Könsroller, jämlikhet och BARN

[Vallmo]

Fast hans förtida arv har du strängt taget inget med att göra, det är mellan honom o hans mamma, även om jag kan förstå att det känns surt. Förhoppningsvis kommer det att gagna era gemensamma barn i framtiden.

Nej, det vet jag och jag vill inte ha hans pengar heller.
Däremot tycker jag illa om att han stressar MIG över vår ekonomi som delvis är hans, när han har absolut inget att oroa sig för.

För övrigt har jag inte fått en krona av dom där pengarna.

 

[Vallmo]

Nej för fasen! Skärpning.
Inget av det han gör låter i närheten av snällt.

Prata med pappa för Guds skull, och kontakta banken igen. Du måste därifrån.

Ja, jag har faktiskt pga tråden här, tänkt kontakta banken ganska omgående och diskutera igenom mina möjligheter.
Jag ska också träffa min mamma nästa vecka och även fråga henne om hon kan tänka sig vara borgenär eller så.
Pappa säger att jag bara ska säga till så sätter han igång och drar i trådarna.

Det känns skönt att ha det stödet.
Är så ovan att be om hjälp, men det känns faktiskt riktigt bra.

 

[TinyWiny]

Du ÄR bra på relationer och du är också bra på att se barns perspektiv.
Det var en komplimang.

Jag har så himla svårt att förstå bara, varför?
I min hjärna måste jag gjort något fel för annars skulle jag inte bli behandlad såhär. Jag har så jäkla svårt att ta in det ni skriver och ändå vet jag att allt stämmer. Det är en slags overklighetskänsla. Jag brukar hamna i såna lägen ibland och det gör jag fram och tillbaka nu.

Det går så långt ibland att jag blir upprörd över om andra säger att jag är bra eller har gjort något bra.
Min terapeut tog upp det vid ett tillfälle och var ganska offensiv, vilket gav mig en stor tankeställare. En bra en, alltså.

Just ekonomin är jättejobbig.
Han kan komma farandes med "oj, har det verkligen försvunnit så mycket från kontot" Varför det? Såhär kan det inte vara, osv. Jag blir jättestressad eftersom min sjukpenning är en tredjedel av det han får ut och naturligtvis känner jag massa skuld.
Sanningen är att ekonomin inte alls är dålig. Den ser till och med riktigt bra ut, med tanke på omständigheterna. Den är bra även utan omständigheterna.
Dessutom, det borde jag väl inte skriva egentligen, men...hans mamma sålde ett gammalt landställe och delade vinsten med min sambo, sig själv och min sambos bror.
Så på ett annat konto, som jag inte har något att göra med, finns det 1 miljon till hans förfogande.
Så våra villkor är så extremt ojämställda. Det känns hemskt! Jag ville aldrig, aldrig ha det såhär.
Ändå sitter jag här nu.

Tack

Det är svårt att förstå. Det är så lätt att skylla på sig själv. Men en snäll människa gör inte som din sambo gör. Känner man att man inte kan leva med en människa och att hen gör en arg eller irriterad till den grad att man riskerar att blir elak så sätter man inte igång med psykisk misshandel, då gör man slut på förhållandet.

Det är overkligt. Tanken på att den man lever med är ens värsta fiende är svår att ta in. Tankarna mal, hur kunde det bli så? Vad var det som hände? När började det ens? Men de frågorna är inte viktiga. Det som är viktigt är att ta sig därifrån. Att göra vad man kan för att slippa eländet. Man får lägga upp en strategi och en tidsplan och då ingen lång abstrakt utan översiktlig kort. Man får lägga upp steg för steg och sedan beta av. Orden "ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden" stämmer in väldigt bra här. Du kan inte förändra honom men du kan lämna honom och förändra ditt liv till något så mycket bättre.

Det här med bekräftelsebehov är något ganska märkligt. Det verkar som att ju mindre uppskattning man får av de som är viktiga i ens liv desto mer letar man efter den på helt fel ställen men man kan inte ta emot berömmet när det kommer. Blir man normalt uppskattad så är det inga problem, problemet kommer när ens partner (eller förälder i förekommande fall) inte bekräftar en alls. Då kan det kännas som att folk ljuger för en eller är ironiska när de ger beröm för man är så van vid att bli illa behandlad att man tillslut tror att ingen kan uppskatta en.

Jag vet att vi diskuterade det här med gemensam/enskild ekonomi i en tråd och det här är orsaken till att gemensam ekonomi totalt går bort för mig. Ingen ska komma och ifrågasätta vad jag gör för mina pengar. Mina pengar mina beslut. Så länge jag betalar till vårt gemensamma så gör jag vad jag vill med resten. Jag vill aldrig mer behöva redovisa för någon varför jag köpte en dricka eller en chokladbit. Inte ens en ny sadel eller en ny häst.

Se till att komma därifrån så att du får läka och leva det liv du vill leva. Jag vet att det är otäckt. Varje dag du stannar är en dag av ditt liv. En dag då du kunde mått bra och varit lycklig. För varje dag du stannar slösar du bort den möjligheten. Vänta inte på något mer nu utan gå. Det kommer inte bli bättre och du måste ge dig själv en ärlig chans att bli frisk. Den chansen förvägrar du dig själv sålänge du stannar. Jag skriver det här i all välmening och jag hoppas, även om orden är ganska hårda, att du kan ta dem med den omtanke och den värme de skrivs med.

 

[Viva]

Jag har så svårt att definiera hans beteende som misshandel. Är det verkligen det? Jag är rädd att jag överdriver och vinklar saker.
Återigen, ni har ju bara min version.

Så länge du inte ljugit rakt igenom hela tråden (vilket jag absolut inte tror att du har!) så ja, det är verkligen misshandel även om det inte är en fysiskt sådan. För en utomstående, här när du berättar är det så extremt tydligt. Jag har inte skrivit tidigare men din, och många andras såklart, historia berör. Kan inget mer än ställa mig bakom resten av skribenterna i tråden, att du måste ta dig därifrån för att kunna läka helt och hållet.

 

[Vallmo]

Det finns en orsak till att det kallas normaliseringsprocess
Jag och mitt ex var också väldigt "bra " en gång i tiden
Sedan nu med lite annan syn på saker och ting så fanns det saker redan då som jag aldrig skulle godta nu.
Mest ont gör fortfarande när vi blev gravida första gången och han verkligen inte ville ha barn Och det var för att jag inte var en " tjejtjej " som andra som brydde sig om att inreda , städa och hålla fint hemma ( och onormal som jobbade och/ eller var i stallet minst 12-13 Tim dagen )
Och dessutom är jag vegetarian med lite matissues så han trodde aldrig att jag skulle ens kunna vara gravid och föda fram friska barn eller kunna lära dem att äta " riktigt "
Jag gjorde abort då totalt mot vad jag ville och önskade ( till historien hör att jag sedan jag var 16 år haft cellflörändringar och som 18- åring gjorde en konisering och att det var osäkert om hag ens kunde få barn. När jag blev gravid då första gången hade vi kört helt oskyddat i mer än 3 år för att jag klart ovh tydligt sagt att : jag önskar barn om de ens kan bli till - vill inte du ha några sä ser du till att det inte blur några. ... Han gjorde inte mycket är det mer än en eller två ggr. Vi hade då även varit ihop mer än 10 år och förlovade i 8 år samt köpt hus ihop )
Fatta ironin att båda barnen är köttätare av rang - de kallar sig köttetarianer och jag kämpar med att få dem att äta grönsaker
Idag skulle jag ruttna direkt om jag hörde dyligt och tacka för mig och gå

Jag förstår att du blev besviken över barngrejen.
Det andra var ju varningssignaler, som du säkert i efterhand förstod. Precis som jag. Han ville ha en "riktig" hemmafru, låter det som.

Min sambo ville ju ha barn.
Problemet var att han "gjorde slut" med mig när barnen kom.
Jag fanns inte längre för honom. Det är det där som män ofta beskriver händer med deras kvinna när de blir mamma.

Han fixade verkligen inte att ha två olika relationer.
Istället för att inse att han hade problem fick jag ta massa skit.
Och sen fick han en riktig hemmafru, fast han säger att sånt har ingen betydelse för honom. Inte ens det kan han bjussa på.

En sak som min sambo alltid har varit är högdragen, nedlåtande och han har ALDRIG fel.

Jag, bitterfitta - inte alls!

 

[Vallmo]

Tack

Det är svårt att förstå. Det är så lätt att skylla på sig själv. Men en snäll människa gör inte som din sambo gör. Känner man att man inte kan leva med en människa och att hen gör en arg eller irriterad till den grad att man riskerar att blir elak så sätter man inte igång med psykisk misshandel, då gör man slut på förhållandet.

Det är overkligt. Tanken på att den man lever med är ens värsta fiende är svår att ta in. Tankarna mal, hur kunde det bli så? Vad var det som hände? När började det ens? Men de frågorna är inte viktiga. Det som är viktigt är att ta sig därifrån. Att göra vad man kan för att slippa eländet. Man får lägga upp en strategi och en tidsplan och då ingen lång abstrakt utan översiktlig kort. Man får lägga upp steg för steg och sedan beta av. Orden "ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden" stämmer in väldigt bra här. Du kan inte förändra honom men du kan lämna honom och förändra ditt liv till något så mycket bättre.

Det här med bekräftelsebehov är något ganska märkligt. Det verkar som att ju mindre uppskattning man får av de som är viktiga i ens liv desto mer letar man efter den på helt fel ställen men man kan inte ta emot berömmet när det kommer. Blir man normalt uppskattad så är det inga problem, problemet kommer när ens partner (eller förälder i förekommande fall) inte bekräftar en alls. Då kan det kännas som att folk ljuger för en eller är ironiska när de ger beröm för man är så van vid att bli illa behandlad att man tillslut tror att ingen kan uppskatta en.

Jag vet att vi diskuterade det här med gemensam/enskild ekonomi i en tråd och det här är orsaken till att gemensam ekonomi totalt går bort för mig. Ingen ska komma och ifrågasätta vad jag gör för mina pengar. Mina pengar mina beslut. Så länge jag betalar till vårt gemensamma så gör jag vad jag vill med resten. Jag vill aldrig mer behöva redovisa för någon varför jag köpte en dricka eller en chokladbit. Inte ens en ny sadel eller en ny häst.

Se till att komma därifrån så att du får läka och leva det liv du vill leva. Jag vet att det är otäckt. Varje dag du stannar är en dag av ditt liv. En dag då du kunde mått bra och varit lycklig. För varje dag du stannar slösar du bort den möjligheten. Vänta inte på något mer nu utan gå. Det kommer inte bli bättre och du måste ge dig själv en ärlig chans att bli frisk. Den chansen förvägrar du dig själv sålänge du stannar. Jag skriver det här i all välmening och jag hoppas, även om orden är ganska hårda, att du kan ta dem med den omtanke och den värme de skrivs med.

Overkligt är verkligen rätta ordet.
Jag har haft problem med dissociation tidigare så jag har ganska lätt att känna overklighetskänslor.
Hela den här tråden, den biten som kom att handla om mig känns overklig, men väldigt rätt och bekräftande på samma gång.

Just det där bekräftelsen som du skrev om, precis så upplever jag det också.
I tanken tror man ju ofta att man är själv om såna tankar, men när man upptäcker att någon annan sätter ord på mina tankar, ja då blir det verklighet.
Hängde du med?
Men så är det verkligen för mig!
Snacka om att sparka på sig själv!

Jag förstår inte varför han inte är snäll. Jag är ju snäll mot honom. Jag har väldigt, väldigt svårt med logiken där.
Jag vet inte när allt det här började, egentligen. Det har väl smugit sig på, antar jag.

Ekonomin, ja det är vidrigt att vara beroende.
Jag tror att det delvist är det överläget och min oförmåga, åtminstone kortsiktigt som har tagit fram de här sidorna hos honom. Det känns lite som han har töjt på gränserna, märkt att det funkat och sen töjt lite mer. Jag vet inte, ärligt talat!

Jag tror dessutom att han känner att han inte KAN göra slut med mig just nu, pga ekonomin. Fast han skulle vilja.
De tankarna är riktigt vidriga och destruktiva.
Jag känner en massa självförakt och jag tror det till en stor del gör mig så handlingsförlamad.

 

[Vallmo]

Æ

Så länge du inte ljugit rakt igenom hela tråden (vilket jag absolut inte tror att du har!) så ja, det är verkligen misshandel även om det inte är en fysiskt sådan. För en utomstående, här när du berättar är det så extremt tydligt. Jag har inte skrivit tidigare men din, och många andras såklart, historia berör. Kan inget mer än ställa mig bakom resten av skribenterna i tråden, att du måste ta dig därifrån för att kunna läka helt och hållet.

Det är så mycket att ta in, bara.
Det finns ju gråzoner också. Han är inte alltid elak. Han är snäll och trevlig också och på gott humör som alla människor kan vara.

Nu ikväll alldeles nyss, till exempel var han trevlig.
Nu kom jag också på att han tidigare under kvällen var otrevlig och mästrande mig när han skulle hjälpa sonen med läxorna.
Fick jordens åthutning för att jag råkade fråga om han (sonen, alltså) hade duschat efter bandyträningen och den frågan ställdes vid "fel" tillfälle.
Såna saker är ju helt omöjligt att undvika, min fråga alltså.

Frågan är, är det onormalt, mästrande, otrevligt och en form av verbal misshandel när han gör så?
Det skedde dessutom med båda barnen närvarande.

Herregud, inser nu, i detta tillfälle, att min äldsta son börjar ta efter honom.
Ibland när jag försöker säga något (ofta helt ok saker) så avbryter han bara hela tiden, jag får inte prata klart, han säger att jag skapar dålig stämning och att han inte vill lyssna på mig osv, osv. Barnet är 10 år.

 

[Vallmo]

Skaffa ett eget konto för dina pengar. Du behöver ändå ett när du lämnar honom.
Peppkram!

Har redan gjort, faktiskt!
De grejer som jag säljer på Tradera och Blocket hamnar på mitt konto.
Ska ändra livförsäkringen också. Han står som förmånstagare, men jag ska ändra till barnen. Vi är ju inte gifta så då borde ju det funka.

 

[lil-sis]

Tack

Det är svårt att förstå. Det är så lätt att skylla på sig själv. Men en snäll människa gör inte som din sambo gör. Känner man att man inte kan leva med en människa och att hen gör en arg eller irriterad till den grad att man riskerar att blir elak så sätter man inte igång med psykisk misshandel, då gör man slut på förhållandet.

Det är overkligt. Tanken på att den man lever med är ens värsta fiende är svår att ta in. Tankarna mal, hur kunde det bli så? Vad var det som hände? När började det ens? Men de frågorna är inte viktiga. Det som är viktigt är att ta sig därifrån. Att göra vad man kan för att slippa eländet. Man får lägga upp en strategi och en tidsplan och då ingen lång abstrakt utan översiktlig kort. Man får lägga upp steg för steg och sedan beta av. Orden "ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden" stämmer in väldigt bra här. Du kan inte förändra honom men du kan lämna honom och förändra ditt liv till något så mycket bättre.

Det här med bekräftelsebehov är något ganska märkligt. Det verkar som att ju mindre uppskattning man får av de som är viktiga i ens liv desto mer letar man efter den på helt fel ställen men man kan inte ta emot berömmet när det kommer. Blir man normalt uppskattad så är det inga problem, problemet kommer när ens partner (eller förälder i förekommande fall) inte bekräftar en alls. Då kan det kännas som att folk ljuger för en eller är ironiska när de ger beröm för man är så van vid att bli illa behandlad att man tillslut tror att ingen kan uppskatta en.

Jag vet att vi diskuterade det här med gemensam/enskild ekonomi i en tråd och det här är orsaken till att gemensam ekonomi totalt går bort för mig. Ingen ska komma och ifrågasätta vad jag gör för mina pengar. Mina pengar mina beslut. Så länge jag betalar till vårt gemensamma så gör jag vad jag vill med resten. Jag vill aldrig mer behöva redovisa för någon varför jag köpte en dricka eller en chokladbit. Inte ens en ny sadel eller en ny häst.

Se till att komma därifrån så att du får läka och leva det liv du vill leva. Jag vet att det är otäckt. Varje dag du stannar är en dag av ditt liv. En dag då du kunde mått bra och varit lycklig. För varje dag du stannar slösar du bort den möjligheten. Vänta inte på något mer nu utan gå. Det kommer inte bli bättre och du måste ge dig själv en ärlig chans att bli frisk. Den chansen förvägrar du dig själv sålänge du stannar. Jag skriver det här i all välmening och jag hoppas, även om orden är ganska hårda, att du kan ta dem med den omtanke och den värme de skrivs med.

Gemensam ekonomi med en vettig människa innebär inte redovisning av vartenda öre.

 

[Vallmo]

Gemensam ekonomi med en vettig människa innebär inte redovisning av vartenda öre.

Absolut! Håller med!
Man ska fan kunna ha det förtroendet för varandra oavsett vem som drar in mest.
När en i relationen börjar utnyttja läget så är det snarare fel på relation än plånboken.
Men jag tror, när (om) jag går helskinnad ur detta så kommer jag nog ha väldigt svårt att släppa in någon igen, vare sig det gäller huset, plånboken eller sängen.

Hittills ligger det på tok för många rövhattar i den ena vågskålen så mina förhoppningar är små. Egna och andras erfarenheter.
Men det är inte heller mitt mål att hitta någon ny. Jag vill hitta mig själv istället.

 

[lil-sis]

Absolut! Håller med!
Man ska fan kunna ha det förtroendet för varandra oavsett vem som drar in mest.
När en i relationen börjar utnyttja läget så är det snarare fel på relation än plånboken.
Men jag tror, när (om) jag går helskinnad ur detta så kommer jag nog ha väldigt svårt att släppa in någon igen, vare sig det gäller huset, plånboken eller sängen.

Hittills ligger det på tok för många rövhattar i den ena vågskålen så mina förhoppningar är små. Egna och andras erfarenheter.
Men det är inte heller mitt mål att hitta någon ny. Jag vill hitta mig själv istället.

Nej känner man sig inte trygg efter tidigare relationer är det ju bättre att låta bli gemensam ekonomi, det måste ju även vara ett helt gemensamt beslut och val, varje månad.

Och jag skulle inte heller leta efter en ny om jag vore dig, no way!

Det kommer gå fint för dig

 

[Inte_Ung]

Detta mönster återupprepar sig i stort sett VARJE dag.

Helt ärligt så verkar ni må jättedåligt båda två.
Ni måste bort från varandra på något vis.
För allas skull.

 

[athena_arabians]

Jag säger som andra. Den här tråden är en riktig ögonöppnare.
För mig har det dock blivit lite tvärtom. Jag inser vilken underbar man jag har och hur bra vi faktiskt har det. Inte helt fel det heller.

Igår kväll städade han hela huset med jag nattade sonen (han brukar fixa med ngt när jag nattar, dock inte hela huset), sedan åkte han och köpte medicin till mig så att jag skulle slippa och i morse såg jag att han även köpt en ny deo till mig då den gamla började ta slut.

Jag kanske borde sluta störa mig på hans oförmåga att släcka efter sig på toaletten helt enkelt? Jag menar, om jag anser att det är en av hans större brister så har jag det väl oerhört bra?

Jag skulle nog vilja påstå att hans fobi för att släcka lampan på toaletten är totalt möjligt att leva med

 

[TinyWiny]

Overkligt är verkligen rätta ordet.
Jag har haft problem med dissociation tidigare så jag har ganska lätt att känna overklighetskänslor.
Hela den här tråden, den biten som kom att handla om mig känns overklig, men väldigt rätt och bekräftande på samma gång.

Just det där bekräftelsen som du skrev om, precis så upplever jag det också.
I tanken tror man ju ofta att man är själv om såna tankar, men när man upptäcker att någon annan sätter ord på mina tankar, ja då blir det verklighet.
Hängde du med?
Men så är det verkligen för mig!
Snacka om att sparka på sig själv!

Jag förstår inte varför han inte är snäll. Jag är ju snäll mot honom. Jag har väldigt, väldigt svårt med logiken där.
Jag vet inte när allt det här började, egentligen. Det har väl smugit sig på, antar jag.

Ekonomin, ja det är vidrigt att vara beroende.
Jag tror att det delvist är det överläget och min oförmåga, åtminstone kortsiktigt som har tagit fram de här sidorna hos honom. Det känns lite som han har töjt på gränserna, märkt att det funkat och sen töjt lite mer. Jag vet inte, ärligt talat!

Jag tror dessutom att han känner att han inte KAN göra slut med mig just nu, pga ekonomin. Fast han skulle vilja.
De tankarna är riktigt vidriga och destruktiva.
Jag känner en massa självförakt och jag tror det till en stor del gör mig så handlingsförlamad.

Stopp nu. Sluta släta över. Att inte varje ord som kommer ur hans mun är elakt betyder inte att han är trevlig eller snäll. Elaka ord och handlingar ska inte ens förekomma i ett förhållande. Du måste se hela perspektivet. När förhållandet är som sämst (och det ska inte vara många procent av tiden) så ska det ändå vara så bra att något annat än stanna är otänkbart och då inte av någon annan orsak än kärlek. Tänk efter, hur många fina stunder ihop med honom kan du få ihop på de sista åren? Hur många gånger har han betett sig illa? Ställ de emot varandra så kommer du inse, om du är ärlig, att det finns ingen anledning att stanna där du är! Det spelar ingen roll vad du gör. Det är han som har valt att bete sig illa mot dig. Det finns ingen logik. Han är elak! Släpp de där frågorna och koncentrera dig på det som är viktigt och det viktiga nu är att komma därifrån! Din son har börjat ta efter, om inte annat så ta dig därifrån för hans skull, så att han slipper växa upp i tron att det är såhär ett förhållande ska vara. Så att han slipper utsätta eller bli utsatt av någon annan i tron att det är helt normalt och så det ska vara.

Jag tror inte en endaste millisekund att det är tanken på hur du ska klara dig ekonomiskt som hindrar honom från att göra slut. Du är hans slasktratt och hushållerska och det trivs han utmärkt med.

Släpp självföraktet. Du har inte gjort något fel. Det är honom du ska förakta för att han beter sig så vidrigt illa. Du är offret här, inte han.

Hade jag kunnat så hade jag åkt och hämtat dig och rent handgripligen tagit dig därifrån. Du är helt hjärntvättad och ser på dig själv med hans ögon och det är inget konstigt, det är vad som händer när man blir utsatt för sådant här. Du måste lämna honom och när du har gjort det så kommer det så sakteliga gå upp för dig att hans sätt att bete sig och se på dig inte är det rätta, att du inte alls förtjänar att bli så illa behandlad.

Det spelar ingen roll om du så slår tio knutar på dig själv, det kommer aldrig "duga" i hans ögon ändå för han trivs med det här, han trivs med att vara elak mot dig. Han kommer alltid hitta något som är "fel".

Gå därifrån!

 

[TeamLundVer]

Jag skulle nog vilja påstå att hans fobi för att släcka lampan på toaletten är totalt möjligt att leva med

Den försöker vi dessutom bygga bort genom att stoppa in rörelsestyrd belysning så mycket det går

 

[TinyWiny]

Gemensam ekonomi med en vettig människa innebär inte redovisning av vartenda öre.

Nej det gör det inte och med min sambos inställning till pengar hade det säkerligen gått jättebra för han skulle aldrig ifrågasätta något sådant men jag sätter mig inte i den positionen igen. Det hade kunnat skapa problem och den risken är jag inte villig att ta. Det är min erfarenhet som gör att jag aldrig skulle kunna tänka mig att ha gemensam ekonomi.

 

[Petruska]

@Vallmo
Du skrev något om att vi enbart har "din version". För mig är det helt ointressant att fråga efter "båda sidor", som ofta kommer upp i trådar om dåliga förhållanden.

Grejen är ju att när man mår som du mår och säger sådant som du säger, då ÄR man i fel förhållande. Det kvittar om han gör fel, du gör fel, han ser annorlunda på det, han är den onda eller ingen är ond.

Relationen med honom är riktigt djävla dålig för dig oavsett. Du mår ju inte alls bra med honom. Så om du "överreagerar" eller är "skyldig", vad spelar det för roll? Du mår ju inte bra med honom.

Det du beskriver är din upplevelse och den är hemsk!

 

[Petruska]

Gemensam ekonomi med en vettig människa innebär inte redovisning av vartenda öre.

Men inte heller det är ett argument FÖR gemensam eķonomi. Jag har inga dåliga erfarenheter av gemensam ekonomi, men jag vill ha separata ekonomier ändå. Vi är nämligen två myndiga personer. Med personlig integritet. Och vi lever nära varandra frivilligt, inte för att gemensam ekonomi binder ihop oss.

 

[lil-sis]

Men inte heller det är ett argument FÖR gemensam eķonomi. Jag har inga dåliga erfarenheter av gemensam ekonomi, men jag vill ha separata ekonomier ändå. Vi är nämligen två myndiga personer. Med personlig integritet. Och vi lever nära varandra frivilligt, inte för att gemensam ekonomi binder ihop oss.

Nej det skrev jag inte inte heller.

Jag skrev bara hur det är när det fungerar. Inte att det är det enda valet. Eller bästa valet.

Vi har valt gemensam för att vi tycker det är enklast. Inte för att vi måste. Eller för den delen tycker att någon annan ska välja det.

 

[Viva]

Æ
Det är så mycket att ta in, bara.
Det finns ju gråzoner också. Han är inte alltid elak. Han är snäll och trevlig också och på gott humör som alla människor kan vara.

Nu ikväll alldeles nyss, till exempel var han trevlig.
Nu kom jag också på att han tidigare under kvällen var otrevlig och mästrande mig när han skulle hjälpa sonen med läxorna.
Fick jordens åthutning för att jag råkade fråga om han (sonen, alltså) hade duschat efter bandyträningen och den frågan ställdes vid "fel" tillfälle.
Såna saker är ju helt omöjligt att undvika, min fråga alltså.

Frågan är, är det onormalt, mästrande, otrevligt och en form av verbal misshandel när han gör så?
Det skedde dessutom med båda barnen närvarande.

Herregud, inser nu, i detta tillfälle, att min äldsta son börjar ta efter honom.
Ibland när jag försöker säga något (ofta helt ok saker) så avbryter han bara hela tiden, jag får inte prata klart, han säger att jag skapar dålig stämning och att han inte vill lyssna på mig osv, osv. Barnet är 10 år.

Jag skulle säga att det alltid nästan finns gråzoner, få människor kan vara elaka hela tiden. Jag skulle tro att det är det som gör det svårt, att det finns bra stunder där man får glimtar av vad som en gång varit. Men rent krasst spelar det ingen roll om han varit själva Dalai Lama utöver de gånger han beter sig som du beskrivit, det är fortfarande inte okej. Det är inte så ett förhållande med en annan människa ska se ut, jag lovar. Och att barnen börjar ta efter, tyvärr är det nästan självklart att det blir så. De lever ju också med detta. Du behöver ta dig bort, både för din och deras skull. Men jag förstår att det är mycket att ta in. Du är stark som vågar!