Sv: Jag bryter ihop.
Eftersom tråden kom på tal på annat ställe kanske det är dags för en uppdatering så jag inte avskräcker några blivande mammor.
Det är drygt en månad sen jag startade trådn. 'Bastian blir sju veckor imorgon och vi har alla lärt känna varandra, och oss själva, lite bättre.
Vi har fått koll på ätandet och sovandet och listat ut hur vi ska göra när det krånglar. Amningen fungerar jättebra och vet ni, jag tycker om det och utöver att det är väldigt praktiskt så är det riktigt mysigt.
Samtidigt har vi "börjat" ge honom flaska ibland så jag kan åka till stallet. Oftast har jag lämnat mjölk hemma men ibland får han ersättning oxå. Det fungerar hur bra som helst och är väldigt "avstressande" att veta att "Pappa kan själv". Vissa dagar är han hungrigare än andra och då är det oxå skönt att kunna ge honom extra, antingen sparad mjölk eller ersättning, det gör att jag själv kan komma till ro och producera mer mjölk till nästa gång istället för att stressa upp mig och helt låsa produktionen.
Vi har listat ut vad de flesta ljuden betyder, när han är hungrig och när han bara behöver sova.
Sebastian är fortfarande vaken ganska mycket dagtid med skillnaden att han nu börjar kunna roa sig själv. Takfläkten är en storfavorit och han kan nära nog ligga i timmar och titta på den när den snurrar. Han kan ligga och jollra för sig själv och snart hittar han nog sina händer!
Kvällarna kan fortfarande vara lite knöliga men nu börjar jag lista ut hur jag ska få honom att somna och det fungerar iallafall en majoritet av gångerna.
Jag skulle fortfarande
kunna vara gravid igen omedelbart bums om jag fick föda ett barn vaginalt
men med skillnaden att jag mer än gärna vill ha ett, eller några, ban till.
Jag har inte pratat med någon om snittet men allteftersom ärret läker och bleknar så känns det lättare och lättare och 98 gånger av 100 är jag helt tillfreds med att det blev som det blev. Eftersom att jag "måste" berätta för folk som frågar om "Allt gick bra?" så måste jag bearbeta det för mig själv gång på gång och det har helt klart hjälpt.
Kort sagt, även om jag inte trodde det för 5 veckor sedan så har allt lugnat ner sig, man lär sig hur de små liven fungerar och allt blir faktisk bättre om man ger det lite tid!
Igår var vi på kalas ett par timmar jag och Sebastian, en kusin till min mamma fyllde 60. Alla tittade på Sebastian som storögt tittade och var glad och vaken nästan hela tiden. När vi kom hem och Sebastian fick syn på sambon log han ett stort tandlöst leende med hela ansiktet "Pappa!!". Både jag och kärleken smälte helt och fällde en tår över det helt underbara vi skapat!
