Sv: Kan man vara...
Nä, nu blir jag alldeles förskräckt!!
Vi skriver år 2008 men av dina rader att döma kan man tro det står Irland 1952!
Varje kvinna som gör en abort har ett eget personligt beslut till det!
Det är varje fri kvinnas rättighet att själv avgöra vad som är bäst för henne!
Jag blir mörkrädd när jag tänker på att det som för min generation är och var en självklarhet (om än i vissa fall en känslomässigt svår sådan) nu ska ursäktas och den som genomför en abort ska få lägga hela sin själ på bordet så att pöbeln kan ge nådiga nicken eller inte!
Förlåt att jag brusar upp men jag blir så jäkla ledsen när jag läser vad du skriver!
INGEN har rätt att döma dig för det du gjorde då!
Säger som Pufffan, jag var bara tvungen att skiv av mig lit..
//Trygg
Hej,
och tack för svar. Du har förmodligen rätt, men av någon anledning känner jag, att jag har gjort något fult och oförlåtligt ont- i andras ögon.
Känner därför också, att skulle jag inte kunna bli gravid igen, så skulle folk tänka att jag får skylla mig själv.
Endast 3 personer vet om vad jag 'har gjort' och det har varit jättesvårt att gå igenom detta 'själv'.
Jag säger inte att man ska babbla om allt till alla, men så uselt som jag mådde direkt efter, och depressionen som jag gled in i som varade i närmare 3 år, var också svår att förklara för vänner och familj. Dom hade ju ingen aning om vad jag hade gjort.
Tusen tack för era vänliga ord, ni anar inte hur mycket det betyder för mig. Jag berättade faktiskt för barnmorskan om aborten nu när jag var och tog cellprov, och förväntade mig onda ögat av henne med. Men hon var helt underbar, och tyckte att jag skulle få prata med en kurator på avdelningen, då jag har saker kvar att bearbeta. Speciellt då vi då, funderade på att skaffa barn. Det enda tråkiga hon sa, som jag visserligen redan visste- men hade hoppats på ett annat svar, var, att jag kommer aldrig att glömma den händelsen.
Det som grämer mig mest, är, att när gynekologen tog ultraljudet dagen då jag gjorde aborten, så la han bilden på bordet där vi satt och skulle skriva papper. Och idiot jag tittade såklart. Den bilden kan jag inte bli av med, hur mycket jag än försöker...
Iallafall, ursäkta, jag bara babblar på. Det känns konstigt. Jag pratar aldrig om detta med någon.
Det är i alla fall tack vare min underbara barnmorska som jag har vågat ta steget med min sambo att försöka skaffa barn.
Han har varit en ängel genom allt detta. Att han fortfarande står vid min sida finner jag ofattbart.
Och det känns skönt att ni finns här, även om jag inte känner er.
Tusen tusen tusen tack, jag kramar om er alla.
