Könsroller, jämlikhet och BARN

[em-pirre]

Oj, jag tänkte faktiskt på dig idag eller om det var igår. Hur det gick med barnbiten och övervägde att skicka ett pm men det verkar som om jag kan konstatera att det med barn står stilla.

Det står stilla och jag har väl nog gett upp. Åtminstone för stunden

 

[athena_arabians]

Han kan mycket väl ljuga om vad hans psykolog sagt.

Med tanke på vad som kommit fram skulle jag säga att det är troligt

 

[athena_arabians]

@Vallmo: Du ska inte behöva ha det så här. Det kvittar vad du gör (passar upp på honom, passar inte upp på honom etc) för han kommer att fortsätta klanka ner på dig.

Ett förhållande ska tillföra något i ens tillvaro, inte ta bort något. Har man en diagnos får ens partner ha förståelse för det och stötta en när man tar hjälp för att få vardagen att fungera med diagnosen, inte stjälpa en. En parallell: Min särbo är dyslektiker. BER han mig att läsa igenom något han skrivit gör jag det utan kommentarer utan säger bara "Det ordet behöver ändras" om det är så. Absolut inga hånfulla påpekanden o dyl.

Kom ihåg att det finns en enorm källa till stöd och kunskap här på Buke. Jag har fått så mycket stöd här i flera tuffa situationer, tex när min pappa dog och jag var i Norge och jobbade. Utan Buke hade den dagen varit betydligt värre

Ta hand om dig

 

[athena_arabians]

Stort grattis @quarter4ever!

 

[TinyWiny]

Tack!
Det betyder mycket det du skriver till mig.
Du är ju Bukes relationsexpert så dina ord väger verkligen tungt i min kunskapsbank.

Det är så himla lätt att ta på sig skulden. Det är ju jag som blev sjuk, jag var en usel mamma ett tag när jag mådde som sämst. Dessutom fick jag en till diagnos efter ett år som verkligen visar vilket pucko jag måste vara.

Faktum är att jag i nte vet vad som är sanningen.
Jag tvivlar, får dåligt samvete, tycker jag förstorar upp allt och dessutom här på Buke och allt.
Å andra sidan, jag mådde så himla dåligt ett bra tag. Höll på att bryta ihop av att jobba heltid natt, 12-timmarspass.
Istället för att komma hem och lägga mig så fick jag ta upp barnen, klä dom, göra frukost och sen iväg till dagis.
Han kunde inte lämna och sen åka till jobbet därför att det skulle bli FÖR stressigt för honom.
Nu när han kommer hem från jobbet går han in och lägger sig direkt och tar en tupplur efter 6 timmar på jobbet.
Han kommer ut lagom tills maten brukar vara klar.

Våra villkor har och är så olika. Har alltid varit och nu är det ännu värre eftersom mitt ekonomiska underläge gör hans överläge större.
Han dikterar helt enkelt villkoren och det känns som han mer och mer utnyttjar ekonomin som en ursäkt för att behandla mig som skit.

Nja, någon relationsexpert är jag väl inte men tack ändå

Ja det är lätt att ta på sig skulden. En människa som gör som din sambo letar upp ens svagheter och slår till gång på gång mot dem vilket gör att det tillslut känns som att det är ens eget fel. De vet exakt vad de ska säga och göra för att man ska må som sämst. En vettig människa gör inte så, hen ser sin partners svagheter, stöttar och älskar ändå oavsett. Du är inget pucko. Ingen diagnos i världen gör en människa till ett pucko. Din sambo däremot är ett pucko som beter sig som han gör. Det är ett medvetet val han har gjort. En diagnos är ingen puckostämpel, det är ett ord som sätter namn på vilka svårigheter som finns för att man ska kunna hitta strategier och verktyg för att ändå leva ett så bra liv som möjligt.
Du är ingen dålig mamma eller människa för att du blev sjuk. Det var knappast ett val från din sida.

Nej det förstår jag. Vad som är lögn och vad som är sanning kommer så sakteliga gå upp för dig när han inte längre finns i ditt liv.
Du behöver inte tvivla, du behöver inte ha dåligt samvete och jag tror inte heller att du förstorar upp något, snarare minskar ner. Buke är ett suveränt ställe att berätta sådant här. Vi är tyvärr många som har levt i liknande destruktiva relationer och då är det lättare att känna igen och inse allvaret. Hade du inte skrivit det här och fått alla kommentarer och den stöttningen så kanske du inte hade börjat fundera som du gör nu. Det är en process.
Att leva med en människa som gör som din sambo är förödande. Det tar enorma mängder energi att hålla skenet uppe, att täcka upp, att försöka försöka försöka och att få höra sådana vidriga ord.

Ekonomin är bara ännu ett sätt att klanka ner på dig. Han vet att det är en känslig punkt hos dig och slår där det smärtar mest. Det kunde varit precis vad som helst. Sådana människor är som blodhundar och söker upp och slår till där det tar mest. I ett harmoniskt förhållande är olika inkomst en bagatell. Det är inget någon hamnar i underläge för. Du slår huvudet på spiken där. Han dikterar. Han bestämmer. Han kan göra det för att han fullkomligt har tryckt ner dig under skosulorna och fått dig att tro att din vilja och dina behov är totalt oviktiga. Han har skapat sig sin egen diktatoriska värld där han är envåldshärskare och alla gör som han säger. Han sitter där på sin tron och ser ner på sina undersåtar. Gå därifrån! Det finns inget hopp om bättring. Gå medans du ännu kan!

 

[TinyWiny]

Grattis @quarter4ever

 

[Petruska]

Det står stilla och jag har väl nog gett upp. Åtminstone för stunden

Så sorgligt att läsa om hur du verkar ha det, @em-pirre . Jag har haft intrycket av - trots ofrivillig barnlöshet, då, men det är väl inte riktigt någons "fel" - att ditt förhållande var så himla trevligt, konstruktivt och öppet, liksom. Att ni gör varandra bättre och är bättre tillsammans.

Nu låter det som att du eller ni helt har hamnat i parallella spår eller något?

 

[lil-sis]

Så sorgligt att läsa om hur du verkar ha det, @em-pirre . Jag har haft intrycket av - trots ofrivillig barnlöshet, då, men det är väl inte riktigt någons "fel" - att ditt förhållande var så himla trevligt, konstruktivt och öppet, liksom. Att ni gör varandra bättre och är bättre tillsammans.

Nu låter det som att du eller ni helt har hamnat i parallella spår eller något?

Spot on men @em-pirre får berätta själv

 

[nagelbitarn]

Maken ja, men jag kan inte lämna min bebis. Vi är gifta och således gemensamma vårdnadshavare och jag kommer inte få flytta bebis utan tillåtelse.

Men du måste ju påbörja processen!

Jag födde min son i Norge och ställdes inför samma problem. Mitt ex har inte varit snäll eller en bra pappa, han har hotat och grälat, skrikt och kontrollerat.

Så jag tänkte bo kvar på samma ort och dela på omsorgen om vår son. För oavsett hur jobbigt det är att leva ensam med barn 250 mil ifrån vänner och familj...så är det BÄTTRE än att leva med en skitstövel.

Nu visade det sig ( föga förvånande) att han inte iddes vara halvtidspappa utan bestämde en svensk ort som jag fick bo på, en ort som han kan ta sig till för att umgås med sitt barn.

Så mitt tips är att börja ta dig ur relationen, kräv att pappan tar 50% av omsorgen ( eftersom det är en bebis betyder det typ kvällar och halva helger....) och med lite press på ansvaret kanske även han inser att det är bättre att låta er flytta.

Man får vara vatten på en sten, hålla sig lugn, samarbeta och så slutligen tar man sig loss och får tillbaka sitt liv.
Helt klart värt det.

Jag "förlorade" ett jättefint hus, mitt drömjobb på min drömort.

Flyttade till en håla, bor i en sunkig trea, 4mil med buss till jobbet, cyklar med barnet i cykelvagn till hästen, 4mil för att storhandla...
Men jag äger ju mitt eget liv!
Ingen skriker på mig, min son är gladare, lugnare. Det tog nästan ett år att komma ifrån den där förtryckaren och jag förväntar mig att det kommer ta minst ett år till att bygga upp mig själv igen.

Saken är att uppofringen att leva med en dålig partner och vara olycklig, är mycket värre än det man måste offra för att slippa.

 

[Petruska]

Spot on men @em-pirre får berätta själv

Eh, ja? Naturligtvis. Om hon vill.

 

[lil-sis]

Eh, ja? Naturligtvis. Om hon vill.

Hon har förut, därav kommentaren

 

[mandalaki]

Spot on men @em-pirre får berätta själv

Men varför skulle hon inte få det? Det var väl en totalt onödig kommentar

 

[mandalaki]

Tack!
Jag blev lite nyfiken. Vad är det som gör att du tycker att han låter sällsynt otäck?
Det är så svårt att se det så när man är mitt upp i det själv, så därför känner jag att det kan vara värdefullt att få det beskrivet med någon annans ord.

Allt du berättar om honom! T ex alla citaten jag gjorde innan, och det du berättat sedan dess. Att han bryter ner dig så att du inte fixar arbetsträningen.

Jag får intrycket att han är otroligt manipulativ och inte missar ett tillfälle att utöva makt över dig. Med tanke på hur svag du är så låter det fruktansvärt. Och det är han som gjort dig svag, och fortsätter göra det.

Du skrev att du krisar nu, och det förstår jag. Genom att skriva i den här tråden har du öppnat dina egna ögon och erkänt för dig själv vad som faktiskt pågår. Och det jobbiga är att när man en gång fått veta något, då kan man inte "oveta" det. Tro fan att du krisar.

Men än en gång: du kommer att klara det, för du hade inte berättat om inte ditt psyke ansett att du var redo. Det kommer att bli jobbigt som fan - men det blir än jobbigare att stanna kvar. Och när du väl är ute ur alltihop kommer du att känna en episk lättnad. Det finns ingen kvinna hittills i din situation som lämnat ett förhållande - och ångrat att hon gjorde det.

 

[Pontevecchio]

Men du måste ju påbörja processen!

Jag födde min son i Norge och ställdes inför samma problem. Mitt ex har inte varit snäll eller en bra pappa, han har hotat och grälat, skrikt och kontrollerat.

Så jag tänkte bo kvar på samma ort och dela på omsorgen om vår son. För oavsett hur jobbigt det är att leva ensam med barn 250 mil ifrån vänner och familj...så är det BÄTTRE än att leva med en skitstövel.

Nu visade det sig ( föga förvånande) att han inte iddes vara halvtidspappa utan bestämde en svensk ort som jag fick bo på, en ort som han kan ta sig till för att umgås med sitt barn.

Så mitt tips är att börja ta dig ur relationen, kräv att pappan tar 50% av omsorgen ( eftersom det är en bebis betyder det typ kvällar och halva helger....) och med lite press på ansvaret kanske även han inser att det är bättre att låta er flytta.

Man får vara vatten på en sten, hålla sig lugn, samarbeta och så slutligen tar man sig loss och får tillbaka sitt liv.
Helt klart värt det.

Jag "förlorade" ett jättefint hus, mitt drömjobb på min drömort.

Flyttade till en håla, bor i en sunkig trea, 4mil med buss till jobbet, cyklar med barnet i cykelvagn till hästen, 4mil för att storhandla...
Men jag äger ju mitt eget liv!
Ingen skriker på mig, min son är gladare, lugnare. Det tog nästan ett år att komma ifrån den där förtryckaren och jag förväntar mig att det kommer ta minst ett år till att bygga upp mig själv igen.

Saken är att uppofringen att leva med en dålig partner och vara olycklig, är mycket värre än det man måste offra för att slippa.

Tänkte på dig när jag läste tidigare inlägg, så härligt att läsa att du är loss nu! Det materiella kan man fixa senare

 

[Kattennizze]

Både och.
Jag är rädd att jag inte ska fixa återgången till jobbet helt enkelt. Jag behöver helt enkelt pengarna. Harr varit utbränd tidigare (2001)'och har en depression nu, som är mycket bättre och ytterligare en diagnos som gör mig sårbar i största allmänhet. Dock har jag fått i lång terapi och fått bra redskap att hantera dom svårigheterna med.

Men jag skulle behöva mentalt och praktiskt stöd av min sambo och det kommer jag inte få. Det har han visat redan, och det eventuella stödet och samarbetet hemma - ja det är bara snack.
Han prioriterar alltid sig själv först, sen barnen och sen....skiter han i mig.

Däremot känner jag mig väldigt stark i mig själv. Jag är en stark person som klarar mycket, är envis och väldigt praktiskt lagd. Oroar mig inte det minsta för att ha eget hurs, barnen själv, bo långt ute på landet eller så.

Min största rädsla är just att min dysfunktionella relation gör att jag får det svårare att förändra min situation och att jag fastnar i ångest och depression helt enkelt.

Jag vet att den dag jag står på egna ben kommer jag greja det utmärkt.
Vägen dit är större oro inför.

Min sambo kommer däremot få stora problem med att bo själv och ta ansvar sina veckor.
Han vet inte hur man gör

Min sambo brukar dessutom beskylla sin lättja och oföretagsamhet på mig.
"Du gör ju så mycket, så därför gör jag inte bla, bla, bal" osv
Det är egentligen obegripligt

I somras tror jag att jag tjatade i två månader om att han skulle byta några trasiga spotlights. Det kanske ger en liten hint om hans (icke) företagsamhet.
Nu har jag lärt mig fixa dom själv.

Till alla; Jisses, den här tråden har skakat om mig ordentligt men nu börjar bitarna falla på plats.

Jag vet att du kommer att fixa återgången till arbete alldeles utmärkt när du slipper rövhatten. Han verkar helt knäpp och synnerligen manipulativ. Alltså, om en människa som ska älska en, respektera en och ha kul med en inte lagar mat till en när hen lagar mat till andra då är det slut och finito. Det är psykisk misshandel du är utsatt för och det måste få ett slut nångång. Att du har psykiska diagnoser, det har vi alla höll jag på att säga, gör ingenting. Du är en människa och värd lika mycket som alla andra människor. Tycker du inte det också? Skäms inte över att du varit sjuk, skäms inte över att du gängat ihop dig med en rövhatt det är vi många många som har. Många av oss har också psykiska diagnoser och vi är precis som vem som helst. Det är liksom inget särskilt med det.

 

[nagelbitarn]

Tänkte på dig när jag läste tidigare inlägg, så härligt att läsa att du är loss nu! Det materiella kan man fixa senare

Tack
Exakt, har faktiskt köpt lägenhet till mig och min lillfis, cykelavstånd till jobbet och nära landet ändå Så det går framåt det med!
Exet fortsätter såklart sitt maktspel, men han får hållas.

 

[FengurLaugar]

Tack
Exakt, har faktiskt köpt lägenhet till mig och min lillfis, cykelavstånd till jobbet och nära landet ändå Så det går framåt det med!
Exet fortsätter såklart sitt maktspel, men han får hållas.

Tycker du är så stark!

Och fortfarande har jag så svårt för att fatta hur vuxna människor kan bete sig som ditt ex

 

[TeamLundVer]

Jag säger som andra. Den här tråden är en riktig ögonöppnare.
För mig har det dock blivit lite tvärtom. Jag inser vilken underbar man jag har och hur bra vi faktiskt har det. Inte helt fel det heller.

Igår kväll städade han hela huset med jag nattade sonen (han brukar fixa med ngt när jag nattar, dock inte hela huset), sedan åkte han och köpte medicin till mig så att jag skulle slippa och i morse såg jag att han även köpt en ny deo till mig då den gamla började ta slut.

Jag kanske borde sluta störa mig på hans oförmåga att släcka efter sig på toaletten helt enkelt? Jag menar, om jag anser att det är en av hans större brister så har jag det väl oerhört bra?

 

[Vallmo]

Kan du inte bo hos din pappa ett tag? Om det finns plats?

Det är inte så långt till våren om du bara kommer ifrån din sambo och får möjlighet att läka ifred.

Det är ju ingen höjdare att flytta "hem" alla gånger men ibland är det det bättre alternativet för att kunna lösa en knepig situation.

Jo, jag skulle kunna bo hos min pappa.
Han har erbjudit mig det också. Det blir inte riktigt som att flytta hem, tack och lov. Han har flyttat från mamma, träffat en ny (underbar) kvinna som han gift sig med i somras.
Problemet är bara att det är för långt bort. Det funkar inte med arbetsträningen och resorna. Sen är bilen inte min heller.

Men absolut, för att bara komma bort så är det ett bra alternativ.

Har förresten en alldeles underbar granne. Hon är 80+ men vi har hittat varandra och är verkligen själsfränder.
Hon har varit arg på min sambo i flera år för att hon ser hur mycket jag gör i trädgården och att jag inte får någon hjälp alls. Och jag har slätat över....
Hon har erbjudit mig att komma över till henne när som helst och även att sova hos henne.
Nu, när jag läser vad ni skriver så förstår jag att hon kanske fattar,er än vad man tror.

 

[lil-sis]

Jo, jag skulle kunna bo hos min pappa.
Han har erbjudit mig det också. Det blir inte riktigt som att flytta hem, tack och lov. Han har flyttat från mamma, träffat en ny (underbar) kvinna som han gift sig med i somras.
Problemet är bara att det är för långt bort. Det funkar inte med arbetsträningen och resorna. Sen är bilen inte min heller.

Men absolut, för att bara komma bort så är det ett bra alternativ.

Har förresten en alldeles underbar granne. Hon är 80+ men vi har hittat varandra och är verkligen själsfränder.
Hon har varit arg på min sambo i flera år för att hon ser hur mycket jag gör i trädgården och att jag inte får någon hjälp alls. Och jag har slätat över....
Hon har erbjudit mig att komma över till henne när som helst och även att sova hos henne.
Nu, när jag läser vad ni skriver så förstår jag att hon kanske fattar,er än vad man tror.

Klart att hon gör!

Fly till tanten då, perfekt ju!