Sv: Jag vill rida!
Angående älg-situationen så känner jag mycket väl igen det!
Hade en häst som var kolugn i 99% av alla situationer (när det inte blåste eller det var första gången man red ut på länge, men då var det inte "rädsla" utan snarare "på tårna"/peppad) och som jag inte såg något större behov av att miljöträna eftersom den var såpass trygg. OM den blev skraj för något när man red så lät man den bara titta och höll fokuset framåt och drev på när den kändes mottaglig så gick den alltid efter en stund.
Men - när den väl blev stressad så tappade man kontakten. Kommer ihåg en incident när en stor grävmaskin med larvfötter kom körandes (den hördes rejält och kändes på "mullret" i marken redan ett par km bort, hästen blev skitnervös av att inte se vad det var som lät och vibrerade och att det kom närmare) då kände jag bara att nej - det är kört. Jag ville gå in en bit på sidan av vägen så hästen skulle slippa känna att den kommer emot honom när den kör förbi, men tränaren (obs! ingen nh-tränare) tyckte att det skulle gå bra bara jag höll mig lugn. Vilket jag visste att jag inte skulle lyckas med så jag lämnade över hästen till tränaren och tyckte "okej, visa hur man gör nu då!" men det slutade med att hästen slet sig så snart den fick syn på grävmaskinen och tokskenade in i skogen en vända och sen hem nedför den branta asfaltsvägen
Rent allmänt så jobbade jag mycket en period med att återfå kontakten med rätt hjärnhalva. Att få uppmärksamhet mao, även om det var väldigt blåsigt en dag eller den kände sig lite stressad. Sånt är SVÅRT på vissa hästar men väl värt att träna i lagom doser och ordnade förhållanden till en början.
Blev lite virrigt det här men jag håller med Forest Autumn och dig - det bästa är om man kan låtsas som det regnar alt. titta åt hållet hästen är orolig (med mjuk blick och inte fokusera på det läskiga utan gärna långt bakom) och sen tillbaka dit ni var på väg som för att tala om; "okej, jag har sett. men håller inte med om att det är farligt."
Så långt är jag totalt med Forest Autumn.
Sen finns det ju situationer (som det jag beskrev med grävmaskinen) där man känner att det rinner över, att hästen bara inte *kan* sköta sig och behålla kontakten. I såna situationer skulle jag rekommendera att inte känna sig misslyckad om man undviker situationen och mao inte tar så hårt på "reglerna" utan återfår kontroll och kontakt när det värsta är över. Det man KAN göra om man inte känner att det är vatten över huvudet är att försöka få kontakt med rätt hjärnhalva på det sättet du beskrev att du gjorde. Men troligen behöver hästen lita på dig ett snäpp till innan ni är redo för älgar
eller att ni tränar massor på liknande situationer så du verkligen kommer över gränsen och lyckas få kontakt igen trots att hästen blir upprörd.
Känn dig inte misslyckad för det du inte kan idag. Var stolt över att du fått mer insikt och därmed kan konstatera att det finns mycket kvar att lära sig. Att förändra sin personlighet såpass att man kan vara en bra ledare i alla situationer tar tid!
Belöna framsteg och tänk på att det är motgångarna som i längden utvecklar. Har man en naturbegåvning till häst eller själv är en naturbegåvning kommer det bli desto jobbigare när man stöter på hinder!
Man kommer aldrig bli färdigutvecklad som hästmänniska, så är det bara. Alltså kan man lika gärna acceptera att det är vägen till det orealistiska målet som ÄR målet (lite snott från Hempfling...) och försöka ha så trevligt som möjligt den tid man spenderar med hästen.
