Kattsnack #8

[godisklubba]

Beklagar förlusten @Lillgrådis

 

[Lilla]

@MarieJ jag kunde inte svara mer i den förra tråden för att den blev låst, men jag ville bara säga att jag förstår verkligen det där med rädslan för att behöva se ett djur kämpa under lång tid, och förtvivlan och smärtan när allt man öser in av både kärlek och pengar till sist inte hjälper ändå.

Min älskade, något så otroligt saknade, Floyd har inte tydligt visat smärta mer än över helgen, men det var tillräckligt långa timmar av oro innan den oron övergick till total och förtvivlat djup sorg. Och jag känner också att fan, jag hade utan att tveka betalat tiotusentals kronor - om det bara hade kunnat ge honom ett eller två år till av tillräckligt bra livskvalitet. Men om jag hade gjort det, och sedan ändå behövt slitas mellan oro och hopp flera månader till? Om jag ändå ständigt hade tvekat och haft en klump i magen av rädsla om han var för dålig, om han hade för ont?

Så jag vill verkligen säga att "våga! För antagligen går det bra, och då ger det så mycket glädje och kärlek - som också läker mycket av tidigare sorg", men samtidigt har jag den största respekt och förståelse för tvekan, med dina erfarenheter.

Hästen Dante som jag miste i september har jag mer påtagligt levt med oro under många år, på grund av fångkänslighet och till och från ömma fullblodshovar. Nu var det till sist inte fången eller hovarna som tog honom, utan tarmvred. Men med de erfarenheterna och den konstanta rädslan i bagaget, så har jag en aning om hur jävligt det sliter på en att hela tiden oroas och reagera/överreagera med att ens eget hjärta sjunker långt ner vid minsta avvikelse från det vanliga.

Jag har sett andra med hästar som gått bort alldeles för tidigt, och när det hänt samma person två eller flera gånger efter varandra så har de ibland inte orkat mer utan lagt ner ridningen helt. Och hur tråkigt jag än tycker det är, så kan jag inte klandra dem heller, när jag vet hur tungt det kan vara att under månader eller år leva med oron för ett djur och "misslyckas" dvs att det slutar olyckligt efter allt kämpande.

Med det sagt - efter att ha mist Dante i september, och efter de svåra åren av oro, så längtar jag nu oerhört efter att snart! få hem och få lära känna ett redan inköpt halvblodsföl. Och att det lutar mycket åt att flocken kommer att utökas också med ett nordsvenskt föl.

Och även om jag är tacksam att ha Floyds syster Ebba kvar i livet, så är den här gården inte komplett utan en röd hankatt som följer en i spåren överallt och som ibland påminner mer om en liten hund i sin personlighet. Någon sådan kommer inte att skaffas nu, och inte snart, men med stor sannolikhet någon gång igen.

Tack för förståelse och för att du tog dig tid och ork att skriva.
Jag är som sagt väldigt kluven.
Om det blir aktuellt vill jag helst ha syskon till Millie. Det skulle kännas fint på ngt vis. Och mamman lämnar väldigt trevliga katter överlag. Så jag vilar lite i tanken och så får jag se om det kommer några ungar framöver.

 

[Speedway]

Min kompis som ger sin katt två gånger om dagen svär vid den!

Nu har jag provat och din kompis har rätt. Så jäkla smidigt!

 

[athena_arabians]

Igår skrev jag om sorgen att mista ett eller flera älskade djur, men också glädjen över att få lära känna andra älskade djur. Jag hade då inte riktigt anat att det var så nära den där djävla bottenlösa sorgen för egen del igen, eller att 2020 skulle drämma till mig med den två gånger - med bara några månaders mellanrum.

Men för en stund sedan, när vintersolståndet inföll, så fick min älskade snällaste pusselkompis, hjälpreda när jag läst domar och protokoll, följeslagare vad jag än pysslat med ute eller inne - och den allra bäste tröstare jag haft när jag varit ledsen - somna in för gott. Nu, som jag hade behövt hans tröst kanske mer än någonsin.

Han har gått lite ojämnt till och från med början nu i höst, men inte så han visat tydlig smärtpåverkan förrän i fredags kväll, då det kom på akut över höger bakben. Och sedan dess har han inte flyttat sig mer än helt korta sträckor i helgen, med uppenbar smärtpåverkan när han inte var stilla. Jag var ändå helt inställd på att ok, det är säkert artros som slagit till med någon akut inflammation och sedan får han medicineras och smärtlindras så blir det bättre.

Men röntgen sa att förändringarna över lederna var för stora för att kunna smärtlindra bort, och nu finns han inte mer. Och det går inte riktigt att ta in eller hantera mer än att det är ett jävla stort hål av sorg.

Floyd fanns vid min sida i elva fina år. Och hans plats i mitt hjärta kommer att finnas kvar så länge jag lever. Sov gott, min älskade, bästa vän.

Visa bifogad fil 61959

Men nej jag beklagar förlusten så Finaste Floyd

Edit: Särbon hälsar också

 

[tigerflicka]

Igår skrev jag om sorgen att mista ett eller flera älskade djur, men också glädjen över att få lära känna andra älskade djur. Jag hade då inte riktigt anat att det var så nära den där djävla bottenlösa sorgen för egen del igen, eller att 2020 skulle drämma till mig med den två gånger - med bara några månaders mellanrum.

Men för en stund sedan, när vintersolståndet inföll, så fick min älskade snällaste pusselkompis, hjälpreda när jag läst domar och protokoll, följeslagare vad jag än pysslat med ute eller inne - och den allra bäste tröstare jag haft när jag varit ledsen - somna in för gott. Nu, som jag hade behövt hans tröst kanske mer än någonsin.

Han har gått lite ojämnt till och från med början nu i höst, men inte så han visat tydlig smärtpåverkan förrän i fredags kväll, då det kom på akut över höger bakben. Och sedan dess har han inte flyttat sig mer än helt korta sträckor i helgen, med uppenbar smärtpåverkan när han inte var stilla. Jag var ändå helt inställd på att ok, det är säkert artros som slagit till med någon akut inflammation och sedan får han medicineras och smärtlindras så blir det bättre.

Men röntgen sa att förändringarna över lederna var för stora för att kunna smärtlindra bort, och nu finns han inte mer. Och det går inte riktigt att ta in eller hantera mer än att det är ett jävla stort hål av sorg.

Floyd fanns vid min sida i elva fina år. Och hans plats i mitt hjärta kommer att finnas kvar så länge jag lever. Sov gott, min älskade, bästa vän.

Visa bifogad fil 61959

Jag beklagar!

 

[tigerflicka]

Morrisen testar mitt tålamod till bristningsgränsen för tillfället. Upp i granen, välta blommor, riva ner saker från diskbänken. Och attackera min sen när jag försöker fösa bort henne.
Just nu har har nån sort romantiserad bild att kastreringen om en vecka ska göra henne from.
Det är tur att hon är söt!

 

[athena_arabians]

Morrisen testar mitt tålamod till bristningsgränsen för tillfället. Upp i granen, välta blommor, riva ner saker från diskbänken. Och attackera min sen när jag försöker fösa bort henne.
Just nu har har nån sort romantiserad bild att kastreringen om en vecka ska göra henne from.
Det är tur att hon är söt!

Kastreringen hjälpte INTE... det flyger fortfarande saker om kisse när hon drar ett rejs

Tur de är söta som sagt

 

[tigerflicka]

Kastreringen hjälpte INTE... det flyger fortfarande saker om kisse när hon drar ett rejs

Tur de är söta som sagt

Haha, jag antog att det inte skulle göra så mycket.
När lugnar de ner sig?

 

[athena_arabians]

Haha, jag antog att det inte skulle göra så mycket.
När lugnar de ner sig?

Fråga @MJLee

 

[Lillgrådis]

Men nej jag beklagar förlusten så Finaste Floyd

Edit: Särbon hälsar också

Tack! Jag tittade på en massa foton - bland annat från när Floyd var med och, med sitt vanliga engagemang, övervakade traktormeckande. Alltid lika lycklig och tacksam för att bara få umgås och vara delaktig, och få bli klappad lite då och då.

 

[Caoimhe]

@MarieJ Angående dina inlägg i förra tråden: Jag fick ju själv en liten hona som var kroniskt sjuk när jag skaffade min första helt egna katt. Hon blev 2,5 år gammal och var sjuk i stort sett hela sitt liv. Den 18 december var det tre år sedan hon somnade in. Det var helt fruktansvärt att hennes liv blev så kort, med så mycket oro konstant för hur hon mådde. Men hon gav så himla mycket fint till mig också, all oro till trots. När hon gick bort visste jag att jag måste ha en ny katt för att inte totalt gå under. Där hade jag ju vidare otur, då nya katten också visade sig vara sjuk efter bara några veckor. Men hennes sjukdom var mycket mer behandlingsbar, och hon mår oförskämt bra idag, och har gjort hela livet. Hon har en sjukdom, men är inte SJUK. Hon har nu nyss fyllt tre år och har gett mig oändligt med lycka.

För ett par månader sedan flyttade ytterligare en liten katt in till mig, och det har blivit så himla bra. Hon har inte visat minsta tecken på att vara sjuk, så förhoppningsvis har min otur med mina katters hälsa vänt.

Så tyvärr finns det ju aldrig någon garanti för att den nya katten ska vara frisk - så rättvist är dessvärre inte livet. Men för min del så är det inte ett alternativ att inte ha katt.

Det var värt det att få lära känna Luna, trots all känslomässig smärta jag fick genomlida under hennes liv och efter hennes bortgång.
Det var värt risken att bli bränd igen när jag skaffade Älva - och lite bränd blev jag. Men kärleken jag får ta emot, och i tur ge tillbaka till henne, är värt det. Varje litet ögonblick.
Det var värt risken att ta hem Juno, trots att hon också skulle kunna visa sig vara sjuk. Glädjen och kärleken hon ger till både Älva och mig (och sättet hon har fått Älva att leva upp ännu mer)... Det är värt det. Varje gång.

För mig blir sorgen lättare att hantera när jag har ett nytt liv att ge kärlek till.

Långt och flummigt. Hoppas det gav dig lite av ett svar i alla fall.

 

[MJLee]

Fråga @MJLee

@tigerflicka Jag säger till när det händer

Edit: Om några år...

 

[Linta]

Nu har jag provat och din kompis har rätt. Så jäkla smidigt!

Åh vad bra!
(När hon demonstrerade den för mig fattade jag typ inte vad som hände för det gick så fort )

 

[Lilla]

@MarieJ Angående dina inlägg i förra tråden: Jag fick ju själv en liten hona som var kroniskt sjuk när jag skaffade min första helt egna katt. Hon blev 2,5 år gammal och var sjuk i stort sett hela sitt liv. Den 18 december var det tre år sedan hon somnade in. Det var helt fruktansvärt att hennes liv blev så kort, med så mycket oro konstant för hur hon mådde. Men hon gav så himla mycket fint till mig också, all oro till trots. När hon gick bort visste jag att jag måste ha en ny katt för att inte totalt gå under. Där hade jag ju vidare otur, då nya katten också visade sig vara sjuk efter bara några veckor. Men hennes sjukdom var mycket mer behandlingsbar, och hon mår oförskämt bra idag, och har gjort hela livet. Hon har en sjukdom, men är inte SJUK. Hon har nu nyss fyllt tre år och har gett mig oändligt med lycka.

För ett par månader sedan flyttade ytterligare en liten katt in till mig, och det har blivit så himla bra. Hon har inte visat minsta tecken på att vara sjuk, så förhoppningsvis har min otur med mina katters hälsa vänt.

Så tyvärr finns det ju aldrig någon garanti för att den nya katten ska vara frisk - så rättvist är dessvärre inte livet. Men för min del så är det inte ett alternativ att inte ha katt.

Det var värt det att få lära känna Luna, trots all känslomässig smärta jag fick genomlida under hennes liv och efter hennes bortgång.
Det var värt risken att bli bränd igen när jag skaffade Älva - och lite bränd blev jag. Men kärleken jag får ta emot, och i tur ge tillbaka till henne, är värt det. Varje litet ögonblick.
Det var värt risken att ta hem Juno, trots att hon också skulle kunna visa sig vara sjuk. Glädjen och kärleken hon ger till både Älva och mig (och sättet hon har fått Älva att leva upp ännu mer)... Det är värt det. Varje gång.

För mig blir sorgen lättare att hantera när jag har ett nytt liv att ge kärlek till.

Långt och flummigt. Hoppas det gav dig lite av ett svar i alla fall.

Det betyder mycket att få höra andras historier.
Jag minns när Millie hade varit inne på djursjukhuset för vilken gång i ordningen minns jag inte. När hon kom hem kramades vi och jag minns att jag sa att det var värt allt bara för att få kramas igen. Jag blev på riktigt traumatiserad men trots det så hade jag inte velat vara utan henne även om det var lika mkt kamp som glädje.
Jag vet inte om jag mentalt skulle klara en sån vända till.

 

[et_flickan]

Rastade barnet förut. Självklart följde Lillith med. Hon är alltid med oss ut när vi går promenader mötte några människor som frågade om det var våran katt och tyckte hon var urgullig som gick med oss på tur.

I slutet tappade hon bort oss lite så vi genade genom en lite skogstig bakom vårat hus och där kom hon, högt jamades. Hon är verkligen en speciell katt. Holger som också var ute satt med stora ögon på verandan och klagade på att han minsann satt ute i duggregnet han kunde gott blivit med han också.

 

[Jenka]

Så... Hur länge tror ni den står upp?

Julens största kattleksak.

 

[sthu]

Blev väckt av en tokkelig Maggan. Hon ska upp i ansiktet och gosa, vilket vore jättemysigt om det inte vore för två saker:
1. Jag är allergisk
2. Klockan är halv tre på natten

 

[tigerflicka]

Så... Hur länge tror ni den står upp?

Julens största kattleksak.

Min har bara ramlat en gång. Hittills.

 

[Rosett]

Min har bara ramlat en gång. Hittills.

Ibland svimmar julgranar, har jag sett på nätet, så det måste inte ha varit katten som är skyldig.

 

[Elo]

Det absulut bästa med riktig gran är att dricka vattnet ur julgransfoten - Kattdamen som i stort sett vägrar dricka ur sin egen vattenskål för det är äckligt.