Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

[Mabuse]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Det tillsammans med att jag har (haft) en föräldra-barn-relation till dem, ja.

Jag förstår nog inte heller, jag hade under en period i min uppväxt ett par "extraföräldrar" som jag inte var släkt med, men jag tyckte ju enormt mycket om dem ändå.

Varför är de biologiska banden så otroligt viktiga för dig? Som du själv skriver så skulle ju dina biologiska föräldrar vara främlingar för dig, och då känns det som en lite omöjlig situation: du kan endast känna band till människor du delar gener med, men de människor du delar gener med känner du inga band till eftersom du inte känner dem.

Hur vad det nu, är det relationen eller generna som gör att du kan knyta an till en människa? För med ditt resonemang så framstår det som att du helt enkelt inte kan knyta an, vare sig du har en relation eller delar gener. Föräldrarelationer är en omöjlighet för dig i bägge fallen.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Inte alls. Det hade funnits ett alternativ, och det hade varit om jag växt upp med och haft en bra relation med mina biologiska föräldrar. Då hade ju både relationen och generna funnits med i bilden.

 

[Hyacinth]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Här finns ett par av alla organisationer för adopterade, någon kanske passar?

Adopterade etiopiers och eritreaners förening AEF
tel. 08-32 58 41
adopterad@​aef-forening.com

Adopterade Koreaners Förening, AKF
tel.0735-827707
info@​akf.nu

Föreningen För Adopterade Thailändare
tel. 070-552 23 30
info@​ffat.nu

Rikstäckande Forum för adopterade
forumforadopterade@​adoptionscentrum.se

AFO-Stockholm, organisation för vuxna adopterade och fosterbarn i Stockholm
tel. 08-570 240 66
e-post: afo@​afo.se

Chicola, förening för adopterade från Latinamerika
e-post: info@​chicola.org

Korean@​adoptees Wordwide
epost: KAW@​koreanadoptees.net

SLadopterad. Föreningen för vuxna adopterade från Sri Lanka, e-post: cidah789@​hotmail.com

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Men som sagt, det är inget jag sörjer och jag hoppas att alla nu kan respektera att jag, för sjuttioelfte gången, högaktligen struntar i varför jag känner som jag gör. Kommer fortsättningsvis inte att besvara några inlägg som inte har något med min frågeställning att göra.

Kanelbulle: Tack för länkarna, ska kolla upp dem som så att säga passar.

 

[Badger]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Det låter ju faktiskt som att du borde flytta hemifrån omedelbart, för din och deras skull. Om du inte har jobb eller studerar så tror jag nog man kan få socialbidrag om man är 21 och vill flytta hemifrån. Ta andra hand eller vadsomhelst om du inte får förstahandskontrakt.

Det är lite oavsett inte så himla kul att bo hemma när man är 21. (Jag flyttade hemifrån vid 18 och hem igen ett halvår vid 22. Inte kul: man är för vuxen för att bo hemma. Förstahandskontrakt på lägenhet fick jag först när jag var 30..., har flyttat 14 gånger och bott i andra hand. Det är verkligen värt det!)

Jag känner inte många adopterade osv, men när du säger att du skriker i panik om dina föräldrar rör vid dig så låter det ju snarare som fobi än avståndstagande.

Själv har jag också svårt att förstå det här med att du ser dem som främlingar bara för att du inte har genetiska band. Själv umgås jag gärna med folk 50+ oavsett de är mina fäder och farbröder eller ej, tex ett av pappas X. Man har lätt att få fobier och dylikt tänkande i 10 årsåldern vad jag vet. Att vägra trampa på brunnar, tvätta sig flera gånger om dagen osv, vissa går över andra inte. Jag tror faktiskt också på vad ett par ovanstående nämnde, det hände i 10 årsåldern, fastnade och ligger kvar. Avståndstagande hade väl mer varit om du bara inte brydde dig alls om vad de gjorde, nu känner du äckel. Det blir nog absolut inte bättre av att du träffar dem varje dag (iofs är väl sättet att komma över sådant att stanna kvar och bemöta det, men du vill ju inte komma över det så...).

 

[Mabuse]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Inte alls. Det hade funnits ett alternativ, och det hade varit om jag växt upp med och haft en bra relation med mina biologiska föräldrar. Då hade ju både relationen och generna funnits med i bilden.

Ok, så för att du ska kunna ha en föräldrarelation så måste du både dela generna och ha en relation?

Varför?

Har nog lite svårt att förstå varför du tycker generna är så viktiga att du inte ens kan vidröra människor som du inte delar gener med.

För övrigt kan jag ärligt talat tycka att du är rätt respektlös som lever på människor du inte har några band till och enbart känner äckel inför. Varför ska främlingar som äcklar dig hålla dig med mat och husrum? Har du inget med dem att göra, så ser jag inte heller varför du äter deras mat, bor i deras hus eller klär dig för deras pengar. Det är ju ett väldigt konstigt beteende, om det verkligen är så att de är totala främlingar för dig. Man brukar inte bosätta sig hos främlingar som man inte har någon koppling till.

En kort fråga bara - har du varit aktiv på Buke under ett annat nick förut?

 

[Badger]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Begära försörjning? Då var vi där igen.
Men ja, om det är s.k. vuxet att hellre leva under miserabla förhållanden än ta ett erbjudande om hjälp tills det ordnat sig, så får jag nog säga att jag är glad att jag av vissa på den punkten inte anses vara s.k. vuxen.

Är det helt enkelt dåligt samvete du känner? från det du var tio till och med kanske (tioåringar kan lätt få sådant också) som övergått i äckel. Jo jag kan förstå att man har ilande dåligt samvete om man bor hos människor som man tror att man utnyttjar och lever på utan att kunna ge ngt tillbaka.

Notera det lilla "som man tror" att man utnyttjar. För det gjorde du verkligen inte när du var 10 och det gör du inte nu. Men känslor som man fått på hjärnan är svåra att komma åt ändå.

Och, ja lite oavsett vilka föräldrar man har så ÄR det roligare att bo i "misär" när man är 21 än hemma hos mamma.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Skulle inte svara på fler OT-inlägg var det, nej , men när folk missuppfattar och/eller läser in egna saker kan jag inte låta bli.

Har nog lite svårt att förstå varför du tycker generna är så viktiga att du inte ens kan vidröra människor som du inte delar gener med.

Fast det kan jag ju visst. Utan problem.
Jag kramar gärna vänner och är fysisk med partners.

Skillnaden är att mina vänner och mina partners inte är 50+.
Inte heller har de haft någon föräldrarelation i mitt liv.
Det kanske inte är logiskt och jag bryr mig inte heller om det är det, det är i alla fall så jag känner.

Är det helt enkelt dåligt samvete du känner?

Absolut inte.
Jag har aldrig ens funderat på huruvida jag utnyttjat mina föräldrar, särskilt inte i 10-årsåldern. Snarare tvärtom. På den tiden och i den åldern var jag inåt helvete bortskämd och hade nog snarare blivit förbannad om de slutat behandla mig som en prinsessa, och/eller om de krävt att jag skulle ge något mer än min existens (menar det inte lika djupt som det möjligen låter) tillbaka.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Men åter, riktar mig till "alla": Lägg ner att anta att det är si och så, lägga ord i munnen på mig och leka hobbypsykologer, det är bara irriterande.
Jag vet vad jag har känt och upplevt och gör idag, jag vet inte varför, men jag vet däremot vilka möjliga bakomliggande orsaker som definitivt inte stämmer.

Nu lovar jag att skita i att svara på inlägg som inte kommer från personer som har egna erfarenheter att dela med sig av. Vilket garanterat kommer att tolkas av vissa som att jag ger dem rätt. Men.

 

[Mabuse]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Så det är föräldrarelationen utan genetiska band som är omöjlig för dig?

Men ni har ju de facto ingen föräldrarelation? Det är bara människor som du råkar känna för att ni umgåtts en del, enligt dig själv har du ingen föräldrarelation till dem. Du har ingen föräldrarelation till dem, du har ingen föräldrarelation till dina vänner. Varför kan du vidröra dina vänner men inte dem?

Alltså, det är så mycket självmotsägelser och bristande logik i ditt resonemang, att jag har väldigt svårt att hålla med om att du skulle vara färdig med detta. Snarare att du inte vill tänka på det.

För övrigt så vidhåller jag att det är extremt respektlöst och konstigt av dig att bosätta dig hos främlingar som äcklar dig.

Har du haft ett annat nick förut som har med musik att göra?

 

[prinsessfeminist]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Skulle inte svara på fler OT-inlägg var det, nej , men när folk missuppfattar och/eller läser in egna saker kan jag inte låta bli.



Fast det kan jag ju visst. Utan problem.
Jag kramar gärna vänner och är fysisk med partners.

Skillnaden är att mina vänner och mina partners inte är 50+.
Inte heller har de haft någon föräldrarelation i mitt liv.
Det kanske inte är logiskt och jag bryr mig inte heller om det är det, det är i alla fall så jag känner.


Absolut inte.
Jag har aldrig ens funderat på huruvida jag utnyttjat mina föräldrar, särskilt inte i 10-årsåldern. Snarare tvärtom. På den tiden och i den åldern var jag inåt helvete bortskämd och hade nog snarare blivit förbannad om de slutat behandla mig som en prinsessa, och/eller om de krävt att jag skulle ge något mer än min existens (menar det inte lika djupt som det möjligen låter) tillbaka.

Kan dina känslor vara ett resultat av att du är bortskämd och inte fått lära dig att relationer handlar om att ge och ta?

 

[Hiddeous]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Men åter, riktar mig till "alla": Lägg ner att anta att det är si och så, lägga ord i munnen på mig och leka hobbypsykologer, det är bara irriterande.
Jag vet vad jag har känt och upplevt och gör idag, jag vet inte varför, men jag vet däremot vilka möjliga bakomliggande orsaker som definitivt inte stämmer.

Du har startat en tråd på ett forum där de flesta är vuxna, så du får nog tolerera att de flesta förundras inte bara över ditt problem (som tydligen inte är ett problem, bara för dina föräldrar) och ännu mer över din attityd, att du har taggarna utåt mot alla de som försöker begripa vad du skriver. Lite som jag antar att du beter dig mot dina föräldrar?

 

[Mitten]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Jag skall vara snäll och inte ge massa OT-svar, men en sak reagerade jag på, just det här med att berätta för dina föräldrar hur du känner. Helt ärligt, för deras skull, gör inte det. Fy, att veta att ens adoptionsbarn är äcklad av en för att man har fel gener, när man tagit hand om dem, älskat dem, sett dem växa upp. Vad jag förstår är det inga dåliga människor, du vill bara inte ha förälder-barn-relation till dem, så låt dem slippa den smärtan, känner jag.

Jag har haft en komplicerad relation till mina föräldrar och 'bonusföräldrar'. Jag behövde klippa banden och ville inte veta av dem mer, för jag kände just inte den där relationen, jag kände att mina föräldrar övergick till att se mig som en obekväm belastning efter sin skilsmässa (när jag var 3) och jag har aldrig känt mig så nära dem egentligen. Krama på dem eller röra dem så slutade jag med innan jag var 10. Jag hade många år typ ingen relation alls, men jag tog faktiskt upp den igen senare men då mer på 'kompisbasis', eller vad man skall säga, en vuxen-vuxen-relation. Och det har fungerat bra och de gamla aggen har liksom domnat bort. Jag hoppas för er skull att ni landar där så småningom .

Jag har 4 adopterade vänner, och ingen av dem har yppat några sådana här känslor för mig iallafall. Men jag har svårt att tro att du är ensam, lycka till i ditt sökande och hoppas du landar någonstans där det är bekvämt att vara.

 

[Jolie_Madame]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Klokt skrivet inlägg, du säger ganska precis det jag tänkte skriva (men nu låter bli, eftersom jag tycker du fick fram vad jag ville ha sagt på ett tydligt sätt).


Sen ska jag vara lite provokativ också. Eller inte menat provokativ, men undrande och det kan säkert uppfattas som provcerande, även om jag hoppas du (Stormkast) låter bli då jag förklarat att det inte är det jag vill uppnå.

Vad är det som gör generna så viktiga? Man kan ju älska utan biologiska band. Som partner, som vän, som icke-biologisk släkting (ingift), eller som i ditt fall adopterad. Tvivlar du på dina föräldrars kärlek? Eller vad spelar det annars egentligen för roll? De har ju som någon skrev, verkligen valt att skaffa ett barn och inte vilket som helst utan just dig.

Och jag kan tycka, aningen hårt, att du är skyldig dem att försöka utröna varför du känner såhär, tex genom adotivbyrå eller organistation, där andra i samma/liknande situation och allmänt kunnig personal finns. Inte skyldig dem då för att de "var snälla och adoperade dig" eller något liknande som jag inte tycker kan existera. Utan för att de är dina föräldrar, biologiska eller inte.
Även om du har äckelkänslor inför deras beröring, så har de knappast motsvarande för dig. Jag tycker också att det känns som om det bästa vore att, kanske med hjälp av någon kunnig person, försöka förklara för dem hur du känner. Det kanske blir svårt för dem att förstå, men med tanke på hur länge ni levt ert liv tillsammans tycker jag nästan du är skyldig ett försök till en förklaring.
Precis som man är en gammal vän, en partner eller vem som helst, om man bestämmer sig för att "hoppa av" en relation. Varför inte ge dem en chans att lyckas bearbeta det hela.

 

[Petruska]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Hur skulle ni som adoptivföräldrar, om det finns några sådana här, reagera om ert adoptivbarn började hysa sådana här känslor?

Jamendåså, där har vi ju en fråga som du tycker är on topic, antar jag eftersom du skrivit den själv.

Jag skulle i det läget anta just att att det handlade om ett slags (delvis frustrerad) frigörelseprocess, och att barnet precis som många andra adopterade valde att tolka känslorna som att de hade med adoptionen att göra.

Nackdelen med den tolkningen är att den bidrar till att befästa äckelkänslorna snarare än att göra något åt dem. Jag antar att det bästa för barnet skulle vara att prata med andra adopterade om saken, eftersom barnet annars alltid skulle kunna hävda att tex jag inte förstod eftersom jag inte är adopterad.

Jag skulle anta att det vore det bästa för barnet att lyckas göra sig av med de där känslorna. Jag tror att det är svårt att vettigt frigöra sig från personer som man har så konfliktfyllda och motsägelsefulla känslor kring, som det är att påstå att de är totala främlingar och samtidigt ta för givet att man kan bo hos dem när man inte klarar att försörja sig själv.

Varför flyttar du inte in hos några andra, slumpmässigt utvalda, främlingar istället?

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Jo, det är ju precis risken för att få dem att må ännu sämre som gör att jag tvekar över om jag ska berätta något. Det ligger nog mycket i det du säger, så jag ska kanske överväga att dra en vit lögn om jag ändå känner att jag behöver ge en förklaring.

 

[Mitten]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Jag känner inte att du behöver berätta för deras skull. Det skulle ju bara få dem att må dåligt, eftersom det inte är något de kan göra för att fixa det. Det är väl bara säga att du är vuxen och vill ha en vuxen relation nu. Varför behöver de inte veta.
Bara min känsla, du känner dem säker bättre än jag

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Nej, det är ju förstås sant att de inte kan göra något åt det, även om de skulle vilja. Jag tänkte väl mer om det möjligen skulle kunna underlätta på något vis att faktiskt få en förklaring till varför jag betett mig som jag gjort och dragit mig undan. Lite som att man som anhörig till en mördad person förmodligen vill få ett avslut och en förklaring på varför, trots att det inte ger dem personen tillbaka. Något åt det hållet, i alla fall , inte för att jag varit i den sistnämnda sitsen.

 

[Jolie_Madame]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Nej, det är ju förstås sant att de inte kan göra något åt det, även om de skulle vilja. Jag tänkte väl mer om det möjligen skulle kunna underlätta på något vis att faktiskt få en förklaring till varför jag betett mig som jag gjort och dragit mig undan. Lite som att man som anhörig till en mördad person förmodligen vill få ett avslut och en förklaring på varför, trots att det inte ger dem personen tillbaka. Något åt det hållet, i alla fall , inte för att jag varit i den sistnämnda sitsen.

Jag/B] tror på ditt resonemang här. Att det borde vara lättare för dem att bearbeta om de får en förklaring. Kanske vore det som jag skrev i ett annat svar smart att först prata med någon adoptionsbyrå eller någon sorts "adoptionsexpert" och sedan kanske ta hjälp eller ha stöd med när du berättar. Inte främst för din skull då, utan för att de ska kunna få hjälp att bearbeta det hela.

Men sen är jag alltid av åsikten att ens nära (kallar dem det, även om er relation är mer komplex än så) förtjänar ärliga förklaringar när något går fel.

 

[Hiddeous]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Nej, det är ju förstås sant att de inte kan göra något åt det, även om de skulle vilja. Jag tänkte väl mer om det möjligen skulle kunna underlätta på något vis att faktiskt få en förklaring till varför jag betett mig som jag gjort och dragit mig undan. Lite som att man som anhörig till en mördad person förmodligen vill få ett avslut och en förklaring på varför, trots att det inte ger dem personen tillbaka. Något åt det hållet, i alla fall , inte för att jag varit i den sistnämnda sitsen.

Avslut? Du är ju inte avliden, och det är knappast så att du kan klippa banden rakt av heller - särskilt som du inte verkar kunna klara dig själv på långt när. Och jag tror inte att det känns bättre att veta att det barn de lagt all sin kärlek på känner äckel inför dem och tycker att det är helt okej att det är så.