Konflikt med familj/vän/bekant om hund?

[darkoskille]

Oh yes. Desto värre gäller det mig själv. Jag har en distansrelation och min pojkvän har en hund som jag har oerhört styvmoderliga känslor för. Känns desto värre då jag borde veta bättre, jag tycker ju om hundar och djur i allmänhet. Jag har iaf kommit så långt att jag identifierat att bekymret bottnar sig i att vi har rätt skild uppfattning om hur hundar ska fostras, tränas och aktiveras överlag och att hans hund i mina ögon är odräglig (även om jag försökt säga det på ett snyggare sätt).
Jag och pojkvännen kan öht inte diskutera hundträning och uppfostran annat än i mkt allmän mening, utan att det blir dålig stämning. Jag har under en period försökt ta mig an hunden i form av aktivering, men min pojkvän tog detta som direkt kritik mot hur han sköter sin hund. Vi blev så osams att jag i princip inte befattar mig öht med hunden mer än att jag klappar den ibland och ger den mat och vatten.

Nu är detta inte ett problem i min vardag då vi bor så långt ifrån varandra och inga planer finns att flytta ihop än många år, och min outtalade inställning är att vi aldrig kommer bli sambo så länge denna hund är med i bilden. Men det är helt klart en konflikt kring ett hundrelaterat problem.

Åh vad jag lider med dig Förstår verkligen att det måste vara jobbigt och att det nu blivit ett så känsloladdat ämne Tråkigt att killen tog det som kritik.
Han ville inte göra saken tillsammans? Aktiveringen?
Förhoppningsvis mår vovven bra ändå? Jobbigt det där ibland när man måste ta ett steg tillbaka och bita sig i tungan

 

[Asko]

Som jag brukar säga, det är enklare att uppfostra en hund än en människa... Frustrationen över människor som inte inser att de lär hunden dumheter och sedan blir arga för att hunden gör det de lärt hen, ja ibland är det extremt frustrerande.

Jag har funderat mycket över dessa feeders behov av att mata hunden. Ser jag till min omgivning så är det människor som har ett behov av att bli omtyckta men som inte har förmågan/kunskapen att läsa och förstå hunden. Vad har ni för erfarenheter?

Ja. Jag tror att min pappa har behov av att tycka sig omtyckt av hunden (helst näst bäst ) och som att han vill visa att hunden väljer honom framför andra (vilket är dock inte sant). Hunden tycker om honom, kan sätta sig bredvid honom i soffan men han lyckas inte så bra i kommunikationen. Försöker han säga åt henne (hunden) att göra något så blir det nästan motsatsen. En gång så råkade han ramla när han var ute med henne, hon sprang iväg hem i förväg och jag antar att han försökte kalla till sig henne. Men hon lyssnade inte, men måste ändå ha inväntat honom då han kunde se henne medan han gick efter henne. Det blir helt enkelt inte bra.
Medan hon kan lyssna på min mamma och mig. Jag råkade själv ramla en gång med henne och hon råkade komma ur selen. Men jag kunde kalla till mig henne och sätta på henne selen igen för att fortsätta promenaden.
Jag vet inte varför hon inte lyder honom, kanske hon inte känner sig riktigt helt trygg med honom på något vis. Eller för att han inte riktigt tränat med henne.
Kanske känner pappa då ett behov av att åtminstone ha något tillfälle då hon väljer honom framför oss andra, dvs när hon vet att hon får gott åtminstone av honom om inte av oss andra. Fastän hon tycker om oss alla, bara på olika sätt. Tex mig trots att jag är den som ger henne minst gott

 

[darkoskille]

I wish! Det skulle åtminstone innebära färre såna människor i världen
Du kunde åtminstone låta bli ta med hunden, här bor hunden tillsammans med människan
Och vaddå sitta? Här skulle det isåfall stås

Åh ja, det är din mammas hund!! Sorry. Glömde att det inte gällde din egna.
Alltså nu har ju mina föräldrar en egen hund och min pappa matar nog honom med allt möjligt och jag vet inte tillräckligt mycket för att veta om deras hund direkt lider av det. Men min vovve gjorde ju dessvärre det pga hans känsliga mage så jag var tvungen att sluta ta med honom av den anledningen mer än just bara för konflikten även om det var väldigt tröttsamt att tjafsa om samma skit om och om efter varje besök.

 

[darkoskille]

Ja. Jag tror att min pappa har behov av att tycka sig omtyckt av hunden (helst näst bäst ) och som att han vill visa att hunden väljer honom framför andra (vilket är dock inte sant). Hunden tycker om honom, kan sätta sig bredvid honom i soffan men han lyckas inte så bra i kommunikationen. Försöker han säga åt henne (hunden) att göra något så blir det nästan motsatsen. En gång så råkade han ramla när han var ute med henne, hon sprang iväg hem i förväg och jag antar att han försökte kalla till sig henne. Men hon lyssnade inte, men måste ändå ha inväntat honom då han kunde se henne medan han gick efter henne. Det blir helt enkelt inte bra.
Medan hon kan lyssna på min mamma och mig. Jag råkade själv ramla en gång med henne och hon råkade komma ur selen. Men jag kunde kalla till mig henne och sätta på henne selen igen för att fortsätta promenaden.
Jag vet inte varför hon inte lyder honom, kanske hon inte känner sig riktigt helt trygg med honom på något vis. Eller för att han inte riktigt tränat med henne.
Kanske känner pappa då ett behov av att åtminstone ha något tillfälle då hon väljer honom framför oss andra, dvs när hon vet att hon får gott åtminstone av honom om inte av oss andra. Fastän hon tycker om oss alla, bara på olika sätt. Tex mig trots att jag är den som ger henne minst gott

Alltså pappor... Min pappa kan ta den där skiten så personligt också.
Alla syrrors hundar har alltid haft samma beteende hemma i vårt hus...att så fort pappa gått till köket har de sprungit efter honom. Min pappa förstår nog inte att de ser honom mer som en godisautomat mer än nåt annat Rätt gulligt ändå bortsett från om det får konsekvenser som för min.

 

[_Taggis_]

Åh vad jag lider med dig Förstår verkligen att det måste vara jobbigt och att det nu blivit ett så känsloladdat ämne Tråkigt att killen tog det som kritik.
Han ville inte göra saken tillsammans? Aktiveringen?
Förhoppningsvis mår vovven bra ändå? Jobbigt det där ibland när man måste ta ett steg tillbaka och bita sig i tungan

Nja, jag vill inte gå in på detaljer ifall nu nån bekant skulle råka läsa. Men hunden är en mix av såna raser som jag själv aldrig skulle ens fundera på att skaffa mig i renrasig version, just pga aktiveringsbehovet. Och jag är intresserad av hundträning. Min pojkvän behöver mest en sällskapshund, han har ingen direkt koll öht på hundträning men det skulle han aldrig erkänna. Istället blir han sur och går i försvar när jag försöker beröra hundens medfödda behov. Eftersom jag inte bor där har jag helt enkelt valt att ta ett steg tillbaka för att vårda vår relation, han vet vad jag tycker men eftersom det är hans vardag och inte min så får han ta hand om problemen själv.
Jag har försökt på ett väldigt subtilt och inte alls ledande sätt få honom intresserad av att följa med som åskådare på de hundkurser jag varit på med min egen hund. Jag tänker att om han ser och hör så kanske det går upp ett ljus om vad han skulle kunna göra med sin egen... men det är omöjligt. Han är inte intresserad.

 

[Asko]

Det är bra att du fått honom på andra tankar och att han tagit till sig information. Jag förstår ju med att folk vill väl...och att de inte inser hur illa de kan göra hunden.

Jag tyckte dessa jämförelser jag läste nyligen när jag googlade var bra

”FAKTA: ÖVERVIKT HOS KATTER OCH HUNDAR
För en hund som väger tio kilo motsvarar en kaka lika mycket (i kalorier) som en hamburgare eller en chokladkaka för en människa. För samma hund motsvarar 25 gram ost 2,5 hamburgare eller 1,5 chokladkaka.
För en katt som väger fem kilo motsvarar 25 gram ost 3,5 hamburgare. Ett glas mjölk motsvarar 4,5 hamburgare eller fem chokladkakor”

https://www.google.se/amp/s/amp.svt.se/nyheter/inrikes/varannan-hund-ar-overviktig

Jag är den stränga här hemma, vilket också slagit sig igenom i min katt Min katt har inte fått någon människomat av mig under hennes liv förutom enstaka händelser när hon var unge, och nu ca 5 år gammal så äter hon aldrig människomat. Jag fick veta att min mamma brukade ge henne lite skinka när hon åt macka på morgonen men hon slutade äta av det. Så hon äter bara kattmat och tiggar aldrig människomat, vill inte ha ens räkor eller nåt sånt.
Jag kanske är lite orimligt stolt över detta

 

[darkoskille]

Nja, jag vill inte gå in på detaljer ifall nu nån bekant skulle råka läsa. Men hunden är en mix av såna raser som jag själv aldrig skulle ens fundera på att skaffa mig i renrasig version, just pga aktiveringsbehovet. Och jag är intresserad av hundträning. Min pojkvän behöver mest en sällskapshund, han har ingen direkt koll öht på hundträning men det skulle han aldrig erkänna. Istället blir han sur och går i försvar när jag försöker beröra hundens medfödda behov. Eftersom jag inte bor där har jag helt enkelt valt att ta ett steg tillbaka för att vårda vår relation, han vet vad jag tycker men eftersom det är hans vardag och inte min så får han ta hand om problemen själv.
Jag har försökt på ett väldigt subtilt och inte alls ledande sätt få honom intresserad av att följa med som åskådare på de hundkurser jag varit på med min egen hund. Jag tänker att om han ser och hör så kanske det går upp ett ljus om vad han skulle kunna göra med sin egen... men det är omöjligt. Han är inte intresserad.

Nej jag förstår. Tråkigt att vara så oense om det i ett förhållande.

 

[Asko]

Oh yes. Desto värre gäller det mig själv. Jag har en distansrelation och min pojkvän har en hund som jag har oerhört styvmoderliga känslor för. Känns desto värre då jag borde veta bättre, jag tycker ju om hundar och djur i allmänhet. Jag har iaf kommit så långt att jag identifierat att bekymret bottnar sig i att vi har rätt skild uppfattning om hur hundar ska fostras, tränas och aktiveras överlag och att hans hund i mina ögon är odräglig (även om jag försökt säga det på ett snyggare sätt).
Jag och pojkvännen kan öht inte diskutera hundträning och uppfostran annat än i mkt allmän mening, utan att det blir dålig stämning. Jag har under en period försökt ta mig an hunden i form av aktivering, men min pojkvän tog detta som direkt kritik mot hur han sköter sin hund. Vi blev så osams att jag i princip inte befattar mig öht med hunden mer än att jag klappar den ibland och ger den mat och vatten.

Nu är detta inte ett problem i min vardag då vi bor så långt ifrån varandra och inga planer finns att flytta ihop än många år, och min outtalade inställning är att vi aldrig kommer bli sambo så länge denna hund är med i bilden. Men det är helt klart en konflikt kring ett hundrelaterat problem.

Oh jag känner igen mig i det där med aktivering Jag kan föreslå ibland för min mamma vad hon och hennes hund skulle kunna göra osv, och jag tror att ibland blir det lätt typ "Jag vet bättre än dig"-vibbar från mig Jag försöker förbättra mig men ändå komma med förslag ibland, men ändå inse att det är i slutändan hennes hund och hon får bestämma. Och jag tror att hon försöker arbeta på att kunna acceptera sånt också Men ändå så att hon kan vara ärlig och säga typ "stopp nu känner jag mig som dålig ägare", så kan jag komma med pepp också. Och jag försöker vara mera försiktig i mina förslag, även om misstag begås ibland
Men vi kommer även med såna där "vad duktig hon var ikväll!" till varandra
Men det kräver sin balansgång! Från bägge sidor. Helt förståeligt

 

[Asko]

Nja, jag vill inte gå in på detaljer ifall nu nån bekant skulle råka läsa. Men hunden är en mix av såna raser som jag själv aldrig skulle ens fundera på att skaffa mig i renrasig version, just pga aktiveringsbehovet. Och jag är intresserad av hundträning. Min pojkvän behöver mest en sällskapshund, han har ingen direkt koll öht på hundträning men det skulle han aldrig erkänna. Istället blir han sur och går i försvar när jag försöker beröra hundens medfödda behov. Eftersom jag inte bor där har jag helt enkelt valt att ta ett steg tillbaka för att vårda vår relation, han vet vad jag tycker men eftersom det är hans vardag och inte min så får han ta hand om problemen själv.
Jag har försökt på ett väldigt subtilt och inte alls ledande sätt få honom intresserad av att följa med som åskådare på de hundkurser jag varit på med min egen hund. Jag tänker att om han ser och hör så kanske det går upp ett ljus om vad han skulle kunna göra med sin egen... men det är omöjligt. Han är inte intresserad.

Tråkigt med såna milsvida skillnader. Men lättare att låta honom få stå för sina val när man inte bor ihop och påsåvis drabbas av de valen.
Du har inte provat att bara fråga om hunden får hänga med på en promenad när du ska ändå ut med din? (Dvs en antagligen längre tur än det den brukar gå på?) Som avbelastning för honom, som något snällt du vill göra bara. Och vad du gör under den promenaden ...

 

[Asko]

Åh ja, det är din mammas hund!! Sorry. Glömde att det inte gällde din egna.
Alltså nu har ju mina föräldrar en egen hund och min pappa matar nog honom med allt möjligt och jag vet inte tillräckligt mycket för att veta om deras hund direkt lider av det. Men min vovve gjorde ju dessvärre det pga hans känsliga mage så jag var tvungen att sluta ta med honom av den anledningen mer än just bara för konflikten även om det var väldigt tröttsamt att tjafsa om samma skit om och om efter varje besök.

Alltså pappor... Min pappa kan ta den där skiten så personligt också.
Alla syrrors hundar har alltid haft samma beteende hemma i vårt hus...att så fort pappa gått till köket har de sprungit efter honom. Min pappa förstår nog inte att de ser honom mer som en godisautomat mer än nåt annat Rätt gulligt ändå bortsett från om det får konsekvenser som för min.

Det finns dock konsekvenser ... Bråken i sig tex. Min mamma slits av att behöva säga nej varje gång och behöva välja om hon ska ta itu med bråket den dagen (Och hon har redan en gång haft ett problem med hjärtat som skapades av en stressad livssituation, jag blir nervös av tanken.)
Och så hunden, hon tiggar vid bordet. Och så kan hon ställa sig upp med framtassarna på ens arm, väldigt ouppfostrat där och då. Vilket kan ju hända en gäst hos oss då... Och det hjälps inte av att hon belönas när hon gör så. Dessutom så undrar jag om hennes kräsenhet kring maten är mycket pga hon får annan mat också/istället om hon bara tiggar tillräckligt hos honom. Vilket i sin tur stressar min mamma också.

Men vi tar en dag i taget... då och då så låter han eller hunden faktiskt bli.

 

[darkoskille]

Det finns dock konsekvenser ... Bråken i sig tex. Min mamma slits av att behöva säga nej varje gång och behöva välja om hon ska ta itu med bråket den dagen (Och hon har redan en gång haft ett problem med hjärtat som skapades av en stressad livssituation, jag blir nervös av tanken.)
Och så hunden, hon tiggar vid bordet. Och så kan hon ställa sig upp med framtassarna på ens arm, väldigt ouppfostrat där och då. Vilket kan ju hända en gäst hos oss då... Och det hjälps inte av att hon belönas när hon gör så. Dessutom så undrar jag om hennes kräsenhet kring maten är mycket pga hon får annan mat också/istället om hon bara tiggar tillräckligt hos honom. Vilket i sin tur stressar min mamma också.

Men vi tar en dag i taget... då och då så låter han eller hunden faktiskt bli.

Kan ju vara därför. Min hund tyckte minsann inte han behövde äta sin mat när pappa höll på att mata med massa annat ”gott”.
Den där onda cirkeln. Dom förstår inte själva vad dom gör föräldrarna.

 

[_Taggis_]

Tråkigt med såna milsvida skillnader. Men lättare att låta honom få stå för sina val när man inte bor ihop och påsåvis drabbas av de valen.
Du har inte provat att bara fråga om hunden får hänga med på en promenad när du ska ändå ut med din? (Dvs en antagligen längre tur än det den brukar gå på?) Som avbelastning för honom, som något snällt du vill göra bara. Och vad du gör under den promenaden ...

Ja, alltså hunden är en av orsakerna till att det inte är aktuellt att flytta ihop på väääldigt många år. Jag skulle aldrig sjunka så lågt att ge honom ultimatumet att välja mellan mig och hunden, men jag skulle ännu mindre stå ut med den odågan () i min vardag. Ffa vill jag inte under några omständigheter att min egen hund bor ihop med den hunden, eftersom jag vet hur lätt olater snappas upp.

Mja, det var det jag gjorde då jag tog mig an att aktivera den. Det var innan min egen valp införskaffades fö. Jag gjorde dels misstaget att försöka träna den och säga att den var duktig, vilket inte föll i god jord. Men jag var även ute med den på promenader och tränade den att kunna gå i koppel med en människa som inte kan agera ankare.
Nu är det öht inte aktuellt att den hänger med ut med mig och valpen. Pga sin storlek i kombination med hur den beter sig. Så jag befattar mig inte med den helt enkelt, jag är bara en person i periferin i dess liv.

 

[darkoskille]

Ja, alltså hunden är en av orsakerna till att det inte är aktuellt att flytta ihop på väääldigt många år. Jag skulle aldrig sjunka så lågt att ge honom ultimatumet att välja mellan mig och hunden, men jag skulle ännu mindre stå ut med den odågan () i min vardag. Ffa vill jag inte under några omständigheter att min egen hund bor ihop med den hunden, eftersom jag vet hur lätt olater snappas upp.

Mja, det var det jag gjorde då jag tog mig an att aktivera den. Det var innan min egen valp införskaffades fö. Jag gjorde dels misstaget att försöka träna den och säga att den var duktig, vilket inte föll i god jord. Men jag var även ute med den på promenader och tränade den att kunna gå i koppel med en människa som inte kan agera ankare.
Nu är det öht inte aktuellt att den hänger med ut med mig och valpen. Pga sin storlek i kombination med hur den beter sig. Så jag befattar mig inte med den helt enkelt, jag är bara en person i periferin i dess liv.

Jag beundrar dig som fixar det Det hade inte jag gjort. Men så har jag svårare att acceptera människor...förmodligen därför jag hellre umgås med min hund en fredagkväll än å träffa människor

 

[_Taggis_]

Jag beundrar dig som fixar det Det hade inte jag gjort. Men så har jag svårare att acceptera människor...förmodligen därför jag hellre umgås med min hund en fredagkväll än å träffa människor

Avstånd är inte alltid av ondo... Hade detta varit på vardaglig basis hade det gått åt helsike.

 

[Snurrfian]

Den jag har blivit mest oense med även om han nog snarare tror att jag är wonder woman var den man som försökte påstå att kvinnor kan aldrig få en tuff hane att lyda. Vi har inte den pondus som behövs. Han gick på och på om att det var min mans förtjänst att hunden lyssnade på mig. Att min man är rätt ointresserad av hundträning och bara går promenader och tycker om att jaga med hunden hade ingen betydelse. Sen träffades vi med hundar, min man bad hunden göra något och huliganen som var mig trogen ut i klotopparna tittar på mig och frågar vad han ska göra. Jag upprepar det maken bad om och huliganen gör det. Karln började då diskutera om det inte var jag som var mannen i huset.
Jag konstatera att jag helt klart är kvinnan men jag har lagt ner mycket tid på hunden och det är därför han bryr sig om mig. Vi har undvikit ämnet hund de få gånger vi ses.

 

[Red_Chili]

Här har det inte varit så trassligt. Alltså visst, folk har åsikter, men med tex släktingar så har det hela tiden varit tydligt att mina hundar är mina, och de får anpassa sig efter mina regler eller skaffa egen hund att ha sina regler med. Nu har jag haft hund så länge och de har ingen hundkunskap alls(!) utöver det som de lärt sig via mig, så tja, det blir enkelt då

Främlingar har ganska ofta åsikter om mina hundar, men sådant är ju betydligt lättare att ignorera. Om en potentiell partner hade haft kass hundsyn, då hade hen inte varit någon potentiell partner längre. Oavsett andra kvalitéer.

 

[LaMagia]

Våra hundar följer vanligen aldrig med hem till andra, undantaget är mopsarna som ofta är speciellt medbjudna. De kan få följa med hem till svärföräldrarna och min syster med familj samt min kusin med familj. Det innebär inga problem. Kanske en kombination av att jag inte har något kontrollbehov alls och att de gånger någon vill ge godis så frågar de alltid innan om det är ok. Enda gången jag säger nej är när en granne längre bort i byn kommer över med sina barnbarn och vill mata hundarna med knäckebröd. De brukar vilja mata fåren med detta, men jag säger nej till det och jag säger även nej angående hundarna.
När jag för många år sedan hade en chowvalp med mig till jobbet på dagarna, så frågade en av mina arbetskamrater om hon fick ge valpen något vid fikabordet. Jag sa att det var ok, men att vederbörande då också fick förstå att valpen skulle tigga om gott varje gång vi satt och fikade. Det var ok och mycket riktigt fick hon leva med en tiggande valp. Valpen tiggde däremot inte från de andra.

 

[Wingates]

Jag förstår inte riktigt problemet med att hundarna får människomat så länge det inte är giftigt för dem?
Jag bjussar ofta Ammo på min mat om han vill ha, han får gärna diska tallrikarna med. Jag tycker inte heller det är ett problem att han tigger (och det är ju något jag själv skapat). Det är ju inte det enda hundarna ska äta såklart, men förutom det och fetma (som till viss del ju faktiskt reglas av hundens motion) så ser jag noll problem med att bjuda hunden på människomat?

 

[Bonica]

Ändrat

 

[Bonica]

Jag förstår inte riktigt problemet med att hundarna får människomat så länge det inte är giftigt för dem?
Jag bjussar ofta Ammo på min mat om han vill ha, han får gärna diska tallrikarna med. Jag tycker inte heller det är ett problem att han tigger (och det är ju något jag själv skapat). Det är ju inte det enda hundarna ska äta såklart, men förutom det och fetma (som till viss del ju faktiskt reglas av hundens motion) så ser jag noll problem med att bjuda hunden på människomat?

Jag ger alltid mina hundar människomat. Har även tron att det motverkar allergier hos valpar om mamman äter lite gott och blandat. Men det är min egen teori och egen erfarenhet.