Petruska
Trådstartare
Intressant! Vill du utveckla?Ja på samtliga punkter.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Intressant! Vill du utveckla?Ja på samtliga punkter.
Lite så, ja. Det verkar jobbigt att tolka sådana vardagliga små förtretligheter som så dramatiska händelser som Svek.Jag finner det fascinerande att folk i allmänhet nu för tiden känner sig svikna över att en kopp kaffe ställs in. Besviken absolut men sviken nja det är väl magstarkt.
Jag tror ordet används i en helt annan betydelse nu än vad jag är uppvuxen med.
Känner du igen att folk säger sig bli svikna eller att folk är struliga av rädsla för kommande svek, tex från böcker, filmer, nätet, och var man nu tar del av vad folk har på hjärtat?Nix, näver bäver. Svek är ett ord som saknas i mitt vokabulär och känsloregister.
Ensam eller övergiven har hänt, men inte svek.
Det är för att jag ser svek som ett melodramatiskt uttryck för en känsla. Om sedan den känsla personen har också är av dramatisk art, är ju svårt att veta eftersom vi inte vet riktigt vad andra känner.Känslan av svek placerar påtagligt en själv i första rummet. Att det viktigaste för andra att se, är hur man själv känner.
Det är inte så jag lever och tänker. Andras omsorg behöver inte vara koncentrerad på mitt välmående.
Livet går upp och ner. Människor beter sig olika. Människor beter sig itne heller alltid som man hade förväntat sig. Sånt är livet.
Svek känns rätt melodramatiskt? I alla fall i @Petruska s beskrivning.
Med en doft av offerkofta i vissa fall?
Känner du igen att folk säger sig bli svikna eller att folk är struliga av rädsla för kommande svek, tex från böcker, filmer, nätet, och var man nu tar del av vad folk har på hjärtat?
Det förstår jag. Förutom föräldrar, så är skolans vuxenvärld verkligen i position att svika barn, ofta genom att göra just ingenting.Jag upplever svek, ett svek som påverkat mitt liv oerhört i negativ riktning.
Då jag gick på högstadiet var jag mobbad och det gjordes ingenting för att hjälpa mig, snarare tvärtom eftersom vissa lärare (troligen omedvetet) legitimerade mobbningen, När jag ganska snart blev deprimerad så gjordes inget för att hjälpa mig där heller. Min mamma försökte flera gånger få kontakt med skolan och hjälp men de körde enbart med "det är ingen fara" snacket.
Nu 29 år senare så lider jag av konstant depression.
Ja jag känner mig sviken, fruktansvärt sviken
Du har nog rätt i det.Nu har du ju varit öppen med din sjukdom. Och jag tänker att det du beskriver här är något av ett symtom på din sjukdom. Kanske inte ett som brukar stå på listorna med kriterier, men ändå.
Ja, det ser ju ut som ett svek till formen, så att säga. Däremot i måttlig grad ett svek när det kommer till din känsla.Det enda jag kan erinra mig är ett litet vardagssvek för några år sedan. Min närmaste vän och jag hade en gemensam bekant som jag avskydde, vilket vännen mycket väl visste.
En dag berättade han ”vet du, jag berättade för x att du tycker yyyyy och då svarade hon med [tykenheten] zzzz, hahaha”.
Jag kände mig rätt förrådd, vi är så nära varann och han ska fan inte springa till folk som vi båda ogillar med vad jag säger. Vilket jag omsorgsfullt klargjorde för honom.
Det där var ett svek för mig. Men det tog mig inte särskilt hårt, nu minns inte ens vem bekanten var eller vad det var som sades mellan dem.
Njaej, Samtidigt har jag inga som helst problem med att föreställa mig tillfällen eller händelser som definitivt skulle kännas som ett svek. Speciellt tror jag att man som liten med väntrassel kunde känna det mycket. Just nu tänker jag inte på känslan eller upplever det eller har ett levande på g.Jag vet inte hur det har gått till, men plötsligt tycker jag att jag stöter på ord och funderingar om svek överallt. Människor som är rädda att bli svikna. Människor som pratar om att de blev svikna av något ex som dumpade dem. Människor som, i min tolkning, upplever andras brist på perfektion som svek riktade mot dem själva.
Jag känner inte igen mig här. Utan alla dessa påminnelser skulle jag nog aldrig tänka på svek eller känslan av att ha blivit sviken.
Tänker ni på svek? Upplever ni svek? Känner ni att ni blir eller har blivit svikna? Är tidigare svek fortfarande levande för er?
Min partner har tidvis svår depressionsproblematik. Jag känner igen det du säger väl från det hållet.Du har nog rätt i det.
Ja. Vad fan? Först springa till vem det nu var med vad jag sagt om hennes och min relation, sedan komma tillbaka till mig med hennes elaka kommentar. Det kändes som ett dubbelt svek då men det stannade ju inte kvar.Ja, det ser ju ut som ett svek till formen, så att säga. Däremot i måttlig grad ett svek när det kommer till din känsla.
Dessutom socialt djävla osmidig grej att göra. Kom igen, liksom.
Tänker lite vidare.Det enda jag kan erinra mig är ett litet vardagssvek för några år sedan. Min närmaste vän och jag hade en gemensam bekant som jag avskydde, vilket vännen mycket väl visste.
En dag berättade han ”vet du, jag berättade för x att du tycker yyyyy och då svarade hon med [tykenheten] zzzz, hahaha”.
Jag kände mig rätt förrådd, vi är så nära varann och han ska fan inte springa till folk som vi båda ogillar med vad jag säger. Vilket jag omsorgsfullt klargjorde för honom.
Det där var ett svek för mig. Men det tog mig inte särskilt hårt, nu minns inte ens vem bekanten var eller vad det var som sades mellan dem.
Det var ju så dumt gjort att det tydligt var just hen som var dum. Mer så än du som blev illa behandlad, tänker jag.Ja. Vad fan? Först springa till vem det nu var med vad jag sagt om hennes och min relation, sedan komma tillbaka till mig med hennes elaka kommentar. Det kändes som ett dubbelt svek då men det stannade ju inte kvar.
Sant! Han fick också en ordentlig avblåsning och bad väldigt mycket om ursäkt. Tror inte att han sedan dess vågat yppa för NÅGON att han ens känner migDet var ju så dumt gjort att det tydligt var just hen som var dum. Mer så än du som blev illa behandlad, tänker jag.