Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

[Riley]

Jag vet inte exakt om tråden verkligen hör hemma i förälder, men hoppas att moderator i annat fall kan flytta den.


För att gå rakt på sak: Jag är 21, adopterades från Asien och till Sverige när jag var sex månader gammal. Har således aldrig haft några andra föräldrar än mina adoptivföräldrar, så att säga. Inga traumatiska minnen eller whatever från min tid i mitt ursprungsland.

Det här med att jag faktiskt är adopterad var något jag började fundera mycket över i tidig barndom. Det har aldrig rört sig om de "vanliga" problemen, som att jag vill besöka mitt ursprungsland eller leta på mina biologiska föräldrar eller så. Jag har aldrig träffat dem och vill inte heller göra det, ser inte riktigt vad jag skulle ha för nöje av två främlingar.

Däremot har jag sedan 10-årsåldern känt att det är jävligt snett att jag faktiskt är uppväxt med två vuxna som egentligen inte har någonting med mig att göra. Att jag kallar två personer, som inte har någon som helst biologisk koppling till mig, för föräldrar och mamma och pappa.

I den vevan började jag även dra mig undan mina adoptivföräldrar rent fysiskt. De fick absolut inte krama eller pussa mig och helst inte ta i mig överhuvudtaget, något som hållt i sig sedan dess. Jag blir än idag äcklad av bara tanken på att de ska röra vid mig, och jag har inte kramat dem sedan dess.

På den tiden var det ändå ingen stor grej, men nu den senaste tiden har de här tankarna blivit större och större, och nu har det nått en punkt då det här stör mig något helt fantastiskt mycket. Jag ser dem överhuvudtaget inte som mina föräldrar, jag vägrar tilltala dem mamma och pappa, och jag känner mig äcklad över att förväntas ha en barn-föräldra-relation till två personer 50+ som biologiskt inte har något med mig att göra.

Min "släkt" träffar jag inte sedan många år av samma anledning, jag ser dem som vilka halvfrämmande människor som helst. Den enda jag har kontakt med är min jämnåriga "kusin", just eftersom vi är i samma ålder - vi hade mycket väl kunnat vara vänner även utan vårt "släktband".


Så. Vad jag egentligen ville komma fram till i allt det här babblet är följande.

Är det här känslor som är... inte normala, kanske, men någorlunda vanliga?
Finns det någon, alternativt någon som känner någon, som någonsin varit med om samma sak?
Hur har i sådana fall er/personens (adoptiv)familj och släkt reagerat?
Har de/ni överhuvudtaget berättat något för dem, och i sådana fall på vilket sätt?

Hur skulle ni som adoptivföräldrar, om det finns några sådana här, reagera om ert adoptivbarn började hysa sådana här känslor?

Nu blev det här en halv jävla novell som dessutom är både dåligt och rörigt skriven, men jag hoppas att någon orkar läsa igenom och känner igen sig. Känner inga andra adopterade och har liksom ingen att vända mig till.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Ska förtydliga att jag alltså inte är ute efter att försöka reparera relationen, så att säga, jag klarar mig alldeles utmärkt utan föräldrar och släkt. Jag undrar mer om någon varit med om någorlunda samma sak.

 

[Poppinella]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Ett tips är att ringa adoptionsrådgivarna och prata med dom, kunnigt folk som dagligen pratar med människor i din sits. Dina känslor delas säkert med många, men det är nog något du skulle må bra av att bearbeta.

http://www.adoptionsradgivarna.se/radgivning.html

Vill bara säga lycka till!

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Nu är det här som sagt inget jag vill bearbeta, men tack för länken ändå!
Går kanske att få kontakt med andra "likasinnade" genom dem.

 

[Poppinella]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Okej, sorry - läste nog för snabbt

 

[Kimz0r]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

När jag var yngre hade jag i flera år en kompis som var adopterad (denne hade även ett äldre syskon, också adopterat) och jag tror aldrig att jag hörde min kompis tilltala eller omtala sina adoptivföräldrar som "mamma" och "pappa" - det var alltid bara deras förnamn. Vad syskonet kallade dem för minns jag inte, men det var säkert samma. Jag uppfattade relationen mellan föräldrar-barn som något distansierad, överbeskyddande från föräldrarnas sida, men distansierad redan i låg ålder.

I övrigt är mina erfarenheter begränsade.

Hursomhelst så skulle jag faktiskt våga mig på att påstå att det är fullt normalt att känna så men kanske lite tabu - det man oftast ser (typ "Spårlöst") är ju de adoptivbarn som är jätteglada och jättetacksamma för att deras adoptivföräldrar tog sig an dem. Eller, rent rationellt kan jag tycka att de flesta som är adopterade borde brottas med sådana tankar under uppväxten, det känns liksom som en logisk följd av att man växer upp med "föräldrar" som egentligen är totala främlingar.

 

[mimmipigg]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Nu är det här som sagt inget jag vill bearbeta, men tack för länken ändå!
Går kanske att få kontakt med andra "likasinnade" genom dem.

Det är ju en form av bearbetning att jämföra sig med andra.
När jag läser det du skriver tycker jag att det låter som du behöver bearbeta mer än en sak i hela historien.
Du saknar inte dina bioföräldrar och du äcklas av dina adoptivföräldrar, något måste ju blivit helt fel i din anknytning till dina svenska päron?
Bearbetar du inte din rotlöshet tror jag du kan få det rejält jobbigt när du blir förälder själv. Det är liksom då man börjar fundera över många stora frågor i sitt ursprung.
Förslaget att du ska vända dig till någon adoptionsorganisation tror jag är rätt väg, de har säkert koll på hela spektrat av problem som kan uppstå i olika skeden av livet.

För mig är adoptionsföräldrar på något vis de ultimata föräldrarna, de har försökt skaffa biologiska barn men "gett upp" och istället bestämt sig för att ta hand om ett barn som inga föräldrar har, de har liksom tänkt över och valt sitt föräldraskap till 100% något en bioförälder definitivt inte behöver ha gjort.
Sen inte sagt att det inte kan bli "fel".

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Skönt - missförstå mig rätt - att höra om åtminstone någon mer som verkar ha haft liknande känslor.

Angående det här med att vara tacksam mot sina adoptivföräldrar så är jag själv lite kluvet inställd till det. Det är klart att jag på sätt och vis är glad att jag fick växa upp i ett samhälle där jag förmodligen har större chans att bli någon, än jag haft i mitt ursprungsland. Även om det nu inte är något fattigt land på något vis.

Samtidigt känns just tacksamhet som fel känsla. Adoptionen var ju på sätt och vis inget mina adoptivföräldrar bestämde sig för för att de var så extremt goda människor och ville göra en god gärning. De ville helt enkelt ha ett barn av helt egoistiska skäl (vilket jag inte ser några som helst fel med, ska tilläggas, tvärtom, jag tycker nog inte att man ska skaffa (adoptiv)barn bara för att känna sig som en barmhärtig samarit). Det låter ju jätteilla, men det är så jag känner.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Jo, fast det handlar ju inte om att jag vill bygga upp en föräldrarelation till adoptivföräldrarna, utan att det vore skönt att ventilera tankar med någon som själv upplever samma känslor. Och som förhoppningsvis inte kommer tycka att jag är psycho. Hade ju varit trevligt att känna att man inte är helt ensam om det här tankesättet.

Sedan ska jag inte ha barn (undanber mig vänligt och bestämt eventuella "det kan du inte säga nu"-inflikningar från alla), så det är ingen risk för att det uppstår problem i samband med eget föräldraskap i framtiden. Men om fallet varit ett annat hade jag absolut kunnat se att det varit nödvändigt att ta tag i det.

Men tack för tipset om adoptionsorganisationer. Ska höra mig för lite och se vad de har att säga.

 

[ako]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Fast du kanske behöver bearbete det för DIN EGEN skull och för att kunna trivas med ditt liv - inte för relationen till dina adoptivföräldrar? Du är ju uppenbarligen inte tillfreds med situationen o hur du känner, eftersom du trots allt skriver

Jag håller med dig om detta med att känna tacksamhet - varför ska man känna mer tacksamhet till adoptivföräldrar än till bioföräldrar? Däremot är det ju- när manb ser på det utifrån- jättetråkigt att du har fått en så snedrelation med dina föräldrar, men det finns det ju gott om biologiska barn som har oxå, om än av andra anledningar.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Absolut, men det är ju lite (helt?) därför jag känner att jag kanske behöver möjligheten att diskutera det här med andra likasinnade. Jag är rätt övertygad om att jag skulle kunna släppa den här "får-inte-tänka-så-här"-ångesten, och vara tillfreds och okej med att inte känna några familjeband, om jag bara fick upptäcka att jag faktiskt inte är ensam.

Sedan tycker jag ju på sätt och vis också att det är trist att jag känner så här utan någon konkret orsak.
Fämst för adoptivföräldrarnas och "släktens" skull.

 

[ako]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Då är det ju just därför du ska kontakta någon form av adoptionsorg så du hittar "likasinnade"! Lycka till o hoppas du hittar ett förhållningssätt så att du kan trivas o ha ett harmoniskt liv!

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Jo absolut, det är ju det som verkar ligga närmast till hands just nu.
Trodde du syftade mer på att det enda rätta var att bearbeta det genom att försöka reparera relationen.
Tack för lyckönskningen!

 

[Rizto]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Adoptionen var ju på sätt och vis inget mina adoptivföräldrar bestämde sig för för att de var så extremt goda människor och ville göra en god gärning. De ville helt enkelt ha ett barn av helt egoistiska skäl (vilket jag inte ser några som helst fel med, ska tilläggas, tvärtom, jag tycker nog inte att man ska skaffa (adoptiv)barn bara för att känna sig som en barmhärtig samarit). Det låter ju jätteilla, men det är så jag känner.

Nä, tacksamhet ska du inte känna att du behöver känna. Precis som min son inte ska känna tacksamhet för att jag födde honom.
Alla som (planerat) skaffar barn gör det av helt egoistiska skäl

Lycka till!

 

[Görel]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Om man ser det ur annat perspektiv är det många som är olyckliga över att de blivit vårdade av människor som de visserligen har biologiska band till men som varit totalt olämpliga att ta hand om barn. Att dela gener är inte allt här i världen, det finns viktigare föräldraegenskaper än det.

Själv har jag två adopterade kusiner som jag står närmare än alla andra släktingar. Vi delar historia och sammanhang vilket för mig är viktigare än gener!

 

[havreflinga]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Jag är rätt övertygad om att jag skulle kunna släppa den här "får-inte-tänka-så-här"-ångesten, och vara tillfreds och okej med att inte känna några familjeband, om jag bara fick upptäcka att jag faktiskt inte är ensam.

Fast du är ju inte ensam om att bryta med sina föräldrar. Är du säker på att själva faktumet att du är adopterad har så stor betydelse?

Jag anser att det är föräldrarnas uppgift att skapa en god anknytning mellan barn och föräldrar. Om anknytningen uteblir är det föräldrarna som har misslyckats. Det kvittar hur "komplicerat" barnet än är. Jämför t ex med ett barn som har autism. Där är ju anknytningen ett jätteproblem, eftersom barnet är fånge i sin egen bubbla. Men de flesta föräldrar till barn med autism kämpar till max för att nå in till sina barn. Det hade ju varit helt orimligt att säga att barnet är otacksamt, för att det inte verkar glad över att se sin förälder, eller för att det helst drar sig undan.

När man adopterar barn VET man att barnet kommer att gå igenom kriser. Alltså måste man som adoptivförälder kanske vara ännu mer motiverad till att verkligen kämpa för att sitt barn ska må bra och våga lita på människor igen (för det har ju redan genomgått minst en separation).

Jag tycker det låter helt fel att du ska ha ångest (skuldkänslor?) för att dina föräldrar inte gjorde tillräckligt. Om du inte tycker om dem, så finns det säkert en anledning till det (även om du kanske inte ens själv vet anledningen). Såvida du inte är en person som inte kan tycka om någon människa överhuvudtaget, men det låter det inte som. Och även om du hade varit en total enstöring som hatar ALLA, så hade det ändå varit dina föräldrars fel.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Saken är dock den att jag inte kan beskylla mina adoptivföräldrar för det här. Visserligen har vår relation blivit sämre på senare år - delvis på grund att jag känner mig störd av tanken på att ha nära kontakt med två "främlingar" 50+ - men som barn hade jag absolut inga skäl att ta avstånd från dem. Tvärtom. Jag hade en väldigt bra och framför allt kärleksfull barndom och var bortskämd med såväl som känslor och materiella ting.

Det var inte förrän jag faktiskt började inse och tänka på att "fan, det här är ju inte mina föräldrar och min släkt", som jag började känna att något var väldigt snett. Och det gick verkligen från att älska och avguda dem till ew-känslor över en natt. Är helt säker på att det är det och bara det som ligger till den egentliga grunden för det här. Om de varit mina biologiska föräldrar hade jag garanterat inte ens funderat på att ta avstånd från dem. Åtminstone inte som 10-åring.

Fast du är ju inte ensam om att bryta med sina föräldrar.

Det är ju inte själva brytningen som stör mig, utan anledningen till den.
Brytning och brytning förresten - jag har ju inte ens antytt något om det här och lär förmodligen aldrig våga göra det heller, även om de förmodligen lär undra varför jag skriker "USCH!" med tillgjord röst och måste tvätta mig om de vidrör mig.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Att dela gener är inte allt här i världen, det finns viktigare föräldraegenskaper än det.

Jo, "egentligen" är det klart det borde vara så, jag kan bara inte känna de känslorna.

 

[Riley]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Jo, "egentligen" är det klart det borde vara så, jag kan bara inte känna de känslorna.

...och i och med det kan jag ju kanske även säga att jag inte hoppas att jag trampat någon på tårna med den här tråden. Det var i sådana fall absolut inte meningen - det här är alltså bara mina högst personliga känslor, och ingen åsikt eller enda sanning jag hyser när det kommer till andra adopterade/adoptivföräldrar.

 

[Hiddeous]

Sv: Jag har blivit störd i huvudet. *[långt] adoptionsrelaterad tråd/fråga*

Personligen hade jag sett det som ett misslyckande om jag hade fostrat barn som skyller allt på andra! Fruktansvärt bortskämt när vuxna människor i stället för att ta itu med sina problem säger 'det var mammas och pappas fel att jag blev som jag blev'. Jag begriper inte hur du kan tycka att en sådan inställning är det minsta mogen och konstruktiv.