Jag har nog ganska höga krav på hur det hanteras som sägs mellan mig och någon annan. Eller ja, jag gör en rätt noggrann avvägning om det jag är på väg att säga faktiskt bör sägas. Beror på hur nära jag är de inblandade parterna, tror jag.Tänker lite vidare.
Ditt exempel är väl i samma härad som något vi kan kalla "svikna förtroenden". I ungefär det sammanhanget tycker jag mig se mycket oro för kommande svek. (Återigen, typ i enklare skönlitteratur, i relationsartiklar i dagspress, kanske i en del diskussioner på nätet.)
Själv tänker jag inte att det jag säger till andra eller det andra säger till mig är förtroenden oss emellan. Vilket ju betyder att jag inte heller ser det som svek om någon av oss sedan nämner det för andra.
Däremot är det ju ofta dumt, ohyfsat och allmänt olämpligt att säga till tredje part vad andra part har sagt till mig, men då handlar det om helt andra saker än just att svika förtroenden. Snarare tänker jag på det i termer av att bete sig som folk.