Könsroller, jämlikhet och BARN

[Vallmo]

Med tanke på vad som kommit fram skulle jag säga att det är troligt

Psykologen var länge sen, över tre år sedan. Dit gick han på Företagshälsan för HAN mådde ju så dåligt pga mig.
Sen när jag blev inlagd 7 veckor så taggade han ner. Men han sa hela tiden hur skönt det var att slippa mig och att de klarade sig utmärkt utan mig.
Tacka fan för det, jag kom hem på permissioner städade och tvättade efter dom.
Jag vet, jävligt pinsamt! Men jag har redan skrivit så mycket som jag aldrig trodde jag skulle kunna säga så, spela roll..... Känner mig som en idiot!

Men när vårt ena barn fick sin neuropsykiatriska diagnos, som är ärftlig (jag är uppkollad på i princip alla diagnoser och det är inte jag) låg det ju nära till hands att någon av oss eller släktingar före oss också skulle kunna ha den också.
Jag var ganska säker på att han hade den diagnosen . Allt för mycket stämde in för att bara avvisa tanken.
Han gick till en läkare som efter en träff kunde säga att han absolut inte har den därför att, bla, bla, bla osv. Efter en enda gång!
Naturligtvis trodde jag honom, bad om ursäkt och släppte tanken helt.

När ni, flera av er, skrev här att han kanske ljög om psykologens diagnos på mig! (för tre år sedan) så slog det mig att han mycket väl kanske ljög om hans läkarbesök nyligen också.

Jag har kollat upp var dom som han var hos håller hus. Det han uppger är ett ställe på söder (där de inte finns enligt hemsidan) och adressen var han väldigt vag om, minns inte riktigt osv. Då snackar vi om samma snubbe som kan 52 decimaler efter Pi utantill.
Jag tycker det hela börjar kännas lite obehagligt, ärligt talat.....
Fortsättning följer....

 

[mandalaki]

När ni, flera av er, skrev här att han kanske ljög om psykologens diagnos på mig! (för tre år sedan) så slog det mig att han mycket väl kanske ljög om hans läkarbesök nyligen också.

Jag har kollat upp var dom som han var hos håller hus. Det han uppger är ett ställe på söder (där de inte finns enligt hemsidan) och adressen var han väldigt vag om, minns inte riktigt osv. Då snackar vi om samma snubbe som kan 52 decimaler efter Pi utantill.
Jag tycker det hela börjar kännas lite obehagligt, ärligt talat.....
Fortsättning följer....

Jag skulle skita i sånt, om jag var du. Och fokusera framåt istället. Att han är en skitstövel får nog redan anses etablerat, du behöver inga historiska bevis för det.

Och oavsett allt annat: ingen människa ska behöva leva med någon som behandlar hen så som den här mannen behandlar dig. En del av det låter rent sadistiskt. Fokusera framåt, så kan han sitta där med sina decimaler.

 

[Hyacinth]

Psykologen var länge sen, över tre år sedan. Dit gick han på Företagshälsan för HAN mådde ju så dåligt pga mig.
Sen när jag blev inlagd 7 veckor så taggade han ner. Men han sa hela tiden hur skönt det var att slippa mig och att de klarade sig utmärkt utan mig.
Tacka fan för det, jag kom hem på permissioner städade och tvättade efter dom.
Jag vet, jävligt pinsamt! Men jag har redan skrivit så mycket som jag aldrig trodde jag skulle kunna säga så, spela roll..... Känner mig som en idiot!

Men när vårt ena barn fick sin neuropsykiatriska diagnos, som är ärftlig (jag är uppkollad på i princip alla diagnoser och det är inte jag) låg det ju nära till hands att någon av oss eller släktingar före oss också skulle kunna ha den också.
Jag var ganska säker på att han hade den diagnosen . Allt för mycket stämde in för att bara avvisa tanken.
Han gick till en läkare som efter en träff kunde säga att han absolut inte har den därför att, bla, bla, bla osv. Efter en enda gång!
Naturligtvis trodde jag honom, bad om ursäkt och släppte tanken helt.

När ni, flera av er, skrev här att han kanske ljög om psykologens diagnos på mig! (för tre år sedan) så slog det mig att han mycket väl kanske ljög om hans läkarbesök nyligen också.

Jag har kollat upp var dom som han var hos håller hus. Det han uppger är ett ställe på söder (där de inte finns enligt hemsidan) och adressen var han väldigt vag om, minns inte riktigt osv. Då snackar vi om samma snubbe som kan 52 decimaler efter Pi utantill.
Jag tycker det hela börjar kännas lite obehagligt, ärligt talat.....
Fortsättning följer....

Han är en rövhatt, lägg energin på att ta dig därifrån, inte hitta fler bevis på hans rövhattighet.
Du får ingen energi av att rota i det och det kanske inte spelar nån större roll heller.
Och ja, oftast har omgivningen förstått långt mer än man tror.

 

[vallhund]

Har ni läst den här artikeln om våld i relationer?
http://www.dn.se/sthlm/atal-ovanligt-trots-att-fler-kvinnor-anmaler-vald/

 

[Squie]

Tack!
Jag kan bara inte få in det i mitt huvud.
Tror alltid att det är fel på mig, bland annat pga diagnoser som min sambo för övrigt skyller på. Känner att jag vill backa, är orättvis och överdriver.

Jag kan tala om förresten att jag klarat mig bra hela livet igenom trots min ena diagnos.
Efter vi hade fått barnen och iskylan infann sig "bröt det ut" och sen blev det ett helvete. Det har blivit bättre, men inte bra.
Varje gång jag är borta om umgås med andra så mår jag bra och känner att jag kan ge mycket och få mycket. Helt enkelt en bra stund när man hänger tillsammans med andra.
När jag åker hem och parkerar bilen så sitter jag alltid kvar och tar ett djupt andetag innan jag går in.

Jag förstår att du har svårt att ta in det som faktiskt händer dig. Allt som kommer upp till ytan ska bearbetas och behandlas. Det är tuffa saker som kommer upp, tuffa saker att möta. Ibland orkar man se det hela, ibland inte. Så jag tänker, utan att egentligen veta något om dig själv, att våga känn dig själv som enormt bra. Att du är bra som du är. Fullständigt unik i att bara vara du. Fullkomligt utomordentligt bra på alla de sätt som finns.

Det här förminskande som du behöver genomgå och möta varje dag, det tänker jag att det är hans sätt att få makten över dig. Att han spelar ut dig mot dig själv så att han hela tiden vinner och vet var han har dig. Förminska. O genom det agerandet känner han sig himla bra, på något vis.

Att sitta kvar i bilen innan man går in igen..det känner jag alldeles för väl igen. Det är inget bra tecken att inte vilja åka hem. Hemma ska ju vara ens trygga hamn o sfär.

Jag önskar så att du orkar ta dig ur det här träsket du har råkat hamna i. O skippa skuldkänslorna. Bli ego o värna om dig själv. Det är ganska skönt o bli lite ego ibland.

 

[nagelbitarn]

Tycker du är så stark!

Och fortfarande har jag så svårt för att fatta hur vuxna människor kan bete sig som ditt ex

Jag är tyvärr inte alls förvånad, inser mer och mer, att han bara är en liten rövhatt, jämfört med en hel del så kallade vuxna...

Nu ska jag bara rida ut den här sista skiten som han dragit igång, kring bodelningen och även umgänge.
Han har visst glömt att vi signerat ett avtal som räcker till januari: Nu är jag dum i huvudet som inte vill frångå avtalet, för att han ska få leka pappa i en vecka.
Att små barn inte klarar att åka ifrån primärföräldern i en vecka är såklart mitt fel. Att han inte hälsat på sedan i augusti eller orkat med Skype på 1 månad, det är ovidkommande ...Ja, detta utöver det faktum att vi enats om att han får ha min lägenhet, när helst han önskar träffa sin son
. Han sa ordagrannt att han vill vara "latte pappa med min vän som är föräldraledig"

 

[Intejag]

Jag är tyvärr inte alls förvånad, inser mer och mer, att han bara är en liten rövhatt, jämfört med en hel del så kallade vuxna...

Nu ska jag bara rida ut den här sista skiten som han dragit igång, kring bodelningen och även umgänge.
Han har visst glömt att vi signerat ett avtal som räcker till januari: Nu är jag dum i huvudet som inte vill frångå avtalet, för att han ska få leka pappa i en vecka.
Att små barn inte klarar att åka ifrån primärföräldern i en vecka är såklart mitt fel. Att han inte hälsat på sedan i augusti eller orkat med Skype på 1 månad, det är ovidkommande ...Ja, detta utöver det faktum att vi enats om att han får ha min lägenhet, när helst han önskar träffa sin son
. Han sa ordagrannt att han vill vara "latte pappa med min vän som är föräldraledig"

Det där känns som en klockren beskrivning av en rövhatt - ja

 

[lil-sis]

Jag är tyvärr inte alls förvånad, inser mer och mer, att han bara är en liten rövhatt, jämfört med en hel del så kallade vuxna...

Nu ska jag bara rida ut den här sista skiten som han dragit igång, kring bodelningen och även umgänge.
Han har visst glömt att vi signerat ett avtal som räcker till januari: Nu är jag dum i huvudet som inte vill frångå avtalet, för att han ska få leka pappa i en vecka.
Att små barn inte klarar att åka ifrån primärföräldern i en vecka är såklart mitt fel. Att han inte hälsat på sedan i augusti eller orkat med Skype på 1 månad, det är ovidkommande ...Ja, detta utöver det faktum att vi enats om att han får ha min lägenhet, när helst han önskar träffa sin son
. Han sa ordagrannt att han vill vara "latte pappa med min vän som är föräldraledig"

Han var ju ärlig iaf.

 

[Vallmo]

Med tanke på vad som kommit fram skulle jag säga att det är troligt

Jag är så himla godtrogen, så att misstänka någon för att dra en lögn ligger väldigt långt ifrån mig.
Men det kan mycket väl vara så som du och @vallhund säger.
Just nu tvivlar jag på det mesta.

 

[Vallmo]

@Vallmo: Du ska inte behöva ha det så här. Det kvittar vad du gör (passar upp på honom, passar inte upp på honom etc) för han kommer att fortsätta klanka ner på dig.

Ett förhållande ska tillföra något i ens tillvaro, inte ta bort något. Har man en diagnos får ens partner ha förståelse för det och stötta en när man tar hjälp för att få vardagen att fungera med diagnosen, inte stjälpa en. En parallell: Min särbo är dyslektiker. BER han mig att läsa igenom något han skrivit gör jag det utan kommentarer utan säger bara "Det ordet behöver ändras" om det är så. Absolut inga hånfulla påpekanden o dyl.

Kom ihåg att det finns en enorm källa till stöd och kunskap här på Buke. Jag har fått så mycket stöd här i flera tuffa situationer, tex när min pappa dog och jag var i Norge och jobbade. Utan Buke hade den dagen varit betydligt värre

Ta hand om dig

Tack för ditt stöd, Och alla andra också. Det betyder jättemycket.
Min diagnos är dessutom knappast en nackdel, i alla fall inte för honom.
Men för mig är det skitjobbigt. Det är mycket kaos i huvudet, ångest, destruktiva tankar. Det gör att jag blir så himla trött, dessutom.

Jag "knarkar" ständigt bekräftelse och kan jobba hur hårt som helst för att för folk glada och nöjda. Något som för övrigt verkar göra honom mer och mer irriterad, särskilt om folk säger vad fint och bra Vallmo gjort hör osv, osv.

Han visar själv aldrig uppskattning. Han kan inte ens säga "vad fint du har städat" . Han säger på sin höjd "det luktar rent". Bara en sån sak stör mig enormt. Jag kanske är överkänslig, men det är så himla trist bara.....
Mår jag dåligt eller har ångest drar jag mig undan och jag kan säga att han skiter totalt i det. Kommer aldrig och kollar läget eller så.......

Jag kan säga att jag har vant mig så himla mycket. Det känns i princip som ett normalläge. Jag vet inte hur det blev såhär.
Givetvis har det inte alltid varit såhär, utan det har kommit smygande.
Vi har haft det bra, väldigt bra en gång i tiden.

 

[Vallmo]

Nja, någon relationsexpert är jag väl inte men tack ändå

Ja det är lätt att ta på sig skulden. En människa som gör som din sambo letar upp ens svagheter och slår till gång på gång mot dem vilket gör att det tillslut känns som att det är ens eget fel. De vet exakt vad de ska säga och göra för att man ska må som sämst. En vettig människa gör inte så, hen ser sin partners svagheter, stöttar och älskar ändå oavsett. Du är inget pucko. Ingen diagnos i världen gör en människa till ett pucko. Din sambo däremot är ett pucko som beter sig som han gör. Det är ett medvetet val han har gjort. En diagnos är ingen puckostämpel, det är ett ord som sätter namn på vilka svårigheter som finns för att man ska kunna hitta strategier och verktyg för att ändå leva ett så bra liv som möjligt.
Du är ingen dålig mamma eller människa för att du blev sjuk. Det var knappast ett val från din sida.

Nej det förstår jag. Vad som är lögn och vad som är sanning kommer så sakteliga gå upp för dig när han inte längre finns i ditt liv.
Du behöver inte tvivla, du behöver inte ha dåligt samvete och jag tror inte heller att du förstorar upp något, snarare minskar ner. Buke är ett suveränt ställe att berätta sådant här. Vi är tyvärr många som har levt i liknande destruktiva relationer och då är det lättare att känna igen och inse allvaret. Hade du inte skrivit det här och fått alla kommentarer och den stöttningen så kanske du inte hade börjat fundera som du gör nu. Det är en process.
Att leva med en människa som gör som din sambo är förödande. Det tar enorma mängder energi att hålla skenet uppe, att täcka upp, att försöka försöka försöka och att få höra sådana vidriga ord.

Ekonomin är bara ännu ett sätt att klanka ner på dig. Han vet att det är en känslig punkt hos dig och slår där det smärtar mest. Det kunde varit precis vad som helst. Sådana människor är som blodhundar och söker upp och slår till där det tar mest. I ett harmoniskt förhållande är olika inkomst en bagatell. Det är inget någon hamnar i underläge för. Du slår huvudet på spiken där. Han dikterar. Han bestämmer. Han kan göra det för att han fullkomligt har tryckt ner dig under skosulorna och fått dig att tro att din vilja och dina behov är totalt oviktiga. Han har skapat sig sin egen diktatoriska värld där han är envåldshärskare och alla gör som han säger. Han sitter där på sin tron och ser ner på sina undersåtar. Gå därifrån! Det finns inget hopp om bättring. Gå medans du ännu kan!

Du ÄR bra på relationer och du är också bra på att se barns perspektiv.
Det var en komplimang.

Jag har så himla svårt att förstå bara, varför?
I min hjärna måste jag gjort något fel för annars skulle jag inte bli behandlad såhär. Jag har så jäkla svårt att ta in det ni skriver och ändå vet jag att allt stämmer. Det är en slags overklighetskänsla. Jag brukar hamna i såna lägen ibland och det gör jag fram och tillbaka nu.

Det går så långt ibland att jag blir upprörd över om andra säger att jag är bra eller har gjort något bra.
Min terapeut tog upp det vid ett tillfälle och var ganska offensiv, vilket gav mig en stor tankeställare. En bra en, alltså.

Just ekonomin är jättejobbig.
Han kan komma farandes med "oj, har det verkligen försvunnit så mycket från kontot" Varför det? Såhär kan det inte vara, osv. Jag blir jättestressad eftersom min sjukpenning är en tredjedel av det han får ut och naturligtvis känner jag massa skuld.
Sanningen är att ekonomin inte alls är dålig. Den ser till och med riktigt bra ut, med tanke på omständigheterna. Den är bra även utan omständigheterna.
Dessutom, det borde jag väl inte skriva egentligen, men...hans mamma sålde ett gammalt landställe och delade vinsten med min sambo, sig själv och min sambos bror.
Så på ett annat konto, som jag inte har något att göra med, finns det 1 miljon till hans förfogande.
Så våra villkor är så extremt ojämställda. Det känns hemskt! Jag ville aldrig, aldrig ha det såhär.
Ändå sitter jag här nu.

 

[Vallmo]

Jag skulle skita i sånt, om jag var du. Och fokusera framåt istället. Att han är en skitstövel får nog redan anses etablerat, du behöver inga historiska bevis för det.

Och oavsett allt annat: ingen människa ska behöva leva med någon som behandlar hen så som den här mannen behandlar dig. En del av det låter rent sadistiskt. Fokusera framåt, så kan han sitta där med sina decimaler.

Ha, ha den var bra! Decimalerna alltså! Det fick mig att skratta!

Jag är fortfarande orolig för att jag överdriver och målar upp ett monster när han i själva verket är världens snällaste.
Tänk om det är så? Vad säger det om mig?
Sånt sitter jag och har småångest för nu.

 

[vallhund]

Du ÄR bra på relationer och du är också bra på att se barns perspektiv.
Det var en komplimang.

Jag har så himla svårt att förstå bara, varför?
I min hjärna måste jag gjort något fel för annars skulle jag inte bli behandlad såhär. Jag har så jäkla svårt att ta in det ni skriver och ändå vet jag att allt stämmer. Det är en slags overklighetskänsla. Jag brukar hamna i såna lägen ibland och det gör jag fram och tillbaka nu.

Det går så långt ibland att jag blir upprörd över om andra säger att jag är bra eller har gjort något bra.
Min terapeut tog upp det vid ett tillfälle och var ganska offensiv, vilket gav mig en stor tankeställare. En bra en, alltså.

Just ekonomin är jättejobbig.
Han kan komma farandes med "oj, har det verkligen försvunnit så mycket från kontot" Varför det? Såhär kan det inte vara, osv. Jag blir jättestressad eftersom min sjukpenning är en tredjedel av det han får ut och naturligtvis känner jag massa skuld.
Sanningen är att ekonomin inte alls är dålig. Den ser till och med riktigt bra ut, med tanke på omständigheterna. Den är bra även utan omständigheterna.
Dessutom, det borde jag väl inte skriva egentligen, men...hans mamma sålde ett gammalt landställe och delade vinsten med min sambo, sig själv och min sambos bror.
Så på ett annat konto, som jag inte har något att göra med, finns det 1 miljon till hans förfogande.
Så våra villkor är så extremt ojämställda. Det känns hemskt! Jag ville aldrig, aldrig ha det såhär.
Ändå sitter jag här nu.

Fast hans förtida arv har du strängt taget inget med att göra, det är mellan honom o hans mamma, även om jag kan förstå att det känns surt. Förhoppningsvis kommer det att gagna era gemensamma barn i framtiden.

 

[Hyacinth]

Ha, ha den var bra! Decimalerna alltså! Det fick mig att skratta!

Jag är fortfarande orolig för att jag överdriver och målar upp ett monster när han i själva verket är världens snällaste.
Tänk om det är så? Vad säger det om mig?
Sånt sitter jag och har småångest för nu.

Nej för fasen! Skärpning.
Inget av det han gör låter i närheten av snällt.

Prata med pappa för Guds skull, och kontakta banken igen. Du måste därifrån.

 

[Kilauea]

Du ÄR bra på relationer och du är också bra på att se barns perspektiv.
Det var en komplimang.

Jag har så himla svårt att förstå bara, varför?
I min hjärna måste jag gjort något fel för annars skulle jag inte bli behandlad såhär. Jag har så jäkla svårt att ta in det ni skriver och ändå vet jag att allt stämmer. Det är en slags overklighetskänsla. Jag brukar hamna i såna lägen ibland och det gör jag fram och tillbaka nu.

Det går så långt ibland att jag blir upprörd över om andra säger att jag är bra eller har gjort något bra.
Min terapeut tog upp det vid ett tillfälle och var ganska offensiv, vilket gav mig en stor tankeställare. En bra en, alltså.

Just ekonomin är jättejobbig.
Han kan komma farandes med "oj, har det verkligen försvunnit så mycket från kontot" Varför det? Såhär kan det inte vara, osv. Jag blir jättestressad eftersom min sjukpenning är en tredjedel av det han får ut och naturligtvis känner jag massa skuld.
Sanningen är att ekonomin inte alls är dålig. Den ser till och med riktigt bra ut, med tanke på omständigheterna. Den är bra även utan omständigheterna.
Dessutom, det borde jag väl inte skriva egentligen, men...hans mamma sålde ett gammalt landställe och delade vinsten med min sambo, sig själv och min sambos bror.
Så på ett annat konto, som jag inte har något att göra med, finns det 1 miljon till hans förfogande.
Så våra villkor är så extremt ojämställda. Det känns hemskt! Jag ville aldrig, aldrig ha det såhär.
Ändå sitter jag här nu.

Skaffa ett eget konto för dina pengar. Du behöver ändå ett när du lämnar honom.
Peppkram!

 

[Vallmo]

Jag förstår att du har svårt att ta in det som faktiskt händer dig. Allt som kommer upp till ytan ska bearbetas och behandlas. Det är tuffa saker som kommer upp, tuffa saker att möta. Ibland orkar man se det hela, ibland inte. Så jag tänker, utan att egentligen veta något om dig själv, att våga känn dig själv som enormt bra. Att du är bra som du är. Fullständigt unik i att bara vara du. Fullkomligt utomordentligt bra på alla de sätt som finns.

Det här förminskande som du behöver genomgå och möta varje dag, det tänker jag att det är hans sätt att få makten över dig. Att han spelar ut dig mot dig själv så att han hela tiden vinner och vet var han har dig. Förminska. O genom det agerandet känner han sig himla bra, på något vis.

Att sitta kvar i bilen innan man går in igen..det känner jag alldeles för väl igen. Det är inget bra tecken att inte vilja åka hem. Hemma ska ju vara ens trygga hamn o sfär.

Jag önskar så att du orkar ta dig ur det här träsket du har råkat hamna i. O skippa skuldkänslorna. Bli ego o värna om dig själv. Det är ganska skönt o bli lite ego ibland.

Just det där där är så svårt.
Jag är lite gränslös (pga diagnosen, kanske) så hans definition av mig blir en sanning och till slut blir det min egen definition.
Andra kan säga fantastiska saker om mig men på något vis kan jag inte ta emot det. Jag känner mig fejk, helt enkelt.
Och på sätt och vis blir det ju en förolämpning mot dom som berömmer mig också när jag inte tar emot det som folk.
Min 80+granne brukar kunna få mig på bättre tankar. Hon kan vara väldigt bestämd.

Sen kan jag inte riktigt förstå varför han har behov av att förminska mig.
Han är väldigt duktig på mycket, intelligent, ett bra jobb, är uppskattad där, han ser bra ut osv...

Men antagligen finns det väl något djup där också som man inte riktigt förstår.

 

[Vallmo]

Allt du berättar om honom! T ex alla citaten jag gjorde innan, och det du berättat sedan dess. Att han bryter ner dig så att du inte fixar arbetsträningen.

Jag får intrycket att han är otroligt manipulativ och inte missar ett tillfälle att utöva makt över dig. Med tanke på hur svag du är så låter det fruktansvärt. Och det är han som gjort dig svag, och fortsätter göra det.

Du skrev att du krisar nu, och det förstår jag. Genom att skriva i den här tråden har du öppnat dina egna ögon och erkänt för dig själv vad som faktiskt pågår. Och det jobbiga är att när man en gång fått veta något, då kan man inte "oveta" det. Tro fan att du krisar.

Men än en gång: du kommer att klara det, för du hade inte berättat om inte ditt psyke ansett att du var redo. Det kommer att bli jobbigt som fan - men det blir än jobbigare att stanna kvar. Och när du väl är ute ur alltihop kommer du att känna en episk lättnad. Det finns ingen kvinna hittills i din situation som lämnat ett förhållande - och ångrat att hon gjorde det.

Väldigt, väldigt kloka ord!
Nej, det går inte att göra ogjort.
Folk har ju sagt till mig innan också, i gruppterapin och så. Men det har varit en process, som du skriver....

Jag vet också att jag kommer "klara mig själv" så himla bra.
Jag har en otrolig tillit till min egen förmåga, både praktiskt och mentalt.
Jag längtar efter att vara själv, skapa mitt eget liv och bara vara jag (med barnen).
Bjuda hem folk och sånt som han för övrigt avskyr att jag gör.

Nu blir det väldigt personligt, men hela mitt liv har jag haft problem med män som inte klarat av starka självständiga kvinnor.
Efter ytterligare en sån relation träffade jag min sambo via nätdejting, som var ganska ovanligt ändå 2001 då det begav sig.
Jag hade uttryckligen sökt efter en viss sorts män med utbildning och inkomst som jag trodde skulle kunna sålla bort många.
Det funkade bra i början. Jättebra!
Det var först efter barnen kom som han helt enkelt inte fixade att vara förälder och make (sambo). Han valde bort mig redan då och naturligtvis skyllde han på en massa saker som hade med mig att göra.
Till slut blev jag ju verkligen en miserabel person och då blev jag ju bevisligen inte något att ha.
Alltså var det mitt fel. Sonens handikapp var också mitt fel i tre år (ända tills pappret med diagnosen stacks under näsan på honom).
Det enda som behövde åtgärdas var jag. Jag låg på sjukhus, fick massa mediciner, terapi hit och dit och ett löfte om familjeterapi när jag varit "duktig" och gjort allt det där. Han har vägrat allt sånt konsekvent eftersom han ansett det "olämpligt" att kombinera med min terapi.

Att jag faktiskt har blivit frisk nu skiter han i.
Han verkar inte särskilt glad heller över det.
Någon familjeterapi verkar inte heller aktuellt.

Jisses, nu börjar jag svamla igen.

 

[Intejag]

Sen kan jag inte riktigt förstå varför han har behov av att förminska mig.
Han är väldigt duktig på mycket, intelligent, ett bra jobb, är uppskattad där, han ser bra ut osv...

Men antagligen finns det väl något djup där också som man inte riktigt förstår.

Jag tror att det handlar om hans behov att inte vilja se sina egna tillkortakommanden
( det jag tidigare skrev om självprojicering)
Lite enklare att skylla på nån annan än att ta itu med sig själv ...
Ffa om den man skyller allt på också tror att det kan det vara den det är fel på
Det blir en ond cirkel av det hela då det hela blir en "sanning" till slut för alla inblandade
Iaf är det så jag upplever att det var för mig och mitt ex

Och det är väl nånstans det som är kärnpunken i hela tråden egentligen?

Att kvinnor ofta ur normen / mannens( och faktiskt även ofta ur kvinnans eget ) perspektiv är den som är "skyldig"?
Männen är "lärda" att det kan inte vara deras "fel" ( tom de som misshandlar fysiskt / våldtar tycker ju att det är kvinnans fel nästan till 100% , för att hon gjorde si, sa så, var klädd ditten eller inte alls- eller ja varför inte- sa inte nej? etc )
Kvinnor är lärda lite tvärtom : att de ska göra så allt funkar annars är det "fel" på dem
Och att deras åsikter inte är lika mycket värda som männens
Med tanke på att kvinnor inte hade allmän rösträtt förrän 1919 ,fast första valet till andra kammaren i plenum efter det skedde 1921 ( om jag inte missminner mig - reserverar mig för att jag har fel här !) -Så att det går långsamt framåt är kanske inte konstigt sett till historen

Lite generaliserat men ändå .....

 

[Vallmo]

Jag vet att du kommer att fixa återgången till arbete alldeles utmärkt när du slipper rövhatten. Han verkar helt knäpp och synnerligen manipulativ. Alltså, om en människa som ska älska en, respektera en och ha kul med en inte lagar mat till en när hen lagar mat till andra då är det slut och finito. Det är psykisk misshandel du är utsatt för och det måste få ett slut nångång. Att du har psykiska diagnoser, det har vi alla höll jag på att säga, gör ingenting. Du är en människa och värd lika mycket som alla andra människor. Tycker du inte det också? Skäms inte över att du varit sjuk, skäms inte över att du gängat ihop dig med en rövhatt det är vi många många som har. Många av oss har också psykiska diagnoser och vi är precis som vem som helst. Det är liksom inget särskilt med det.

Jag hoppas verkligen att jobbet kommer funka. För där känner jag mig så himla "rätt" på något vis.

Jag har så svårt att definiera hans beteende som misshandel. Är det verkligen det? Jag är rädd att jag överdriver och vinklar saker.
Återigen, ni har ju bara min version.

Jag har blivit så van vid att han gör såna saker, som med maten, så jag reflekterar inte ens över det längre.
Jag trodde han skulle bli bättre när barnen blev större. Nu sköter dom sig i princip själva, ringer sina kompisar, chattar, är ute osv.
Men på något väldigt konstigt vis är han ännu surare över att jag ägnar mig åt trädgården.
Jag märker själv hur jag har ändrat mitt beteende dessutom. Jag ser till att förekomma att ex laga mat som f ö är det enda han gör och hans mat är uteslutande färdigmat. Inget fel med det, men det är ju inte ett jättejobb direkt.

Vad han gör på helgerna vet jag inte.
Han fixar aldrig med tvätt, skulle inte drömma om att ta fram dammsugaren, ännu mindre göra något käckt, manligt snickeriprojekt eller så.
Mjölkkartongerna ställer han på diskbänken så får jag diska ur dem för återvinningen sen.
Oftast gömmer han sig inne i sitt arbetsrum/sovrum medans jag diskar, fixar och lägger barnen (efter en städdag eller en dag i trädgården). Antingen "jobbar" han eller sover. När jag går upp och börjar tvätta/duscha barnen så sätter han sig vid tv:n och börjar kolla på en film som tar hela kvällen.
När jag kommer ner efter avslutat "jobb" så får jag antingen roa mig med annat eller kolla på slutet av hans film. Detta mönster återupprepar sig i stort sett VARJE dag.

 

[Vallmo]

Han är en rövhatt, lägg energin på att ta dig därifrån, inte hitta fler bevis på hans rövhattighet.
Du får ingen energi av att rota i det och det kanske inte spelar nån större roll heller.
Och ja, oftast har omgivningen förstått långt mer än man tror.

Ja, du har rätt!
Kort och koncist!

Rotandet kan bli kontraproduktivt och som du säger, egentligen spelar det ingen roll.