Könsroller, jämlikhet och BARN

[Riru]

Jag får en känsla av att din man hotar dig ? med att du aldrig kan få ta barnet ifrån honom ?
Nu beror det ju helt på vilket land det handlar om och självklart handlar det om svårigheter med ungänge etc också, men den som får vårdnaden ( i de flesta länder ) har ju rätt att flytta barnet?
(reserverar mig för att jag har fel- är inte insatt i detta egentligen - utan min spontana tanke )

Nej hotat har han inte gjort då han inte vet att jag har tankar på skilsmässa. Jag vet faktiskt inte alls hur han skulle reagera men med tanke på den person han blivit så misstänker jag att det inte kommer bli enkelt.

Jo får man ensam vårdnad så får man ta beslut om boplats själv. Men då ska man ju lyckas få ensam vårdnad också.

 

[Riru]

Har du kollat upp det där? Ordentligt? Ja, alltså inte om du bor i Finland, men hur reglerna ser ut i händelse av rättslig tvist kring barnet.

Ja jag har läst på nätet iaf. Har vi gemensam vårdnad får jag inte flytta bebis från orten utan pappans tillåtelse.
Kan ansöka om ensam vårdnad men det låter inte så lätt att få igenom. Liksom varför skulle någon tro att jag är bättre för bebis än pappan? Jag har inte ens haft möjlighet att lära mig språket här än och har inget jobb, känner inte en kotte. Maken har eget företag och tjänar mycket, och han har alltid "spelat" bästa pappa rollen när det är annat folk som kan se. Han har skött samtalen på BVC då de inte varit tillmötesgående med att anpassa språket så jag kan vara delaktig så jag har ingen aning om vad som sagts. Han kan ju mycket väl sagt att han tar hand om sitt barn och då kan ju dom vittna om att han är en bra pappa. Så jag känner att jag inte har något att komma med.

 

[Melisen]

Tack!
Jo, jag tror också att vi har/haft det lite lika.
Min sambo är dock en bra pappa. En mycket bra pappa, till och med i vissa avseenden.
Jag har också två killar. Båda brukar säga till honom att han är slö och måste hjälpa mig. Tyvärr biter det inte riktigt.

Men han är en usel make/sambo.
Han grejade inte riktigt att bli förälder och fortfarande vara tillsammans med mig.
Vår relationen blev lidande. Först tog jag på mig väldigt mycket av det, en massa skuld och skit. Men sen har jag insett att han faktiskt själv inte har lagt två strån i kors och att det blev väldigt bekvämt för honom att skylla allt på mig och "min sjukdom".
Han beter sig fortfarande som om jag är sjuk och jag har med smärta insett att han skyllt väldigt mycket av sina egna brister på att "jag var ju så bla, bla, bla.....osv.

Men om man ska se det positiva så är det att jag är fullständigt övertygad om att jag kan klara mig själv i alla avseenden. Jag behöver ingen man som gör "praktiska" grejer.
Jag målar upp en vision av mitt liv som jag vill ha det. När livet känns tungt så tar jag fram den bilden och försöker visualisera hur mitt liv ska se ut.
Jag är så övertygad om att mitt liv kommer bli så mycket bättre utan honom och jag känner mig stark i tanken när jag ser det framför mig.

Det är bara det att vägen dit är svår, men på något sätt ska jag fixa det också.

Men nej, han är ingen bra pappa! Han kanske är bra på att hänga med sina barn men han skapar ju en hemmiljö som inte är bra för någon av er genom sitt usla beteende som låter som psykisk misshandel mot dig. Han är en dålig förebild för sina söner och självklart mår dom dåligt av att se hur han behandlar dig! Åh jag hoppas verkligen att du, och andra som lever i riktigt tuffa förhållanden, hittar styrka och vägar att ta sig vidare. Ni är värda så otroligt mycket mer än att sitta i en vardag som bryter ner

 

[Hyacinth]

Jag blir alldeles överrumplad över att det finns så många kloka människor här som kan sätta fingret rakt på utan att ens ha träffa mig.

Du har helt rätt och alla andra också!
Jag kan inte ha det såhär! Jag står inte ut.
Jag hade tänkt att komma i gång på jobbet, stå ut, bita ihop och ge igen.
Det kanske inte är någon bra plan? Eller? Fan!

Jag tror du måste därifrån fortare än du tänkt.
Börja med att prata med pappa, sen banken och se vad ni kan göra. Det kan vara lättare än du tror.
Jag tror du kommer tillfriskna betydligt fortare utan den mannen i livet. Jag hade blivit sjuk av att bo med någon som behandlade mig så.

1: prata med pappa
2: prata med vänner så de vet
3: ta ett beslut och informera mannen

Du måste ta hand om dig, inte ett hus eller en man.

 

[inverterad]

@Vallmo jag tror som flera andra har sagt. Lämna rövhatten först så blir det miljoner gånger enklare att bli frisk sen. Ett hus är inte viktigt. Det enda som är viktigt är du och dina barn.

 

[Reykur]

***spinoff sommarföräldar 2016***


Istället för att ta över en annan tråd ( http://www.bukefalos.com/threads/sommarforaldrar-2016-del-3.1420718/ ) så startar jag en ny.

Hur förändrades ert förhållande av att få barn?

Blir förändringen potentiellt större i ett förhållandevis jämställt förhållande än i ett med mer konservativa könsroller?

Har relationen till din partner förändrats?

Är din partner den förälder du trodde hen skulle vara?

Har ni en strävan att leva jämställt med två primärföräldrar eller tar en av er ett större ansvar och är helt okej med det?

Jag fattar verkligen inte varför vissa aspekter av föräldraskap och BARN är så förbjudet att ta upp i föräldratrådarna? Detta är ju betydligt viktigare att diskutera än hur mycket barnet gått upp i vikt sedan senaste BVC-besöket.. Samma sak när könande och könsroller hos barn diskuterades, det är tydligen tvärförbjudet att ens diskutera fenomenet.. Det är ju precis sånt vi borde diskutera? Men inget med något djup eller skärpa för förekomma där. Tänk om någon, gud förbjude, blir trampad på tårna?

Nåväl, jag svarar på trådstarten:
Vår dotter är 2.5 månader så vi har inte varit föräldrar så länge, men rollen känns naturlig för både mig och min sambo. Vårt förhållande har väl inte ändrats särskilt mycket, förutom att jag känner att jag får mitt närhetsbehov uppfyllt under dagarna med henne, så när sambon kommer hem får jag anstränga mig lite extra för att vilja kramas och vara nära. Inte för att jag inte vill vara nära honom, men jag är liksom nära en person hela dagen då han är på jobbet, när han kommer hem behöver jag lite space.

Min partner är en ännu bättre förälder än jag trodde. Han är så självklar med henne, det enda han inte gör är att mata, för än så länge är det bara tuttarna som funkar. I "nödfall" har han matat med utpumpad mjölk i kopp, typ då hon blivit hungrig och jag varit i stallet.

Vi jobbar aktivt på att vi ska ha en familj med två primärföräldrar. Detta kräver självklart jobb, när den ena föräldern är hemma föräldraledig är det lätt att denne tar rodret. För oss är det viktigt att vår dotter och hennes pappa OCKSÅ får en stark anknytning. Vi har lagt upp det så att pappan har huvudansvaret för henne då han är hemma, kvällar och helger. Han bär henne mycket i sjal eller sele då han är hemma, för att stärka närheten och bandet dem emellan. Vilket funkat lite väl bra måste jag säga. När han är hemma har vi en väldigt pappig bebis och jag duger bara då hon är hungrig.

Jag skulle säga att det kräver mycket av båda parter i ett förhållande, att forma ett likvärdigt föräldraskap. Det kräver att han tar plats och tar ansvar. Och det kräver att jag låter honom, att jag släpper in honom. För oss är det självklart att man i ett tvådelat föräldraskap är lika viktiga för barnet.

 

[Hyacinth]

Jag fattar verkligen inte varför vissa aspekter av föräldraskap och BARN är så förbjudet att ta upp i föräldratrådarna? Detta är ju betydligt viktigare att diskutera än hur mycket barnet gått upp i vikt sedan senaste BVC-besöket.. Samma sak när könande och könsroller hos barn diskuterades, det är tydligen tvärförbjudet att ens diskutera fenomenet.. Det är ju precis sånt vi borde diskutera? Men inget med något djup eller skärpa för förekomma där. Tänk om någon, gud förbjude, blir trampad på tårna?
.

Det är intressant. Så fort någon försöker eller ifrågasätter blir man åthutad att det minsann ska vara peppande och stöttande trådar, inget annat.
Jag tycker inte det är så stöttande att blunda för andra människors problem.

Härligt att du är så tillfreds med relationen!

 

[Hyacinth]

Nej hotat har han inte gjort då han inte vet att jag har tankar på skilsmässa. Jag vet faktiskt inte alls hur han skulle reagera men med tanke på den person han blivit så misstänker jag att det inte kommer bli enkelt.

Jo får man ensam vårdnad så får man ta beslut om boplats själv. Men då ska man ju lyckas få ensam vårdnad också.

Men det måste väl ändå vara bättre att separera än bo kvar?
Min andra undran är väl: vad händer om du bara tar ditt pick och pack och flyttar? Antingen till annan bostad i närheten eller "hem" till Sverige? Du kanske ska börja med att ta en semester och hälsa på familjen?

 

[FengurLaugar]

Från mitt perspektiv: Att barnet har två föräldrar. I alla avseenden.

En sekundärförälder är för mig en sån som många fäder beskrivs, en Nisse i bakgrunden som lattjar lite när han själv vill och orkar. Men MODERN (oftast) är navet.

Jag sitter faktiskt inte och gör pärlplattor med avkomman för mitt eget nöjes skull, jag gör det för stt avkomman tycker det är fest.
Hur många fäder pärlar pärlplattor?

Inte många som gör det men dom finns! Vi har två flickor och maken pärlar pärlplattor, sätter upp hästsvansar och målar naglar utan att blinka

 

[Raderad medlem 6459]

@Hyacinth Man får inte ta sitt barn och bara flytta till ett annat land. Det är olagligt och hjälper en definitivt inte i en framtida vårdnadstvist.

Jag tycker att det är ett synnerligen dåligt råd i och med att det kan sluta så illa.

 

[Hyacinth]

@Hyacinth Man får inte ta sitt barn och bara flytta till ett annat land. Det är olagligt och hjälper en definitivt inte i en framtida vårdnadstvist.

Jag tycker att det är ett synnerligen dåligt råd i och med att det kan sluta så illa.

Sant, jag svarade i affekt.
Blir så galet upprörd.

 

[Squie]

Hade jag sett de här varningstecknen i tid kanske inte mitt liv hade blivit det ett helvetej jag har nu.

Stopp! Det är inte ditt fel! Du har och har hela tiden gjort ditt absolut bästa. Inget annat.
Hela skiten är en process..det tar ett bra tag till att få distans o kunna se sin situation ur en annan vinkel. Det kan man inte göra från början. Så...var inte så hård mot dig själv.

 

[Raderad medlem 6459]

Sant, jag svarade i affekt.
Blir så galet upprörd.

Tro mig, jag förstår! Men som @micaelathegreat kan intyga måste man gå by the book när man ska skilja sig, och har barn, i ett annat land.

 

[Hyacinth]

Tro mig, jag förstår! Men som @micaelathegreat kan intyga måste man gå by the book när man ska skilja sig, och har barn, i ett annat land.

Det som är bra är väl att det inte är omöjligt

 

[Raderad medlem 6459]

Det som är bra är väl att det inte är omöjligt

Nämen precis! Och det kan ju också @micaelathegreat intyga. Hon löste det dessutom i ett land otroligt mycket längre bort än Finland. Så visst går det!

 

[Petruska]

Det är intressant. Så fort någon försöker eller ifrågasätter blir man åthutad att det minsann ska vara peppande och stöttande trådar, inget annat.
Jag tycker inte det är så stöttande att blunda för andra människors problem.

Det blir ju dessutom ett stöd för att stanna kvar i en dålig relation, indirekt. Något som aldrig verkar problematiseras i de trådarna.

Om man "avreagerar" eller "pratar ut" om hur dåligt man har det, och får lite allmänna medkännande ord för det, tycks ju effekten väldigt ofta bli att den som har det illa i praktiken blir stärkt att stå ut ett tag till. Sedan upprepas det hela nästa gång det pyser över.

Jag tycker att det är direkt destruktivt att stötta personer att stå ut med något dåligt - i de fall som det dåliga går att åtgärda. Jag försöker även i privata relationer undvika att bli det där bollplanket som ger stöd och därmed samtidigt bidrar till att det dåliga består.

 

[mandalaki]

Känner alltid att jag måste förklara en hel massa in absurdum. Bara för att jag just fått det med mig att det jag säger
a) räknas inte
b) är bara tokigheter
c) jag är dum i huvudet
d) är lat

Det är är en bra utgångspunkt för en reflektion om en av de stora nackdelar som bristande jämställdhet för med sig: som föräldrar är man den främsta förebilden för sina barn. Som mamma och pappa har det, blir den bild barnen får av relationer. Och är pappa en slashas och mamma projektledaren så är sannolikheten stor att även barnen tar de rollerna som vuxna. Hur många gånger hör man inte om slashasar till män att "deras mammor uppfostrade dem så". Men det är ju inte mamman som är sonens främsta förebild, det är pappan! Och om hans bidrag till hushållets arbete är att byta däck två gånger om året så blir sönerna likadana. (Och döttrarna tror att det är okej, alla andra har det också så.)

Det där du beskriver är avskyvärt. Och nu är min pappa ingen misshandlare - men jag växte upp med bilden av min mamma som dum i huvudet. För att han oupphörligt förklarade att hon var det, och bemötte henne som om hon vore det. Den bilden var urstark, jag var nog 35 innan jag fattade vem av de två som är den smartare.

Vilket lätt för tankarna över till @Vallmo. Vilket praktarsel du lever med! Han har ju brutit ner dig. Du har fått många bra råd i tråden, hoppas du orkar följa dem. För den bild dina barn får av relationer är fruktansvärd. Med din professionella bakgrund är du naturligtvis väl medveten om hur familjens mönster präglar en. Därför är ett uppbrott så viktigt inte bara för dig, utan även för dem.

Att bli skogstokig ligger nära till hands när man inser att din sjukskrivning förmodligen beror mindre på jobbet, på dina egna diagnoser och på sonens, än på hur din man systematiskt bryter ner dig. Du kommer att må så jävla mycket bättre bara du kommer ut ur hans kraftfält. Din arbetsträning kommer att gå bättre.

Mot slutet av min sjukskrivning för utmattning för 20 år sedan började jag dejta en ny man. När jag hade jobbat ett tag rasade jag ner i hålet igen och fick ytterligare några veckors sjukskrivning. Trodde att det var ett återfall i utmattningen. Men så dumpade jag mannen, eftersom han hade börjat visa kontrolltendenser. Och som ett trollslag blev jag pigg igen och kunde börja jobba. Det hade alltså inte handlat om utmattningen, utan om en reaktion på hur han behandlade mig, en reaktion som jag inte förstått.

Hoppas du har några nära vänner/anhöriga som kan stötta dig ut ur det här. Berätta allt, ocensurerat, och be om hjälp. Du har inget att skämmas för, det kan hända vem som helst. Praktarslena avslöjar sig inte i handvändning.

 

[Hyacinth]

Nämen precis! Och det kan ju också @micaelathegreat intyga. Hon löste det dessutom i ett land otroligt mycket längre bort än Finland. Så visst går det!

Hon verkar vara himla bra den dära

 

[Tora]

Det är mycket som gör en ledsen i tråden

Här hemma är det inte jämställt just nu men det beror på att min man studerar 100% och jobbar minst 50%. Blir det någon VAB nu så får jag ta den. Men å andra sidan har han även valt bort älgjakten för att han blir efter i studierna om han åker iväg.

Jag och min man har liknande värderingar men vi är inte klonade individer. Jag är tex pedant och han är det inte. Det har medfört att vi har gjort upp om vad som skall göras varje dag. En acceptabel miniminivå för mig och en nivå han kan leva upp till.

Något som jag kan ha svårt med är att jag är fruktansvärt effektiv. På en timme får jag gjort 10 saker medan någon annan bara får gjort 5. Så där får jag jobba på att även om saker blir gjorda så tar det längre tid. Det är faktiskt svårt många gånger. Så där får jag se till att backa medan min man ser till att träda fram.

Med barnen är det ojämn i början innan de äter annan mat än bara bröstmjölk. Men det är inget vi stressar upp oss över då vi vet att det ger sig med tiden. Det rör sig trots allt om bara ca 6 månader och vad är det i ett helt liv?

Medan jag har varit fast med bebis så har min man roddat allt annat.

Vi har delat jämt på föräldraledigheten, min man tog all VAB och det var han som gick ner i arbetstid. Vi har aldrig direkt diskuterat vem som skall ta vad utan det mesta har fallit sig naturligt utifrån vad som är bäst för familjen. Båda har tex valt arbeten inom företaget som gör att det fungerar bättre för oss som familj. Tror dock nog att många tycker att vi "bytt ner oss" men för oss båda kommer familjen först.

Sen nog bråkar vi ibland då och då men oftast inte riktigt om just de grejer som tas upp här och om vi gör det så är det på väldigt detaljnivå och snarare frågan om att ändra rutiner.

Sen är det inte perfekt på något sätt. Ibland slår det över åt ena hållet och ibland åt andra hållet. Vissa saker handlar ju också hur man är som person och vilka egenskaper man har.

Mycket av att det trots allt fungerar utan att vi behövt prata om det tror jag beror på att jag och min man har gått om varandra en hel del och då har man varit själv med barnen. Då finns det inte "någon annan" som fixar det åt en.

 

[Raderad medlem 6459]

Hon verkar vara himla bra den dära

Det är hon!