Alkohol är komplicerat. Kanske inte för varje individ men sett i stort perspektiv är alkoholen roten till så mycket ont som händer i samhället. Våldsbrott, sexbrott, familjetragedier, olyckor. I väldigt hög andel är alkohol eller andra droger inblandade när tragiska händelser inträffar.
Jag är nyfiken på ert förhållande till alkohol.
Är alkohol berikande i ert liv?
Dricker ni vad ni anser "lagom" mycket?
Dricker ni alls?
Hur viktig är alkoholen för er?
Hur påverkas ni av alkohol, dricker ni för att bli glada, lugna, dämpa ångest, eller bara för att det är socialt?
Ser ni mycket av alkoholens baksida i er omgivning? Har ni själva kanske erfarenhet av missbrukande anhöriga, vuxit upp som barn i alkoholiserade miljöer, levt med partners som inte klarat av att hantera alkohol, vänner som farit illa, ni själva som inte "klarat av drickandet"?
Vi alla måste förhålla oss till alkohol i det samhälle vi lever i, och vi alla har en relation till den. Antingen i ett avståndstagande eller i ett nyttjande. Avslappnat eller ansträngt. Skulle ni klara er utan? Har den en central del i ert liv?
Själv har jag lyckligtvis aldrig känt ett SUG eller ett behov. Jag har festat mycket i en period om några år i typ åldern 19-22, med mycket var det då utgång 2-6 gånger i månaden skulle jag säga. Varit på några festresor där jag druckit nästan varje dag. Ändå aldrig hamnat i något läge där jag känt ett sug och jag har alltid bara druckit i sällskap av andra för att "festa". Jag har inte råkat ut för något direkt otäckt när jag varit full och jag har aldrig utsatt andra för något allvarligt. Däremot har jag haft en del fyllor där jag vinglat runt, spytt på toan på någon förfest, gråtit och förstorat upp saker, spytt när jag kommit hem etc. Innan jag lärde mig "hantera" mängden alkohol jag hällde i mig, eller när jag ätit dåligt/varit sjuk tex.
Jag är uppvuxen med en närstående som inte hanterade alkohol speciellt bra och det har alltid varit ett känsligt ämne för mig, en sida i mig har alltid upplevt alkohol som ganska obehagligt på grund av det. Därför jag har väldigt svårt att se barn bli utsatta för fulla vuxna, jag upplevde det alltid som extremt obehagligt när jag var liten och jag kommer inte vilja ha mina framtida barn i miljöer där människor är berusade. Ett glas vin till maten är en sak, men berusning nej.
Nu för tiden dricker jag rätt måttligt, sedan några år skulle jag säga. Jag går utan problem flera månader i taget i perioder helt utan alkohol. Är jag ute med vänner eller sambo kan det bli några glas vin eller drinkar men det handlar om max en gång i månaden. Jag vill helst inte bli för full, mest för att det känns som att jag förgiftar kroppen då och det känns onödigt. Jag är inte så intresserad av det längre, och det är sällan jag är sugen på en riktig fylla. Det kan säkert hända några gånger per år att jag vill ha en helkväll på stan med alkohol och drinkar, men nu var det länge sedan. Mer troligt på sommaren. Ett glas rött eller vitt till en god maträtt kan jag längta efter, eller nu när sommaren börja komma att ta något/några glas iskallt rose ihop med vänner. Vi tycker om att dricka bubbel och bli lite fnittriga och glada men inte "woooowooooow" om ni förstår
.
Jag förstår att alkohol kan vara jättekul för många men jag känner också ett sånt vemod inför den, även om jag själv inte helt avstår. Jag ser så mycket misär, i det stora och i det lilla. Människor som gång på gång blir för fulla och gör saker de ångrar. Män och kvinnor som förstör sina relationer för att de blev för fulla och raggar på någon som de aldrig skulle gjort i nyktert tillstånd. Ensamma och olyckliga som sitter hemma själva och super ner sig. Gamla människor med långa missbruk bakom sig och vad det har gjort i deras liv. Skam som vissa människor känner över att inte kunna dricka "normalt" utan alltid vakna med bakfylleångest för att de blir något de inte kan stå för med alkohol i blodet. Att det ofta är ett statement att säga nej till alkohol.
Vad är ert förhållande till alkohol, och vilka är era tankar?
