Jag bryter ihop.

[millus]

Sv: Jag bryter ihop.

Det blir bättre ju större dom blir.

Tills de blir tonåringar då blir det värre igen. Påminner väldigt om spädbarnsåren med vaknätter och oro om att inte räcka till som förälder.

 

[vindvissla]

Sv: Jag bryter ihop.

Nu, "utsövd", känns allt lättare, även om jag vet att ja"fortfarande kännt" som orginalinlägget.
...

Igårkväll var jag på väg att ringa mamma men samtidigt så vill/ville jag inte det. Jag vet inte, om det känns som ett misslyckande att jag inte klarar av mitt barn, eller om det ät rena moderskänslor att jag inte kan "lämna bort" honom.

Ja men eller hur! Vem orkar vara bästa mamman när man är trött? INGEN! Se till att alltid få så mycket sömn du kan, se de närmsta veckorna som inställningsperiod och gör inte mycket annat än att äta, sova och dricka. Och ta hand om barnet. Jag hörde nånstans att i vissa kulturer får den nyblivna mamman inte göra någonting de första 6 veckorna, bara vara med barnet och knyta an. Om man bortser från att det är lite ojämlikt så är det rätt så vettigt! Inte laga mat, inte städa, bara vara mamma! För det var ungefär efter 6 veckor som jag började känna mig "normal" igen, med tanke på hormoner och kroppsliga besvär, och jag hade lärt känna Sam rätt så bra!

Din mamma är en guldgruva! Hon har uppfostrat dig, hon har varit i samma sits och hon skulle (förhoppningsvis) otroligt gärna spendera lite tid med sitt nya barnbarn och hon VET hur mycket det betyder för dig att få lite ensamtid. Men skönt att höra att du varit i stallet, man behöver verkligen det snusa lite häst, utan jättemage för första gången på länge!

Skönt att du mår bättre!

Tills de blir tonåringar då blir det värre igen. Påminner väldigt om spädbarnsåren med vaknätter och oro om att inte räcka till som förälder.

OH Noez, säg inte så!!!

 

[Hiddeous]

Sv: Jag bryter ihop.

Jag förstår att du fortfarande har hormoner och så i blodomloppet och blir känsligare därav, men jag måste ändå protestera. Med vilken logik nedvärderar du dig själv för att du inte födde vaginalt?? Du måste bekämpa den typen av känslor, det finns ingen som helst anledning att mäta sig själv efter en sådan märklig skala! Livet är ingen tävling, i synnerhet inte i barnafödande!

Du behöver avlastning och någon att prata med. Vad säger din sambo? Kan inte han ta några nätter medan du sover någon annanstans? Hoppas det blir bättre snart!

 

[Mammadutt]

Sv: Jag bryter ihop.

Stor kram, jag vet PRECIS hur det känns.
Och jag tror det är JÄTTEVANLIGT precis det du känner.
Sömnbrist, hormoner som yr speciellt när man ammar eller bebbe skriker, mkt ångest, oro och besvikelse över förlossning som inte blev som förväntat och kanske inte tiden efter heller.
Prata med din barnmorska/bvc-sköterskan, delamma eller sluta amma helt. Jag slutade och började med medicin för att få dagarna gå runt. För mig var ju första året bara ångest och jag blev sjukskriven och dotterns pappa var föräldraledig. Men så långt ska det inte behöva gå, sök hjälp i tid och be om avlastning av alla i närheten. SOV så mkt du bara kan. Låt andra promenera bebis så du får sova. Pappan kan ge ersättning/urpumpad mjälk på natten. Jag vet att pappan jobbar men vad är inte det man själv gör då som nybliven mamma? Jag tycker båda gott och väl kan dela på nätterna.... i alla fall första tiden!
Det är först nu, drygt 3 år efter förlossning med akutsnitt som jag har kunnat bearbeta det hela lite. Så det kan ta tid!

Så summa summarum, som du ser är du inte ensam, utan snarare väldigt vanligt med dessa känslor... men det blir bättre! Ta ner kraven och gör bara det absolut nödvändigaste, skit i städning och andra hushållssysslor, prioritera dig och bebis!

 

[MittNyaJag]

Sv: Jag bryter ihop.

Nej, jag vet ju det! Egentligen!
Jag har aldrig "sett ner" på någon som fött sitt barn med kejsarsnitt utan tycker att man fött sitt barn lika mycket ändå, egentligen! Men på något sätt lyckas jag ändå inte överföra det på mig själv... Helt galet, jag vet... Men människan är tyvärr inte logisk...


*****
Han bara skriker idag oxå. Jag förstår inte. Han var så lugn i natt och åt ordentligt och sov ordentligt. Nu varken äter han riktigt eller sover.
Hällde i honom 40 ml "läckt" mjölk för en stund sedan. Nu tänkte jag packa in honom och ut och gå en sväng. Då sover han och jag kan få möjlighet att lyssna på musik och gå helt ostört. Mamma skulle jobba idag så jag är ensam med honom tills sambon kommer hem vid 15...

 

[Mammadutt]

Sv: Jag bryter ihop.

En sak jag gjorde "fel" i början var att jag rapade inte dottern tillräckligt ordentligt.... = hon skrek i perioder... jag liksom bara glömde bort det hela kan det vara något sådant? Luft i magen bara?

(och man är inte en dålig förälder för att dom skriker och man inte kan trösta,,,, jag tror det är för att man ska få prova sina modersinstinkter tills man blir helt komplett galen )

 

[MittNyaJag]

Sv: Jag bryter ihop.

Jag försöker rapa. Det är en faktiskt en sådan grej jag glömmer bort. Men om det var så mycket spök i magen, borde han då somna så enkelt när han åker vagn?
Nu har vi precis kommit hem från promenad. Jag är helt slut i kroppen men ack så skönt det känns i huvudet! Gick till stallet och hann mocka en box innan hon som hjälper mig kom på mig. Sebastian sov snällt i vagnen och det var SÅ SKÖNT!!!
Nu kom jag hem med tuttar som känns helt sprängfärdiga för första gången på ett par dagar, tänkte försöka mjölka ur lite och ge honom med kopp istället för att utsätta mig för amningen som jag faktiskt tycker är jobbig. Det är praktiskt men jag behöver mer tid på mig för att acceptera det helt. Tror jag ska köpa en pump för jag vill ju gärna att han ska äta bröstmjölk... Och då kan ju pappan oxå ge! Och mormor om jag hyr ut ungen någon annan dag när han skriker.
Nu sover han dock snällt, har jag tur kanske jag tom hinner äta lunch innan han vaknar!

 

[Freyja_bus]

Sv: Jag bryter ihop.

Du har fått så många bra svar, men jag ville ändå bara skriva något. Man är absolut inte en sämre mamma för att man blivit snittad, har ett "skrikigt barn", inte kan amma, inte känner himlastormande lycka första tiden etc etc. Det är en massa hormoner som spökar och livet har ju blivit vänt totalt upp och ner, så det är klart att man reagerar på något sätt! Jag ska inte säga att jag vet hur det är, för My har varit en nöjd bebis redan från början så länge hon får vara nära mamma eller pappa. Hon skriker mkt sällan så vi har tur, men jag vet att jag tyckte att det var jättekämpigt första månaden iaf. Hon kunde aldrig ligga ensam och sova, utan ville bara ligga i våran famn. Vi sov med henne på magen hela första månaden, vilket gjorde att jag fick sova även om hon skulle ammas var tredje timme.

Nu sover hon bredvid mig så att jag kan amma liggandes utan att behöva vakna för mycket, och jag kan säga att det är som en helt annan värld som öppnat sig! Jag sover mycket bättre och känner mig knappt trött! Med nästa bebis ska jag prova detta redan från början. Att hon börjat ta nappen också istället för att snutta på mig 22 timmar om dygnet underlättar en hel del!

Det kommer bli bättre, men jag förstår att det känns skitjobbigt i dagsläget. Jag har haft en sådan dag med My när hon var missnöjd och skrikig, och jag höll på att bryta ihop helt (och då var det ändå bara en dag)! Man blir ju galen!

Kämpa på, se till att sova när bebisen sover, se till att få avlastning när din sambo är hemma, utnytja de som vill besöka dig med att be dem handla, passa bebis så du får duscha etc. Och om du fortsätter att må såhär, ring till BVC och säg att du behöver prata med en psykolog. Hur är det förresten med din BM som du hade under grav? Har du förtroende för henne?

//Julia

 

[MittNyaJag]

Sv: Jag bryter ihop.

Nej, jag har inget större förtroende för BM heller...
Tyckte mest hon var frustrerande...

Bor på sån liten ort så det känns "mupp" att byta, man kommer iaf springa på samma personer hela tiden på BVC...

Han vaknade när jag precis skrivit klart förra medelandet, hällde i honom lite mjölk med kopp och ammade en stund sen somnade han och sover faktiskt fortfarande!
Fick gå ner och äta lunch hos mormor och nu är mamma här och diskar...
Så nu ska jag försöka lägga mig på soffan en stund bara jag gått på toaletten i lugn och ro!

 

[mimmipigg]

Sv: Jag bryter ihop.

Räkna med att de första tre månaderna kan vara så här upp och ner sen är det som om bebisen stabilserar sig och är mer förutsägbar.

 

[Golden_Heart]

Sv: Jag bryter ihop.

Stor tröst och styrkekram!
Hur gammal är din son?
Om han kräks så försök se till att han rapas mer.
Ta kontakt med BVC så de kan rekommendera dig till en psykolog, det kan hjälpa!
Jag har också känt så där, när inget duger åt lilltösen! Det kan vara växtperiod som din lille är inne i och då är de lite extra kinkiga och har svårt att sova! Kolla om han inte har för mycket kläder på sig när han sover! Hur sover han? Dvs i vad? Vi upptäckte att vår lilla tös sover helst i enbart blöja och helst också på sidenlakan!
Vad jag vet mot min lilla tös är att när hon ammade så var hon tvungen att amma minst 20 min för att hålla sig typ 3 timmar och i början hade oerhört lätt att somna, fick vara där och peta på henne. Annars typ hade hon tålamod att typ bara äta 5 min och då var hon hungrig igen efter ca 1½-2 timmar.
Nu vill min lilla tös som snart är 7 månader ha sin mjölk enbart urpumpad. Stollfia och latmask, men men, hon vill absolut inte ha mjölkersättning och där förstår jag henne också. Jag vill amma henne, men vi gjorde en resa vid jul och hon fick lite i flaska eftersom det var lång bilresa. Praktiskt så, men det gav oss sedan ett helsike för allt mer började hon vilja ha i flaska. Jag som vill amma, kände ofta att hon tog avstånd ifrån mig och kände mig oerhört misslyckad, men hon är mammig också. Men det är många känslor som rör sig inom en.
Men visst det är fruktansvärt jobbigt de dagar där de inte finner någon ro, men det brukar ordna sig efter ett tag och det är bara att hänga i. Sambon får ha överseende och hjälpa när han kommer om kvällarna.
Om din lille kille trivs i vagnen så ut och gå några timmar per dag, och det hjälper dig med din mage också. Långa promenader till öppna förskolan osv har gjort susen på min vikt.
Varför vill du ha ett barn så snabbt igen? Varför inte vänta tills att den som du har nu är ett par år innan du försöker igen!
Din lille kille kanske skriker pga av magknip, testa att ge miniform eller Sempers magdroppar eller både och. De hjälper till ordentligt! Det har det gjort för lilltösen!
En smart sak som killarna kan göra är att ta ut sin semester i samband med förlossningen! Första 10 pappa-dagarna och sedan även semester! Då får man hel del hjälp så.

 

[Ajda]

Sv: Jag bryter ihop.

Tills de blir tonåringar då blir det värre igen. Påminner väldigt om spädbarnsåren med vaknätter och oro om att inte räcka till som förälder.

Hehe, min är än så länge bara 6 månader. Men om jag jämför från nyfödd tills nu så blir det bara lättare och lättare att ha med henne att göra.

 

[Scilla]

Sv: Jag bryter ihop.

Ett litet råd är att inte låta han somna vid bröstet. Amma honom och när du ser att han dosar till så byt bröst och erbjud honom mer mat där. Vill han inte ha så försök några gånger till bara så att du är helt säker på att han inte är hungrig och inte bara för trött för att äta mer.

Min lösning på mitt oroliga barn var mer mat och långa promenader med barnvagnen på bestämda tider. Livet blir mycket enklare om man lägger upp en rutin som man alltid följer och jag upplever att barnen blir mer trygga av den också.

 

[elbereth]

Sv: Jag bryter ihop.

När mitt första barn var knappt 2v så ringde jag till BVC och var rätt förtvivlad. Rådet jag fick var enkelt: Lägg dig på soffan, ha dryck, mat, telefon inom räckhåll. Ta med dig bebben, sätt på ett gäng bra filmer, och ägna dig enbart åt att amma.

Det hjälpte.

Nu när andra bebisen kommer snart så har jag min inställning klar: Sova ska prioriteras, och minst en halvtimme om dan totalt ifred. För övrigt ska jag bara amma och ta hand om bebis. Möjligen besöka tvättstugan eller köra en disk, sen är mina ambitioner slut.

Min erfarenhet är att om man får sova åtminstone 3 timmar i sträck så klarar man sig, och kan man dessutom få en natt helt själv då och då, eller iaf 6 timmar i sträck så mår man MKT bättre. Och blir inte lika omkringryckt av alla galna hormoner.

 

[millus]

Sv: Jag bryter ihop.

Tänk om någon sagt så när jag fick mina barn! Låter helt underbart

 

[Brandgul]

Sv: Jag bryter ihop.

Fast jag förstår inte ens hur man ska kunna känna den totala lyckan direkt? Man får hem någon som man inte känner. Som inte känner mig. Någon som man knappt ens vet hur man ska sköta om. Någon som bara kan skrika utan att man förstår varför.

Jag tyckte att det första veckorna var mer än förvirrande. Dessutom satt jag om ammade hela min vakna tid. Jag hann knappt ens få i mig ett glas vatten. Vila, ät och drick sa alla. Men jag hade inte ens tid med det. Inte ens när hans pappa var hemma för jag fick aldrig pausa med amningen.

Däremot kände jag något annat. Jag var oerhört stolt och kände en enorm beskyddarinstinkt. Kärleken tycker jag växer fram hela tiden. Jag älskar honom så otroligt mycket mer nu ett år senare än när han var ett dygn gammal. Då insåg jag bara att det var jag som skulle ta hand om honom och att jag inte ville annat. Men känslorna har vuxit fram. Jag tänker många gånger att kan jag älska honom mer än så här? Och det kan jag tydligen

 

[Tora]

Sv: Jag bryter ihop.

*kl*

Tack så mycket allesammans!

Han somnade och sov tills aldeles nyss och jag somnade som en stock. Nu, "utsövd", känns allt lättare, även om jag vet att ja"fortfarande kännt" som orginalinlägget.
Nu äter han ordentligt, så jag tror han behövde sömnen Sebastian oxå. Han är ju bara två veckor så han har väl inte räknat ut själv vad han vill alla gånger.

Sambon är gudasnäll och servar med dricka när jag ammar, tar hand om disken och lagar mat. Han har vilat med sonen på magen så jag fått åka till stallet och bara vara jag en stund.
Igårkväll var jag på väg att ringa mamma men samtidigt så vill/ville jag inte det. Jag vet inte, om det känns som ett misslyckande att jag inte klarar av mitt barn, eller om det ät rena moderskänslor att jag inte kan "lämna bort" honom.
Jag försöker verkligen vila när han sover men igår sov han aldrig så länge att jag hann komma ner i varv efter varje intensivgungning.
Har en sjal och han "brukar" somna på en gång i den. Igår vaknade han dock så fort det blev stilla...
Vissa dagar har han sovit jättebra liggandes på mig så jag oxå kunnat sova, men inte igår... Samtidigt kännd det ju mupp att sägaatt han "inte gör som han brukar", vi har ju bara varit hemma lite över en vecka men han har ju varit väldogt snäll 85% av den tiden.

Nu har vi ätit ett bröst och totaldäckat, spytt upp lite mjölk igen, ska byta blöja och försöka sova igen.
Bytt blöja och konstaterat att vi nog visst var mer hungrig, så nu sitter vi här igen.
Jag har inte ro att ligga och amma, det går lättare när jag sitter och det är min chans till datorn. Dessutom kännsdet inte helt 100 att ha honom i sängen med mig o sambon. På morgonen nu när sambon jobbat har jag dock försökt. Jag tror inte
att jag är särskilt svårmjölkad, men vad vet man...

Tack buke!!

Det är inget misslyckande att ta hjälp av andra. Jag hade aldrig klarat mig utan min mamma. Det är så skönt att ha någon brevid sig som redan varit med om allting inte bara en gång utan två gånger.

Jag har också haft misslyckande känslor efter mitt snitt. Känslan av att ha blivit snuvad på en förlossning. Amning som inte fungerade. Inget förtroende för BVC-tanten.

Jag hade gärna haft min mamma och/eller svärmor här hela dagarna. Livet blir så mycket lättare då.

Mamma berättade att när hon fick sitt första barn (min bror) så bodde hon hemma fortfarande och att det alltid var någon där. Det kunde vara min mormor, min pappa, grannfruarna osv. Hon behövde aldrig vara själv om hon inte ville det. Tänk vilken avlastning.

Man är inte duktig bara för att man klarar allt själv, bara utbränd.

Mvh

Tora

 

[MittNyaJag]

Sv: Jag bryter ihop.

Det är inte alls bråttom med nästa barn. Jag "måste" hinna jobba ett halvår minst innan nästa för att vi ska ha råd med en till så det dröjer några år.
Miniform och sempers magdroppar, finns de i mataffären eller på apoteket? Tänkte faktiskt på det igår när han var lite gnällig igen.

Överlag var dagen igår mycket mycket bättre än i förrgår, sambon tog honom någon timme när han kom hem från jobbet, jag fick laga mat och baka en kaka och helt plötsligt kändes allt mycket lättare. Jag hade ro att amma Sebastian ordentligt så han somnade vid 21 efter att ha ammat och fått ersättning. Sov till 01, ammade (aktivt!) till strax före två, sov till strax före fem, vaknade och ammade.
Vid kvart-tjugo i sex åkte jag till stallet och tog ut hästarna och mockade () för första gången sen Lillskit kom till världen. Var hemma igen vid tjugo över sex. Då sov han, och sambon, fortfarande. Sov till strax före 8, ammade och nu sover han igen!

Solen skiner, jag är utsövd, har fått mocka och allt känns faktiskt riktigt bra än så länge.

 

[MittNyaJag]

Sv: Jag bryter ihop.

Jag försöker hålla honom vaken, byter bröst eller kittlar honom under fötterna när han somnar ifrån. Oftast fungerar det, vissa gånger bättre än andra.
Det är bara det där att få honom att somna när han egentligen är mätt men inte riktigt inser att han är trött. Igår lyckades jag dock lösa det med en promenad så det är väl bara att ut och promenera som du säger! Fortsätter han att sova på nätterna så orkar man ju med promenaderna.
Nu kom det dock en massa blötsnö och jag känner mig inte helt 100 att skjuta på vagnen när det går tungt... Men förhoppningsvis så plogar de undan skräpet!
*längtar till våren*

 

[MittNyaJag]

Sv: Jag bryter ihop.

*ler*

Det är ju precis så jag känner!
Vad skönt det är och vad pepp man blir av att höra hur "illa" alla andra oxå haft det med sina små.