Angående det här med "om man äntligen får ett jobb så håller man frånvaron nere för att man är så tacksam att man äntligen fick något", gäller inte det också unga kvinnor? Eller är det bara 45-åriga gubbar som tänker så? Jag säger inte att det inte finns både kvinnor och män som inte utnyttjar systemet och njuter av att stanna hemma på arbetsgivarens bekostnad, jag har tyvärr sett dem IRL. Men om vi pratar rent generellt vill faktiskt också unga kvinnor ha jobb, men har fruktansvärt mycket svårare att få det i jämförelse med unga män, för att bakåtsträvande medelålders män i kostym sitter på chefsposterna och tror att en ung kvinna automatiskt leder till en anställd som kommer vara hemma i tid och otid. Om kvinnor och män delade på föräldraledighet och VAB så behövde det inte bli så tydligt att "kvinnor alltid är hemma". Varför kan man inte anställa en barnlös 25-åring, som kanske inte kommer skaffa familj förrän om tio år? Ska hon straffas nu för något som inte hänt än, och kanske heller aldrig kommer hända?
Jag kan ju bara tala om egna erfarenheter.
De som var borta minst på de arbetsplatser jag arbetat var just kvinnor 50+ och män i samma grupp.
De vabbade inte, de hade inga små barn. slapp alltså mycket av den dagissmitta som drabbar yngre föräldrar.
Sedan hade många av dem ungefär inställning som jag vad det gäller ansvar o arbete.
Naturligtvis kan man anställa en 25 åring, det görs också i större utsträckning än man anställer en 50+
Jag deklarerade bara min åsikt och min erfarenhet.
Skulle jag idag anställa en person till en administrativ tjänst skulle jag hellre välja en 50+ än en 25 åring av bla den orsaken.