Kan ni hjälpa mig att förstå en känsla?

[Miran]

I boken jag skriver just nu har jag lite problem med en person som jag inte riktigt får att hänga ihop. Känner att jag skulle behöva lite input på det här, så om någon har egna erfarenheter eller bara lust att spåna lite så är det välkommet.

Tänk er in i den här situationen:OM man blir lämnad av någon som man har haft ett långvarigt förhållande med. Kärleken är död sedan länge, något sexliv existerar inte och ekonomin är inget problem för någon i relationen och båda är kompetenta och anser sig vara fullt kapabla att ta vara på sig själva.

Varför skulle en sådan här person bryta ihop fullständigt, inte förstå sveket att bli lämnad, vilja hämnas ... osv? Varför vill man leva med en människa som inte vill leva med en? Varför vill man leva i en relation där man egentligen inte bryr sig om varandra?

Vanlig svartsjuka, rädsla för ekonomisk kris eller en känsla av att inte klara det praktiska kan egentligen räknas bort. Några idéer eller tankar?

 

[Tranan]

I boken jag skriver just nu har jag lite problem med en person som jag inte riktigt får att hänga ihop. Känner att jag skulle behöva lite input på det här, så om någon har egna erfarenheter eller bara lust att spåna lite så är det välkommet.

Tänk er in i den här situationen:OM man blir lämnad av någon som man har haft ett långvarigt förhållande med. Kärleken är död sedan länge, något sexliv existerar inte och ekonomin är inget problem för någon i relationen och båda är kompetenta och anser sig vara fullt kapabla att ta vara på sig själva.

Varför skulle en sådan här person bryta ihop fullständigt, inte förstå sveket att bli lämnad, vilja hämnas ... osv? Varför vill man leva med en människa som inte vill leva med en? Varför vill man leva i en relation där man egentligen inte bryr sig om varandra?

Vanlig svartsjuka, rädsla för ekonomisk kris eller en känsla av att inte klara det praktiska kan egentligen räknas bort. Några idéer eller tankar?

Oj det låter som mitt liv nästan!
Det kan vara att personen har ett starkt lojalitetsband genom barnen att hålla familjen samman,

 

[Monkie]

I boken jag skriver just nu har jag lite problem med en person som jag inte riktigt får att hänga ihop. Känner att jag skulle behöva lite input på det här, så om någon har egna erfarenheter eller bara lust att spåna lite så är det välkommet.

Tänk er in i den här situationen:OM man blir lämnad av någon som man har haft ett långvarigt förhållande med. Kärleken är död sedan länge, något sexliv existerar inte och ekonomin är inget problem för någon i relationen och båda är kompetenta och anser sig vara fullt kapabla att ta vara på sig själva.

Varför skulle en sådan här person bryta ihop fullständigt, inte förstå sveket att bli lämnad, vilja hämnas ... osv? Varför vill man leva med en människa som inte vill leva med en? Varför vill man leva i en relation där man egentligen inte bryr sig om varandra?

Vanlig svartsjuka, rädsla för ekonomisk kris eller en känsla av att inte klara det praktiska kan egentligen räknas bort. Några idéer eller tankar?

En sorg över det som aldrig blev. Sorg över förlorade år. Saknad av personen och besvikelse över att det inte blev som man önskat. Om man levt länge ihop i ett dåligt förhållande kan man ha tappat bort vem man är och vad man vill. Gemensamma vänner som försvinner.
Även om kärleken tar slut kanske man gillar personen.

 

[Miran]

Oj det låter som mitt liv nästan!
Det kan vara att personen har ett starkt lojalitetsband genom barnen att hålla familjen samman,

Det där får du jättegärna utveckla lite om du vill och kan.
Menar du att det kan vara så viktigt att hålla ihop familjen för barnens skull att man gör nästan vad som helst för att undvika skilsmässa? Hur tänker man angående barnen då - att de vill att en förälder ska tvingas tillhöra familjen trots att den inte vill? Och att hämnd skulle kännas relevant?

Du skriver att det nästan är som ditt liv så du får ursäkta om mina frågor verkar påträngande. Jag frågar helt hypotetiskt, jag vill förstå. Men jag menar INTE att jag vill att du ska förklara ditt liv för mig.

 

[Miran]

En sorg över det som aldrig blev. Sorg över förlorade år. Saknad av personen och besvikelse över att det inte blev som man önskat. Om man levt länge ihop i ett dåligt förhållande kan man ha tappat bort vem man är och vad man vill. Gemensamma vänner som försvinner.
Även om kärleken tar slut kanske man gillar personen.

Jo alltså, sorgen kan jag förstå, saknad och besvikelse. Men inte aggressivitet och en lust att hämnas. Och inte vild förtvivlan.

Det är väl glappet mellan ett förhållande utan några starka känslor som förbyts till en separation med väldigt starka känslor som jag har svårt att sätta mig in i.

Funderar på om det är möjligt att känna så och i så fall varför. Men kanske är det orealistiskt? Det är väl ungefär det jag försöker klura ut. Ska man skriva om någon måste man tro på den personen.

 

[Tass]

En sorg över en dröm som inte höll. En del av sitt liv som man måste ifrågasätta. Man kan känna sig helt upp-och-nedvänd, hållen i fötterna och skakad. Något man trodde på höll inte. Man kanske hade investerat mycket i det.

Kanske är man en människa som får sitt ego bekräftat av att vara lyckad, hålla masken. Man vill inte bli sedd som svag, blottad, sårbar, lämnad. Kanske för att man är just allt det, eller har upplevt allt det tidigt i livet. Man kan ha blivit övergiven på olika sätt av anhöriga/föräldrar som barn. Icke närvarande föräldrar, kritiska föräldrar. Alltså en människa som i grund och botten är skör. Frågan är om personen kan inse det, eller om det är lättare att se sig själv som är "bra" men illa behandlad. Med det menar jag att man är lika bra som sårbar eller inte, men den personen kan bygga sitt egenvärde på "stark" eftersom den har vuxit upp med en känsla av "svag" och "dålig". Kanske en förälder hela tiden setts som svag av den andre, fått ta skit, blivit kallad svag osv.

Sen ska vi inte glömma att svartsjuka kan finnas även om man är helt färdig med personen ifråga, det kan vara det sista som lämnar.

Gud vad kul det var att spåna helt vilt, jag vill också bli författare

 

[kakan89]

En lojalitet, man har valt varandra och tänkt att det ska vara livet ut.

 

[Masse]

Rädsla för att bli ensam och eller utanför.

 

[Tass]

Jo alltså, sorgen kan jag förstå, saknad och besvikelse. Men inte aggressivitet och en lust att hämnas. Och inte vild förtvivlan.

Det är väl glappet mellan ett förhållande utan några starka känslor som förbyts till en separation med väldigt starka känslor som jag har svårt att sätta mig in i.

Funderar på om det är möjligt att känna så och i så fall varför. Men kanske är det orealistiskt? Det är väl ungefär det jag försöker klura ut. Ska man skriva om någon måste man tro på den personen.

En del personer blir aggressiva vid motgångar, andra inte. Vi har olika stor kapacitet för aggressivitet. Att någon är mindre aggressiv behöver inte bero på att den är hämmad, den är kanske inte lagd åt det hållet.
Men "anfall är bästa försvar" för en del.

 

[Tranan]

Jag svarar gärna,
Korta svaret ja
och som man kan du vara så nerbruten att lojaliteten till din familj är det enda du har kvar. Inte en fråga om vilja längre. mer att tillhöra en sekt.
Om du vill pratar gärna med dig du får välja hur. samtalet kan bli långt.

 

[Tass]

Jo alltså, sorgen kan jag förstå, saknad och besvikelse. Men inte aggressivitet och en lust att hämnas. Och inte vild förtvivlan.

Det är väl glappet mellan ett förhållande utan några starka känslor som förbyts till en separation med väldigt starka känslor som jag har svårt att sätta mig in i.

Funderar på om det är möjligt att känna så och i så fall varför. Men kanske är det orealistiskt? Det är väl ungefär det jag försöker klura ut. Ska man skriva om någon måste man tro på den personen.

Vild förtvivlan kan jag förstå, om man tvingas göra upp med sin självbild.

 

[SaraXX]

Att bli ratad. Att inte vara den som gick först fastän man inte trivdes (heller).

 

[Tass]

Gräset är grönare på andra sidan, man kanske upptäcker fördelar som man inte såg/förstod

 

[Miran]

Att bli ratad. Att inte vara den som gick först fastän man inte trivdes (heller).

Du kan inte utveckla den känslan lite? Intressant. Om man är van att vara den som har makten i ett förhållande och så slås benen undan när den andre plötsligt bestämmer sig för att lämna? Alltså en ilska som mer grundar sig i att makten över förhållandet tas ifrån en än en sorg över att förhållandet tar slut?

Ja, det kanske skulle kunna vara något ...

 

[Tass]

Vild förtvivlan kan jag förstå, om man tvingas göra upp med sin självbild.

Spånar vidare. Man kanske inte upplever att man klarar livet som ensam, och nu tänker jag inte på det rent praktiska.
Man kanske inte klarar att vara ensam med sig själv utan är hellre ensam med någon annan.

 

[Tass]

Du kan inte utveckla den känslan lite? Intressant. Om man är van att vara den som har makten i ett förhållande och så slås benen undan när den andre plötsligt bestämmer sig för att lämna? Alltså en ilska som mer grundar sig i att makten över förhållandet tas ifrån en än en sorg över att förhållandet tar slut?

Ja, det kanske skulle kunna vara något ...

Förändrad maktbalans är intressant

 

[Tass]

Du kan inte utveckla den känslan lite? Intressant. Om man är van att vara den som har makten i ett förhållande och så slås benen undan när den andre plötsligt bestämmer sig för att lämna? Alltså en ilska som mer grundar sig i att makten över förhållandet tas ifrån en än en sorg över att förhållandet tar slut?

Ja, det kanske skulle kunna vara något ...

Det är ju inte ovanligt att det finns två historieskrivningar om vem som lämnade vem

 

[Miran]

Jag svarar gärna,
Korta svaret ja
och som man kan du vara så nerbruten att lojaliteten till din familj är det enda du har kvar. Inte en fråga om vilja längre. mer att tillhöra en sekt.
Om du vill pratar gärna med dig du får välja hur. samtalet kan bli långt.

Stort tack för erbjudandet, men jag vet inte om jag vill/kan det i det här skedet. Jag vill inte beskriva en specifik person och det är lätt att det blir för personligt om man kommer för nära.

 

[SaraXX]

Du kan inte utveckla den känslan lite? Intressant. Om man är van att vara den som har makten i ett förhållande och så slås benen undan när den andre plötsligt bestämmer sig för att lämna? Alltså en ilska som mer grundar sig i att makten över förhållandet tas ifrån en än en sorg över att förhållandet tar slut?

Ja, det kanske skulle kunna vara något ...

Just det där är inte självupplevt. Att bli ratad är det. Men det fanns kärlek kvar från båda håll.

 

[Miran]

Gud vad kul det var att spåna helt vilt, jag vill också bli författare

Ja alltså, det är ju det här som är så himla kul!
Man är lite gud, liksom. Hittar på människor, ger dem ett liv, en bakgrund. Det gäller ju att ens personer känns trovärdiga, åtminstone för en själv. Känner man dem utan och innan så vet man (oftast) hur de reagerar i olika situationer. Men ibland blir man plötsligt osäker.