Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...
Jag vet inte vilket föräldraskap du föredrar. Det låter som att du gillar den inställning din kompis hade före hon fick barn. Jag förespråkar INTE den metoden. Jag tror den ger otrygga barn - just sådana som din kompis´ son!
Jag tycker alltså inte att det är så konstigt att pojken är som han är. Förädrarna har tydligen bytt metod och attityd efterhand. De började med att snåla med närhet, vilket medförde att pojken har fått skrika sig till det, och nu har han fastnat i det beteendet. Han litar antagligen inte på att alla hans behov blir tillgodosedda om han inte skriker och klänger.
Det måste vara jobbigt både för ungen och föräldrarna. Jag tycker synd om dem. Men om din empati för dem är slut tycker jag du gör rätt i att undvika dem ett tag. Mamman känner säkert din irritation och blir nervös, vilket naturligtvis gör pojken ännu otryggare.
Eller så kanske du kan föreslå att ni träffas utan barn.
Jag vet inte vilket föräldraskap du föredrar. Det låter som att du gillar den inställning din kompis hade före hon fick barn. Jag förespråkar INTE den metoden. Jag tror den ger otrygga barn - just sådana som din kompis´ son!
Jag tycker alltså inte att det är så konstigt att pojken är som han är. Förädrarna har tydligen bytt metod och attityd efterhand. De började med att snåla med närhet, vilket medförde att pojken har fått skrika sig till det, och nu har han fastnat i det beteendet. Han litar antagligen inte på att alla hans behov blir tillgodosedda om han inte skriker och klänger.
Det måste vara jobbigt både för ungen och föräldrarna. Jag tycker synd om dem. Men om din empati för dem är slut tycker jag du gör rätt i att undvika dem ett tag. Mamman känner säkert din irritation och blir nervös, vilket naturligtvis gör pojken ännu otryggare.
Eller så kanske du kan föreslå att ni träffas utan barn.