Det är min kamp. Det är vår kamp. För ett bättre och mer jämställt samhälle.
Jag har döttrar. Det finns kvinnor som står mig nära. Jag arbetar ihop med kvinnor. Det finns kvinnor som drabbas varje dag av skiten. Jag läser om problemen varje vecka. Jag hör berättas om dem varje vecka. Mina medmänniskor drabbas av ojämställdheten där män har makten. Män som mig. Män som måste ta ställning. Män som måste säga ifrån. Män som i varje vardagsbeslut måste inkludera tanken om jämställdhet. Det är att ta ansvar. Ett ansvar som är mitt precis som andra mäns.
Alla kvinnor, och även män, drabbas av vårt ojämlika patriarkat. Kvinnor då allra mest negativt.
Självklart är det vår kamp. Att inte inse det är att vara extremt egoistisk och ha en snäv bild av ansvar och vilja att delta i samhällsutvecklingen.
Då duger det inte att följa med på stripklubb för att en annan MAN tagit initiativ till det och ha några jävla bortförklaringar. Då klarar man inte cutten till att vara en ansvarstagande medmänniska och medborgare.
Självklart är det vår kamp.
Den man som inte klarar av manlig kultur blir socialt inkompetent. Skulle sambon byta jobb och sluta umgås med män?
Intressant lösning men naturligtvis inget han vill. Det borde hon förstå.