Intressant.
Det betyder ju också att i tider i samhället då normer förändras lite mer än annars, är det svårare att säga vilka förväntningar som kan anses vara legitima?
Sen funderar jag. För egen del blir jag nästan kränkt, eller upprörd, nästan som utsatt för en sorts övergrepp, när jag förväntas leva upp till - mer eller mindre normativa - förväntningar som jag inte uttryckligen har bundit mig till. Jag blir nästan kränkt när någon tänker sig tex att därför att vår relation innehåller någon viss känsla elelr handling, så följer därmed ett slags förväntningar på mig. De är kanske legitima, ofta, enligt ditt resonemang, som jag finner rätt rimligt.
Men min upplevelse är att sådana förväntningar är fullständigt illegitima. Ingen får agera som om jag har avgivit löften som jag inte ens har uttalat, eller löften som pga vissa normer kan antas följa på tidigare handlingar. Implicita löften, liksom. Jag upplever sådana förväntningar nästan som en sorts kränkning av min integritet.
Detta är dock inget som jag har några problem med att klargöra tidigt och vänligt i nya relationer av olika slag. Tvärtom, det är inbyggt på olika vis i väldigt mycket av mitt allmänna pratande med folk.
Väldigt väl formulerat! Jag har då och då råkat ut för i nära relationer att det finns någon slags förväntan på mig att jag skall agera på ett visst sätt, vara på ett visst sätt, känna på ett visst sätt underförstått med tillägget "om du verkligen älskar mig". Det får mig att bara vilja springa långt därifrån! Inget är mer förödande för min känsla för den andra personen än sådana förväntningar, de dödar liksom allt för mig...