Känner mig övergiven fast jag inte är ensam...

[godishanna]

När man berättar detta för maken och han sitter tyst en stund. Sedan lägger vi oss som vanligt. Ingen kram, inga tröstande ord. Allt är bara ”som vanligt”. Men det är det inte. Ett par av mina närmsta vänner är iväg på längre resor. En annan vän har bestämt sig för att pausa från vårt gemensamma fritidsintresse på obestämd tid antar jag... vi har inte direkt ngn relation utanför detta så... och där har dykt upp saker jag hade behövt ha någon att bolla med.
Före sommaren flyttade vår avdelning på jobb till ett annat ställe. Samma jobb men ny plats och nya kollegor. Klart naturligt att man i början är mer nyfiken på att lära känna nya människor och få samarbeten att fungera. Men jag börjat sakna speciellt en kollega och våra förtroliga samtal och skoj. Han har blivit såå bra kompis med några andra... jag känner mig lite bortglömd. Har själv hittat ett par med gemensamma intressen som är roliga att umgås med, men en är har varit iväg på jobbresa hela veckan.
Har en del personliga bekymmer, allt ifrån ekonomi, älskade husdjur som nyss lämnat och sjukdom och annat tragiskt inom familjen. För vissa saker känner jag otroligt stor sorg medan jag nästan är likgiltig inför andra. Det senare skrämmer mig men är väl rent logiskt en form av försvarsmekanism som kickar in hos mig när det blir för mycket.
Jag har folk omkring mig men ingen att prata med ordentligt.
Kan lägga till att väldigt många drömmar och planer nyligen krossats pga ekonomin. Nu låter det som om jag tycker sjukt synd om mig själv men egentligen skriver jag det här bara i brist på någon att prata med.

 

[sona]

När man berättar detta för maken och han sitter tyst en stund. Sedan lägger vi oss som vanligt. Ingen kram, inga tröstande ord. Allt är bara ”som vanligt”. Men det är det inte. Ett par av mina närmsta vänner är iväg på längre resor. En annan vän har bestämt sig för att pausa från vårt gemensamma fritidsintresse på obestämd tid antar jag... vi har inte direkt ngn relation utanför detta så... och där har dykt upp saker jag hade behövt ha någon att bolla med.
Före sommaren flyttade vår avdelning på jobb till ett annat ställe. Samma jobb men ny plats och nya kollegor. Klart naturligt att man i början är mer nyfiken på att lära känna nya människor och få samarbeten att fungera. Men jag börjat sakna speciellt en kollega och våra förtroliga samtal och skoj. Han har blivit såå bra kompis med några andra... jag känner mig lite bortglömd. Har själv hittat ett par med gemensamma intressen som är roliga att umgås med, men en är har varit iväg på jobbresa hela veckan.
Har en del personliga bekymmer, allt ifrån ekonomi, älskade husdjur som nyss lämnat och sjukdom och annat tragiskt inom familjen. För vissa saker känner jag otroligt stor sorg medan jag nästan är likgiltig inför andra. Det senare skrämmer mig men är väl rent logiskt en form av försvarsmekanism som kickar in hos mig när det blir för mycket.
Jag har folk omkring mig men ingen att prata med ordentligt.
Kan lägga till att väldigt många drömmar och planer nyligen krossats pga ekonomin. Nu låter det som om jag tycker sjukt synd om mig själv men egentligen skriver jag det här bara i brist på någon att prata med.

Kram!

Jag tror egentligen dom flesta nån gång i olika perioder i livet känner sig väldigt ensamma. Även när man har andra runt omkring sig, så kan man ändå vara ensam innerst inne.

Den här vännen som du umgåtts med i hobbyn, ni kan inte ses utanför hobbyn med?

 

[iNHALE]

Min första tanke är kanske lite hård men... Gör du något för att avhjälpa situationen? Den här vännen som pausat hobbyn, ringer eller meddelar du och frågar om ni kan ses ändå? Ibland måste man pusha lite själv och inte bara sitta och vänta på att andra ska ta kontakt. Nu framgår det inte om du gör det eller inte men det är bara en första tanke när jag läser ditt inlägg. Att dina nya vänner är på jobbresa går inte att styra över, så är det och de kommer hem igen så småningom. Du kanske kan skicka ett meddelande och fråga om de vill boka in att ses någon dag när de kommer hem? Ring till din gamla kollega och fråga om han vill ses? Bara för att man slutat på ett ställe betyder det inte att man inte får ses mer. Jag har bra kontakt med gamla kollegor.

 

[godishanna]

Kram!

Jag tror egentligen dom flesta nån gång i olika perioder i livet känner sig väldigt ensamma. Även när man har andra runt omkring sig, så kan man ändå vara ensam innerst inne.

Den här vännen som du umgåtts med i hobbyn, ni kan inte ses utanför hobbyn med?

Det är inte det att det inte finns trevliga människor omkring mig men just nu när det är så mkt som händer och tankar som snurrar i mitt huvud så finns där ingen man kan prata med på riktigt liksom. Jo det är klart att vi skulle kunna ses ändå, jag har bara fått känslan av att hon inte vill det. Men jag kan ju förstås ha fel...

 

[godishanna]

Min första tanke är kanske lite hård men... Gör du något för att avhjälpa situationen? Den här vännen som pausat hobbyn, ringer eller meddelar du och frågar om ni kan ses ändå? Ibland måste man pusha lite själv och inte bara sitta och vänta på att andra ska ta kontakt. Nu framgår det inte om du gör det eller inte men det är bara en första tanke när jag läser ditt inlägg. Att dina nya vänner är på jobbresa går inte att styra över, så är det och de kommer hem igen så småningom. Du kanske kan skicka ett meddelande och fråga om de vill boka in att ses någon dag när de kommer hem? Ring till din gamla kollega och fråga om han vill ses? Bara för att man slutat på ett ställe betyder det inte att man inte får ses mer. Jag har bra kontakt med gamla kollegor.

Nä de kommer ju tillbaka nästa vecka Det är bara så typiskt att just som man behöver nån att luta sig mot liksom så råkar alla vara iväg. Det är svårt att prata på fikarasten liksom när alla sitter och ojar sig över sitt, mina bekymmer blir ofta förminskade. Är det tex tufft med barnen så får man höra ”ja men de är killar, de är bråkigare” eller ”äh det går över”. En enda på jobbet frågade hur jag mådde när familjens ena husdjur dött.. jag kunde inte riktigt säga som det var där och då för hade ingen lust att bryta ihop inför alla... men där var en som faktiskt ringde och pratade och hon är supergullig att prata med. Där ligger nog mycket hos mig, att jag aldrig velat lasta över mina bekymmer på andra utan ofta själv varit den som lyssnar. Svårt att vända på när man själv behöver höras lite tror jag.
Att ses utanför jobbet gör vi knappt förutom någon aw ibland. Det har liksom aldrig blivit så.

 

[Unafraid]

Jag är rätt "ensam" utöver min sambo. Bästis bor 15 mil bort och vi träffas alldeles för sällan. Pluggar nu, men cirka 13 mil från orten, så hänger "ingenting" med dom kompisarna. Har mycket messenger-kontakt med tre kompisar, väldigt lite fysisk kontakt med någon. Förstår din känsla helt enkelt!

Jag skulle nog kunna ta större ansvar själv till att träffa övriga kompisar. Vi lyckas väl styra ihop vinkväll 2-3 gånger om året. Sambon är bättre på att träffa sina vänner, så jag umgås mer med dom

 

[godishanna]

Jag är rätt "ensam" utöver min sambo. Bästis bor 15 mil bort och vi träffas alldeles för sällan. Pluggar nu, men cirka 13 mil från orten, så hänger "ingenting" med dom kompisarna. Har mycket messenger-kontakt med tre kompisar, väldigt lite fysisk kontakt med någon. Förstår din känsla helt enkelt!

Jag skulle nog kunna ta större ansvar själv till att träffa övriga kompisar. Vi lyckas väl styra ihop vinkväll 2-3 gånger om året. Sambon är bättre på att träffa sina vänner, så jag umgås mer med dom

Undrar varför det blir så. Kanske man bara vant sig vid att andra oftast tar kontakt så nu när de inte är närvarande så vet man inte riktigt hur man ska göra Har ju de två bästa vännerna som periodvis ha bott många mil bort och ibland även på andra sidan klotet. Vi kommer ju alltid förbli vänner men vissa stunder är det olägligt att de bara är på semester liksom
Skickade ett sms för några dagar sedan till min hobby-vän om lite bekymmer där som jag ville bolla med henne men hon har inte svarat. Igår fick jag en fråga från henne om jag kunde hjälpa till med en sak. Var inte jättesugen då jag lite tycker hon övergett mig. Men sen kom jag och tänka på hur många ggr hon hjälpt mig tidigare så jag sa ja. Hon har väl rätt att ta en paus antar jag

Man är ju bara ett sms eller ett samtal bort egentligen... men känner man sig lite nere det vara svårt att få iväg det.

 

[Bulldoozer]

Jag är jätte-ensam fast inte, jag har maken jag kan prata med allt om. Fördelen är att han alltid finns där för en, nackdelen är att man är för lat för att behålla kontakten med vänner. Vi är nog bägge ganska beroende av varann då vi är typ bästa vänner, 15 år ihop och samtalsämnena tar aldrig slut . Vi har många bekanta men ingen vi riktigt orkar ta tag i och börja en vänskapsrelation med då man helt enkelt är för bekväm.
I mitt förhållande med exet hade jag desto fler vänner men ändå en gnagande känsla av att vara " ensam" så fort jag var med honom, vi var helt enkelt på så skilda plan så jag vet inte riktigt varför det inte tog slut tidigare. Vi kunde ändå prata med varann men känslan var att jag egentligen var helt ointressant i hans liv och jag fick aldrig riktig respons för viktiga saker i mitt liv (däremot kunde han gå på om allt möjligt viktigt i hans liv och sen sura om jag verkat ointresserad). Det inte i förhållandet det ligger och skaver då? Att du känner dig ensam trots att du är i din partners sällskap, det verkade ju inte som du fick nån som helst respons av att prata med honom? Han kanske mest blev ställd också och visste inte hur han skulle svara men det känns som om du velat ha nåt mer av honom i den situationen om jag läser rätt?

 

[Unafraid]

Undrar varför det blir så. Kanske man bara vant sig vid att andra oftast tar kontakt så nu när de inte är närvarande så vet man inte riktigt hur man ska göra Har ju de två bästa vännerna som periodvis ha bott många mil bort och ibland även på andra sidan klotet. Vi kommer ju alltid förbli vänner men vissa stunder är det olägligt att de bara är på semester liksom
Skickade ett sms för några dagar sedan till min hobby-vän om lite bekymmer där som jag ville bolla med henne men hon har inte svarat. Igår fick jag en fråga från henne om jag kunde hjälpa till med en sak. Var inte jättesugen då jag lite tycker hon övergett mig. Men sen kom jag och tänka på hur många ggr hon hjälpt mig tidigare så jag sa ja. Hon har väl rätt att ta en paus antar jag

Man är ju bara ett sms eller ett samtal bort egentligen... men känner man sig lite nere det vara svårt att få iväg det.

När det gäller mig så har jag nog omedvetet "valt det själv". Jag är dålig på att ta första kontakt och trivs så bra med mig själv. men kan känna mig ensam ibland ändå. Men vet att det finns nog ett gäng personer ett samtal bort egentligen. Det är nog viktigt att inte tänkta "det är faktiskt den andras tur att höra av sig!". Gör tänker båda så jämt, då umgås man ju aldrig mer heller.

 

[godishanna]

Jag är jätte-ensam fast inte, jag har maken jag kan prata med allt om. Fördelen är att han alltid finns där för en, nackdelen är att man är för lat för att behålla kontakten med vänner. Vi är nog bägge ganska beroende av varann då vi är typ bästa vänner, 15 år ihop och samtalsämnena tar aldrig slut . Vi har många bekanta men ingen vi riktigt orkar ta tag i och börja en vänskapsrelation med då man helt enkelt är för bekväm.
I mitt förhållande med exet hade jag desto fler vänner men ändå en gnagande känsla av att vara " ensam" så fort jag var med honom, vi var helt enkelt på så skilda plan så jag vet inte riktigt varför det inte tog slut tidigare. Vi kunde ändå prata med varann men känslan var att jag egentligen var helt ointressant i hans liv och jag fick aldrig riktig respons för viktiga saker i mitt liv (däremot kunde han gå på om allt möjligt viktigt i hans liv och sen sura om jag verkat ointresserad). Det inte i förhållandet det ligger och skaver då? Att du känner dig ensam trots att du är i din partners sällskap, det verkade ju inte som du fick nån som helst respons av att prata med honom? Han kanske mest blev ställd också och visste inte hur han skulle svara men det känns som om du velat ha nåt mer av honom i den situationen om jag läser rätt?

Kan nog vara så. Han är bra på att lyssna egentligen men på sistone har det varit mycket fokus på hans jobb. Mkt strul där. Men jag vet att han inte så ofta ger någon respons direkt. Precis som om han måste tänka över det först. Men en kram är väl inte för mycket begärt?

 

[godishanna]

Tog faktiskt kontakt med en vän idag. Vi ska försöka ses över en fika snart Haha man är så upptagen fast man inte tycker det. Men det märks när man försöker boka in något

 

[Bulldoozer]

Kan nog vara så. Han är bra på att lyssna egentligen men på sistone har det varit mycket fokus på hans jobb. Mkt strul där. Men jag vet att han inte så ofta ger någon respons direkt. Precis som om han måste tänka över det först. Men en kram är väl inte för mycket begärt?

Du kanske måste be om en? (Även om man kan tycka att det inte borde behövas)
Jag tycker det lite oroväckande om det så att du känner dig ensam fast din partner sitter bredvid så att säga, dessutom är du väl bara tillfälligt ensam då dina vänner är på resa och liksom inte flyttat till ett annat land?

Inte ens när jag är ensam så känner jag mig ensam men så har jag tre hundar . Att du känner dig övergiven är nåt du måste försöka komma fram till själv vad det beror på så att du kan åtgärda det, det är himla skönt att kunna bara vara och njuta av sitt eget sällskap ibland.

 

[nickan1]

När man berättar detta för maken och han sitter tyst en stund. Sedan lägger vi oss som vanligt. Ingen kram, inga tröstande ord. Allt är bara ”som vanligt”. Men det är det inte. Ett par av mina närmsta vänner är iväg på längre resor. En annan vän har bestämt sig för att pausa från vårt gemensamma fritidsintresse på obestämd tid antar jag... vi har inte direkt ngn relation utanför detta så... och där har dykt upp saker jag hade behövt ha någon att bolla med.
Före sommaren flyttade vår avdelning på jobb till ett annat ställe. Samma jobb men ny plats och nya kollegor. Klart naturligt att man i början är mer nyfiken på att lära känna nya människor och få samarbeten att fungera. Men jag börjat sakna speciellt en kollega och våra förtroliga samtal och skoj. Han har blivit såå bra kompis med några andra... jag känner mig lite bortglömd. Har själv hittat ett par med gemensamma intressen som är roliga att umgås med, men en är har varit iväg på jobbresa hela veckan.
Har en del personliga bekymmer, allt ifrån ekonomi, älskade husdjur som nyss lämnat och sjukdom och annat tragiskt inom familjen. För vissa saker känner jag otroligt stor sorg medan jag nästan är likgiltig inför andra. Det senare skrämmer mig men är väl rent logiskt en form av försvarsmekanism som kickar in hos mig när det blir för mycket.
Jag har folk omkring mig men ingen att prata med ordentligt.
Kan lägga till att väldigt många drömmar och planer nyligen krossats pga ekonomin. Nu låter det som om jag tycker sjukt synd om mig själv men egentligen skriver jag det här bara i brist på någon att prata med.

Kan förstå hur du känner när det är många jobbiga så behöver man verkligen sina vänner. De som är iväg på längre resor kan du inte kontakta dem på något vis? Ibland kan det vara skönt att bara skriva ett mail tala om vad som är jobbigt och bara dela med sig till någon som känner en väl. Skönt att du snart ska fika med en vän också!

 

[Freazer]

När man berättar detta för maken och han sitter tyst en stund. Sedan lägger vi oss som vanligt. Ingen kram, inga tröstande ord. Allt är bara ”som vanligt”. Men det är det inte. Ett par av mina närmsta vänner är iväg på längre resor. En annan vän har bestämt sig för att pausa från vårt gemensamma fritidsintresse på obestämd tid antar jag... vi har inte direkt ngn relation utanför detta så... och där har dykt upp saker jag hade behövt ha någon att bolla med.
Före sommaren flyttade vår avdelning på jobb till ett annat ställe. Samma jobb men ny plats och nya kollegor. Klart naturligt att man i början är mer nyfiken på att lära känna nya människor och få samarbeten att fungera. Men jag börjat sakna speciellt en kollega och våra förtroliga samtal och skoj. Han har blivit såå bra kompis med några andra... jag känner mig lite bortglömd. Har själv hittat ett par med gemensamma intressen som är roliga att umgås med, men en är har varit iväg på jobbresa hela veckan.
Har en del personliga bekymmer, allt ifrån ekonomi, älskade husdjur som nyss lämnat och sjukdom och annat tragiskt inom familjen. För vissa saker känner jag otroligt stor sorg medan jag nästan är likgiltig inför andra. Det senare skrämmer mig men är väl rent logiskt en form av försvarsmekanism som kickar in hos mig när det blir för mycket.
Jag har folk omkring mig men ingen att prata med ordentligt.
Kan lägga till att väldigt många drömmar och planer nyligen krossats pga ekonomin. Nu låter det som om jag tycker sjukt synd om mig själv men egentligen skriver jag det här bara i brist på någon att prata med.

Ibland känner jag också att jag inte har ngn att prata med fastän att jag har det. Menar inget illa men kanske du skulle vilja prata om dina personliga problem med en terapeut? Ibland kan det vara skönt att prata av sig inför ngn "okänd" som ser saker och ting på ett annat sätt och kanske har andra lösningar på problemen än en själv.

 

[godishanna]

Du kanske måste be om en? (Även om man kan tycka att det inte borde behövas)
Jag tycker det lite oroväckande om det så att du känner dig ensam fast din partner sitter bredvid så att säga, dessutom är du väl bara tillfälligt ensam då dina vänner är på resa och liksom inte flyttat till ett annat land?

Inte ens när jag är ensam så känner jag mig ensam men så har jag tre hundar . Att du känner dig övergiven är nåt du måste försöka komma fram till själv vad det beror på så att du kan åtgärda det, det är himla skönt att kunna bara vara och njuta av sitt eget sällskap ibland.

Ja jag vet ju att han har svårt att läsa en. Måste lära mig att tala klarspråk tror jag...
Det skumma är att jag trivs bra i mitt eget sällskap, jag behöver få vara ensam för att ladda batterierna samtidigt som jag är en social person. Men kanske bristen på egentid gör att jag aldrig kan ladda riktigt
Och sen när jag behöver prata så känns det som att ingen finns/lyssnar. Jag menar nu kommer alla snart tillbaka och det har jag ju vetat om hela tiden. Det ligger kanske hos mig. Att när jag för en gånga skull känner mig ynklig så är ingen där...

 

[godishanna]

Ibland känner jag också att jag inte har ngn att prata med fastän att jag har det. Menar inget illa men kanske du skulle vilja prata om dina personliga problem med en terapeut? Ibland kan det vara skönt att prata av sig inför ngn "okänd" som ser saker och ting på ett annat sätt och kanske har andra lösningar på problemen än en själv.

Ja men man ska hitta rätt terapeut. Gick hos en tills för ett år sedan och det var jättebra men jag hade nog ändå svårt att öppna mig tillräckligt mycket för att prata om det som var allra jobbigast...