Könsroller, jämlikhet och BARN

[Vallmo]

Stopp! Det är inte ditt fel! Du har och har hela tiden gjort ditt absolut bästa. Inget annat.
Hela skiten är en process..det tar ett bra tag till att få distans o kunna se sin situation ur en annan vinkel. Det kan man inte göra från början. Så...var inte så hård mot dig själv.

Jag har verkligen försökt, men känt mig misslyckat ändå.
Vi hade världens bästa relation innan barnen (ff andra barnet).
Vi gjorde saker ihop, hade hästar ihop, levde vår dröm helt enkelt.

Jag var helt säker på att han var det bästa pappamaterialet någonsin.
Annars hade jag inte gått med på barn. Jag var ärligt talat tveksam till hela den grejen.

Han slutade "hjälpa " till med städningen hemma när jag blev gravid.

Han har tutat i mig att han tog avstånd från mig när jag blev "otrevlig" (sjuk) och efter det finns det ingenting som jag kan göra för att det ska bli bättre.
Jag har verkligen försökt, men jag tror faktiskt inte han vill eller klarar av både barn och sambo. Inte hus, trädgård, betala räkningar heller för den delen....och när jag fått klar terapin, då skulle han bla, bla, bla....
Och när jag började jobba, då skulle han ta sitt ansvar hemma och göra bla, bla, bla
Han har aldrig städat vårt hus på det 7 år vi bott här.

 

[Kilauea]

En villa behöver jag inte. Det stämmer.
Problemet är att de bostadsrätter som finns i mitt område (som i ingalunda är särskilt centralt) är dyrar än de fritidshus jag har kollat på. Det är ett sånt jag har tänkt mig. Det är där det saknas några hundratusen och egentligen vet jag ju inte riktigt förrän vi sålt vårt hus.

Jag vågar inte ta risken att sälja nu utan att veta att jag kan få någonstans att bo. Det är skrämmande att bara kasta sig ut där.
Dessutom älskar jag vårt hus. Jag har lagt ner så mycket arbete på det.
Särskilt trädgården!
Jag tror att vi kan få ut som allra mest om huset säljs antingen maj-juni eller augusti-september. Och dom pengarna kan bli en språngbräda till ett nytt liv för mig. Det är lite så jag räknar.

Lurar jag mig själv?
Är jag feg?
Är jag strategisk?

Jag vet faktiskt inte.

När jag läser ser jag de där typiska felen - du ångrar dig, försvarar honom, säger att det inte är så farligt. Du har fel! Finns väl ingen anledning till att du skulle skriva som du gör om det inte vore sant?

Finns det hus att hyra ett tag? Kolla blocket.
Och berätta för din pappa eller nån vän hur det är. Du behöver stöd genom processen att lämna.

Han kan fortfarande vara en bra pappa, däremot är det viktigt du säger stopp och bryter så inte dina barn lär sig att det är ok att behandla kvinnor hur som helst.

 

[Vallmo]

Det är är en bra utgångspunkt för en reflektion om en av de stora nackdelar som bristande jämställdhet för med sig: som föräldrar är man den främsta förebilden för sina barn. Som mamma och pappa har det, blir den bild barnen får av relationer. Och är pappa en slashas och mamma projektledaren så är sannolikheten stor att även barnen tar de rollerna som vuxna. Hur många gånger hör man inte om slashasar till män att "deras mammor uppfostrade dem så". Men det är ju inte mamman som är sonens främsta förebild, det är pappan! Och om hans bidrag till hushållets arbete är att byta däck två gånger om året så blir sönerna likadana. (Och döttrarna tror att det är okej, alla andra har det också så.)

Det där du beskriver är avskyvärt. Och nu är min pappa ingen misshandlare - men jag växte upp med bilden av min mamma som dum i huvudet. För att han oupphörligt förklarade att hon var det, och bemötte henne som om hon vore det. Den bilden var urstark, jag var nog 35 innan jag fattade vem av de två som är den smartare.

Vilket lätt för tankarna över till @Vallmo. Vilket praktarsel du lever med! Han har ju brutit ner dig. Du har fått många bra råd i tråden, hoppas du orkar följa dem. För den bild dina barn får av relationer är fruktansvärd. Med din professionella bakgrund är du naturligtvis väl medveten om hur familjens mönster präglar en. Därför är ett uppbrott så viktigt inte bara för dig, utan även för dem.

Att bli skogstokig ligger nära till hands när man inser att din sjukskrivning förmodligen beror mindre på jobbet, på dina egna diagnoser och på sonens, än på hur din man systematiskt bryter ner dig. Du kommer att må så jävla mycket bättre bara du kommer ut ur hans kraftfält. Din arbetsträning kommer att gå bättre.

Mot slutet av min sjukskrivning för utmattning för 20 år sedan började jag dejta en ny man. När jag hade jobbat ett tag rasade jag ner i hålet igen och fick ytterligare några veckors sjukskrivning. Trodde att det var ett återfall i utmattningen. Men så dumpade jag mannen, eftersom han hade börjat visa kontrolltendenser. Och som ett trollslag blev jag pigg igen och kunde börja jobba. Det hade alltså inte handlat om utmattningen, utan om en reaktion på hur han behandlade mig, en reaktion som jag inte förstått.

Hoppas du har några nära vänner/anhöriga som kan stötta dig ut ur det här. Berätta allt, ocensurerat, och be om hjälp. Du har inget att skämmas för, det kan hända vem som helst. Praktarslena avslöjar sig inte i handvändning.

Ja, och ändå har jag låtit det ske. Fast jag jobbar med det. Jag skäms oerhört över det.

Jobbet var absolut det som höll mig uppe. Jag bet mig fast vid det så länge det bara gick, men tyvärr hann jag bli för sjuk innan jag fattade allt och att jag faktiskt hade möjlighet att ändra min situation.

Jag kan stå ute i trädgården och jobba och då kommer han och säger till mig att jag ska laga mat för att barnen är hungriga. Kan inte du laga mat, då? Frågar jag. Nej, jag gjorde det igår nu är det din tur, osv, osv... Han lagar mat och i hans värld innebär det att vi ka dela på det. Att jag sen gör allt annat är helt obetydligt.
Efter det är jag på min vakt och märker själv att jag ändrar mitt beteende så att jag ska hinna börja med något innan barnen blir hungriga eller det blir sura miner. Inte helt sällan lagar jag mat till dom tre, plockar undan allt och sen gör jag något annat till mig själv.

Jag vet att det låter helt absurt!

Han har dessutom börjat bli irriterad över att ungarna numera "klarar sig själ" dvs är hos kompisar och spelar Pokémon hela dagarna. Jag passar på och gör en massa saker under tiden och det blir han djävligt irriterad över.

Jag vet inte, allt har gått så himla fort och det blir bara värre ju friskare jag blir.

 

[Squie]

Jag har verkligen försökt, men känt mig misslyckat ändå.
Vi hade världens bästa relation innan barnen (ff andra barnet).
Vi gjorde saker ihop, hade hästar ihop, levde vår dröm helt enkelt.

Jag var helt säker på att han var det bästa pappamaterialet någonsin.
Annars hade jag inte gått med på barn. Jag var ärligt talat tveksam till hela den grejen.

Han slutade "hjälpa " till med städningen hemma när jag blev gravid.

Han har tutat i mig att han tog avstånd från mig när jag blev "otrevlig" (sjuk) och efter det finns det ingenting som jag kan göra för att det ska bli bättre.
Jag har verkligen försökt, men jag tror faktiskt inte han vill eller klarar av både barn och sambo. Inte hus, trädgård, betala räkningar heller för den delen....och när jag fått klar terapin, då skulle han bla, bla, bla....
Och när jag började jobba, då skulle han ta sitt ansvar hemma och göra bla, bla, bla
Han har aldrig städat vårt hus på det 7 år vi bott här.

Rara Vallmo! Jag vet inte vem du är irl men jag förstår att du är utsatt för psykisk misshandel. Det kan vara svåra ord att ta in och acceptera men som jag ser det är det vad du är utsatt för. Känner så väl igen tankarna eftersom jag själv gått i de skorna. O försök skippa känslan av skam, den är bara destruktiv o gör inget gott alls.

Du är unik.
Du är viktig.
O Du är tamefan helt jävla bäst.

 

[Hyacinth]

@Vallmo det är lite som att fördämningen brustit för dig gissar jag. Ta nu tag i att prata med bästa vännen och pappa så inte buke blir en ventil som gör att du står ut lite till.
Du fixar det. Det kan faktiskt bara bli bättre.

 

[mandalaki]

Ja, och ändå har jag låtit det ske. Fast jag jobbar med det. Jag skäms oerhört över det.

Jobbet var absolut det som höll mig uppe. Jag bet mig fast vid det så länge det bara gick, men tyvärr hann jag bli för sjuk innan jag fattade allt och att jag faktiskt hade möjlighet att ändra min situation.

Jag kan stå ute i trädgården och jobba och då kommer han och säger till mig att jag ska laga mat för att barnen är hungriga. Kan inte du laga mat, då? Frågar jag. Nej, jag gjorde det igår nu är det din tur, osv, osv... Han lagar mat och i hans värld innebär det att vi ka dela på det. Att jag sen gör allt annat är helt obetydligt.
Efter det är jag på min vakt och märker själv att jag ändrar mitt beteende så att jag ska hinna börja med något innan barnen blir hungriga eller det blir sura miner. Inte helt sällan lagar jag mat till dom tre, plockar undan allt och sen gör jag något annat till mig själv.

Jag vet att det låter helt absurt!

Han har dessutom börjat bli irriterad över att ungarna numera "klarar sig själ" dvs är hos kompisar och spelar Pokémon hela dagarna. Jag passar på och gör en massa saker under tiden och det blir han djävligt irriterad över.

Jag vet inte, allt har gått så himla fort och det blir bara värre ju friskare jag blir.

Ja, det är nog ett tecken på att du blir friskare - du ser vad du blir utsatt för. När du var sjuk orkade du inte se det.

Jag är en stark anhängare av tron att psyket inte släpper fram jobbiga saker förrän man är stark nog att klara av dem. Så jag tror att du är på ett bra spår nu. Att du har berättat i den här tråden är ett första steg.

 

[Sar]

Ja, och ändå har jag låtit det ske. Fast jag jobbar med det. Jag skäms oerhört över det.

Jobbet var absolut det som höll mig uppe. Jag bet mig fast vid det så länge det bara gick, men tyvärr hann jag bli för sjuk innan jag fattade allt och att jag faktiskt hade möjlighet att ändra min situation.

Jag kan stå ute i trädgården och jobba och då kommer han och säger till mig att jag ska laga mat för att barnen är hungriga. Kan inte du laga mat, då? Frågar jag. Nej, jag gjorde det igår nu är det din tur, osv, osv... Han lagar mat och i hans värld innebär det att vi ka dela på det. Att jag sen gör allt annat är helt obetydligt.
Efter det är jag på min vakt och märker själv att jag ändrar mitt beteende så att jag ska hinna börja med något innan barnen blir hungriga eller det blir sura miner. Inte helt sällan lagar jag mat till dom tre, plockar undan allt och sen gör jag något annat till mig själv.

Jag vet att det låter helt absurt!

Han har dessutom börjat bli irriterad över att ungarna numera "klarar sig själ" dvs är hos kompisar och spelar Pokémon hela dagarna. Jag passar på och gör en massa saker under tiden och det blir han djävligt irriterad över.

Jag vet inte, allt har gått så himla fort och det blir bara värre ju friskare jag blir.

Du förtjänar så mycket bättre än det här! Angående huset så antar jag att det är den fina trädgården som ska dra upp priset. Så är det inte alltid, för vissa köpare kan det kännas dom ett ok med många rabatter etc. I dina kläder skulle jag nog inte vänta in den säsongen, tilltänkta spekulanter kan ju gå se kort om de vill föreställa sig trädgården i sommarskrud. Stor styrkekram!

 

[mandalaki]

Ja, och ändå har jag låtit det ske. Fast jag jobbar med det. Jag skäms oerhört över det.

Jobbet var absolut det som höll mig uppe. Jag bet mig fast vid det så länge det bara gick, men tyvärr hann jag bli för sjuk innan jag fattade allt och att jag faktiskt hade möjlighet att ändra min situation.

Jag kan stå ute i trädgården och jobba och då kommer han och säger till mig att jag ska laga mat för att barnen är hungriga. Kan inte du laga mat, då? Frågar jag. Nej, jag gjorde det igår nu är det din tur, osv, osv... Han lagar mat och i hans värld innebär det att vi ka dela på det. Att jag sen gör allt annat är helt obetydligt.
Efter det är jag på min vakt och märker själv att jag ändrar mitt beteende så att jag ska hinna börja med något innan barnen blir hungriga eller det blir sura miner. Inte helt sällan lagar jag mat till dom tre, plockar undan allt och sen gör jag något annat till mig själv.

Jag vet att det låter helt absurt!

Han har dessutom börjat bli irriterad över att ungarna numera "klarar sig själ" dvs är hos kompisar och spelar Pokémon hela dagarna. Jag passar på och gör en massa saker under tiden och det blir han djävligt irriterad över.

Jag vet inte, allt har gått så himla fort och det blir bara värre ju friskare jag blir.

Och förresten, du har inget att skämmas över. Du är inte den första kvinnan som hamnar i en sån här process, och inte den sista heller.

Dessutom låter faktiskt din man sällsynt otäck.

 

[Hyacinth]

Och förresten, du har inget att skämmas över. Du är inte den första kvinnan som hamnar i en sån här process, och inte den sista heller.

Dessutom låter faktiskt din man sällsynt otäck.

Amen!

@Vallmo

Dåliga relationer har de flesta varit i nån gång (jag slet hund för att få relationen med ett praktarsle att funka), men din man verkar vilja att du är svag, sjuk och hjälplös. Att köra silent treatment är fan det värsta jag vet, det och surande. Det går ju inte att bemöta någon som bara kniper käft och är missnöjd, dessutom har det fått dig att vara orolig redan innan det händer. Du undviker situationer som kan göra honom sur (jämför med att han skulle slå dig) men vad du än gör kommer det aldrig vara bra nog.
Eftersom han är ett sällsynt ruttet äpple.

 

[Melisen]

Jag har alltid sett honom som den bättre föräldern.
Jag blev ju sjuk och då var jag verkligen ingen bra förälder. Efter det har ju mycket hänt och idag KAN jag se att han inte är ofelbar heller.
Han har berättat att han suttit hos sin psykolog (?) på Företagshälsan som har sagt till honom att han ska ta barnen och dra så långt han kan från mig.
Det här var visserligen tre år sen, men ändå....

Tyvärr tvivlar jag eftersom hans inställning är att han gör rätt, tänker rätt och att han alltid har en förklaring till varför han gör på olika sätt.
Han har helt klart ett intellektuellt övertag på mig. Han minns allt vi pratar om, ordagrant, han blir aldrig känslomässig utan är saklig hela tiden.
Varje gång jag försöker prata om det så går han in i detaljer och eftersom jag inte minns då så får han övertaget.

Men ibland blir jag förvånad när jag själv upptäcker, oj det där var ju inte så bra.
Vid några sådana tillfällen har jag bara gått in och tagit över, utan några ord och fått saker att funka.
Jag har aldrig någonsin tryckt upp det i hans ansikte.

Men han är en bra förälder, om man bortser från hur han är mot mig.
Han läser läxor med barnen, tar dom på aktiviteter och har försett dom med mobil, data, IPad och Gud vet allt som de kan tänkas behöva.

Jag tänker att det är jättebra att han har många goda sidor gentemot barnen för det kommer göra att du förhoppningsvis kan känna dig trygg när ni har delat på er och barnen även kommer att vara hos honom.

Det låter i din beskrivning som att han verkligen njuter av att sätta dit dig. Om det nu är så att han har ett övertag på dig, kalla det intellektuellt om du vill, så ursäktar det fortfarande inte att han utnyttjar det och använder det mot dig! Och du är inte en sämre förälder för att ni har olika kompetenser. Jag vet inte om du läste/ minns mitt inlägg tidigare i tråden men jag lever i en relation där min sambo har ganska stora svårigheter att strukturera och planera/komma ihåg saker och det krävs att jag roddar mycket för att vardagen ska bli så smärtfri som möjligt. Det är klart att det kan brinna till ibland och irritation uppstå, som i de flesta relationer, men aldrig att jag skulle använda det som jag råkar vara bättre på mot honom! Vårt "jobb" är ju att lyfta varandra och få den andre att känna sig värdefull och detta är viktigt för vår skull men också för barnen. Ibland tycker sambon att det är jobbigt att jag gör mycket av det som syns utåt, vissa av mina kompisar har t ex gärna påpekat att "Du har det allt bra du som har Melisen som fixar allt" men självklart kliver jag ju in då och säger att det inte alls är så, vi är bara bra på och gör olika saker. Om din man väljer att vinkla det till att du skulle vara sämre än honom så är han ju verkligen inget att ha, det är inte så jävla svårt att kamma till sig och välja att visa folk i sin omgivning respekt men bevisligen är han ju inte intresserad av det, inte ens mot den han valt att leva med.

Du är så otroligt stark som delar med dig och jag hoppas att du kan plocka ut det som kan hjälpa dig framåt av det som alla skriver

 

[Vallmo]

Av din beskrivning är det förjävligt nu.

Jag har svårt att inse det. Och jag vill inte inse det heller!
Samtidigt fattar jag ju på reaktionerna här att det är åt helvete.
Normaliseringsprocessen som @TinyWiny är nog huvudet på spiken.

 

[Hyacinth]

Jag har svårt att inse det. Och jag vill inte inse det heller!
Samtidigt fattar jag ju på reaktionerna här att det är åt helvete.
Normaliseringsprocessen som @TinyWiny är nog huvudet på spiken.

Prata med pappa. Prata med din bästa vän.
Du måste ta dig ur situationen och pratar du kan du få hjälp.

 

[Vallmo]

Klart att han skulle ha en annan version.

Men det du beskriver i de här citaten talar för sig själv. Jag förutsätter att du inte blåljuger - och då ÄR han ett praktarsel, oavsett vilken version han själv har.

Jag läste igenom mina egna citat och ja, de stämmer allt för väl.
Snarare har jag utelämnat en massa saker som är lika illa eller ännu värre.
Slätat över lite lagom....

Om han lagar mat till exempel, så händer det, inte varje gång men ganska ofta att han gör bara till sig och barnen.
När jag lagar mat så gör jag alltid till barnen och till honom.
Ibland gör jag mat som inte barnen gIllar, wok, lax mm och då gör jag alltid till honom också.
Jag tror att om jag beter mig trevligt så kommer jag också bli trevligt bemött tillbaka. Funkar sådär....

 

[Amha]

Åh en sån bra tråd och så MISSAR jag början

Och just nu hinner jag inte läsa igenom alla inlägg heller.

Jag har, tack vare folk som @niphredil @Hyacinth @mandalaki och @Petruska mfl. Insett att ett till synes bra och trevligt förhållande kanske inte alls är det. Efter att ha analyserat mitt så kom jag ju fram till att det var långt ifrån ett sånt förhållande jag vill ha, trots att han är en schysst och bra man på många sätt.

Men just barnbiten... jag hade varit primärförälder, tagit ansvar för utfärdsmatsäck, varma kläder, hobbies, presenter. Allt. Och nu känner jag bara NEJ!

Tro det eller ej men det FINNS folk med penis som ser det som en självklarhet precis som mig att dela lika och vara primärförälder. Det är sant.

Då jag pratade om våra problem med min mamma sa hon "ja men alltså män brukar inte vara så intresserade av barn". Herregud.

Oj, jag tänkte faktiskt på dig idag eller om det var igår. Hur det gick med barnbiten och övervägde att skicka ett pm men det verkar som om jag kan konstatera att det med barn står stilla.

 

[Kattennizze]

Jag läste igenom mina egna citat och ja, de stämmer allt för väl.
Snarare har jag utelämnat en massa saker som är lika illa eller ännu värre.
Slätat över lite lagom....

Om han lagar mat till exempel, så händer det, inte varje gång men ganska ofta att han gör bara till sig och barnen.
När jag lagar mat så gör jag alltid till barnen och till honom.
Ibland gör jag mat som inte barnen gIllar, wok, lax mm och då gör jag alltid till honom också.
Jag tror att om jag beter mig trevligt så kommer jag också bli trevligt bemött tillbaka. Funkar sådär....

Men han är ju sjuk i huvudet. På riktigt. Ta ingen skit. Dra.

 

[Vallmo]

Rara Vallmo! Jag vet inte vem du är irl men jag förstår att du är utsatt för psykisk misshandel. Det kan vara svåra ord att ta in och acceptera men som jag ser det är det vad du är utsatt för. Känner så väl igen tankarna eftersom jag själv gått i de skorna. O försök skippa känslan av skam, den är bara destruktiv o gör inget gott alls.

Du är unik.
Du är viktig.
O Du är tamefan helt jävla bäst.

Tack!
Jag kan bara inte få in det i mitt huvud.
Tror alltid att det är fel på mig, bland annat pga diagnoser som min sambo för övrigt skyller på. Känner att jag vill backa, är orättvis och överdriver.

Jag kan tala om förresten att jag klarat mig bra hela livet igenom trots min ena diagnos.
Efter vi hade fått barnen och iskylan infann sig "bröt det ut" och sen blev det ett helvete. Det har blivit bättre, men inte bra.
Varje gång jag är borta om umgås med andra så mår jag bra och känner att jag kan ge mycket och få mycket. Helt enkelt en bra stund när man hänger tillsammans med andra.
När jag åker hem och parkerar bilen så sitter jag alltid kvar och tar ett djupt andetag innan jag går in.

 

[Vallmo]

@Vallmo det är lite som att fördämningen brustit för dig gissar jag. Ta nu tag i att prata med bästa vännen och pappa så inte buke blir en ventil som gör att du står ut lite till.
Du fixar det. Det kan faktiskt bara bli bättre.

Ja, så är det ju! Jag vet det även om jag ibland bara vill ge upp.
Hade den här insikten infunnit sig för 2-3 år sedan hade jag med säkerhet tagit livet av mig. I alla fall försökt.
Tack!

 

[Vallmo]

Ja, det är nog ett tecken på att du blir friskare - du ser vad du blir utsatt för. När du var sjuk orkade du inte se det.

Jag är en stark anhängare av tron att psyket inte släpper fram jobbiga saker förrän man är stark nog att klara av dem. Så jag tror att du är på ett bra spår nu. Att du har berättat i den här tråden är ett första steg.

Ja, så tror jag också att den mänskliga hjärnan funkar.
Det är ett försvar och en överlevnadsinstinkt.
Jag har ofta tänkt på hur jag har det när jag har läst andras relationstrådar här och jag har tänkt att jag skulle aldrig våga skriva själv.
Nu blev det så. Jag är glad för det. Men ledsen på samma gång. Jag krisar ordentligt just nu, faktiskt.

Men jag är glad och lycklig över allt stöd jag får här!

 

[TinyWiny]

Jag har svårt att inse det. Och jag vill inte inse det heller!
Samtidigt fattar jag ju på reaktionerna här att det är åt helvete.
Normaliseringsprocessen som @TinyWiny är nog huvudet på spiken.

Det är svårt att inse det för du ljuger för dig själv och har gjort det så länge för att överhuvudtaget överleva. Du är så van att släta över det han gör och försöka hålla drömmen om hur livet borde vara levande. Människan fungerar så. Det är lättare att tro på en lögn man har hört tusen gånger än en sanning man hör första gången.

Att inse sanningen är smärtsamt och innebär att man måste se sig själv på ett annat sätt och det kan tyvärr lätt leda till att man känner sig värdelös som inte såg tecknen tidigare. Fakta är att ingen ser tecknen i tid. Det här är något som kan drabba precis vem som helst. Det drabbar högutbildade precis som lågutbildade. Människor som gör som din sambo kommer ju inte till första dejten och idiotförklarar en utan det kommer krypande sakta sakta. Först små gliringar som de skämtar bort och ses som harmlösa för att sedan sakta eskalera till det han gör nu.

Jag hoppas verkligen att du reser dig och går. Sluta fundera ut fler ursäkter, sluta släta över. Våga se hur jäkla illa det faktiskt är. Packa, kontakta mäklaren, få huset sålt och era ägodelar bodelade, kontakta familjerätten om ni inte kommer överens om boende/umgänge för barnen, gå och vänd dig aldrig om.

Du har mitt fulla stöd.

 

[Vallmo]

Amen!

@Vallmo

Dåliga relationer har de flesta varit i nån gång (jag slet hund för att få relationen med ett praktarsle att funka), men din man verkar vilja att du är svag, sjuk och hjälplös. Att köra silent treatment är fan det värsta jag vet, det och surande. Det går ju inte att bemöta någon som bara kniper käft och är missnöjd, dessutom har det fått dig att vara orolig redan innan det händer. Du undviker situationer som kan göra honom sur (jämför med att han skulle slå dig) men vad du än gör kommer det aldrig vara bra nog.
Eftersom han är ett sällsynt ruttet äpple.

Det ligger mycket i det du säger.
Jag biter ihop och gör saker själv istället för att be honom. Dessutom bryter han gemensamma överenskommelser (ex något med barnen) gång på gång. Då är det liksom inte värt det. Jag tar det minst dåliga alternativet för stunden. Och gör saken själv istället.

När jag blev sjuk kände jag mig som den sämsta föräldern i världen.
Han var gaska nöjd med att vara den som "höll i allt" och Gud vet vad han snackade om till dom på Prima där barnet utreddes. Jag låg inlagd då, så jag var aldrig med.

Min sambo sa också att hans psykolog sagt till honom att han skulle dra med barnen så långt som han bara kunde. Dessutom hade hans psykolog suttit och gissat på vad som vara ffel på mig. Bland annat nämndes bipolär (vilket jag inte är). Min sambo kunde berätta detta för mig och verkade till och med vara road i viss mån att prata om det, både med mig och psykologen.

Tyckte det var jävligt skumt! Gör psykologer så, verkligen?