J
Jippo
Har en kompis som har en son på 1½ år och snart känner jag att jag inte kommer kunna umgås med henne längre om hon inte skärper till sig med sin son... För att göra en lång historia kort kan jag säga att den här tjejen visste PRECIS hur man skulle uppfostra sina barn inan hon fick egna :smirk: Att de skrek en stund dog de inte av, att andra än mamma eller pappa kunde trösta var en självklarhet, att de skulle sova i egna sängar, i egna rum och hela natten var solklart, att man ville vara hemma med barnen när de var sjuka var pjoskigt, det kunde väl mormor eller nån annan vara, osv i all evighet.
Nu däremot, med hennes egen son är allt plötsligt förändrat... Han illvrålar om hon är mer än 5 meter bort (BOKSTAVLIGEN!), han ska JÄMT sitta på armen eller i knät på henne även om andra barn och mammor som han känner finns i närheten och leker, hon sitter alltid på golvet när vi är där och fikar (hon tar med sig kaffekoppen ner på golvet för att han ska kunna sitta i hennes knä), han somnar i soffan i hennes vaggande famn för natten (vad hände med skrikande barn i sina egna sängar: smirk, han vägrar släppa hennes byxben ens när hon ska på toa, och då bär hon honom med sig istället för att han ska bli ledsen, han sitter på köksbänken i 45 minuter när hon lagar mat för han blir ledsen om han måste vara på golvet även om vi är där och han kan leka med min dotter... Detta i all evighet!!! Jag blir GALEN på hennes pjosk med denna unge.
Det jag egentligen ville med det här inlägget var väl kanske att få mer konkreta råd hur man på bästa sätt säger till henne att man gärna sitter vid bordet och fikar och pratar med HENNE, SEN kan vi leka med barnen... Jag känner att jag snart exploderar och vet inte vad jag kommer säga då... Hon är annars en jättebra tjej och jag har gärna hennes vänskap kvar, men jag orkar bara inte med hennes larv och pojkens evinnerliga gnäll bara hon försöker resa på sig och vara mer än 5 meter från honom..... Vad säger man??!!
Nu däremot, med hennes egen son är allt plötsligt förändrat... Han illvrålar om hon är mer än 5 meter bort (BOKSTAVLIGEN!), han ska JÄMT sitta på armen eller i knät på henne även om andra barn och mammor som han känner finns i närheten och leker, hon sitter alltid på golvet när vi är där och fikar (hon tar med sig kaffekoppen ner på golvet för att han ska kunna sitta i hennes knä), han somnar i soffan i hennes vaggande famn för natten (vad hände med skrikande barn i sina egna sängar: smirk, han vägrar släppa hennes byxben ens när hon ska på toa, och då bär hon honom med sig istället för att han ska bli ledsen, han sitter på köksbänken i 45 minuter när hon lagar mat för han blir ledsen om han måste vara på golvet även om vi är där och han kan leka med min dotter... Detta i all evighet!!! Jag blir GALEN på hennes pjosk med denna unge.
Det jag egentligen ville med det här inlägget var väl kanske att få mer konkreta råd hur man på bästa sätt säger till henne att man gärna sitter vid bordet och fikar och pratar med HENNE, SEN kan vi leka med barnen... Jag känner att jag snart exploderar och vet inte vad jag kommer säga då... Hon är annars en jättebra tjej och jag har gärna hennes vänskap kvar, men jag orkar bara inte med hennes larv och pojkens evinnerliga gnäll bara hon försöker resa på sig och vara mer än 5 meter från honom..... Vad säger man??!!