Könsroller, jämlikhet och BARN

[vallhund]

Det ligger mycket i det du säger.
Jag biter ihop och gör saker själv istället för att be honom. Dessutom bryter han gemensamma överenskommelser (ex något med barnen) gång på gång. Då är det liksom inte värt det. Jag tar det minst dåliga alternativet för stunden. Och gör saken själv istället.

När jag blev sjuk kände jag mig som den sämsta föräldern i världen.
Han var gaska nöjd med att vara den som "höll i allt" och Gud vet vad han snackade om till dom på Prima där barnet utreddes. Jag låg inlagd då, så jag var aldrig med.

Min sambo sa också att hans psykolog sagt till honom att han skulle dra med barnen så långt som han bara kunde. Dessutom hade hans psykolog suttit och gissat på vad som vara ffel på mig. Bland annat nämndes bipolär (vilket jag inte är). Min sambo kunde berätta detta för mig och verkade till och med vara road i viss mån att prata om det, både med mig och psykologen.

Tyckte det var jävligt skumt! Gör psykologer så, verkligen?

Han kan mycket väl ljuga om vad hans psykolog sagt.

 

[Vallmo]

Du förtjänar så mycket bättre än det här! Angående huset så antar jag att det är den fina trädgården som ska dra upp priset. Så är det inte alltid, för vissa köpare kan det kännas dom ett ok med många rabatter etc. I dina kläder skulle jag nog inte vänta in den säsongen, tilltänkta spekulanter kan ju gå se kort om de vill föreställa sig trädgården i sommarskrud. Stor styrkekram!

Ja, jag vet inte där. Är tudelad! Har pratat med en mäklare som tror att vår-sommar-höst är bäst eftersom trädgården är så himla speciell. Har uterum också.

 

[Pilot]

Ja, jag vet inte där. Är tudelad! Har pratat med en mäklare som tror att vår-sommar-höst är bäst eftersom trädgården är så himla speciell. Har uterum också.

Angående psykologen så tror jag inte du ska grotta ner dig i det. Din man (tar emot bara att skriva det) kan mycket väl ljuga. Men det finns såklart psykologer, precis som alla människor som har fel yrke.

Även om jag förstår att du vill ha så mycket som möjligt för huset, för det ger dig fler möjligheter i slutändan.
Så är det alldeles för länge för att vänta, du måste göra något åt din situation NU!

Vad är det som säger att du orkar sälja huset om ett halvår?

Om du är tvungen att vänta med att sälja det, så är det endast om du kan bo någon annanstans undertiden. Annars så är det inget alternativt. (Tycker jag, men det är min åsikt.)

Men prata med en vän, din pappa. Du behöver börja gå på visningar redan i helgen!

 

[Intejag]

Angående psykologen så tror jag inte du ska grotta ner dig i det. Din man (tar emot bara att skriva det) kan mycket väl ljuga. Men det finns såklart psykologer, precis som alla människor som har fel yrke.

Även om jag förstår att du vill ha så mycket som möjligt för huset, för det ger dig fler möjligheter i slutändan.
Så är det alldeles för länge för att vänta, du måste göra något åt din situation NU!

Vad är det som säger att du orkar sälja huset om ett halvår?

Om du är tvungen att vänta med att sälja det, så är det endast om du kan bo någon annanstans undertiden. Annars så är det inget alternativt. (Tycker jag, men det är min åsikt.)

Men prata med en vän, din pappa. Du behöver börja gå på visningar redan i helgen!

och glöm för all del inte att ställa sig i bostadskö för hyresrätter !
Då kan du ju spara pengarna för vinsten av huset och vänta ut att rätt objekt kommer ut på marknaden för de pengar du har

 

[Vallmo]

Jag tänker att det är jättebra att han har många goda sidor gentemot barnen för det kommer göra att du förhoppningsvis kan känna dig trygg när ni har delat på er och barnen även kommer att vara hos honom.

Det låter i din beskrivning som att han verkligen njuter av att sätta dit dig. Om det nu är så att han har ett övertag på dig, kalla det intellektuellt om du vill, så ursäktar det fortfarande inte att han utnyttjar det och använder det mot dig! Och du är inte en sämre förälder för att ni har olika kompetenser. Jag vet inte om du läste/ minns mitt inlägg tidigare i tråden men jag lever i en relation där min sambo har ganska stora svårigheter att strukturera och planera/komma ihåg saker och det krävs att jag roddar mycket för att vardagen ska bli så smärtfri som möjligt. Det är klart att det kan brinna till ibland och irritation uppstå, som i de flesta relationer, men aldrig att jag skulle använda det som jag råkar vara bättre på mot honom! Vårt "jobb" är ju att lyfta varandra och få den andre att känna sig värdefull och detta är viktigt för vår skull men också för barnen. Ibland tycker sambon att det är jobbigt att jag gör mycket av det som syns utåt, vissa av mina kompisar har t ex gärna påpekat att "Du har det allt bra du som har Melisen som fixar allt" men självklart kliver jag ju in då och säger att det inte alls är så, vi är bara bra på och gör olika saker. Om din man väljer att vinkla det till att du skulle vara sämre än honom så är han ju verkligen inget att ha, det är inte så jävla svårt att kamma till sig och välja att visa folk i sin omgivning respekt men bevisligen är han ju inte intresserad av det, inte ens mot den han valt att leva med.

Du är så otroligt stark som delar med dig och jag hoppas att du kan plocka ut det som kan hjälpa dig framåt av det som alla skriver

Tack!
det gäller barnen är jag inte det minsta orolig. Faktiskt!
Jag kommer kunna släppa kontrollen helt dom veckor som inte är mina.

Det är svårt att beskriva honom. Han är ganska lågmäld och sofistikerad. Känner förakt för andra ibland och det kan också märkas men allt är väldigt subtil
Han framstår som en ganska ödmjuk person, höjer aldrig rösten, svär inte osv.
Han är väldigt intelligent, skulle säkert platsa i Mensa, har iq över 150.
Men, han tycker att de flesta personer är ganska korkade och någon social samvaro ger honom ingenting.
Inte jag heller numera. Han föredrar sitt eget smarta sällskap i dom flesta fall.
De flesta jag känner, släkt, vänner, arbetskamrater är inte bra nog.

Jag vet inte om han njuter av att sätta dit mig. Dock slutar varje diskussion på det sättet. De senaste gångerna har jag stoppat själv när jag märkt tendenserna. Det är som han snurrar runt mig i lustiga huset, typ.
Nu för tiden undviker jag alla såna här diskussioner i ren självbevarelsedrift.

 

[Och_Aye]

Tack!
det gäller barnen är jag inte det minsta orolig. Faktiskt!
Jag kommer kunna släppa kontrollen helt dom veckor som inte är mina.

Det är svårt att beskriva honom. Han är ganska lågmäld och sofistikerad. Känner förakt för andra ibland och det kan också märkas men allt är väldigt subtil
Han framstår som en ganska ödmjuk person, höjer aldrig rösten, svär inte osv.
Han är väldigt intelligent, skulle säkert platsa i Mensa, har iq över 150.
Men, han tycker att de flesta personer är ganska korkade och någon social samvaro ger honom ingenting.
Inte jag heller numera. Han föredrar sitt eget smarta sällskap i dom flesta fall.
De flesta jag känner, släkt, vänner, arbetskamrater är inte bra nog.

Jag vet inte om han njuter av att sätta dit mig. Dock slutar varje diskussion på det sättet. De senaste gångerna har jag stoppat själv när jag märkt tendenserna. Det är som han snurrar runt mig i lustiga huset, typ.
Nu för tiden undviker jag alla såna här diskussioner i ren självbevarelsedrift.

En manipulativ djävul, med andra ord.

(Ta dig därifrån! )

 

[Vallmo]

Han kan mycket väl ljuga om vad hans psykolog sagt.

Ja så kan det vara!
Den tanken skrämmer mig mer än om dom faktiskt har suttit och snackat som han säger. För det är riktigt rubbat! Att ljuga om en sån sak, faktiskt.

Han drog förresten en liknande snyfthistorier om en arbetskamrat som han pratat med som tydligen skulle ha sagt något i stil med i samband med ett julfirande; "ta dina barn och åk hem till din mamma"
När jag hör sånt så undrar jag hur han har pratat om mig eller min familj.
Det skrämmer mig!

 

[Vallmo]

Och förresten, du har inget att skämmas över. Du är inte den första kvinnan som hamnar i en sån här process, och inte den sista heller.

Dessutom låter faktiskt din man sällsynt otäck.

Tack!
Jag blev lite nyfiken. Vad är det som gör att du tycker att han låter sällsynt otäck?
Det är så svårt att se det så när man är mitt upp i det själv, så därför känner jag att det kan vara värdefullt att få det beskrivet med någon annans ord.

 

[Petruska]

Ja så kan det vara!
Den tanken skrämmer mig mer än om dom faktiskt har suttit och snackat som han säger. För det är riktigt rubbat! Att ljuga om en sån sak, faktiskt.

Han drog förresten en liknande snyfthistorier om en arbetskamrat som han pratat med som tydligen skulle ha sagt något i stil med i samband med ett julfirande; "ta dina barn och åk hem till din mamma"
När jag hör sånt så undrar jag hur han har pratat om mig eller min familj.
Det skrämmer mig!

Det överläge, eller den typ av makt han har över dig, har han inte över andra. Jag tror nog att det mesta han säager om dig och din familj tar folk med en nypa salt, sådär som man ofta gör.

Vad gäller vad psykologen har sagt så kan jag tänka mig att han tex har sagt att du är bipolär, och så svarar osykologen "så kan det kanske vara" eller något annat intetsägande och så tar han det som medhåll.

 

[Vallmo]

Det är svårt att inse det för du ljuger för dig själv och har gjort det så länge för att överhuvudtaget överleva. Du är så van att släta över det han gör och försöka hålla drömmen om hur livet borde vara levande. Människan fungerar så. Det är lättare att tro på en lögn man har hört tusen gånger än en sanning man hör första gången.

Att inse sanningen är smärtsamt och innebär att man måste se sig själv på ett annat sätt och det kan tyvärr lätt leda till att man känner sig värdelös som inte såg tecknen tidigare. Fakta är att ingen ser tecknen i tid. Det här är något som kan drabba precis vem som helst. Det drabbar högutbildade precis som lågutbildade. Människor som gör som din sambo kommer ju inte till första dejten och idiotförklarar en utan det kommer krypande sakta sakta. Först små gliringar som de skämtar bort och ses som harmlösa för att sedan sakta eskalera till det han gör nu.

Jag hoppas verkligen att du reser dig och går. Sluta fundera ut fler ursäkter, sluta släta över. Våga se hur jäkla illa det faktiskt är. Packa, kontakta mäklaren, få huset sålt och era ägodelar bodelade, kontakta familjerätten om ni inte kommer överens om boende/umgänge för barnen, gå och vänd dig aldrig om.

Du har mitt fulla stöd.

Tack!
Det betyder mycket det du skriver till mig.
Du är ju Bukes relationsexpert så dina ord väger verkligen tungt i min kunskapsbank.

Det är så himla lätt att ta på sig skulden. Det är ju jag som blev sjuk, jag var en usel mamma ett tag när jag mådde som sämst. Dessutom fick jag en till diagnos efter ett år som verkligen visar vilket pucko jag måste vara.

Faktum är att jag i nte vet vad som är sanningen.
Jag tvivlar, får dåligt samvete, tycker jag förstorar upp allt och dessutom här på Buke och allt.
Å andra sidan, jag mådde så himla dåligt ett bra tag. Höll på att bryta ihop av att jobba heltid natt, 12-timmarspass.
Istället för att komma hem och lägga mig så fick jag ta upp barnen, klä dom, göra frukost och sen iväg till dagis.
Han kunde inte lämna och sen åka till jobbet därför att det skulle bli FÖR stressigt för honom.
Nu när han kommer hem från jobbet går han in och lägger sig direkt och tar en tupplur efter 6 timmar på jobbet.
Han kommer ut lagom tills maten brukar vara klar.

Våra villkor har och är så olika. Har alltid varit och nu är det ännu värre eftersom mitt ekonomiska underläge gör hans överläge större.
Han dikterar helt enkelt villkoren och det känns som han mer och mer utnyttjar ekonomin som en ursäkt för att behandla mig som skit.

 

[vallhund]

Totalt OT
Vi har ett födelsedagsbarn i tråden, grattis @quarter4ever !

 

[Vallmo]

Angående psykologen så tror jag inte du ska grotta ner dig i det. Din man (tar emot bara att skriva det) kan mycket väl ljuga. Men det finns såklart psykologer, precis som alla människor som har fel yrke.

Även om jag förstår att du vill ha så mycket som möjligt för huset, för det ger dig fler möjligheter i slutändan.
Så är det alldeles för länge för att vänta, du måste göra något åt din situation NU!

Vad är det som säger att du orkar sälja huset om ett halvår?

Om du är tvungen att vänta med att sälja det, så är det endast om du kan bo någon annanstans undertiden. Annars så är det inget alternativt. (Tycker jag, men det är min åsikt.)

Men prata med en vän, din pappa. Du behöver börja gå på visningar redan i helgen!

Jag har gått på visningar - länge.
Det är ett bra sätt att visualisera mina möjligheter och jag får också full koll på bostadsmarknaden.

Angående psykologen, när ni säger det du och @vallhund så slår det mig att det mycket riktigt kan vara osant. Men jag grottar inte ner mig i det. Det var över tre år sedan. Däremot så öppnar det kanske en ny bild för hur jag ser på min sambo.

Anledningen till att jag vill vänta med försäljningen är att jag helt enkelt måste vara arbetsför och ha en inkomst. Jobb har jag, inga problem, men jag arbetstränar och får fortfarande på sjukkassa.

 

[Intejag]

Totalt OT
Vi har ett födelsedagsbarn i tråden, grattis @quarter4ever !

men tack !!

 

[Vallmo]

Jag undrar jag om det inte handlar lite om om självprojicering
https://sv.wikipedia.org/wiki/Projektion_(psykologi)

Inte nödvändigtvist att han själv har just det han försöker pådyvla dig att DU har, men någon sorts förklaring på att det är ju inte hans fel att det inte funkar
Jag har blivit anklagad av mitt ex för att ha aspergers och ADHS och han har kommit släpandes med formulär som jag ska fylla i , för han visste minsann att jag hade både det ena och det andra .
För han JOBBADE minsann med detta ( boendestödjare )
( och nej jag har inte blivit diagnosticerad med varken det ena eller det andra )
De som inte vill se att det är DE som är den som inte kan få det att funka- vill gärna ha något att skylla på så det blir den andras fel
Och oavsett diagnoser etc - varför ta upp det för att trycka till någon och få den att känna att man inte duger
Liksom lite skillnad på :
"Titta här !!! va Va VA - har inte du alla dessa symtom - du måste vara sjuk!!!! hur ska du kunna vara något att lita på öht ?? ! du kan ju inte vara klok! "

mot
"Har du tänkt på att det faktiskt kan finnas en förklaring på att du är så här?
Vill du kolla upp det så ställer jag upp och stöttar allt jag kan . Du är bra som du är men jag tror att du skulle må bättre om du kan få hjälp . Vi fixar det här- tillsammans ! "

Grattis på födelsedagen och stor kram!

Angående projicering, det kan ligga mycket i det.
Jag vet ju att han hade problem med sin förra fru (de var gifta i tio år) och vissa av de tillkortakommande som han säger att hon har tycker jag själv att han har i vår relation).
Han har gjort mig väldigt besviken som man, make, sambo, livskamrat.
Jag var så olycklig av att livet blev så helt annorlunda efter barnen. Allt det plus stress, nattjobb och allt annat som hör småbarnsåldern till gjorde att det där "vi" fanns inte längre. Jag försökte och försökte på alla möjliga sätt men insåg till slut att han mentalt och fysiskt "gjort slut" med mig.
Det här blev väldigt personligt.......
Till slut blev jag sjuk, min sårbarhet gjorde det hela ännu värre och den depression jag fick var extremt svår och långdragen.

Så för honom blev det väldigt enkelt att skylla på mina diagnoser och säga att det var det som avgjorde det hela för honom.Sanningen ligger väl någonstans emellan.
Jag har gjort enorma framsteg med hjälp av terapi och mediciner. Trots det vill han fortfarande "hålla kvar" mig i det där trots att det har hänt väldigt, väldigt mycket.

Jag tor jag mentalt kan eller har släppt honom och det känns så jäkla skönt.
Det han gör mot mig känns faktiskt inte jobbigt längre. Det är jobbigt, men jag hamnar inte i det svarta hålet lika ofta. Eller inte alls.
Min terapeut sa att jag skulle sluta ge honom makten över mitt liv.

 

[Intejag]

Grattis på födelsedagen och stor kram!

Tack!

Min terapeut sa att jag skulle sluta ge honom makten över mitt liv.

Då är din terapeut enig med ialla( ? tror jag iaf) som svarat dig i denna tråden ang din relation, men kanske att vi här tom tycker att du ska inte alls ha honom i ditt liv ( mer än vad det gäller barnens umgänge )
stor kram på dig själv

 

[Vallmo]

Tack!

Då är din terapeut enig med ialla( ? tror jag iaf) som svarat dig i denna tråden ang din relation, men kanske att vi här tom tycker att du ska inte alls ha honom i ditt liv ( mer än vad det gäller barnens umgänge )
stor kram på dig själv

Jo, hon ( terapeuten) har varit väldigt stöttande angående separation också.
Hon har peppat mig, säger att jag är stark och kommer fixa det här osv.

Det största tvivlet står jag för själv.

 

[Intejag]

Det största tvivlet står jag för själv.

Handlar det mest om ekonomin ? Tvivlet att kunna ordna med dels ett boende och att kunna ha råd att bo där sedan? Att inte kunna försörja dig och dina barn?
Eller handlar det om tvivel på dig själv?

 

[Vallmo]

Vilket lätt för tankarna över till @Vallmo. Vilket praktarsel du lever med! Han har ju brutit ner dig. Du har fått många bra råd i tråden, hoppas du orkar följa dem. För den bild dina barn får av relationer är fruktansvärd. Med din professionella bakgrund är du naturligtvis väl medveten om hur familjens mönster präglar en. Därför är ett uppbrott så viktigt inte bara för dig, utan även för dem.

Att bli skogstokig ligger nära till hands när man inser att din sjukskrivning förmodligen beror mindre på jobbet, på dina egna diagnoser och på sonens, än på hur din man systematiskt bryter ner dig. Du kommer att må så jävla mycket bättre bara du kommer ut ur hans kraftfält. Din arbetsträning kommer att gå bättre.

Mot slutet av min sjukskrivning för utmattning för 20 år sedan började jag dejta en ny man. När jag hade jobbat ett tag rasade jag ner i hålet igen och fick ytterligare några veckors sjukskrivning. Trodde att det var ett återfall i utmattningen. Men så dumpade jag mannen, eftersom han hade börjat visa kontrolltendenser. Och som ett trollslag blev jag pigg igen och kunde börja jobba. Det hade alltså inte handlat om utmattningen, utan om en reaktion på hur han behandlade mig, en reaktion som jag inte förstått.

Hoppas du har några nära vänner/anhöriga som kan stötta dig ut ur det här. Berätta allt, ocensurerat, och be om hjälp. Du har inget att skämmas för, det kan hända vem som helst. Praktarslena avslöjar sig inte i handvändning.

Vet inte om jag svara på detta tidigare.
Men visst är det så, som du säger. Min sjukskrivning beror mer på honom än på jobbet. Jag var inte utbränd eller så. Hade bara ångest, men det berodde på hemsituationen snarare.

Ibland sov jag över på jobbet en hel helg för att slippa komma hem. Och då är det ändå bara 10 minuter med bilen hem.

Problemet är bara att han "hindrar" mig från arbetsträningen med att bryta ner mig och ständigt se till att jag är helt uttröttad. Har fått avbryta redan en period, så det går ju inte helt lysande.
Skulle jag väl vara på jobbet och kommit in i det helt skulle jag nog må väldigt mycket bättre.
Jag har stöttande chefer och bra arbetskamrater så jag känner mig verkligen uppskattad på mitt jobb. Till skillnad mot hemma!

 

[Vallmo]

Handlar det mest om ekonomin ? Tvivlet att kunna ordna med dels ett boende och att kunna ha råd att bo där sedan? Att inte kunna försörja dig och dina barn?
Eller handlar det om tvivel på dig själv?

Både och.
Jag är rädd att jag inte ska fixa återgången till jobbet helt enkelt. Jag behöver helt enkelt pengarna. Harr varit utbränd tidigare (2001)'och har en depression nu, som är mycket bättre och ytterligare en diagnos som gör mig sårbar i största allmänhet. Dock har jag fått i lång terapi och fått bra redskap att hantera dom svårigheterna med.

Men jag skulle behöva mentalt och praktiskt stöd av min sambo och det kommer jag inte få. Det har han visat redan, och det eventuella stödet och samarbetet hemma - ja det är bara snack.
Han prioriterar alltid sig själv först, sen barnen och sen....skiter han i mig.

Däremot känner jag mig väldigt stark i mig själv. Jag är en stark person som klarar mycket, är envis och väldigt praktiskt lagd. Oroar mig inte det minsta för att ha eget hurs, barnen själv, bo långt ute på landet eller så.

Min största rädsla är just att min dysfunktionella relation gör att jag får det svårare att förändra min situation och att jag fastnar i ångest och depression helt enkelt.

Jag vet att den dag jag står på egna ben kommer jag greja det utmärkt.
Vägen dit är större oro inför.

Min sambo kommer däremot få stora problem med att bo själv och ta ansvar sina veckor.
Han vet inte hur man gör

Min sambo brukar dessutom beskylla sin lättja och oföretagsamhet på mig.
"Du gör ju så mycket, så därför gör jag inte bla, bla, bal" osv
Det är egentligen obegripligt

I somras tror jag att jag tjatade i två månader om att han skulle byta några trasiga spotlights. Det kanske ger en liten hint om hans (icke) företagsamhet.
Nu har jag lärt mig fixa dom själv.

Till alla; Jisses, den här tråden har skakat om mig ordentligt men nu börjar bitarna falla på plats.

 

[lil-sis]

Både och.
Jag är rädd att jag inte ska fixa återgången till jobbet helt enkelt. Jag behöver helt enkelt pengarna. Harr varit utbränd tidigare (2001)'och har en depression nu, som är mycket bättre och ytterligare en diagnos som gör mig sårbar i största allmänhet. Dock har jag fått i lång terapi och fått bra redskap att hantera dom svårigheterna med.

Men jag skulle behöva mentalt och praktiskt stöd av min sambo och det kommer jag inte få. Det har han visat redan, och det eventuella stödet och samarbetet hemma - ja det är bara snack.
Han prioriterar alltid sig själv först, sen barnen och sen....skiter han i mig.

Däremot känner jag mig väldigt stark i mig själv. Jag är en stark person som klarar mycket, är envis och väldigt praktiskt lagd. Oroar mig inte det minsta för att ha eget hurs, barnen själv, bo långt ute på landet eller så.

Min största rädsla är just att min dysfunktionella relation gör att jag får det svårare att förändra min situation och att jag fastnar i ångest och depression helt enkelt.

Jag vet att den dag jag står på egna ben kommer jag greja det utmärkt.
Vägen dit är större oro inför.

Min sambo kommer däremot få stora problem med att bo själv och ta ansvar sina veckor.
Han vet inte hur man gör

Min sambo brukar dessutom beskylla sin lättja och oföretagsamhet på mig.
"Du gör ju så mycket, så därför gör jag inte bla, bla, bal" osv
Det är egentligen obegripligt

I somras tror jag att jag tjatade i två månader om att han skulle byta några trasiga spotlights. Det kanske ger en liten hint om hans (icke) företagsamhet.
Nu har jag lärt mig fixa dom själv.

Till alla; Jisses, den här tråden har skakat om mig ordentligt men nu börjar bitarna falla på plats.

Kan du inte bo hos din pappa ett tag? Om det finns plats?

Det är inte så långt till våren om du bara kommer ifrån din sambo och får möjlighet att läka ifred.

Det är ju ingen höjdare att flytta "hem" alla gånger men ibland är det det bättre alternativet för att kunna lösa en knepig situation.