Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Raderat, jag kan tydligen inte kolla vem inlägget är riktat till innan jag svarar....

 

[Hiddeous]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Är den enda orsaken till att du känner 'äckel' att ni inte delar samma gener? Jag fattar nog inte. Vad spelar det för roll varför dessa människor hamnade i ditt liv? Jag tycker inte du är störd, men du verkar självupptagen. Kanske en åldersfråga snarare än en adoptionsfråga.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Är den enda orsaken till att du känner 'äckel' att ni inte delar samma gener?

Det tillsammans med att jag har (haft) en föräldra-barn-relation till dem, ja.

 

[rutans]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Personligen tycker jag att det är sorgligt att läsa det du känner, även om jag tror att du absolut inte är ensam om dina känslor.

Sedan måste jag erkänna att jag tycker du behöver någon form av hjälp. Inte för att åter skapa starka band med dina adoptivföräldrar utan för du verkar ha en typ av försvarmekanism och hålla människor på avstånd, ungefär som att slippa riskera att bli sviken igen.

Jag vet inga adoptivbarn som har haft liknande känslor för sina föräldrar, men däremot barn som haft kontaktfamiljer har kännt så mot sina biologiska föräldrar. Vet en kille som redan som 7-8 åring började kalla sin mamma vid namn, började ta avstånd och idag som vuxen inte har någon direkt kontakt med henne.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

utan för du verkar ha en typ av försvarmekanism och hålla människor på avstånd, ungefär som att slippa riskera att bli sviken igen.

Det kan jag inte alls hålla med om, faktiskt. Jag har varken lättare eller svårare än någon annan att släppa andra människor, dvs. vänner och pojkvänner, inpå livet. När det kommer till min "familj" är det dock en annan sak just på grund av de icke biologiska kopplingarna. Har inget med rädsla för svek att göra.

Sviken igen, förresten? Vet du något jag inte vet?

Nu har jag inte särskilt god (läs: ingen alls) koll på hur det där med kontaktfamiljer fungerar, men är det inte så att de behövs när barnet ofta har ett eller annat problem med sina biologiska föräldrar? I sådana fall känns det ju ändå rätt logiskt om någon skulle börja ty sig mer till sina kontaktföräldrar - om det ordet överhuvudtaget existerar.... - än sina biologiska, tänkte jag.

 

[rutans]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Sviken igen, förresten? Vet du något jag inte vet?

Min tolkning på din berättelse var att när du var 10 år och det verkligen gick upp för dig att personerna som fostrat dig från början inte hade något gemensamt med dig, var att du vid den tidpunkten faktiskt kände dig sviken även om du inte kunde sätta ord på det. Väldigt dåligt formulerat detta men hoppas du förstår vad jag menar.
Bara du vet hur du känner, men det blev min tolkning.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Aha, då ær jag med. Dock kan jag inte hålla med dær heller - vem skulle jag ha kænt mig sviken av? Mina biologiska førældrar, adoptivførældrarna? Før jag har verkligen aldrig tyckt illa om någon av dem før att de adopterat/bort mig.

Jag var ju æven innan dess førstås helt medveten om att jag var adopterad, det har jag nog vetat så længe jag varit medveten om min egen existens, så att sæga. Har aldrig heller mått dåligt øver det faktum att jag ær adopterad.

(Tangentbordet har hakat upp sig, ursækta alla norska æ:n och ø:n.)

 

[mino]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Vad är problemet för din del att du känner så här? Det är lite svårt att få ihop bilden, å ena sidan heter tråden "jag har blivit störd i huvudet" och du skriver att du känner äckel inför människor som gett dig kärlek och uppmärksamhet samtidigt som du hävdar att du varken känt dig sviken eller lurad. Du skriver
"Hur har i sådana fall er/personens (adoptiv)familj och släkt reagerat?
Har de/ni överhuvudtaget berättat något för dem, och i sådana fall på vilket sätt?"
Varför vill du berätta att du känner äckel inför dina föräldrar om du samtidigt inte har några problem med dem? Du är ju vuxen nu och behöver inte tas om hand av dina föräldrar längre så du är ju inte mitt uppe i relationen längre. Om du är likgiltig inför dina föräldrar och inte har något behov av att bearbeta din relation till dem, varför har du behov av att skriva tråden? Ser du att det är svårt att få ihop den bilden av det du säger? Människor är rationella, de lägger inte energi på känslor och tankar på sånt som inte spelar nån roll för dem. Uppenbarligen finns det något outrett problem här för dig som du behöver förstå, snarare än att folk ska peppa upp dig med att du inte är störd i huvudet.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Vad är problemet för din del att du känner så här?

Tjadu, problemet är väl ungefär detsamma som om jag börjat se spöken: Det är i min värld inte ett normalt beteende. Och det är rätt påfrestande i längden att undra om man är sinnessjuk och ensam om en känsla.

du skriver att du känner äckel inför människor som gett dig kärlek och uppmärksamhet samtidigt som du hävdar att du varken känt dig sviken eller lurad.

Kan man inte äcklas av människor om de inte svikit en?

Varför vill du berätta att du känner äckel inför dina föräldrar om du samtidigt inte har några problem med dem? Du är ju vuxen nu och behöver inte tas om hand av dina föräldrar längre så du är ju inte mitt uppe i relationen längre.

Jag bor fortfarande hemma, så det är i allra högsta grad ett aktuellt "problem".

Jag är dessutom näst intill fullt övertygad om att de inte kan förstå varför jag tar avstånd på det här sättet från dem - det var inte många år sedan den ena av dem fick ett totalt bryt, grät och undrade varför hen inte fått röra sin dotter på fler år.

Även om jag inte ser dem som mina föräldrar är jag liksom inte totalt empatilös.
Därmed inte sagt att det skulle bli bättre av att jag berättade hur jag kände, det kanske till och med skulle göra saken värre. Jag har ingen aning, och det är just därför jag vill veta vad andra har för erfarenheter av situationen.

 

[Petruska]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Jag har ganska många adopterade omkring mig, både barn och vuxna. Samtliga är, precis som du, adopterade från andra världsdelar vilket ju tex gör att det syns att det inte finns biologiska band mellan dem och deras föräldrar.

Jag tror att det inte alls är särskilt ovanligt att barn, oavsett hur barnen kommit in i familjen, på olika sätt vänder sig från sina föräldrar, tex vid tioårsåldern eller lite senare (typ förpubertet och pubertet). Efter det blir man inte tät med föräldrarna på samma sätt som tidigare igen, och det är inte heller direkt önskvärt (vuxna barn ska ju inte sitta i mammas knä).

Jag hade tex en kollega vars (biologiska) barn i den åldern till och med tyckte att hon andades äckligt.

Jag tror helt enkelt att det där oftast har med frigörelse att göra, frigörelse är jobbigt.

Sen kan det ju vara så att du i samband med de här - från början rätt normala - känslorna, tolkade dem som att de hade med brist på gemensamma gener och adoption att göra. Och då kan det ha varit så att den förklaringen blev den förklaring du trodde på - oavsett om det var förklaringen från början, eller om det hela från början handlade om en frigörelse vilken som helst.

Min erfarenhet är helt enkelt att många adopterade förklarar vad de upplever som sina "avvikelser" just med att de är adopterade. Det kan vara sådant som att känna sig utanför, ha separationsångest, och liknande. De sakerna kan så klart bero på adoptionen, men det finns också väldigt många som känner likadant utan att ha blivit adopterade. Och jag betvivlar att man ens kan få reda på om det är adoptionen som är orsak till känslorna eller inte.

Varför "håller du liv" i tanken på dina föräldrar som främlingar bara för att ni inte delar gener? Väldigt många barn i hela världen växer upp med vuxna som de inte är biologiska barn till, tex pga dödsfall och sjukdom, skilsmässor och omgiften.

Man skulle ju lika gärna kunna tänka att gemensamma gener inte är något att bygga på, det intressanta är istället vilka relationer man har. Tex.

 

[Hiddeous]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Jag tror att det inte alls är särskilt ovanligt att barn, oavsett hur barnen kommit in i familjen, på olika sätt vänder sig från sina föräldrar, tex vid tioårsåldern eller lite senare (typ förpubertet och pubertet). Efter det blir man inte tät med föräldrarna på samma sätt som tidigare igen, och det är inte heller direkt önskvärt (vuxna barn ska ju inte sitta i mammas knä).
Jag tror helt enkelt att det där oftast har med frigörelse att göra, frigörelse är jobbigt.

Precis så tänkte jag spontant också.

 

[Hiddeous]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Det tillsammans med att jag har (haft) en föräldra-barn-relation till dem, ja.

Jag tror att det bäst för alla parter i så fall att du försöker skapa dig ett liv på egen hand, successivt. Du behöver inte krama dina föräldrar varje dag. Och så småningom är jag helt övertygad om att dina äckelkänslor kommer att förbytas i en önskan att ha goda och nära band till dina adoptivföräldrar, för att du kommer behöva stöd och kärlek även fortsättningsvis. Men kanske mer på dina villkor ibland. Så måna om goda band och goda känslor.

Hade jag varit du, hade jag sagt till mina föräldrar att det inte är något personligt att jag undandrar mig fysisk kontakt, jag bara behöver få vara själv. De kommer säkert att förstå det. Så länge du beter dig vuxet - och du är ju vuxen nu - tror jag att ni kommer kunna ha en mycket bra kontakt.

Sedan är ju känslor fullt möjliga att påverka, som Petruska var inne på. Fobier, tex, kan man behandla - så du måste inte som sagt var föda tanken att just dessa människor är "äckliga". Se det positiva hos dem och kom ihåg att du kommer att behöva dem!

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

(Svarar båda)

Kul med längre utförliga svar.

Kan tyvärr inte hålla med om att det har med frigörelse att göra. Att ens adoptivföräldrar inte ska kunna lägga en hand på en sedan elva år tillbaka utan att man skriker, får panik och äckelkänslor och känner det som om en främmande gammal gubbe trakasserat en sexuellt... nja, nej, jag vet inte. Hade med största sannolikhet inte hänt om de varit mina biologiska föräldrar, eftersom jag då inte behövt/kunnat tänka på dem som främlingar utan band till mig.

Sedan att det här med att ta ett visst avstånd är en naturlig och hälsosam del - absolut, det motsäger jag mig inte! Däremot känner jag nog att det verkligen inte är naturligt eller alltför vanligt förekommande att ta avstånd av det här skälet. För jo, jag är helt och fullt säker på att det endast har med avsaknaden av biologiska kopplingar att göra.

Som sagt, jag är inte ute efter att gå i terapi eller på annat vis försöka återskapa relationen. Det kommer aldrig att hända. Och jag har ett helt fantastiskt socialt liv med underbara människor, och har inget behov av att ha personer som jag kan relatera till som föräldrar eller släkt. Det här med att eventuellt ta upp saken med dem är, som sagt, i första hand eller enbart för deras skull.

Men tack till er som svarat hittills.
Ska som sagt försöka kolla med någon adoptionsbyrå om de eventuellt kan hjälpa till att förmedla kontakt med eventuella andra som delar de här känslorna, och så ska jag fundera vidare på om/vad jag ska säga till föräldrarna. Skulle helst vilja vara ärlig och rak och säga precis som det är, utan omsvep, men vi får se hur det blir.

 

[Hiddeous]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Kan tyvärr inte hålla med om att det har med frigörelse att göra. Att ens adoptivföräldrar inte ska kunna lägga en hand på en sedan elva år tillbaka utan att man skriker, får panik och äckelkänslor och känner det som om en främmande gammal gubbe trakasserat en sexuellt... nja, nej, jag vet inte. Hade med största sannolikhet inte hänt om de varit mina biologiska föräldrar, eftersom jag då inte behövt/kunnat tänka på dem som främlingar utan band till mig.

Dina svar är fulla av motsägelser. Å ena sidan tror du dig vara psykiskt störd, å den andra sidan vill du inte ha hjälp. Å ena sidan oroar du dig för dina band med dina föräldrar, å andra sidan har du ingen lust att ha något med dem att göra.

Återigen: om du nu anser dig vara vuxen och kapabel till normala relationer med andra och tlllräckliga resurser att stå på egna ben - VARFÖR bor du fortfarande hemma? Varför har du inte redan flyttat?

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Jag får väl återcitera mig själv då:
"Även om jag inte ser dem som mina föräldrar är jag liksom inte totalt empatilös."
Jag kan då för mitt liv inte förstå varför ni anser att det är omöjligt att inte vilja folk ont bara för att man inte vill ha något med dem att göra.

tlllräckliga resurser

Det har jag skrivit var? Låt bli att ersätta mina formuleringar med andra och fråga hellre om något är oklart, tack.

 

[Hiddeous]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Jag får väl återcitera mig själv då:
"Även om jag inte ser dem som mina föräldrar är jag liksom inte totalt empatilös."
Jag förstår liksom inte varför ni anser att det är omöjligt att inte vilja folk ont bara för att man inte vill ha något med dem att göra.


Det har jag skrivit var?

Tillräckliga resurser = vuxen! Är man vuxen klarar man sig själv. Är man inte självförsörjande, behöver man fortfarande sina föräldrar - vare sig du vill eller inte. Och då är det minsta du kan göra att faktiskt visa dig mogen nog att ta tag i problemet, så att ni får en bättre relation.

Du startar en tråd, och när folk försöker hjälpa dig så låtsas du sitta med facit själv och ingen hjälp behövs.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Då har du och jag olika definitioner av vad vuxen innebär, eftersom jag inte anser att människor som förlorat jobben under exempelvis finanskrisen är barn eller tillfälligt bör slutas kallas vuxna. But maybe that's just me.

Jag har sagt att jag inte vill ta tag i "problemet", så var snäll och sluta dra upp det.
Förstår inte varför det ska vara så himla svårt för vissa att se frågorna jag ställde, och helt enkelt strunta i att svara om man inte har något svar att ge på dem. Man behöver eller kan snarare inte tillföra något i alla diskussioner.

 

[Hiddeous]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Då har du och jag olika definitioner av vad vuxen innebär, eftersom jag inte anser att människor som förlorat jobben under exempelvis finanskrisen är barn eller tillfälligt bör slutas kallas vuxna. But maybe that's just me.

En sak som vuxna som förlorar jobbet inte gör, så är det att flytta hem till sina mamma och pappa och begära försörjning och till på köpet känna äckel inför dem. Majoriteten hade nog hellre levt på vatten. Att vara vuxen innebär inget selektivt plockande av ansvar, you know!

Men lycka till.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Hur som helst, om det finns fler som på ett eller annat sätt kan svara på de frågor jag faktiskt ställde och var genuint intresserade av , så får ni gärna göra det.

Väntar med spänning på vem som blir den första att skriva "Så det är bara sympatiska svar som passar" - Nej, man behöver inte alls hålla med mig, men man kan ändå hålla sig till frågeställningen. Om jag postar en tråd om vilket fodermärke jag kan använda istället för xxx eftersom jag inte längre vill utfodra med det, så vill jag inte få foderbytet ifrågasatt och försöka bli övertygad om att jag borde hålla mig till det jag redan använder. Samma sak, om än lättsammare ämne.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Begära försörjning? Då var vi där igen.
Men ja, om det är s.k. vuxet att hellre leva under miserabla förhållanden än ta ett erbjudande om hjälp tills det ordnat sig, så får jag nog säga att jag är glad att jag av vissa på den punkten inte anses vara s.k. vuxen.

Men nog om det (och alla andra tidigare och eventuellt kommande OT-spår).