Min dotter är av extremt "pipig" sort. Hon kör hela Oscarsgrejen för minsta lilla smäll. Det har hänt flera gånger att man har ringt från skolan och bett mig att hämta henne och se till att hon kommer till läkare eftersom de har trott att hon är illa skadad. Och så illa har det ju aldrig varit. Ett skrubbsår, en stukad fot, ett blåmärke. I den kategorin men eftersom hon gråter och skriker så enormt så tror alla att det är riktigt illa med henne. Vilket det hittills inte har varit.
Hon är 10 år nu så jag har hela tiden hoppats att hon ska växa till sig lite och inte börja med hela teaterföreställningen för något litet skrubbsår, men icke. Vi har givetvis pratat mycket om detta, om det verkligen gör så ont osv men ingen förbättring har skett. Det blir ju dessutom lite "kul" att putta till henne ibland eftersom det alltid blir en sån enorm reaktion.
Jag börjar tycka att detta känns lite besvärande, ska man klara sig i livet så behöver man kunna bita ihop ibland och kanske inte slå på den allra största trumman för minsta lilla. Självklart ska man kunna gråta om man har gjort sig illa men lite nyanser vore fint om det fanns. Jag har mer än en gång fått kasta mig iväg till skolan för att hämta henne när hon har gjort sig illa. Och nästan ringt ambulans eftersom det har låtit som om hon varit svårt skadad men det har hon inte varit. Jag har varit på sjukhuset några gånger redan med henne pga av detta. Jag måste ju tro henne när hon säjer att det gör mycket ont. Misstänkt hjärnskakning två gånger och sen några andra skador som jag också har åkt in för.
När det gäller barn så kan man inte chansa. Jag skulle aldrig vilja känna att jag inte har lyssnat på henne när hon har ont. Det är inte så att vi har klippkort på akuten, men ändå.
Naturligtvis så får hon mycket uppmärksamhet och föräldratid så det är inte det som spökar heller. Att hon skulle sakna uppmärksamhet. Vi gör mycket tillsammans hela familjen. Hon rider och det trodde jag också skulle härda henne lite, hästtjejer brukar ju bli tuffa av att vara i stallet.
Om det är någon som har orkat läsa mitt svammel och kan kommentera lite så vore jag tacksam. Detta börjar bli ett bekymmer för mig.
Hon är 10 år nu så jag har hela tiden hoppats att hon ska växa till sig lite och inte börja med hela teaterföreställningen för något litet skrubbsår, men icke. Vi har givetvis pratat mycket om detta, om det verkligen gör så ont osv men ingen förbättring har skett. Det blir ju dessutom lite "kul" att putta till henne ibland eftersom det alltid blir en sån enorm reaktion.
Jag börjar tycka att detta känns lite besvärande, ska man klara sig i livet så behöver man kunna bita ihop ibland och kanske inte slå på den allra största trumman för minsta lilla. Självklart ska man kunna gråta om man har gjort sig illa men lite nyanser vore fint om det fanns. Jag har mer än en gång fått kasta mig iväg till skolan för att hämta henne när hon har gjort sig illa. Och nästan ringt ambulans eftersom det har låtit som om hon varit svårt skadad men det har hon inte varit. Jag har varit på sjukhuset några gånger redan med henne pga av detta. Jag måste ju tro henne när hon säjer att det gör mycket ont. Misstänkt hjärnskakning två gånger och sen några andra skador som jag också har åkt in för.
När det gäller barn så kan man inte chansa. Jag skulle aldrig vilja känna att jag inte har lyssnat på henne när hon har ont. Det är inte så att vi har klippkort på akuten, men ändå.
Naturligtvis så får hon mycket uppmärksamhet och föräldratid så det är inte det som spökar heller. Att hon skulle sakna uppmärksamhet. Vi gör mycket tillsammans hela familjen. Hon rider och det trodde jag också skulle härda henne lite, hästtjejer brukar ju bli tuffa av att vara i stallet.
Om det är någon som har orkat läsa mitt svammel och kan kommentera lite så vore jag tacksam. Detta börjar bli ett bekymmer för mig.
