Könsroller, jämlikhet och BARN

[Intejag]

Hur det förändrades?
Maken blev totalt personlighetsförändrad. Från allt prat om hur vi skulle dela lika på allt, ta varannan natt osv så har jag istället ensam fått ta hand om bebis, hem, djur och matlagning. Är inte bara en gång jag känt att jag hellre tar livet av mig än lever såhär, eller vill skiljas och ta bebis och flytta tillbaka till Sverige igen. Men inget av det är ju ett alternativ. Finns inte en chans att jag kommer få ta med bebis och att lämna hen är inte ett alternativ.
Och ja, jag får väl skylla mig själv så nu är det också sagt.

handlar det om rädsla för att inte få vårdnaden om barnet ?
och varför är att inte lämna inget alternativ?

Kan du inte skilja dig och leva kvar i det landet åtminstone?

 

[Hyacinth]

Maken ja, men jag kan inte lämna min bebis. Vi är gifta och således gemensamma vårdnadshavare och jag kommer inte få flytta bebis utan tillåtelse.

Vilket land bor ni i?

 

[Vallmo]

Fast sådär kan du inte ha det.
Kan pappa ställa upp som borgenär?
Får du en bostad för din del av vinst vid husförsäljning? Om du har pengarna kan ju ingen direkt hindra dig. Och ställ dig omgående i bostadskö.
Hyra i andrahand?

Om din partner vägrar hjälp kan ju han dra lasset.
Vill han inte det- ta hjälpen. Du måste sänka servicenivån och bli frisk nog att ta dig därifrån.
Börja prata om det, du behöver ju inte skämmas flr att din partner är en rövhatt. Pratar du om det kan oväntade möjligheter dyka upp. Men då måste folk veta att de får prata om det. Troligen har de redan sett problemet, men sånt där är alltid svårt att ta upp.
Jag tycker du har ett ansvar mot dig och dina barn att inte leva kvar i en destruktiv relation.

Allt du säger går verkligen rakt in i hjärtat och du har så rätt i allt.
Pratade faktiskt med min pappa igår om ekonomin och han tog själv upp det och lovade att stötta mig med ekonomisk hjälp och med bra bankkontakter.
Jag får inte riktigt en hel bostad för huset, kanske 1 milj vilket inte är dåligt, verkligen inte.

Jag har sänkt servicenivån betydligt. Jag orkar inte, jag bryr mig inte och jag har tappat lusten. Däremot ser jag till att fixa allt på huset och i trädgården som är värdeförhöjande så jag (vi) får så mycket som möjligt för huset vid försäljning.

Jag jobbar som en galning på att få tillbaka mitt självförsörjande, hyggligt bra betalda yrkesliv. Där har de dessutom vett att uppskatta det jag gör.

Tyvärr tar min sambo inte lasset alls.
Han är engagerad när det passar honom och framförallt när det "syns".
I somras till exempel hade jag en trädgårdsvisning. Det enda jag bad honom om var att se till sonen med funktionshinder så han inte kom och störde.
Vad gjorde han, jo han gick och la sig och sov mitt på dagen istället. Det blev hyggligt jobbigt för mig att rodda 99 besökare och min son samtidigt. Fast det var fantastiskt att så många kom för att se MIN trädgård.

Det värsta är att börjar jag prata om det eller tänka på min situation så blir det nästan så jag mår sämre ibland. Jag tar lugnande tabletter ibland, för att stänga av helt enkelt. Förskräckligt, jag vet!

 

[Intejag]

Maken ja, men jag kan inte lämna min bebis. Vi är gifta och således gemensamma vårdnadshavare och jag kommer inte få flytta bebis utan tillåtelse.

Jag får en känsla av att din man hotar dig ? med att du aldrig kan få ta barnet ifrån honom ?
Nu beror det ju helt på vilket land det handlar om och självklart handlar det om svårigheter med ungänge etc också, men den som får vårdnaden ( i de flesta länder ) har ju rätt att flytta barnet?
(reserverar mig för att jag har fel- är inte insatt i detta egentligen - utan min spontana tanke )

 

[Hyacinth]

Allt du säger går verkligen rakt in i hjärtat och du har så rätt i allt.
Pratade faktiskt med min pappa igår om ekonomin och han tog själv upp det och lovade att stötta mig med ekonomisk hjälp och med bra bankkontakter.
Jag får inte riktigt en hel bostad för huset, kanske 1 milj vilket inte är dåligt, verkligen inte.

Jag har sänkt servicenivån betydligt. Jag orkar inte, jag bryr mig inte och jag har tappat lusten. Däremot ser jag till att fixa allt på huset och i trädgården som är värdeförhöjande så jag (vi) får så mycket som möjligt för huset vid försäljning.

Jag jobbar som en galning på att få tillbaka mitt självförsörjande, hyggligt bra betalda yrkesliv. Där har de dessutom vett att uppskatta det jag gör.

Tyvärr tar min sambo inte lasset alls.
Han är engagerad när det passar honom och framförallt när det "syns".
I somras till exempel hade jag en trädgårdsvisning. Det enda jag bad honom om var att se till sonen med funktionshinder så han inte kom och störde.
Vad gjorde han, jo han gick och la sig och sov mitt på dagen istället. Det blev hyggligt jobbigt för mig att rodda 99 besökare och min son samtidigt. Fast det var fantastiskt att så många kom för att se MIN trädgård.

Det värsta är att börjar jag prata om det eller tänka på min situation så blir det nästan så jag mår sämre ibland. Jag tar lugnande tabletter ibland, för att stänga av helt enkelt. Förskräckligt, jag vet!

Det är klart det blir jobbigt av stt tänka på och prata om. Det blir ju obehagligt tydligt.
Ta hjälp av pappa, och kontakta banken.
Det går alltid att hitta en lösning, om man är beredd att leta lite.

 

[TinyWiny]

@Vallmo du inte bara kan gå utan du bör gå. Ingen ska behöva leva så och jag tror din förmåga att bli frisk när du lever i det helvetet är ungefär lika med noll. I Sverige har vi ett skyddsnät. I det läget du befinner dig nu är det helt okej och till och med tillrådligt att utnyttja det.

Om du inte kan gå för din egen skull så gå för dina barns skull. De är värda att se att man inte stannar i en relation som man mår dåligt av. De är värda att se sin mamma stå upp för sig själv. När du har kämpat ett tag för deras skull, kommit bort från honom som ständigt trycker ner dig, då kan du börja kämpa för din egen skull och då kan du också bli frisk.

"Hellre ensam i ensamhet och kunna göra något åt ensamheten än att tro att man lever i tvåsamhet men i verkligheten vara helt ensam." Det blev mitt mantra när jag gick ifrån barnens pappa. Du får gärna låna det av mig. Det tog flera år innan jag insåg vad han faktiskt gjorde mot mig och ännu längre innan jag slutade försvara honom men tillslut ser man klarare, utan hans ögon som fördunklar ens syn på en själv och förskönar synen på honom.

Du har allt att vinna och inget att förlora.

 

[Monstermom]

Däremot ser jag till att fixa allt på huset och i trädgården som är värdeförhöjande så jag (vi) får så mycket som möjligt för huset vid försäljning.

För all del kan det vara bra, men akta dig för att fastna där - det kan lätt bli en tröst, en flykt som känns som att du gör något åt din situation men i själva verket skjuter du bara upp det.

Det kommer inte att komma något perfekt ögonblick.

Och förstår jag dig rätt att du räknar med att kunna få ut en miljon som din del vid en skilsmässa? Då har jag svårt att föreställa mig att det inte räcker till ett (första) boende någonstans, av något slag, faktiskt...

 

[Intejag]

@Vallmo du inte bara kan gå utan du bör gå. Ingen ska behöva leva så och jag tror din förmåga att bli frisk när du lever i det helvetet är ungefär lika med noll. I Sverige har vi ett skyddsnät. I det läget du befinner dig nu är det helt okej och till och med tillrådligt att utnyttja det.

Om du inte kan gå för din egen skull så gå för dina barns skull. De är värda att se att man inte stannar i en relation som man mår dåligt av. De är värda att se sin mamma stå upp för sig själv. När du har kämpat ett tag för deras skull, kommit bort från honom som ständigt trycker ner dig, då kan du börja kämpa för din egen skull och då kan du också bli frisk.

"Hellre ensam i ensamhet och kunna göra något åt ensamheten än att tro att man lever i tvåsamhet men i verkligheten vara helt ensam." Det blev mitt mantra när jag gick ifrån barnens pappa. Du får gärna låna det av mig. Det tog flera år innan jag insåg vad han faktiskt gjorde mot mig och ännu längre innan jag slutade försvara honom men tillslut ser man klarare, utan hans ögon som fördunklar ens syn på en själv och förskönar synen på honom.

Du har allt att vinna och inget att förlora.

skriver under på precis allt @TinyWiny skriver här!
Precis så var det för mig!!! Och är

 

[Vallmo]

se där - ett kort och koncist svar på ungefär det jag försökte säga

Jag har skitsvårt att vara så sammanfattande och det hänger ihop med mitt ( fortfarande ) dåliga självförtroende från mitt förhållande
Känner alltid att jag måste förklara en hel massa in absurdum. Bara för att jag just fått det med mig att det jag säger
a) räknas inte
b) är bara tokigheter
c) jag är dum i huvudet
d) är lat
skulle kunna gå igenom hela alfabetet i punktform tror jag med allt negativt jag fått från exets håll
Men det går att sammanfatta i en enda mening
ALLT var mitt fel ( hur jag än gjorde ). punkt.

Ditt inlägg var fantastiskt bra och jag har läst lite av det du skrivit i andra sammanhang.
Ditt stöd betyder oerhört mycket och jag känner igen mig också.

Det där att allt jag gör är fel, känner jag igen.
Pratar jag inte så är det fel. Pratar jag så pratar jag om fel saker.
Är jag tyst är jag sur. Pratar jag så tjatar jag.
Han korrigerar mig ofta inför barnen.
Han kan stå och skratta åt mig om jag sliter med något i trädgården och inte riktigt får till det.
Städar jag så går han och lägger sig och sover. Eller blir sur för att jag stör.
Just det, jag är också lat.
Jag har sömnsvårigheter och tar mediciner som gör att jag sover länge ibland om jag inte lyckats somna före 04.

Det är svårt att göra rätt!

 

[Vallmo]

Det är klart det blir jobbigt av stt tänka på och prata om. Det blir ju obehagligt tydligt.
Ta hjälp av pappa, och kontakta banken.
Det går alltid att hitta en lösning, om man är beredd att leta lite.

Precis så är det!
Fan, nu känns det ju allvarligt med tanke på reaktionerna här. Var inte beredd på så mycket medkännande och stöttning, men jag uppskattar det verkligen.
Tack?

 

[Intejag]

Ditt inlägg var fantastiskt bra och jag har läst lite av det du skrivit i andra sammanhang.
Ditt stöd betyder oerhört mycket och jag känner igen mig också.

Det där att allt jag gör är fel, känner jag igen.
Pratar jag inte så är det fel. Pratar jag så pratar jag om fel saker.
Är jag tyst är jag sur. Pratar jag så tjatar jag.
Han korrigerar mig ofta inför barnen.
Han kan stå och skratta åt mig om jag sliter med något i trädgården och inte riktigt får till det.
Städar jag så går han och lägger sig och sover. Eller blir sur för att jag stör.
Just det, jag är också lat.
Jag har sömnsvårigheter och tar mediciner som gör att jag sover länge ibland om jag inte lyckats somna före 04.

Det är svårt att göra rätt!

Det går inte att göra så han blir nöjd !

Det du ska satsa på är att göra dig nöjd ! (dåligt uttryckt men men )
Det kommer du och dina barn att vinna på
För som du har det är det ju ingen annan som gör det , ja dina barn försöker ju ( tro mig det gjorde mina med ! De gick också i försvar till mig mot sin far ( men vet du ? då var det JAG som hade vänt dem mot honom )

 

[Monstermom]

Min sambo är dock en bra pappa. En mycket bra pappa, till och med i vissa avseenden.

Pratar jag inte så är det fel. Pratar jag så pratar jag om fel saker.
Är jag tyst är jag sur. Pratar jag så tjatar jag.
Han korrigerar mig ofta inför barnen.
Han kan stå och skratta åt mig om jag sliter med något i trädgården och inte riktigt får till det.
Städar jag så går han och lägger sig och sover. Eller blir sur för att jag stör.
Just det, jag är också lat.

En bra pappa är inte den här förebilden för sina barn! Det han gör mot dig gör han även mot dem.

 

[Riru]

Vilket land bor ni i?

Finland.

 

[Petruska]

Jag fattar faktiskt inte heller, @Vallmo . På vilka sätt är han en bra pappa? Hur kan han vara det utan att visa barnen hur man lever jämbördigt tillsammans?

 

[Petruska]

Finland.

Har du kollat upp det där? Ordentligt? Ja, alltså inte om du bor i Finland, men hur reglerna ser ut i händelse av rättslig tvist kring barnet.

 

[Vallmo]

Ä

@Vallmo du inte bara kan gå utan du bör gå. Ingen ska behöva leva så och jag tror din förmåga att bli frisk när du lever i det helvetet är ungefär lika med noll. I Sverige har vi ett skyddsnät. I det läget du befinner dig nu är det helt okej och till och med tillrådligt att utnyttja det.

Om du inte kan gå för din egen skull så gå för dina barns skull. De är värda att se att man inte stannar i en relation som man mår dåligt av. De är värda att se sin mamma stå upp för sig själv. När du har kämpat ett tag för deras skull, kommit bort från honom som ständigt trycker ner dig, då kan du börja kämpa för din egen skull och då kan du också bli frisk.

"Hellre ensam i ensamhet och kunna göra något åt ensamheten än att tro att man lever i tvåsamhet men i verkligheten vara helt ensam." Det blev mitt mantra när jag gick ifrån barnens pappa. Du får gärna låna det av mig. Det tog flera år innan jag insåg vad han faktiskt gjorde mot mig och ännu längre innan jag slutade försvara honom men tillslut ser man klarare, utan hans ögon som fördunklar ens syn på en själv och förskönar synen på honom.

Du har allt att vinna och inget att förlora.

Du har rätt i varenda stavelse du skriver.
Mina föräldrar skiljde sig för ett och ett halvt år sedan och det har gjort att jag faktiskt fått upp ögonen för att man KAN ändra sitt liv och det behöver inte vara så farligt.

Du har verkligen rätt i det att jag inte blir frisk så länge jag har det som det är.
Problemet är att jag måste bli "frisk" dvs tjäna tillräckligt för att kunna ändra på situationen.

Att vara ensam skulle inte störa mig det minsta. Tvärtom, hellre ensam tio gånger om. Mitt problem är inte att jag är rädd för att vara själv. Tvärt om, jag ser fram emot det.

Jag älskar mina barn och jag känner att dom få gånger mannen är borta på tjänsteresa så flyter allt på så himla bra och vi har det verkligen bra när vi är själva.
För övrigt så tycker min sambo samma sak. När jag låg inlagd på sjukhus 6 veckor 2013 så sa han hur himla skönt det var att slippa mig när vi var där på samtal med med mina familjekontakter på sjukhuset. Jag var suicidal då. Riktig fingertoppskänsla, där!

Jag har inte riktigt sett min situation så allvarlig, men jag förstår att det är värre än vad jag trott med tanke på reaktionerna....

 

[Petruska]

Det är svårt att göra rätt!

Fast rätt i det här fallet betyder ju inte rätt. Det betyder "göra så att han inte klagar på dig". Det är en helt annan sak än att göra det som är rätt.

 

[Petruska]

Har du kollat upp det där? Ordentligt? Ja, alltså inte om du bor i Finland, men hur reglerna ser ut i händelse av rättslig tvist kring barnet.

Sen kan du ju dumpa och bo i Finland. Konstigare är det ju inte med ett grannland.

 

[Vallmo]

För all del kan det vara bra, men akta dig för att fastna där - det kan lätt bli en tröst, en flykt som känns som att du gör något åt din situation men i själva verket skjuter du bara upp det.

Det kommer inte att komma något perfekt ögonblick.

Och förstår jag dig rätt att du räknar med att kunna få ut en miljon som din del vid en skilsmässa? Då har jag svårt att föreställa mig att det inte räcker till ett (första) boende någonstans, av något slag, faktiskt...

Oj, oj, du anar inte hur rätt du har.
Jag flyr, ja! Till trädgården, till mina uppgifter på föräldrarkooperativet, till allt möjligt, målarfärg, tapeter osv.

Trodde jag skulle bli galen under den veckan vi hade semester tillsammans i somras. Försökte fly in i några böcker. Gick sisådär! Läste i alla fall Fyra böcker den veckan.

 

[Vallmo]

Jag fattar faktiskt inte heller, @Vallmo . På vilka sätt är han en bra pappa? Hur kan han vara det utan att visa barnen hur man lever jämbördigt tillsammans?

Jag vet inte! Ärligt talat kanske för att jag tror jag vill se honom på det sättet.
Eller för att han har definierat sig själv på det sättet.
Eller för att jag själv tycker jag är en sketen förälder?

Jag vet faktiskt inte!