*kl*
Tack så mycket allesammans!
Han somnade och sov tills aldeles nyss och jag somnade som en stock. Nu, "utsövd", känns allt lättare, även om jag vet att ja"fortfarande kännt" som orginalinlägget.
Nu äter han ordentligt, så jag tror han behövde sömnen Sebastian oxå. Han är ju bara två veckor så han har väl inte räknat ut själv vad han vill alla gånger.
Sambon är gudasnäll och servar med dricka när jag ammar, tar hand om disken och lagar mat. Han har vilat med sonen på magen så jag fått åka till stallet och bara vara jag en stund.
Igårkväll var jag på väg att ringa mamma men samtidigt så vill/ville jag inte det. Jag vet inte, om det känns som ett misslyckande att jag inte klarar av mitt barn, eller om det ät rena moderskänslor att jag inte kan "lämna bort" honom.
Jag försöker verkligen vila när han sover men igår sov han aldrig så länge att jag hann komma ner i varv efter varje intensivgungning.
Har en sjal och han "brukar" somna på en gång i den. Igår vaknade han dock så fort det blev stilla...
Vissa dagar har han sovit jättebra liggandes på mig så jag oxå kunnat sova, men inte igår... Samtidigt kännd det ju mupp att sägaatt han "inte gör som han brukar", vi har ju bara varit hemma lite över en vecka men han har ju varit väldogt snäll 85% av den tiden.
Nu har vi ätit ett bröst och totaldäckat, spytt upp lite mjölk igen, ska byta blöja och försöka sova igen.
Bytt blöja och konstaterat att vi nog visst var mer hungrig, så nu sitter vi här igen.
Jag har inte ro att ligga och amma, det går lättare när jag sitter och det är min chans till datorn. Dessutom kännsdet inte helt 100 att ha honom i sängen med mig o sambon. På morgonen nu när sambon jobbat har jag dock försökt. Jag tror inte
att jag är särskilt svårmjölkad, men vad vet man...
Tack buke!!