Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

[Petruska]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Men om du är lite över 20 och de är 50+? Låt säga att de fick barn (dig) när de var 35? Det är inte särskilt anmärkningsvärt sent och innebär alltså inte att du har särskilt gamla föräldrar. Medelåldern för förstföderskor i centrala Stockholm tex, lär vara 38 år för närvarande. De föräldrarna är alltså snarare 60- än 50+ när deras barn är 21 år.

Sen fattar jag inte vad föräldrarnas ålder spelar för roll, men mycket av det du skriver skriker verkligen ut motstridiga och dubbla känslor, inte alls den klarhet du nog försöker visa.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Det är klart att jag gjorde det som barn, både före och efter det att jag började tänka annorlunda.
Man hade ju liksom inte så mycket att säga till om som 11-åring.

Även i dagsläget är viss kontakt nödvändig då jag inte har egen ingång, eget kök eller så.
Men jag är ju som sagt inte bekväm med det och gillar det inte.

Petruska: Ja det är ju synd att det uppfattas så, men jag är helt på det klara med vad jag känner och sedan får ni andra väl läsa in vilken inbillad information ni än känner för.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Eftersom tråden dragit iväg till fem sidor med uppskattningsivs 90% ointressant OT-pladder (någon påpekade att det mestadels är vuxna som skriver här, vilket ju delvis bekräftar det någon annan sa: Att man nödvändigtvis inte är klok och vuxen för att man uppnått en viss ålder. ) - , gör jag så här:

Är det här känslor som är... inte normala, kanske, men någorlunda vanliga?

Finns det någon, alternativt någon som känner någon, som någonsin varit med om samma sak?

Hur har i sådana fall er/personens (adoptiv)familj och släkt reagerat?

Har de/ni överhuvudtaget berättat något för dem, och i sådana fall på vilket sätt?

Hur skulle ni som adoptivföräldrar, om det finns några sådana här, reagera om ert adoptivbarn började hysa sådana här känslor?

Och:

Men åter, riktar mig till "alla": Lägg ner att anta att det är si och så, lägga ord i munnen på mig och leka hobbypsykologer, det är bara irriterande.
Jag vet vad jag har känt och upplevt och gör idag, jag vet inte varför, men jag vet däremot vilka möjliga bakomliggande orsaker som definitivt inte stämmer.

Nu lovar jag att skita i att svara på inlägg som inte kommer från personer som har egna erfarenheter att dela med sig av. Vilket garanterat kommer att tolkas av vissa som att jag ger dem rätt. Men.

Och förstås tack till er som faktiskt noterat frågeställningen och gett bra svar.
Har fått många bra inputs och förslag på var jag kan vända mig och leta andra i samma sits.

 

[Ylva86]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

1. Jag tror jag kände något liknande när jag var ung. Det är väldigt svårt för mig att svara på eftersom det är fruktansvärt länge sedan.

2. Mina föräldrar reagerade på min "revolt" genom att mammas ilska och pappas sorg.

3. Nej, vi pratade aldrig om det efter att relationen blivit "hoplappad". Att jag aldrig haft några känslor för min "släkt" som adopterad har jag alltid känt som naturlig. Jag har viss kontakt med en manlig kusin som jag alltid gillat men den övriga delen är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli min släkt. De vet nog att jag känner det så eftersom jag aldrig försökt ta någon kontakt.

4. Jag har ju en dotter själv som jag hoppas och tror inte har sådana känslor mot oss. Om hon hade det hade jag nog velat veta det även om det hade känts oerhört svårt.

Försöker bara svara någorlunda på det jag kan utan att lägga in några som helst värderingar och egna funderingar.

 

[2010]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Kan tyvärr inte hålla med om att det har med frigörelse att göra. Att ens adoptivföräldrar inte ska kunna lägga en hand på en sedan elva år tillbaka utan att man skriker, får panik och äckelkänslor och känner det som om en främmande gammal gubbe trakasserat en sexuellt... nja, nej, jag vet inte. Hade med största sannolikhet inte hänt om de varit mina biologiska föräldrar, eftersom jag då inte behövt/kunnat tänka på dem som främlingar utan band till mig.

Jag är själv inte adopterad men reagerade på detta inlägg.

Jag kände precis det du beskriver här någon gång i 13-årsåldern när min far försökte massera mina axlar en gång. Han hade arbetat väldigt mycket i hela mitt liv, men jag kände mig absolut inte oälskad eller som att han var en främling. Jag älskade honom väldigt högt och visste att det var ömsesidigt. När detta hände hade han varit arbetslös ett tag och var därför hemma mer än vanligt. En helt normal familjär gest som att ta tag i i mina axlar skakade jag hysteriskt av mig och kände mig äcklad av. Det var precis som du skriver lite av en känsla av att han skulle ha tafsat.

Hur vår relation utvecklades efter det kan jag tyvärr inte svara på, eftersom att han dog någon månad senare. Den där äckelkänslan har förföljt mig sedan dess och det dåliga samvetet har bitvis gnagt i mig till sådan grad att jag har känt mig skyldig till hans död. Troligtvis var det bara en reaktion från en pubertal tonåring i frigörelse som var ovan vid att ha sin far hemma så mycket.

Så det kan absolut hända även om man har genetiska band.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

4. Jag har ju en dotter själv som jag hoppas och tror inte har sådana känslor mot oss. Om hon hade det hade jag nog velat veta det även om det hade känts oerhört svårt.

Nu är jag ju medveten om att det är jättesvårt att föreställa sig sina reaktioner på något sådant när man (som tur är) aldrig behövt vara med om det, men:

Tror du att du i en sådan sits skulle ha någon förståelse för hur ditt barn tänkte och kände? Eller mer specifikt: Skulle du kunna lita på sanningen, dvs. att barnets känslor inte grundade sig i något personligt mot dig, och att du som förälder faktiskt inte gjort något fel? Eller tror du att det ändå skulle kännas som ett personligt angrepp och gräma dig själv, trots att barnet vore väldigt, väldigt noga med att framhålla motsatsen?

Så det kan absolut hända även om man har genetiska band.

Det betvivlar jag inte.
Tråkigt att höra att han gick bort.

 

[Ylva86]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Ärligt talat så skulle jag nog bli väldigt ledsen och granska mig själv noga, eftersom den enda jag kan förändra ju är mig själv. Sedan när jag tänker djupare så vet jag ju att vi adoptivbarn har en speciell problematik som nog kanske andra inte har. Därför är våra känslor kanske inte riktigt alltid som alla andras. Jag vet ju att min dotter har ett år innan hon kom till oss med mycket svåra upplevelser. Jag kanske i slutänden skulle ha svårt att lita på att det verkligen är det hon upplever som sanningen som hon säger.

 

[cirkus]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Tror du att du i en sådan sits skulle ha någon förståelse för hur ditt barn tänkte och kände?

Nej, jag tror inte att jag skulle ha det.

Är förståelse viktigt för dig i detta fall ?


Eller mer specifikt: Skulle du kunna lita på sanningen, dvs. att barnets känslor inte grundade sig i något personligt mot dig, och att du som förälder faktiskt inte gjort något fel? Eller tror du att det ändå skulle kännas som ett personligt angrepp och gräma dig själv, trots att barnet vore väldigt, väldigt noga med att framhålla motsatsen?

Nej. Jag skulle inte ta den sanningen som min. Om jag kände mig ledsen eller kränkt, varför skulle jag ? Var och en har rätt till sin sanning och sina känslor. Du har rätt att känna äckel över dina föräldrar och de har rätt att bli ledsna och känna sig angripna

tio tecken !

 

[havreflinga]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Tror du att du i en sådan sits skulle ha någon förståelse för hur ditt barn tänkte och kände? Eller mer specifikt: Skulle du kunna lita på sanningen, dvs. att barnets känslor inte grundade sig i något personligt mot dig, och att du som förälder faktiskt inte gjort något fel? Eller tror du att det ändå skulle kännas som ett personligt angrepp och gräma dig själv, trots att barnet vore väldigt, väldigt noga med att framhålla motsatsen?

Detta vill jag svara på, trots att det inte var riktat till mig.

Jag skulle inte automatiskt ha förståelse, men jag skulle inte ha gett upp förrän jag hade skaffat mig det. Jag skulle ägnat all min lediga tid (och gått ner i arbetstid, ifall det hade krävts) för att få igång en öppen och ärlig kommunikation med barnet igen, så vi tillsammans kunde komma fram till vad det är som händer.

Om vi inte lyckades på egen hand, skulle jag tagit hjälp av psykolog.

Om barnet sa att jag inte hade gjort något fel, så skulle jag nog lita på det, till slut. Men då skulle jag fortsätta söka en förklaring. Mycket kan hända i skolan och på fritiden. Traumatiska händelser förtränger vi ofta, för att orka överleva. Särskilt barn.

Jag skulle aldrig se ett barns avståndstagande från mig som ett ANGREPP. Visst skulle jag bli otroligt sorgsen, men inte främst för min egen skull. Man har ju inte barn för att få kärlek från dem! Jag skulle tyckt synd om barnet, för att det blir ensamt när det glider ifrån sin förälder (mig).

 

[Ylva86]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Du svarade så oerhört mycket bättre än jag själv. Jag skriver under på detta.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Delvis kl

Tack før svaren!

 

[sushi]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Oj jag känner inte alls igen mig, men kan tänka mig att det du berättar säkert är vanligt.
Jag har 3 helsyskon, 2 adopterade och 1 biologiskt. Jag tänker aldrig på att det skulle vara någon skillnad för att 2 inte är biologiskt släkt med mig, de står mig nära, deras barn är absolut till 100% mina syskonbarn. Jag skulle ta fruktansvärt hårt om en av dem sa att de inte är mitt syskon plötsligt och verkligen inte förstå någonting. Vi är väldigt familjekära allihop, vi har valt att köpa hus nära varann, träffas ofta, firar alla högtider tillsammans, barnen leker med varann etc.
Däremot har jag en biologisk äldre halvsyster som jag inte är upppvuxen med och hon känns inte alls som mitt syskon.
Vet inte vad jag vill säga med detta utom att det låter jättesorgligt det du berättar...

 

[Inte_Ung]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Nu så har jag inte läst hela tråden men skall försöka se om jag har förstått saken rätt.

Du är 21år gammal och bor fortfarande hemma hos dina föräldrar och du tycker att det är äckligt att människor 50+ tar i dig.
Det där med biologisk släkt eller inte kan vi nog lämna därhän.
Mest för att du faktiskt inte vet om det spelar någon roll.
Och eftersom du inte tänker skaffa barn eller söka upp dina biologiska föräldrar så kommer du aldrig att få veta det.

Det kom när du var runt 10 skriver du.
Det är ungefär då som sexualiteten till andra människor vaknar.
Och gissningsvis så gillar du att krama pojkvänner.

Jag tror att det hela har med bara dig att göra och inte det minsta med att du är adopterad.
Vissa människor gillar fysisk kontakt med andra och vissa gör det inte.
Du är väl en sådan som inte gör det.

Nu så skall jag läsa vidare i tråden.

 

[Inte_Ung]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Nu så har jag läst mera.

Skillnaden är att mina vänner och mina partners inte är 50+.

Det verkar mera vara en åldersnoja.
Och kan nog bli ett problem när du själv blir äldre.

Tycker du att tanken på att människor 55+ har sex är äcklig?
Eller att det är äckligt att se dem kyssas?

Detta sammantaget med att känslorna kom i 10års åldern gör ännu mera att jag tror att det handlar om bara dig oavsett om du skulle vara adopterade eller ej.
Det där med generna känns inte på det viset.
För det känns faktiskt inte alls.
Kan jag som har möjlighet att jämföra berätta.
Risken är att det bara är något som du har konstruerat för att rationalisera dina känslor.

 

[Inte_Ung]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Jag har 4 adopterade vänner, och ingen av dem har yppat några sådana här känslor för mig iallafall. Men jag har svårt att tro att du är ensam, lycka till i ditt sökande och hoppas du landar någonstans där det är bekvämt att vara.

Och jag har träffat ungdomar som känner det precis så inför sina biologiska föräldrar.

Så jag tror inte att det har med gener alls att göra.

 

[Inte_Ung]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Nu så har jag läst hela tråden.

Och jag tror att det som du måste göra är att flytta från dina föräldrar och skaffa dig ett eget liv.
En total frigöresle så att ni sedan kan umgås som de vuxna ni faktiskt är.
Eller låta bli att umgås om ni inte gillar varandra.

 

[angelwings]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

*kl*

Jag varnar direkt för att jag förmodligen kommer gå OT, så läsning är frivillig

Men jag har för mig att jag minns andra trådar jag svarat i där förhållandet till din mamma inte var det bästa? Och det kan ju påverka?

Jag själv är INTE adopterad. Men jag och min mamma har aldrig fungerat ihop. Inte sedan min syster föddes när jag var 6 år. Det har bara inte gått. Har inte haft mycket kontakt, men jag tror dock att det var mest min mamma som valde bort mig när jag var liten. Sen var skadan redan skedd när jag blev större. Valde bort att bo med henne när mina föräldrar skildes (dumt val men det är en annan historia), och hon ville inte ha med mig heller. Då var jag 10.

Sen tog ju mitt liv en katastrofal vändning för ca 2.5 år sen och mina föräldrar (min mamma och min bonuspappa, min biologiske far dog när jag var 15) och jag har aldrig haft ett bra förhållande som sagt. Och inte blev det bättre av att jag+ dotter var tvungna att flytta dit ett par månader.
MEN nu har det faktiskt mognat fram något positivt. Inte så att vi kommer ha ett förhållande som 'mamma-dotter' med förtrolighet, kramar eller dylikt. (fick min sista kram av henne när jag var 8 år, jag minns när det var) Men det är ändå någon sorts förhållande. Som jag absolut inte trodde skulle kunna komma.
Min mamma har bett om ursäkt att hon inte varit en bra mamma, men själv hade jag aldrig vågat ta upp saken.

Det kan ju bli bättre med tiden även för er? Om ni kan bo på olika ställen och ge det tid, bara umgås som människor kanske?

Skulle min egen dotter få såna känslor för mig som du verkar ha för dina föräldrar skulle jag nog dö. Men jag har en lite speciell historia och oron var ju stor från alla håll (sjukvård, min partner, mig...alla) att jag inte skulle kunna knyta an till barnet alls så det var en massa extra insatser redo för oss, men det behövdes inte. Det räckte att jag såg henne så visste jag att hon var mitt allt. Och sen efter allt annat som hänt har vi blivit enormt nära så kan jag inte ens föreställa mig hur knäckt jag skulle bli om hon plötsligt äcklades av min blotta existens. (som existerar bara tack vare henne numera) Vilket säkert kommer dyka upp under tonåren fasar jag för.

Ursäkta för OT, men som lärare är jag lite 'babbel-skadad', men förhoppningsvis var det något som du kunde läsa i alla fall.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Det är klart att jag gjorde det som barn, både före och efter det att jag började tänka annorlunda.
Man hade ju liksom inte så mycket att säga till om som 11-åring.

Även i dagsläget är viss kontakt nödvändig då jag inte har egen ingång, eget kök eller så.
Men jag är ju som sagt inte bekväm med det och gillar det inte.

Petruska: Ja det är ju synd att det uppfattas så, men jag är helt på det klara med vad jag känner och sedan får ni andra väl läsa in vilken inbillad information ni än känner för.

Kan det vara så att du har aspergers syndrom? Jag läser in lite av det beteendet i ditt sätt att resonera kring relationer och ditt lite svart/vita sätt att generalisera.

I all välmening,
Priffe