan eller inte kan. Alla behövs. Vi är duktiga på olika saker vi människor helt oavsett kön och vissa saker får man försöka göra även om man är dålig på det, vissa saker kan man be om hjälp med och andra saker får man leja bort.

Jag tror att det viktiga inte är manliga/kvinnliga förebilder även om det i vissa åldrar är viktigt att identifiera sig med någon av det egna könet så tror jag att det viktiga är att barnet lär sig att det som fungerar är att ta ansvar. Tar man inte ansvar så blir det jobbigt liksom. För barnet spelar det nog inte så stor roll vem som gör vad och vilket kön den personen har utan att det flyter i vardagen. Mina barn har inga egna barn än men jag ser ju hur de är med andras barn. Sonen är enormt omhändertagande och barn dras till honom som flugor till en sockerbit och inte för att det är busiga stojiga lekar utan för att sitta och mysa i soffan och läsa saga eller bara få sitta i knät. Dottern är inte alls någon barnmänniska men barn dras till henne ändå men utav helt andra orsaker än till sonen. Där är det istället det busiga och stojiga som lockar barnen. Mina barn har som du vet inte haft sin pappa i sitt liv på det sättet som jag hade önskat men de är de de är och det fungerar. Deras personligheter och det de har lärt sig när de växte upp räcker liksom. Så prata prata prata om allt som är viktigt och strunta i könet och prata om människor istället

 

[Mabuse]

Jag förstår vad du menar. Att själv vara noggrann med sin klädsel men låta barnet se ut lite hur som helst är respektlöst.
Men är inte risken att man lär barnet lägga för stor vikt vid klädsel? Man lär barnet att bara vara klädd på ett visst sätt duger? Om jag ser att mitt barn har fått på sig en smutsig tröja (av misstag) kan jag själv tycka att det är lite pinsamt, men jag tror inte barnet bryr sig egentligen.

Man behöver ju inte hålla en föreläsning, det räcker ju att bara sätta på kläderna. Om barnet inte bryr sig så lär det väl knappt notera klädvalet. Och om barnet bryr sig vill det väl välja själv.

Sen vet jag inte om jag tycker det är särskilt problematiskt om barn lär sig att ordentligt smutsiga kläder lägger man tvätten, man tar inte på sig dem igen dagen därpå. Att lära barnet vad socialt acceptbel klädsel är (inte nerkissade/nerkräkta/nerbajsade kläder, inte massor med matrester, inte kläder som stinker, etc) tycker jag känns helt ok, det är ju sant att det inte riktigt duger att gå runt i så smutsiga kläder.

 

[Mabuse]

+ lite @nyttnick
Jag har funderat lite på det där med manliga förebilder eftersom jag har en vän som tydligt lider av sin genom livet brist på manliga förebilder.

Han själv berättar hur han saknar manliga förebilder, men jag undrar mer och mer om han faktiskt gör det. Kanske är det omgivningen som ända sedan han var liten har matat honom med att han saknar en fadersgestalt? När det gäller min vän känns det som att han går runt och saknar något som han tror att han saknar.

Just nu tror jag att en vuxengestalt, eller trygghetsgestalt, är så mycket viktigare än an könsgestalt även om jag kan förstå nyttnicks oro, för där finns ju båda och problemet är inte utebliven utan dålig manlig förebild.

Manlig förebild är väl bara viktigt om könet är en viktig del av ens identitet. Och det verkar ju, om du frågar mig, varken nödvändigt eller önskvärt. Annars funkar väl en mänsklig förebild lika bra.

 

[Vallmo]

+ lite @nyttnick
Jag har funderat lite på det där med manliga förebilder eftersom jag har en vän som tydligt lider av sin genom livet brist på manliga förebilder.

Han själv berättar hur han saknar manliga förebilder, men jag undrar mer och mer om han faktiskt gör det. Kanske är det omgivningen som ända sedan han var liten har matat honom med att han saknar en fadersgestalt? När det gäller min vän känns det som att han går runt och saknar något som han tror att han saknar.

Just nu tror jag att en vuxengestalt, eller trygghetsgestalt, är så mycket viktigare än an könsgestalt även om jag kan förstå nyttnicks oro, för där finns ju båda och problemet är inte utebliven utan dålig manlig förebild.

Jag spinner vidare lite på ditt svar där.
Är det verkligen så att vi behöver manliga och kvinnliga förebilder till våra barn?
Eller är det ett sätt att definiera könsroller för barn redan när dom är små?

Jag är inte helt säker!

Sen ser familjer annorlunda ut idag jämfört med hur det såg ut bara för några årtionden sen.
Många lever med en ensamstående förälder, några har två pappor, några två mammor och en del har både två mammor och två pappor.

Jag tror det viktigaste är att man försöker vara en bra förebild för sitt barn.
Och den förmågan sitter inte mellan benen.

 

[Silkisif]

Jag spinner vidare lite på ditt svar där.
Är det verkligen så att vi behöver manliga och kvinnliga förebilder till våra barn?
Eller är det ett sätt att definiera könsroller för barn redan när dom är små?

Jag är inte helt säker!

Sen ser familjer annorlunda ut idag jämfört med hur det såg ut bara för några årtionden sen.
Många lever med en ensamstående förälder, några har två pappor, några två mammor och en del har både två mammor och två pappor.

Jag tror det viktigaste är att man försöker vara en bra förebild för sitt barn.
Och den förmågan sitter inte mellan benen.

Exakt det jag tänker!
Och att de hör att de behöver könsliga förebilder kanske snarare stjälper än hjälper. De hör att de missat något så de letar förgäves efter något de kanske redan har.

 

[Vallmo]

,

Antagligen sist in i tråden av alla, men nu har jag läst hela tråden och även följt originaltråden som den här diskussionen startade i. Det har varit hög igenkänning och en massa känslor och frustration och minnesbilder som jag helst skulle vilja stoppa in i garderoben igen. Men det är en helt fantastisk tråd, med mycket klokheter och modiga bukefalister som delar med sig.

Hos mig har det väckt en del tankar om min nuvarande situation. Hur ska jag göra i min vardag för att få mina barn att (i framtiden) anse att jämställdhet är en självklarhet, när de har två föräldrar, som även efter separationen och trots att vi delar 50/50, är så sjukt fast i föräldraskapets könsroller?

Vad jag menar är till exempel
- Om inte jag tog ungarna till tandläkare, BVC etc. så skulle de besöken utebli (han kan åka vid mer "akuta ärenden" som sjuka barn om han ändå vabbar) men övrigt har han inte tid och möjlighet till.
- Om jag inte köpte ytterkläder, så skulle de inte ha ytterkläder. Ibland betalar han, ibland inte, det beror helt på humör och hans nycker. Så barnen ser bara att jag fixar sådant.
- Han klarar inte av att fylla i blanketter som ska lämnas till skola etc., jag är nöjd om han lyckas klottra dit sitt eget namn och telefonnummer (inget skämt, jag har lämnat lappar helt oifyllda, lappar med bara mitt namn ifyllt, antingen får jag tillbaka dem av honom eller av skolan som inser att det saknas uppgifter m.m)
- Han är ansvarig för vab på sina dagar och jag på mina, vilket leder till att hans nya tjej ofta vabbar med våra barn, så han tar inte ut jättemycket vab nu heller (=mammor vabbar, pappor slipper)

osv...i all oändlighet.

Det som oroar mig är ju att barnen, trots att vi gått isär, får en bild av att Mamma fixar, donar, ordnar, håller koll osv. och Pappa behöver inte det. Pappa är rolig, lekpappa, hitta på utflykter-pappa, göra coola grejer-pappa osv.

På ett sätt är jag ändå jävligt nöjd med separationen och att han tar sina 50%. Barnen har numer en relation till pappa och även om det tagit ett tag, så är han nu även en trygghet och en famn att komma till när de blir ledsna (i form av jag ramlade och slog mig) och paniken på bytesdagarna har gått över till att de längtar efter sin pappa. Men jag märker att de redan nu har koll på vem som håller ordning, tar ansvar och fixar.

Vad kan jag göra, mer än att prata? Jag menar, han är ju ändå den mest framträdande manliga förebilden de har, även om jag bidrar med två morbröder och en morfar med totalt annat beteende.

Jag hoppas att det framgår i svamlet vad jag är ute efter, dvs inte hjälp att påverka, hantera eller förändra exet (för det har jag inget intresse av alls), utan mer hur jag ska göra för att inte barnen ska växa upp och tro att det är så det ska vara med pappor/män.

Jag kom ihåg din historia om hur du kämpade för dina barn och med ditt ex som var en riktig rövhatt. Jag var inte registrerad användare då, men jag läste hela din tråd.

Rövhatten verkar förvånansvärt klarat det bättre än förväntat, faktiskt.
Men sen kan man nog sluta imponeras där.

Min sambo är likadan. Han gör dom roliga sakerna med barnen. Simmar, åker skridskor, spelar fotboll osv.
Att det är jag som packat ryggsäckarna, tömt dem, tvättat kläderna och packat igen märks inte.
Inte heller att jag städat medans dom är iväg och simmar.
När dom kommer hem slängs alla blöta grejer i tvättstugan (ja, mannens med) och jag fixar och tvättar naturligtvis.

Barnen ser att jag gör dom "tråkiga" sakerna och påpekar det för min sambo ibland.
Dom säger att han ska hjälpa till mer och krama mig oftare.

Jag tror en och annan i vår omgivning säkert ser mig som ett superego som bara håller på i trädgården medans "stackars mannen" måste ta barnen.

Inomhus, där ingen ser, är det jag som tar hand om barnen.
Min sambo sköter ingen som helst hygien när det gäller barnen, förutom en snabb tandborste.
Den stora brukar villa duscha själv men min sambo skulle aldrig komma med förslaget.

Var det inte din sambo som inte duschade dina barn på 14 dagar, förresten?

Min sambo är lite mer raffinerad än vad din verkar vara.
Han sätter på sig kostymen ( som han aldrig har annars) och går på diverse möten.
Han vill gärna skylta med sitt "goda" föräldrarskap, går gärna på möten och utvecklingssamtal och pratar gärna med kontaktpersonerna på Prima om hur fantastisk han är med vår son som har Aspergers.
Sen kan dom stå och säga tvärtemot något han har gjort men han står bara och nickar och verkar superinförstådd. Om jag kommer och vill flika in något så avbryter jag.

Kom särskilt ihåg ett tillfälle hemma när sambon hade maratonläxförhör med sonen.
Det tog för lång tid, grabben blev utom sig, inget funkade osv. Det var fysiskt plågsamt för mig att se, faktiskt...
Det är en av dom få gånger jag lagt mig i hans expertis.
Jag tog helt enkelt bara sonen i handen och sa typ, kom nu går vi upp, du får ta en varm dusch och sen vila under mitt kedjetäcke.
Jag sa inte ett ord till sambon framför barnet, till skillnad mot vad han brukar göra.

När dom sen står där på Prima och tanten där står och pratar med min sambo om att man ska inte tvinga barnet och göra läxor, det funkar inte, bl, bla,.....så står han bara där och nickar.

Men för att svara på frågan om jämställdhet, jag tror man får göra så gott man kan med sig själv. Den andra föräldern får ta ansvar, eller icke ansvar för sin bit.
Barn kan tänka bättre än vad man själv tror. Det är jag övertygad om.

En av dom sakerna jag ser fram emot mest när jag lämnat min sambo är att få göra dom där roliga sakerna med barnen, att ha orken att vilja göra det och att slippa lägga lika mycket energi på honom som jag gör nu.

Uppenbarligen drar ju du fortfarande en del av hans lass och det lär ju jag också få göra. Men förhoppningsvis så blir det lättare.

 

[Badger]

Jag tror barn generellt är mkt klokare än vad vi tror. Dessutom tror jag det där med manliga förebilder är rätt överskattat egentligen, om du bidrar med kloka och vettiga ståndpunkter när det gäller människor öht tror jag det räcker väldigt långt faktiskt. Dessutom om de har vettiga andra manliga släktingar tror jag knappast du behöver oroa dig. Jag tror det blir bra för dina barn ändå, du lämnade ju rövhatten, och det var ju det bästa du kunde göra för dina barn.

Jag håller med, flera män idag (jämfört med "igår") är ju bra föräldrar trots att deras pappor inte var så bra förebilder på området. Min mans mamma tex tog sin feminina roll på stort allvar men lyckades ändå producera två söner med full föräldraförmåga. (Jag gissar bara genom att vara superempatisk/ge dem empatisk förmåga och behandla dem som "barn" (leksaksspis och piratskepp och dockor) inte "söner". Min mamma är feminist och min svärmor är det definitivt inte (och därmed basta!) men det är min svärmor som har sina små manliga barnbarn i grön och rosa älvklänning med vingar och lägger pärlplattor med dem. Ren empatisk förmåga verkar räcka jättelångt kort sagt och det är väl det som många missar att ge söner?).

Läste faktiskt en forskningsartikel om -barn gör inte som man säger, de gör som man gör, det stämmer inte helt. Barn gör också så som man säger så det spelar roll vad man säger.

 

[nyttnick]

Tack för alla svar. Jag är så trött så jag ser dubbelt, så jag har haft svårt att sortera i tankarna så att det kommer ut på ett vettigt sätt i skrift.

Självklart är barnen kloka små varelser som förstår väldigt väldigt mycket. Och nej, vi pratar inte så mycket om kön utan om människor och personer, men det går ju inte att komma ifrån att en av deras vuxna förebilder, som är deras pappa och man, faktiskt beter sig stereotypt ojämställt. Både vad gäller vårt förhållande (separationen till trots) och även med den nya kvinnan (av det jag hört från barnen och bekanta - jag får ju inte träffa henne fortfarande, tre år senare).

Kan hända att min "oro" bara är en dålig avknoppning från min egen frustration över att han bara inte fungerar fullt ut när det gäller ansvarsbiten. Det i kombination med att barnen tycker att han är asgrym och supercool och tar efter flera trista attityder och beteenden som han har (men dessa pratar vi självklart om och de brukar inte vara långvariga).

Jag får helt enkelt ha tillit till barnen och alla de fina egenskaper de har.

 

[nyttnick]

,
Jag kom ihåg din historia om hur du kämpade för dina barn och med ditt ex som var en riktig rövhatt. Jag var inte registrerad användare då, men jag läste hela din tråd.

Rövhatten verkar förvånansvärt klarat det bättre än förväntat, faktiskt.
Men sen kan man nog sluta imponeras där.

Var det inte din sambo som inte duschade dina barn på 14 dagar, förresten?

Min sambo är lite mer raffinerad än vad din verkar vara.
Han sätter på sig kostymen ( som han aldrig har annars) och går på diverse möten.
Han vill gärna skylta med sitt "goda" föräldrarskap, går gärna på möten och utvecklingssamtal

En av dom sakerna jag ser fram emot mest när jag lämnat min sambo är att få göra dom där roliga sakerna med barnen, att ha orken att vilja göra det och att slippa lägga lika mycket energi på honom som jag gör nu.

Nu har jag kortat ner ditt citat ordentligt, orkar inte klippa som jag borde, så du får stå ut.

Att han klarat det bättre än förväntat? Ja, han är kvar och han har barnen hälften av tiden. Men där stannar det (nästan). Jag tror någonstans att han har någon slags känslor för barnen, så mycket som han är kapabel till, men det är mycket jag fått höra från barnen som känns skittrist. Inte illa nog att gå i strid för, men ändå. Jag tror fortfarande, med tanke på hur mycket de gillar sin pappa, att trots alla brister så är det bättre för dem än om de skulle stått utan.

14 dagar utan dusch? Haha, nej, det var nog 4 dygn utan att byta underkläder, men även med tillägget att det var mitt ansvar att barnen badades, eftersom han tyckte att han hade tight om tid efter dagishämtning (vi hämtade samma klockslag, så var jag skulle få den tiden ifrån som inte han hittade, det har jag fortfarande inte förstått). Nu vet barnen själva vad som gäller med byte av kläder och dusch/bad. Äldsta duschar dessutom två gånger i veckan på skolan, så nu flyter sånt på.

Det där med att vara raffinerad, det kan mitt ex också. Men ingen ser vilken bra förälder man är för att han tar tandläkarbesök och åker till BVC, så dessa skippar han mer än gärna. Däremot utvecklingssamtal (som han alltid styr till dagar så att han inte missar jobb, men jag gör det) dyker han upp på och berättar vilken förträfflig pappa han är. Även på barnens kalas såklart. Då kommer han när jag fixat allt, tar åt sig äran framför de andra barnens föräldrar (och är bästa buspappa med barnen) och lämnar mig med all städning efteråt. Har jag riktig tur så ersätter han en del av utläggen, men inte de delar han tycker är onödiga. Så fasaden och ytan är mycket mycket viktig för honom.

Hittills är mycket vuxenproblem och rätt lite barnproblem (men det finns en hel del sådana också, som jag hanterar genom att inte vara likadan). Jag är skitnoga med att aldrig tala illa om pappan, men jag berättar om jag tycker annorlunda än honom och varför och lämnar öppet för barnen att själv fundera på vad de tycker.

Jag hoppas verkligen att du tar dig ifrån din situation snart. Det är mycket som är jobbigt efteråt och det finns saker som gör ont och som jag antagligen bär med mig tills jag dör, men friheten!!! Denna underbara frihet, både kroppsligt och i tanken. Orken och energin! Även när jag är som allra tröttast så finns en gnista och ett driv som jag aldrig trott jag skulle hitta tillbaka till. Du kommer inte ångra dig. Den dagen du går in i DITT hem och vet att du kan stänga dörren, att du bestämmer vem som vistas inom hemmets väggar, när du kan välja att inte prata eller lyssna, att kunna stänga av telefonen och skita i vad som dräller in mitt i natten. När den enda röran är den som du och barnen ställt till. Den dagen kommer du inte ångra ditt val. Lycka till! Och stor kram.

 

[Vallmo]

Nu har jag kortat ner ditt citat ordentligt, orkar inte klippa som jag borde, så du får stå ut.

Att han klarat det bättre än förväntat? Ja, han är kvar och han har barnen hälften av tiden. Men där stannar det (nästan). Jag tror någonstans att han har någon slags känslor för barnen, så mycket som han är kapabel till, men det är mycket jag fått höra från barnen som känns skittrist. Inte illa nog att gå i strid för, men ändå. Jag tror fortfarande, med tanke på hur mycket de gillar sin pappa, att trots alla brister så är det bättre för dem än om de skulle stått utan.

14 dagar utan dusch? Haha, nej, det var nog 4 dygn utan att byta underkläder, men även med tillägget att det var mitt ansvar att barnen badades, eftersom han tyckte att han hade tight om tid efter dagishämtning (vi hämtade samma klockslag, så var jag skulle få den tiden ifrån som inte han hittade, det har jag fortfarande inte förstått). Nu vet barnen själva vad som gäller med byte av kläder och dusch/bad. Äldsta duschar dessutom två gånger i veckan på skolan, så nu flyter sånt på.

Det där med att vara raffinerad, det kan mitt ex också. Men ingen ser vilken bra förälder man är för att han tar tandläkarbesök och åker till BVC, så dessa skippar han mer än gärna. Däremot utvecklingssamtal (som han alltid styr till dagar så att han inte missar jobb, men jag gör det) dyker han upp på och berättar vilken förträfflig pappa han är. Även på barnens kalas såklart. Då kommer han när jag fixat allt, tar åt sig äran framför de andra barnens föräldrar (och är bästa buspappa med barnen) och lämnar mig med all städning efteråt. Har jag riktig tur så ersätter han en del av utläggen, men inte de delar han tycker är onödiga. Så fasaden och ytan är mycket mycket viktig för honom.

Hittills är mycket vuxenproblem och rätt lite barnproblem (men det finns en hel del sådana också, som jag hanterar genom att inte vara likadan). Jag är skitnoga med att aldrig tala illa om pappan, men jag berättar om jag tycker annorlunda än honom och varför och lämnar öppet för barnen att själv fundera på vad de tycker.

Jag hoppas verkligen att du tar dig ifrån din situation snart. Det är mycket som är jobbigt efteråt och det finns saker som gör ont och som jag antagligen bär med mig tills jag dör, men friheten!!! Denna underbara frihet, både kroppsligt och i tanken. Orken och energin! Även när jag är som allra tröttast så finns en gnista och ett driv som jag aldrig trott jag skulle hitta tillbaka till. Du kommer inte ångra dig. Den dagen du går in i DITT hem och vet att du kan stänga dörren, att du bestämmer vem som vistas inom hemmets väggar, när du kan välja att inte prata eller lyssna, att kunna stänga av telefonen och skita i vad som dräller in mitt i natten. När den enda röran är den som du och barnen ställt till. Den dagen kommer du inte ångra ditt val. Lycka till! Och stor kram.

Mycket stämmer in på min sambo också.
Tack också för att du delade med dig om hur det var att komma ut på andra sidan.