Knivigt värre

[lady_vip]

Sv: Knivigt värre

Jag var tydligen ganska pipig som liten, inte så att jag tjöt mycket, men ville gärna ha bandage, plåster osv. Skillnaden var väl att jag hade slagit mig rejält några gånger (slagit ut framtänderna och vid ett annat tillfälle spräckt skinnet på hakan tex) och jag tror att jag gillade uppmärksamheten man fick efter en skada, just när man kom med bandage eller stort plåster... Jag minns inte, men så här i efterhand kan det nog ha varit så.

Det ledde till att min mor inte trodde mig när jag bröt armen som 11-åring, för jag hade ju jämnt ont nånstans Nu blev gipsat och fixat efter en dag ändå, men jag fick mig en tankeställare, och inte var det så himla kul med gips i 6 veckor heller...

Kanske är det så att din dotter har samma tanke om att få lite uppmärksamhet för skadorna?

 

[coolia]

Sv: Knivigt värre

Jo, klart att jag har tänkt den tanken också att hon vill ha uppmärksamhet. Men hon får verkligen massor av uppmärksamhet till vardags också. Jag stannar tappert och tittar när hon rider lektion eftersom hon vill att jag ser henne. Jag går ofta och tittar på henne när hon är ute och leker, det är ofta hon vill visa något.

 

[iNHALE]

Sv: Knivigt värre

Men det är väl självklart att man som vuxen ska trösta och plåstra om ett barn som ramlar? Varför ska ett barn behöva bita ihop och tackla sin smärta själv, det låter ju hemskt.

Har inte sagt att man ska schasa iväg henne om hon ramlat och sitter där med uppskrapade knän och händer, men om du sitter och gullar, duttar och klemar med barnet så fort barnet fått en sticka i fingret eller ett pyttelitet skrubbsår så blir ofta resultatet därefter.

Självklart ska man trösta barnet om det är ledset, men det finns väldigt många olika sätt att trösta, allt är inte svart eller vitt, det är inte antingen full ignorering eller maximalt daltande. Det finns många nivåer mellan det där man kan visa barnet att man självklart bryr sig osv, men där man som vuxen inte, med sitt beteende, drar ett likhetstecken mellan en sticka i fingret och ett brutet lårben.

Om den vuxne gör en scen av det kommer barnet också göra en scen av det.

 

[Calazirya]

Sv: Knivigt värre

För mig är normal tröst inte synonymt med maximalt daltande och bortklemande. Det är väl ingen så vitt jag vet i tråden som pekat på att maximalt daltande är att föredra? Du skrev att barnet skulle bita ihop och tackla smärtan själv och där följer jag inte i ditt resonemang för det anser inte jag att barnet ska behöva.

Vem har skrivit om svart eller vitt? Normal vuxen reaktion/tröst torde för mig vara en bra väg att gå? Att man lyssnar på barnet och inte ignorerar barnets känslor.

Vi kanske menar samma sak fast vi uttrycker oss olika?

 

[Calazirya]

Sv: Knivigt värre

Ja kanske?

Jag gjorde den tolkning pga av hela inlägget jag svarade på. Att barn skulle lära sig att bita ihop och tackla sin egen smärta tolkade jag då som jag gjorde.

 

[iNHALE]

Sv: Knivigt värre

Från TS ursprungsinlägg så framgår det inte hur de vuxna i omgivningen reagerar när barnet börjar gråta, det stod inget om hur TS som mamma reagerar och vad som händer runt barnet i de situationerna, och just omgivningens reaktion präglar ofta barnen väldigt starkt. Om omgivningen själv drar på fulla spjäll och ska börja dalta och klema med barnet för minsta lilla, ja då sitter man lätt i en sits där barnet skriker för full hals för minsta lilla. TS skriver ju en del om att de är på VC ofta, att fröknarna i skolan ofta ringer TS för att hon ska komma och hämta barnet etc.

Det är just det jag menar, en normal lugn och sansad reaktion från den vuxne och från övriga omgivningen är ju det bästa, om de vuxna överdriver och behandlar barnet som om de brutit benet när det är en sticka i fingret det egentligen handlar om, då sänder man ju signaler till barnet att det är allvarligt och barnet reagerar därefter.

Sen kan man ju också fundera på när man ska börja uppmuntra barn att sas "ta sig samman". Självklart ska de få gråta och vara ledsna och den vuxne ska trösta, men samtidigt måste man ju som vuxen ändå försöka peppa dem att ta sig igenom det jobbiga, förklara för barnet att det inte är så farligt och även om det gör lite ont och svider på ett litet skrubbsår så kommer det gå över och bli bra igen. Det handlar på inget sätt om att barnet ska bita ihop, inte visa sig ledsen, inte visa smärta etc, absolut inte, det är inte så jag menar utan snarare att barnet ska lära sig att "kontrollera" smärtan och inte få panik så fort det gör minsta lilla ont.

 

[lady_vip]

Sv: Knivigt värre

Jo, klart att jag har tänkt den tanken också att hon vill ha uppmärksamhet. Men hon får verkligen massor av uppmärksamhet till vardags också. Jag stannar tappert och tittar när hon rider lektion eftersom hon vill att jag ser henne. Jag går ofta och tittar på henne när hon är ute och leker, det är ofta hon vill visa något.

Jag fick också massor av uppmärksamhet och tid som liten, så det är inte den typen av uppmärksamhet. Det är mer "ah", "oj", "aj" och "aha" typen av uppmärksamhet jag pratar om. Tex var en av mina högsta önskningar att få gå på kryckor Det var ju inte så himla kul fick jag komma på när den dagen kom

 

[akleja]

Sv: Knivigt värre

Kanske försöker din dotter trots allt berätta något för dig eller omvärlden med sitt beteende.

Du säger att du stannar 'tappert' och tittar på hennes ridlektioner. Menar du att du känner att du gör en uppoffring? I så fall kan hon känna det också och hon vill säkert att du är där för att du tycker om att titta på henne, inte för att du känner dig tvungen att vara där.

 

[coolia]

Sv: Knivigt värre

Nåja, att titta på nybörjarlektioner för barn är kanske inte så himla intressant alla gånger? Jag tycker det inte i alla fall. Jag har ridit rätt många år.

Inte när det är svinkallt och du hellre skulle gör något annat. Som förälder är det ju bara att bita ihop och försöka vara intresserad. Hon har tränat gymnastik också och det var verkligen inte kul att titta på, men det var åtminstone inomhus och inte i ett svinkallt ridhus.

 

[akleja]

Sv: Knivigt värre

Nej inte är det så kul jämt. Men kanske plockar din dotter upp de här signalerna och tar fatt i ett beteende som tvingar fram engagemang. Det är nog i så fall ganska omedvetet från hennes sida.

 

[älgen]

Sv: Knivigt värre

Om vi återgår till ämnet

Vad skuell hända om du 8efter att ha kollat så det inte är en verklig skada givetvis) typ struntar i dotterns skrik?

Med strunta menar jag att du givetvis ska trösta i första skedet men sedan säga något uppmuntrande alt avleda med någon rolig aktivitet?

Tänker tex på den situationen när du fick bära henne hem från skolan ch hon sedan en stund efter är fullt kapabel att leka och springa omkring. Känner ju inte alls din dotter , så vad hade hänt om du först tröstat, sedan sagt till henne att det var inte så farligt, du kan sitta här (på skolan) och vila dig lite så går det snart över ska du se.

 

[coolia]

Sv: Knivigt värre

Jag försökte verkligen få henne att gå hem från skolan, eller åtminstone kunna hoppa på ett ben ibland. Men hon bara ramlade. Vi satte oss en stund då och då eftersom jag behövde vila men hon sa att det var helt omöjligt att stödja på benet. Hade jag insett det när jag hämtade henne så skulle jag ju ha tagit en taxi. Men jag kunde bara inte tro att hon inte skulle kunna gå hem med hjälp av mig. Så för henne är det verkligen så illa. Det gjorde extremt ont för henne, trots att det var en liten stukning som snabbt gick över.

 

[coolia]

Sv: Knivigt värre

Nej inte är det så kul jämt. Men kanske plockar din dotter upp de här signalerna och tar fatt i ett beteende som tvingar fram engagemang. Det är nog i så fall ganska omedvetet från hennes sida.

Jag är väldigt glad över att hon vill rida så jag uppmuntrar och hejar på rätt mycket. Även med gymnastiken så var jag mycket positiv och berömmande eftersom jag var glad över att hon vill träna. Även om jag tycker att det stundtals har varit tråkigt att titta på så har jag alltid varit positiv till barnet.

 

[älgen]

Sv: Knivigt värre

Jo, men jag tänkte mer på varför hon skulle gå hem från skolan överhuvudtaget om inte skadan var allvarlig?

Kunde hon inte bara ha fått sitta och ta det lite lugnt, men ändå avsluta skoldagen för att åka hem med vanliga skolskjutsen? Du nämde buss, men jag kanske missuppfattade?

 

[coolia]

Sv: Knivigt värre

Skolan ville att hon skulle hem eftersom hon hade så ont så ville de ringa ambulans. Hon har ingen skolskjuts, hon går till skolan. Men jag hade gärna tagit en buss med henne eftersom hon inte kunde gå och vi inte hade bilen den dagen.

 

[älgen]

Sv: Knivigt värre

Ja, jag såg att jag hade fattat fel. Backade och läste igen

 

[akleja]

Sv: Knivigt värre

Ok, det låter fint. En annan sak jag tänkte på är om skolan skulle kunna öka sin 'tolerans' lite. Om de går i taket och börjar prata om ambulans och ringa till dig kan ju din dotter bli jätterädd. Finns det en skolsköterska eller möjligen nån lärare som är lite cool och erfaren som skulle kunna tillkallas och göra en bedömning av läget innan de ringer till dig?

 

[Sar]

Sv: Knivigt värre

Jag tänker så här att alla har olika hög smärttröskel och din dotter kanske har en ovanligt låg? Jag har en ex.vis en god vän vars övriga barn gråter "normalt" och ett gråter otroligt högljutt. Bara att acceptera och gilla läget.

Jag har haft som strävan att behandla mina barn precis som vilken annan människa som helst när de gjort illa sig. Jag skulle inte uppmana en kollega att "bita ihop" eller övertyga denne om att det "visst gick bra" när denne slagit sig så att det gjort ordentligt ont (och hade en kollega försökt göra det mot mig hade jag blivit vansinnigt arg). Jag kan absolut inte säga att någon av barnen blivit "pipiga" för det, snarare tvärt om.

Det här med en beskrivning av smärtskala tycker jag låter bra. Det gör ju att du och utomstående kan få en mer rättvisande bild av läget. Men är det så att det gör lika ont för din dotter med en liten stukning som om hon brutit benet så hjälper det ju inte likafullt.

Sedan har jag lite svårt att greppa "tråkigheten" i att se sitt barn i aktivitet (eftersom jag själv tycker det är kul att kolla på och vara delaktig för att sedan kunna prata med barnen om vad de gjorde, hur det kändes etc..
Jag har ju ingen aning (det vet ju bara du och barnet) men kanske det kan vara läge att kolla över så att hon verkligen känner den uppmärksamhet hon behöver just för att eliminera risken att hon spelar över för att få uppmärksamhet hon annars känner att hon saknar.

 

[coolia]

Sv: Knivigt värre

Jag är en curlingförälder så uppmärksamhet får hon. Jag vet att jag curlar för mycket så problemet ligger troligen inte i för lite uppmärksamhet. Hela min lediga tid kretsar kring henne.

Och att jag då och då tycker att en nybörjarlektion i ridning i ett utkylt ridhus är tråkigt tror jag verkligen inte påverkar dottern. Andra föräldrar brukar inte ens stanna och titta utan de försvinner till något annat ställe.

 

[Cillaramsa]

Sv: Knivigt värre

Ok, där verkar du ha svaret. Du skriver att du är en curlingförälder, så hon märker säkerligen det och utnyttjar det. Jag märker helt klart samma sak med min yngsta son som har förkylningsastma. Han ojar sig ibland lite väl mycket och är hemma en dag när jag märker att han skulle ha klarat av att gå. Barn är väldigt perceptiva och smarta, så de kan nog snabbt plocka upp beteenden som gynnar dem.

Jag skulle nog försöka prata med skolan som någon föreslog och se om hon kan träffa en skolsyster som bedömer skadan. Om det inte är så farligt så ska hon inte behöva gå hem den dagen. Hur man gör rent praktiskt med henne när hon skriker och lever om så mycket får man väl diskutera. Säkerligen är personalen rädd att negligera en skada, så därför vill de ju att föräldrarna ska ta över ansvaret när något händer. Kan de inte ringa dig och låta dottern prata med dig i telefonen?

Hoppas ni får rätsida på det!