Lingonris
Trådstartare
Egentligen borde gå och prata med någon professionell men jag kan inte klämma in det i mitt liv just nu.
Jag behöver lite råd inför julhelgen då jag och min familj ska åka och hälsa på mina föräldrar 60 mil bort och jag känner mig väldigt nervös och illa till mods över det. Pinsamt nog eftersom jag är 35 år gammal.
Det blir lätt konflikter med min mamma fast jag och min sambo gör allt för att undvika bråk. För två år sedan firade vi jul hos dem och allt blev fel. Jag fick en ordentlig utskällning och det blev en väldigt obehaglig stämning. Jag blev helt uppriven. Jag känner henne tillräckligt väl för att veta att det hon skällde ut mig för inte var den egentliga anledningen utan bara ett sätt att straffa mig för något annat, oklart vad dock.
En bit in i januari fick jag en rungade utskällning till på telefon inklusive en uppräkning av allt jag och min sambo gör som är fel samt förhållningsregler för vad som gäller för mig och min sambo när vi är och hälsar på hos dem (vi får inte åka och träffa några kompisar, t ex utan om vi vill göra det så får vi åka ner en annan helg och enbart träffa dem). När man gör ”fel” i hennes ögon så blir man utfryst och det kan vara i dagar eller veckor. Det finns även en historia av misshandel. Min mamma har aldrig bett om ursäkt för det eller visat att hon ångrar sig. Min pappa har aldrig stått upp för oss barn eller haft någon åsikt utan går bara undan.
Det går inte att försöka lösa problem genom att prata konstruktivt; vad blev fel, hur kan vi göra bättre etc, för då får man ett hånfullt ”ja du kan minsann prata, sluta älta och tjata nu”. Hon skäller ut och fryser ut och sen ska man skämmas.
I somras hyrde vi en stuga i närheten av mina föräldrar och även då blev det fel. Min syster (som, om det spelar någon roll, är en väldigt skötsam person) blev då utfryst och hennes pojkvän var endast välkommen hem till dem ifall hon verkligen var säker på att det var han som var den rätta eftersom min syster ”har träffat så många pojkar”. Vi bjöd mina föräldrar på middag och de satt och surade hela middagen och stormade hem när jag höll på att duka fram efterrätten. Syrran med pojkvän fick sova hos oss.
Hon blev även sur i somras några gånger när jag skulle hämta henne vid bussen men råkade ställa mig vid fel hållplats varpå hon fick vänta 5 min.
De senaste två åren har jag haft en väldigt avvaktande hållning eftersom det känns som att det som hänt inte går att reparera och det är heller inget som jag eftersträvar. Min mamma och jag lever väldigt olika liv och vi har väldigt svårt att prata, det blir liksom god dag yxskaft hela tiden och därför går jag heller aldrig in i någon som helst diskussion längre. Vi pratar om barnen, semestern och deras trädgård typ. Men ändå kan hon hitta saker att bli sur över, oftast förstår man inte hur det gick till eller vad hon blir arg över.
Jag känner mig väldigt nervös inför julhelgen och behöver en strategi. Vi ska bo på hotell när vi är och hälsar på för att försöka undvika konflikter, men mer? Hur ska jag göra om hon blir sur eller arg för något som jag har väldigt svårt att förstå? Vi tänker att vi i så fall drar oss undan, åker på någon utflykt eller tillbaka till hotellet. Men då blir man ju utskälld för det.
Jag känner också att jag borde stå upp för min syster och markera. Min syster är 28 år men hon har inte kommit till insikt om att detta inte är normalt och blir helt underdånig.
Att försöka prata är absolut ingen strategi. Det har jag försökt många gånger och det leder alltid fel. Det finns liksom inte i hennes värld att man kan lösa problem på det sättet.
Jag behöver lite råd inför julhelgen då jag och min familj ska åka och hälsa på mina föräldrar 60 mil bort och jag känner mig väldigt nervös och illa till mods över det. Pinsamt nog eftersom jag är 35 år gammal.
Det blir lätt konflikter med min mamma fast jag och min sambo gör allt för att undvika bråk. För två år sedan firade vi jul hos dem och allt blev fel. Jag fick en ordentlig utskällning och det blev en väldigt obehaglig stämning. Jag blev helt uppriven. Jag känner henne tillräckligt väl för att veta att det hon skällde ut mig för inte var den egentliga anledningen utan bara ett sätt att straffa mig för något annat, oklart vad dock.
En bit in i januari fick jag en rungade utskällning till på telefon inklusive en uppräkning av allt jag och min sambo gör som är fel samt förhållningsregler för vad som gäller för mig och min sambo när vi är och hälsar på hos dem (vi får inte åka och träffa några kompisar, t ex utan om vi vill göra det så får vi åka ner en annan helg och enbart träffa dem). När man gör ”fel” i hennes ögon så blir man utfryst och det kan vara i dagar eller veckor. Det finns även en historia av misshandel. Min mamma har aldrig bett om ursäkt för det eller visat att hon ångrar sig. Min pappa har aldrig stått upp för oss barn eller haft någon åsikt utan går bara undan.
Det går inte att försöka lösa problem genom att prata konstruktivt; vad blev fel, hur kan vi göra bättre etc, för då får man ett hånfullt ”ja du kan minsann prata, sluta älta och tjata nu”. Hon skäller ut och fryser ut och sen ska man skämmas.
I somras hyrde vi en stuga i närheten av mina föräldrar och även då blev det fel. Min syster (som, om det spelar någon roll, är en väldigt skötsam person) blev då utfryst och hennes pojkvän var endast välkommen hem till dem ifall hon verkligen var säker på att det var han som var den rätta eftersom min syster ”har träffat så många pojkar”. Vi bjöd mina föräldrar på middag och de satt och surade hela middagen och stormade hem när jag höll på att duka fram efterrätten. Syrran med pojkvän fick sova hos oss.
Hon blev även sur i somras några gånger när jag skulle hämta henne vid bussen men råkade ställa mig vid fel hållplats varpå hon fick vänta 5 min.
De senaste två åren har jag haft en väldigt avvaktande hållning eftersom det känns som att det som hänt inte går att reparera och det är heller inget som jag eftersträvar. Min mamma och jag lever väldigt olika liv och vi har väldigt svårt att prata, det blir liksom god dag yxskaft hela tiden och därför går jag heller aldrig in i någon som helst diskussion längre. Vi pratar om barnen, semestern och deras trädgård typ. Men ändå kan hon hitta saker att bli sur över, oftast förstår man inte hur det gick till eller vad hon blir arg över.
Jag känner mig väldigt nervös inför julhelgen och behöver en strategi. Vi ska bo på hotell när vi är och hälsar på för att försöka undvika konflikter, men mer? Hur ska jag göra om hon blir sur eller arg för något som jag har väldigt svårt att förstå? Vi tänker att vi i så fall drar oss undan, åker på någon utflykt eller tillbaka till hotellet. Men då blir man ju utskälld för det.
Jag känner också att jag borde stå upp för min syster och markera. Min syster är 28 år men hon har inte kommit till insikt om att detta inte är normalt och blir helt underdånig.
Att försöka prata är absolut ingen strategi. Det har jag försökt många gånger och det leder alltid fel. Det finns liksom inte i hennes värld att man kan lösa problem på det sättet.
