Könsroller, jämlikhet och BARN

[LiZH]

Det är är en bra utgångspunkt för en reflektion om en av de stora nackdelar som bristande jämställdhet för med sig: som föräldrar är man den främsta förebilden för sina barn. Som mamma och pappa har det, blir den bild barnen får av relationer. Och är pappa en slashas och mamma projektledaren så är sannolikheten stor att även barnen tar de rollerna som vuxna. Hur många gånger hör man inte om slashasar till män att "deras mammor uppfostrade dem så". Men det är ju inte mamman som är sonens främsta förebild, det är pappan! Och om hans bidrag till hushållets arbete är att byta däck två gånger om året så blir sönerna likadana. (Och döttrarna tror att det är okej, alla andra har det också så.)

Det här håller jag helt med om. Det är jätteviktigt vad vi föräldrar förmedlar till våra barn. Om de ser att man ska stå ut, leva i kärlekslösa förhállanden, acceptera att ens partner trycker ner en...ja då blir det ju en sorts normalisering för barnen-och det är inte säkert att de kan växa ur den... Ingen ska behöva lära sig att stå ut med ett förhållande som är dåligt eller man tom blir sjuk av. Jag förstår att det är hemskt att tänka sig att inte ha sina barn på heltid-men det är så vikitgt att stå upp för sig själv. För ens egen och för barnens skull.

Min mamma gifte sig väldigt ung med sin stora "kärlek". Han bröt ner henne sakta men säkert och hon var otroligt olycklig, rädd och med noll självkänsla. Inte fysisk misshandel, men psykisk. Han gjorde ingenting hemma och klagade på allt hon gjorde. En kväll sade deras då knappt 2åriga son "dumma mamma" och nöp henne i armen. Pappan log och sa " det är bra, det är så hon ska tas". Den kvällen packade hon en resväska, stoppade sonen i vagnen och gick. Hon har berättat att hon stod ut för hon trodde inte att hon var värd ngt, han hade alltid sagt att hon aldrig skulle klarar sig utan honom osv. Men den kvällen när hon inság att hennes son skulle växa upp med samma syn-då hittade hon, tack och lov, styrkan att gå.

Amning har diskuterats mycket i den här tråden. Jag har inga små barn längre. Jag ammade alla tre ganska länge. Och nej, det var inte jämställt vad gäller egentid under den perioden. Men vet ni, det är en kort tid. Och just amningen behöver inte sätta riktlinjen för hur resten av föräldraskapet/förhållandet kommer vara. Det är en kort tid och faktiskt en ganska liten del av något som är så stort.

 

[LiZH]

Sorry, mitt inlägg blev ju helknäppt! Första stycket är citat av @mandalaki. Resten är min text.

 

[mandalaki]

Sorry, mitt inlägg blev ju helknäppt! Första stycket är citat av @mandalaki. Resten är min text.

Jag skulle gilla det du skrev men det går ju, det skulle se ut som att jag gillade det jag själv skrev.

 

[mandalaki]

Jag skulle gilla det du skrev men det går ju, det skulle se ut som att jag gillade det jag själv skrev.

*men det går ju INTE

 

[Pontevecchio]

Tack!
Problemet är att jag HAR undersökt det alternativet mycket, mycket noga.
Nu blir det lite personligt, men, men....Dessvärre får jag inte något lån alls idag pga att jag fortfarande går på sjukersättning.
Situationen är i det närmaste paradoxal för jag skulle kunna få ett hus för i princip 200-400 000 plus den mycket stora andel som jag skulle få i handen om vi säljer huset.
Men jag får inte lån pga det trots att räntekostnaden skulle bli runt 700 i månaden för att jag helt enkelt "tjänar" för lite.
Jag är alltså beredd att ge avkall på mycket bekvämlighet, nära till jobb osv för att kunna skapa mitt eget liv, men ändå går det inte.
För att kunna få den här friheten måste jag komma upp i minst 75-100% i inkomst, ett tag i alla fall.

Arbetsträningen går inget vidare eftersom jag inte får någon som helst support från sambon. Jag är dödstrött och hjärnan funkar dåligt.
Han är van att jag sköter allt och det gör jag. Jag menar verkligen ALLT, både kvinno och karlgöra, om man nu kan säga så.
Att ta upp problemet har jag gjort tusen gånger och det hjälper inte utan det blir bara värre för mig.

Vår ena son är dessutom extremt krävande och tar väldigt mycket energi och tid. Där vill han inte heller ta emot hjälp eller avlastning, trots att man har rätt till det med ett funktionshindrat barn

Jag tror inte heller han trivs i situationen och att han säkerligen också vill separera. Åtminstone så länge han inte fattar vilken service han har.

Problemet är att han på senare tid dessutom börjat bli elak.
Han är rätt ofta provocerande och blir jag arg eller reagerar så är det silent treatment i några dagar. Jag har lärt mig bita ihop för att inte må ännu sämre själv.
Han undviker också kategoriskt att ge mig beröm eller bekräftelse.
Gör jag något eller om någon annan ger mig bekräftelse blir han enormt provocerad och spydig.
Jag kan ge hur många exempel som helst, men väljer att stoppa där med att säga att jag mår verkligen dåligt över hela situationen.

Och jag skäms!
Jag har inte pratat med någon om det här på det här viset. Varken med min bästa kompis eller med min ena syster eller pappa som är dom jag har mest förtroende för i min närhet.
Inte ens med min terapeut när jag gick där heller.

Det här blev väldigt personligt, hade inte tänkt det egentligen men ville svara eftersom du kom med adekvata förslag och personlig peppning.

Min bästa lösning är släpp ut det. Ta inte ansvar för hans gärningar. Min syster var på mig en gång varför bebis var hos mormor istället för pappan. jag sa som det var "han ville göra annat, jag vill göra det som är bäst för bebis. Vad skulle jag ha gjort?". hon blev nog förvånad över min uppriktighet men aldrig att hon vände det mot mig.

Ta ingen skit. Kör han silent treatment så hälsa att friggeboden är ledig för surisar. man måste inte vara snäll.

 

[Inte_Ung]

Och just amningen behöver inte sätta riktlinjen för hur resten av föräldraskapet/förhållandet kommer vara. Det är en kort tid och faktiskt en ganska liten del av något som är så stort.

Det vore ju som att påstå att själva graviditeten är ett hinder för jämställdheten.
Vilket ju skulle innebära att det vore kört från början.

 

[Pontevecchio]

Ja jag har läst på nätet iaf. Har vi gemensam vårdnad får jag inte flytta bebis från orten utan pappans tillåtelse.
Kan ansöka om ensam vårdnad men det låter inte så lätt att få igenom. Liksom varför skulle någon tro att jag är bättre för bebis än pappan? Jag har inte ens haft möjlighet att lära mig språket här än och har inget jobb, känner inte en kotte. Maken har eget företag och tjänar mycket, och han har alltid "spelat" bästa pappa rollen när det är annat folk som kan se. Han har skött samtalen på BVC då de inte varit tillmötesgående med att anpassa språket så jag kan vara delaktig så jag har ingen aning om vad som sagts. Han kan ju mycket väl sagt att han tar hand om sitt barn och då kan ju dom vittna om att han är en bra pappa. Så jag känner att jag inte har något att komma med.

Du vet att du har rätt att kräva svenska då det är deras andraspråk? jag ringde en hel del finska myndigheter på mitt förra jobb, de måste prata svenska vilket de var högst ovillig till men de var tvungna att lösa det. antar att det är samma för sjukvården?

om du separerar och låter pappan ta varannan vecka, hur löser han det? tar han fl? eller går han med på varannan helg och att du då flyttar tillbaka?

 

[Pontevecchio]

Det vore ju som att påstå att själva graviditeten är ett hinder för jämställdheten.
Vilket ju skulle innebära att det vore kört från början.

"det blir bättre efter första året" *klapp på huvudet*

 

[em-pirre]

Du vet att du har rätt att kräva svenska då det är deras andraspråk? jag ringde en hel del finska myndigheter på mitt förra jobb, de måste prata svenska vilket de var högst ovillig till men de var tvungna att lösa det. antar att det är samma för sjukvården?

om du separerar och låter pappan ta varannan vecka, hur löser han det? tar han fl? eller går han med på varannan helg och att du då flyttar tillbaka?

Krävs och kräva. Kan de inte så kan de inte. Drt är väldigt stor skillnad på var i landet man bor. De får ju skaffa tolk eller nåt förstås men det är nog inte så lätt att fixa svensk personal alla gånger.

 

[Pontevecchio]

Nej men de bör hitta nån som iaf pratar engelska.

 

[Petruska]

Det vore ju som att påstå att själva graviditeten är ett hinder för jämställdheten.
Vilket ju skulle innebära att det vore kört från början.

Mer rimligt: både graviditet och amning riskerar att bli hinder för jämställdheten. Det kräver desto mer medvetenhet.

 

[Raderad medlem 6459]

Krävs och kräva. Kan de inte så kan de inte. Drt är väldigt stor skillnad på var i landet man bor. De får ju skaffa tolk eller nåt förstås men det är nog inte så lätt att fixa svensk personal alla gånger.

Finns det alltså inget regelverk alls i Finland för vilka språk man ska kunna tillgodose på myndigheter och sjukhus? Eller ens regler gällande tolkar?

 

[Vallmo]

Har läst igenom alla era inlägg från igår.
Jag är helt överväldigad av ert engagemang. Jag är också förvånad och lite rädd hur mina beskrivningar av sambon togs emot.
Är det verkligen så farligt? Överdriver jag inte lite nu?
Har jag svartmålat honom? Ni ser ju bara min del av det ag skriver. Skulle han skriva skulle bilden kanske bli en annan?
Ja, så far det runt i huvudet på mig

Nu ska jag läsa och besvara inläggen som kommit in idag.
Jag är helt överväldigad av stödet dessutom. Från er alla!
Tack, hörrni!

 

[Vallmo]

@Vallmo du har gått igenom normaliseringsprocessen. Du är så van vid att det är som det är och då är det svårt om än inte omöjligt att med hjälp se vad som faktiskt försiggår och hur enormt fel det är. Man behöver ofta en ögonöppnare, den här tråden är ett lysande exempel på ögonöppnare.

Jag tror tyvärr inte på din plan. Målet är alltför långt borta och blir abstrakt. Jag tror att du tänker och planerar som du gör för att stå ut ännu en dag. Frågan är om det ens är möjligt att du kan ta dig till heltidsarbete sålänge du är kvar. Jag tror tyvärr inte det. Inte förren du har lämnat den destruktiva relationen och byggt upp dig själv igen.

Prata med din pappa. Gå till banken och kolla upp dina möjligheter i samhället. Gör upp en tremånadersplan och sätt den i verket. Inom tre månader kan du leva på ett sätt du inte kan drömma om nu. Lättnaden när du står där mitt i flyttkaoset i ditt nya hem kommer vara total trots osäkerhet och rädsla. Jag tänkte på det häromdagen faktiskt. Den fantastiska känslan när jag stod där. Jag köpte en rosa tvättkorg då, den blev en symbol för att jag aldrig mer kommer leva i ett uselt förhållande som tar mer än vad det ger. Jag vill välja min partner varje dag. Jag vill vara med honom för att jag mår bra av det. Inte av ekonomiska, praktiska eller andra orelevanta orsaker utan enbart för att jag älskar honom och vill leva med honom.
Jag kom att tänka på den känslan för att det var dags att efter 24, nästan 25 år göra mig av med tvättkorgen för jag behöver den inte längre. Varken fysiskt eller känslomässigt. Den hade spelat ut sin roll. Men den har varit en påminnelse om att min frihet, mitt behov av att leva, tycka och säga som jag vill och som jag mår bra av under den tiden då det inte var självklart. Det tar tid att bli hel, därför ska du inte vänta. Du har bara ett liv. Res på dig och ta tag i det. Lev ditt liv som du vill. Som du mår bra av.

Man kan aldrig göra "rätt" med en sådan partner. Hen kommer alltid hitta något att klaga på. Släpp förhållandet och stå upp för dig själv. Lev ditt liv som du vill.

Att du satt tyst på terapin är inget konstigt. Du var inte redo då men det var endel av vägen till att bli redo. Det skrivs så lite om hur ett bra förhållande faktiskt kan vara, det blir mest skryt hit och dit och helt orimliga saker när man sitter där du är nu. Att leva ensam kan vara det bästa som kan hända. Då har du valet vad du vill göra. Du är fri att leva ditt liv som du vill och ha de relationerna du vill.

@TinyWiny allt det du skriver är så klokt och stämmer antagligen också. Allt för väl.

Hade det bara varit jag hade jag dragit för länge sen.
Med barnen blir det annorlunda. Jag måste se till att det funkar hyggligt med deras vardag också.
Jag kan inte bosätta mig var jag vill, tyvärr.

Jag har verkligen varit en jättestark person med mycket civilkurage tidigare. Har klarat allt, jobb, projekt osv.
Samtidigt har jag varit ömtålig, utsatt mig för risksituationer och varit allmänt självdestruktiv.

Jag ska prata med min läkare.

Jag ska också prata med pappa.
Jag och pappa har aldrig haft en särskilt bra relation egentligen, men det har blivit helt annorlunda nu sen han gift om sig.
Hans fru har verkligen bidragit till att han lyftet sig och numera pratar vi om svåra saker och det känns helt ok. Det känns till och med bra.
Men det känns jättebra att ha hans stöd i ryggen. Blir det fördärvligt kan jag bo hos honom och frun om jag vill.

 

[Vallmo]

Håller med övriga @Vallmo . Prata med din pappa och ta med honom till banken för ett möte där ni pratar om ev lån. Jag har för dålig inkomst för att få lån, det är inga problem alls egentligen men enligt bankernas schabloner så har jag inte råd .
Min mamma ställde upp som medlåntagare när jag köpte min första lägenhet.

Du behöver väl inte ha en villa på en gång? Ställ dig i kö för hyresrätt om du inte gjort det. En tvåa eller trea borde räcka, beroende på om barnen vill ha egna rum eller ej.

Jag hoppas så det ordnar upp sig för dig (och övriga i tråden som har det jobbigt ).

En villa behöver jag inte. Det stämmer.
Problemet är att de bostadsrätter som finns i mitt område (som i ingalunda är särskilt centralt) är dyrar än de fritidshus jag har kollat på. Det är ett sånt jag har tänkt mig. Det är där det saknas några hundratusen och egentligen vet jag ju inte riktigt förrän vi sålt vårt hus.

Jag vågar inte ta risken att sälja nu utan att veta att jag kan få någonstans att bo. Det är skrämmande att bara kasta sig ut där.
Dessutom älskar jag vårt hus. Jag har lagt ner så mycket arbete på det.
Särskilt trädgården!
Jag tror att vi kan få ut som allra mest om huset säljs antingen maj-juni eller augusti-september. Och dom pengarna kan bli en språngbräda till ett nytt liv för mig. Det är lite så jag räknar.

Lurar jag mig själv?
Är jag feg?
Är jag strategisk?

Jag vet faktiskt inte.

 

[Pilot]

Har läst igenom alla era inlägg från igår.
Jag är helt överväldigad av ert engagemang. Jag är också förvånad och lite rädd hur mina beskrivningar av sambon togs emot.
Är det verkligen så farligt? Överdriver jag inte lite nu?
Har jag svartmålat honom? Ni ser ju bara min del av det ag skriver. Skulle han skriva skulle bilden kanske bli en annan?
Ja, så far det runt i huvudet på mig

Nu ska jag läsa och besvara inläggen som kommit in idag.
Jag är helt överväldigad av stödet dessutom. Från er alla!
Tack, hörrni!

Tycker inte det spelar någon roll om du svartmålar honom eller inte. Att hans beskrivning av dig ev. utmålar dig till häxa kan stämma.

Han har tappat ALL respekt för dig och behandlar dig som om han var en riktig rövhatt.

Det är inte bra för dig och din tillfrisknad och inte heller dina barn.

 

[Pilot]

@TinyWiny allt det du skriver är så klokt och stämmer antagligen också. Allt för väl.

Hade det bara varit jag hade jag dragit för länge sen.
Med barnen blir det annorlunda. Jag måste se till att det funkar hyggligt med deras vardag också.
Jag kan inte bosätta mig var jag vill, tyvärr.

Jag har verkligen varit en jättestark person med mycket civilkurage tidigare. Har klarat allt, jobb, projekt osv.
Samtidigt har jag varit ömtålig, utsatt mig för risksituationer och varit allmänt självdestruktiv.

Jag ska prata med min läkare.

Jag ska också prata med pappa.
Jag och pappa har aldrig haft en särskilt bra relation egentligen, men det har blivit helt annorlunda nu sen han gift om sig.
Hans fru har verkligen bidragit till att han lyftet sig och numera pratar vi om svåra saker och det känns helt ok. Det känns till och med bra.
Men det känns jättebra att ha hans stöd i ryggen. Blir det fördärvligt kan jag bo hos honom och frun om jag vill.

Av din beskrivning är det förjävligt nu.

 

[mandalaki]

Klart att han skulle ha en annan version.

Men det du beskriver i de här citaten talar för sig själv. Jag förutsätter att du inte blåljuger - och då ÄR han ett praktarsel, oavsett vilken version han själv har.

Mitt ena barn fick efter en lång och smärtsam utredning i två omgångar under en treårsperiod en neuropsykiatrisk diagnos.
I flera år var jag ensam om att tycka att något var "fel" på honom. Snarare var det fel på mig som tyckte det och eftersom jag blev sjuk så var det min "sjukdom" som var orsaken till hens problem, enligt min partner.
Det var så oerhört tungt att bära det i flera år.

Tack!
Arbetsträningen går inget vidare eftersom jag inte får någon som helst support från sambon. Jag är dödstrött och hjärnan funkar dåligt.
Han är van att jag sköter allt och det gör jag. Jag menar verkligen ALLT, både kvinno och karlgöra, om man nu kan säga så.
Att ta upp problemet har jag gjort tusen gånger och det hjälper inte utan det blir bara värre för mig.

Vår ena son är dessutom extremt krävande och tar väldigt mycket energi och tid. Där vill han inte heller ta emot hjälp eller avlastning, trots att man har rätt till det med ett funktionshindrat barn

Jag tror inte heller han trivs i situationen och att han säkerligen också vill separera. Åtminstone så länge han inte fattar vilken service han har.

Problemet är att han på senare tid dessutom börjat bli elak.
Han är rätt ofta provocerande och blir jag arg eller reagerar så är det silent treatment i några dagar. Jag har lärt mig bita ihop för att inte må ännu sämre själv.
Han undviker också kategoriskt att ge mig beröm eller bekräftelse.
Gör jag något eller om någon annan ger mig bekräftelse blir han enormt provocerad och spydig.

Tack!
Men han är en usel make/sambo.
Han grejade inte riktigt att bli förälder och fortfarande vara tillsammans med mig.
Vår relationen blev lidande. Först tog jag på mig väldigt mycket av det, en massa skuld och skit. Men sen har jag insett att han faktiskt själv inte har lagt två strån i kors och att det blev väldigt bekvämt för honom att skylla allt på mig och "min sjukdom".
Han beter sig fortfarande som om jag är sjuk och jag har med smärta insett att han skyllt väldigt mycket av sina egna brister på att "jag var ju så bla, bla, bla.....osv.

Tyvärr tar min sambo inte lasset alls.
Han är engagerad när det passar honom och framförallt när det "syns".
I somras till exempel hade jag en trädgårdsvisning. Det enda jag bad honom om var att se till sonen med funktionshinder så han inte kom och störde.
Vad gjorde han, jo han gick och la sig och sov mitt på dagen istället. Det blev hyggligt jobbigt för mig att rodda 99 besökare och min son samtidigt. Fast det var fantastiskt att så många kom för att se MIN trädgård.

 

[Vallmo]

Men nej, han är ingen bra pappa! Han kanske är bra på att hänga med sina barn men han skapar ju en hemmiljö som inte är bra för någon av er genom sitt usla beteende som låter som psykisk misshandel mot dig. Han är en dålig förebild för sina söner och självklart mår dom dåligt av att se hur han behandlar dig! Åh jag hoppas verkligen att du, och andra som lever i riktigt tuffa förhållanden, hittar styrka och vägar att ta sig vidare. Ni är värda så otroligt mycket mer än att sitta i en vardag som bryter ner

Jag har alltid sett honom som den bättre föräldern.
Jag blev ju sjuk och då var jag verkligen ingen bra förälder. Efter det har ju mycket hänt och idag KAN jag se att han inte är ofelbar heller.
Han har berättat att han suttit hos sin psykolog (?) på Företagshälsan som har sagt till honom att han ska ta barnen och dra så långt han kan från mig.
Det här var visserligen tre år sen, men ändå....

Tyvärr tvivlar jag eftersom hans inställning är att han gör rätt, tänker rätt och att han alltid har en förklaring till varför han gör på olika sätt.
Han har helt klart ett intellektuellt övertag på mig. Han minns allt vi pratar om, ordagrant, han blir aldrig känslomässig utan är saklig hela tiden.
Varje gång jag försöker prata om det så går han in i detaljer och eftersom jag inte minns då så får han övertaget.

Men ibland blir jag förvånad när jag själv upptäcker, oj det där var ju inte så bra.
Vid några sådana tillfällen har jag bara gått in och tagit över, utan några ord och fått saker att funka.
Jag har aldrig någonsin tryckt upp det i hans ansikte.

Men han är en bra förälder, om man bortser från hur han är mot mig.
Han läser läxor med barnen, tar dom på aktiviteter och har försett dom med mobil, data, IPad och Gud vet allt som de kan tänkas behöva.

 

[Vallmo]

Jag tror du måste därifrån fortare än du tänkt.
Börja med att prata med pappa, sen banken och se vad ni kan göra. Det kan vara lättare än du tror.
Jag tror du kommer tillfriskna betydligt fortare utan den mannen i livet. Jag hade blivit sjuk av att bo med någon som behandlade mig så.

1: prata med pappa
2: prata med vänner så de vet
3: ta ett beslut och informera mannen

Du måste ta hand om dig, inte ett hus eller en man.

Jag tror också att jag inte kan tillfriskna så länge jag är med honom. Det var våran dåliga relation som gjorde att jag blev sjuk i första läget.
Efter vi hade fått andra barnet så existerade inte "vi" för honom längre.
Det är där det kommer in när jag säger att han är en bra pappa. För det blev han och han är det. Däremot en usel förebild. För sina barn. Och en riktigt usel make (sambo)

Han grejade inte riktigt att både vara förälder och fortfarande vara make (sambo) så han valde bort mig.
Detta blir väldigt personligt, men, men......

Han blev förbannad på mig att jag ställde krav och ville att det skulle finnas ett VI också. Jag trodde först inte det var sant!
Jag blev så fruktansvärt ledsen och i och med min ökade sårbarhet så blev jag så himla sjuk, faktiskt.
Jag kände att jag hade offrat så mycket. Min kropp, jag hade gett honom två barn. Min sjukdom och min behandling var rent ut sagt ett helvete ibland
Man ska inte vara ytligt, men min kropp blev ful efter två graviditetiteter och sen en medicinering som har gjort att jag fått 30 kg extra.

Han lovade att det skulle bli bättre om jag ansträngde mig med allt det här, men det har det inte blivit. Bitter, ja tyvärr.......