Jag andas

[Lejonelle]

Sv: Jag andas

Då känner man sig inte som supermom precis. Och ovanpå allt det älskar jag dem så förbaskat mycket

och det är just det som gör dig till en supermom. Du duger!

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

OM det kan vara till någon tröst så kan jag berätta att min 4-åring också brukar klamra sig fast vid mig vid lämningarna. Och det finns egentligen ingen annan anledning till det än en mild form av separationsångest. Det kan ta en stund att få honom att släppa taget, men det räcker att han (rent konkret) har släppt mig och tagit första steget mot en kompis eller leksak, så är det inget problem.
Det bästa var den gången när en ett år äldre kompis mötte oss och sa "åh, vad jag har längtat efter dig, kom så går vi och leker!".

Nä, det funkar bra för honom om dagarna också, men separationsångest kan vara tufft nog. Man är inte så stor när man precis ska fylla 4 heller och är verkligen i en fas när man varken är bebis eller stor på riktigt. Det i sig är också tufft. Imorse satt han och vinkade vid dörren när jag åkte. Jag han se hur alla kompisarna gick iväg för att leka, men han bara satt där.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Det är vi som är experter på dåligt samvete.

Det skriver jag under på. Det gnager och äter upp mig inifrån. Men det är en känsla som inte ens det mest logiska resonemang kan mota bort. Ibland viner inte hjärnan och förnuftet, trots att de borde.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Jag förstår precis hur det känns att lämna ifrån sig det bästa man har, speciellt en dag när lämningen går dåligt. Ibland kanske det ändå kan vara bra att fundera över den situation vi har i vår del av världen och idag. Mammor har yrkesarbetat i alla tider (jovisst, det har funnits och finns hemmamammor också, men de som har klarat att bli försörjda av andra är ganska få och det har skett under en ganska kort tid.) Skillnaden är att det i vissa delar av världen och under vissa tider hos oss har handlat om att barnen måste hänga med, eller klara sig själva. Här och idag har vi möjlighet att lämna barnen till människor som valt att arbeta med att ta hand om dem, stimulera dem, ge dem omsorg, kärlek och lärande. Jag vet att det inte hjälper ett blödande mammahjärta, men kanske ändå, till en liten del, skulle det kunna vara någon slags tröst?

Jag ska fundera på saken. Själv hade jag ju föräldrar som gick i skift på att jobba för att vi skulle slippa in i dagis-svängen. Var hemma tills jag var 8 år. Det är lyx, men har gett mig så otroligt mycket. Visserligen gjorde "alla" mammor i området så, så vi hade massor med kompisar att leka med om dagarna. Annars kanske det inte hade funkat? Idag är det ju inte många som är hemma med barn på det sättet och därför kanske svårare att aktivera barnen själv.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

För mig är det konstigt att dela in livets göromål i olika "roller" baserat på kön. Jag gör det som ska göras, bara. Men av allt vi människor - män och kvinnor - har att ägna oss åt i livet, så är det för mig absolut viktigaste och mest värdefulla att ta hand om våra barn. Att vara förälder är prioritet ett. Och som någon sa till mig på en anställningsintervju en gång "Att vara förälder är ta mig f-n en merit." Men, som du säger så har man inte alltid möjlighet att vara med dem så mycket man vill om man ska kunna försörja dem också, så det får lov att förhandlas om ibland. De lär sig ju mycket rent socialt också och har kul med de andra barnen, så inget ont som inte har något gott med sig.

Nej, det har inte med kön att göra, men jag får ofta höra att det är så ändå.

Det är klart att de lär sig en massa och utvecklas och det är toppen. Min 4-åring är väl snart bättre på engelska än jag Sen just för honom så är det nog faktiskt superviktigt att umgås med barn, för han är lite försiktig med att ta nya kontakter och när jag är med så är han hellre med mig. Så vill jag ju inte ha det i framtiden, jag vill ju att han ska vara trygg i att hitta egna vänner.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Jag tycker inte du ska vara så hård mot dig själv. Du gör vad du kan, och dina barn mår bra. Visst känns vissa delar av livet pestiga, men det är ju ingen riktig fara. Det är inte ett sjukt barn du lämnar på sjukhus, för att du är tvungen att jobba. Den tanken kanske inte hjälper, men det är ändå fakta. Dina barn har det bra när du jobbar, men det är jobbigt att lämna dem.

Det kan också vara jobbigare för dig än dem, de verkar trivas på dagis och har trygghet även där. Låt inte ditt dåliga samvete (som du har helt i onödan!) spöka för dig.

Det tar tid att hitta nya sätt att leva i vardagen. Låt det ta tid.

Jag är alltid hård mot mig själv. Tyvärr.

Men jag är väldigt glad att jag har friska barn som faktiskt har kul på dagarna. Trots allt.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Du duger!

Tack !

 

[martha]

Sv: Jag andas

Men kan det vara så att du också har lite separationsångest ? När min grabb var liten o vi gick isär ( han var 3 år då) ...han skrek aldrig när han skulle till dagis , men varenda gång jag hämtade honom från pappag så grinade han , var hysterisk, slogs o grät och jag fick bära in honom i bilen ..det tog ung 3 minuter så var han som vanligt

pappan hade fruktansvärd separationsångest , han grinade han med ...

så även om du inte visar det så känns det för barnen, bättre man går till dagsi som det bästa som finns på hela dagen , ärligt i hela kroppen

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Inte separationsångest, men det är ju inte dagens höjdpunkt precis. Och det kommer jag inte att tyckaframöver heller, så om jag inte kan lura barnen med min "det-här-går-fint"-attityd, så finns det inte något att göra. Tyvärr. Så visst kan det ha med saken att göra.

Samtidigt kan jag inte skämmas för det, för den dagen jag känner att det är skönt och toppen att lämna ifrån mig barnen på dagis (om det inte är så att de själva längtar och ber om det), den dagen har jag klivit mil ifrån mina föräldravärderingar.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

*andas in andas ut andas in andas ut*

Nu vill han att vi ska bestämma hur julen ska se ut. Idag, helst igår, men helst inte senare än -> nu.
Fan, vi har ju inte ens kommit överrens om det vanliga umgänget. Men han vill ha svar, för att hans systrar vill ha svar. Jag har ju julafton enligt gällande schema och den vill jag ju självklart gärna ha med barnen.

Sen har han inga semesterdagar att ta ut under julen, så han tycker att han ska ta ut föräldrapeng på de dagar han vill vara ledig. Jag informerade om att han visst hade planerat att ta ut föräldrapeng på dagar som enligt nuvarande (och tills vidare gällande) schema är dagar när barnen är hos mig. Jag informerade om det och tyckte att det kanske inte är så smart att bidragsfuska.
Svaret som kom var att han inte hade sökt hos försäkringskassan än, utan att han bara hade flaggat för det internt på jobbet. so far so good, men så kommer nästa: "Sen kan man lösa det genom att ta ledighet för olika barn också". Nej, det är fortfarande lika mycket bidragsfusk om man inte har barnen och jag tänkte ta semester och inte föräldrapeng - men det innebär ju fortfarande inte att det är fritt fram att utnyttja FL för att man inte har semesterdagar kvar - om barnen inte är där.

Trött.

Tyckte att han skulle informera systrarna om att de får ha överseende med att han inte kan svara då situationen i år ser ut som den gör.

 

[Lejonelle]

Sv: Jag andas

tyckte att det kanske inte är så smart att bidragsfuska.
Svaret som kom var att han inte hade sökt hos försäkringskassan än, utan att han bara hade flaggat för det internt på jobbet. so far so good, men så kommer nästa: "Sen kan man lösa det genom att ta ledighet för olika barn också". Nej, det är fortfarande lika mycket bidragsfusk om man inte har barnen och jag tänkte ta semester och inte föräldrapeng - men det innebär ju fortfarande inte att det är fritt fram att utnyttja FL för att man inte har semesterdagar kvar - om barnen inte är där.

Sånt där gör mig så trött. Har han inte fattat att föräldraledigheten är till för barnen, det är deras dagar han stjäl. Dagar som någon av er kunde tillbringat med dem, besökt dagis eller skola eller bara haft en skön dag. Gå inte med på att han använder era F-dagar när barnen inte är hos honom!!! Svaret till systrarna är enkelt - tills ni har bestämt något annat gäller schemat och då är det lätt att räkna ut vilka dagar barnen är hos dig respektive hos honom. Eller är det så att han har invändningar, i så fall får han väl komma med ett förslag.

 

[TinyWiny]

Sv: Jag andas

Men varför måste hans systrar ha svar? Det är ju inte så att de måste planera för en hel massa mer mat om barnen kommer? Jag tycker att du ska stå på dig. Har du barnen enligt gällande schema så är det det som gäller. Du har lika stor rätt som han att ha barnen över jul och om nu schemat är så, ja, då är det så. Jag tycker bara att du kan säga det att enligt schemat så är barnen hos dig. Punkt slut. Ta inte ens diskussionen.


Vad gäller ev. separationsångest vid dagislämningen så förstår jag dig precis. Hade jag fått välja så hade jag varit hemma tills mina barn började skolan. Jag avskydde verkligen att behöva lämna barnen på dagis.

 

[hastflicka]

Sv: Jag andas

Det skriver jag under på. Det gnager och äter upp mig inifrån. Men det är en känsla som inte ens det mest logiska resonemang kan mota bort. Ibland viner inte hjärnan och förnuftet, trots att de borde.

Det hander att jag an i dag har daligt samvete for en av sonernas dagis lamningar. Han trivdes verkligen inte pa dagis. Inte alls. Det fanns ett par vuxna dar som han gillade, en pedagog och kokerskan. Jobbade inte "Iam" nar jag lamnade honom kom kokerskan ut och hamtade in honom i koket och allt var frid och frojd ... fanns inte hon heller dar var det super kris. I timmar. Han var otrostlig.
Men man gor vad man maste ... mutar och lirkar med falsk hurtighet. Sonen och jag har pratat om det nu nar han ar vuxen ... Han ar bara sa tacksam att jag forsokte ordna det sa bra jag kunde for honom

 

[tanten]

Sv: Jag andas

Samtidigt kan jag inte skämmas för det, för den dagen jag känner att det är skönt och toppen att lämna ifrån mig barnen på dagis (om det inte är så att de själva längtar och ber om det), den dagen har jag klivit mil ifrån mina föräldravärderingar.

Varför skulle du skämmas?

Alla är vi olika, både barn och föräldrar.
Mitt barn älskade dagis och avskydde dagmamma. Hon grät aldrig men sprattlade väldeliga när hon var riktigt liten och jag skulle hämta.

För egen del hade jag ALDRIG kunnat erbjuda den pedagogiska verksamhet och den kamratgemenskap som dagis gav henne. Det jag kunnat erbjuda var ensamhet och troligen tristess. I vårt fall var kärlek inte nog stimulans!

Jag växte upp ensam med min mor hemma, och var en väldigt folkskygg person när jag började skolan. Det var otäckt med alla människor (byskola med b-klass och runt dussinet elever) och jag blev direkt mobbad och därmed rädd för andra barn. Jag är fortfarande som vuxen rädd för barn.


Det som är rätt för dig är fel för andra - och tvärtom.
Skam har ingen relevans alls i detta.

 

[TinyWiny]

Sv: Jag andas

Varför skulle du skämmas?

Alla är vi olika, både barn och föräldrar.
Mitt barn älskade dagis och avskydde dagmamma. Hon grät aldrig men sprattlade väldeliga när hon var riktigt liten och jag skulle hämta.

För egen del hade jag ALDRIG kunnat erbjuda den pedagogiska verksamhet och den kamratgemenskap som dagis gav henne. Det jag kunnat erbjuda var ensamhet och troligen tristess. I vårt fall var kärlek inte nog stimulans!

Jag växte upp ensam med min mor hemma, och var en väldigt folkskygg person när jag började skolan. Det var otäckt med alla människor (byskola med b-klass och runt dussinet elever) och jag blev direkt mobbad och därmed rädd för andra barn. Jag är fortfarande som vuxen rädd för barn.


Det som är rätt för dig är fel för andra - och tvärtom.
Skam har ingen relevans alls i detta.

Det är så sant det du skriver att det är svårt att erbjuda all den stimulans de får på dagis. Framförallt så missar de ju den sociala interaktionen de får naturligt med andra barn på dagis om man har dem hemma. För vår del hade nog sonen gärna velat vara hemma medans min dotter älskade dagis. För hennes del hade det absolut inte varit bättre att vara hemma med mig tills hon började skolan och det hade inte varit bättre för sonen att vara hemma tills han började skolan heller med tanke på att han som barn var så blyg. Han behövde helt enkelt träna det sociala samspelet så det var nog lagom för honom att börja när han var drygt tre år men jag hade ju önskat att jag hade fått vara hemma med dottern lika länge. Jag kände att jag missade så oerhört mycket med dem och jag gissar att det är så nyttnick känner också. Det och det faktum att man faktiskt inte vill lämna dem ifrån sig för att man vill vara med dem dygnet runt. De är för små för att släppas helt enkelt. Hela mitt inre skrek för att jag tvingades gå emot det som kändes rätt och det är absolut inget att skämmas för.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Jag andas

Jag skulle kunna kopiera delar och applicera direkt på mitt liv. Mamma var hemma när vi var små, och själv behövde jag aldrig dagis eller dagmamma. Började på förskola året innan skolan, men var ändå väldigt folkskygg och tyckte de tre första åren i skolan var tortyr. Jag ser det som en direkt följd av att jag inte fick social träning tidigare.

Syrran däremot fick gå hos dagmamma eftersom mamma börjat jobba när hon kom i den åldern, och hon hade aldrig samma problem när skolan började.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Sånt där gör mig så trött. Har han inte fattat att föräldraledigheten är till för barnen, det är deras dagar han stjäl. Dagar som någon av er kunde tillbringat med dem, besökt dagis eller skola eller bara haft en skön dag.

Precis. Du bara formulerar det bättre än jag.

Systrarna har erbjudit sig att komma till hans nya hus och fira på julafton och därför vill de veta.
Fast över en månad i förväg känns lite overkill, det är ju liksom inga flygbiljetter som ska bokas.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Men varför måste hans systrar ha svar? Det är ju inte så att de måste planera för en hel massa mer mat om barnen kommer? Jag tycker att du ska stå på dig. Har du barnen enligt gällande schema så är det det som gäller. Du har lika stor rätt som han att ha barnen över jul och om nu schemat är så, ja, då är det så. Jag tycker bara att du kan säga det att enligt schemat så är barnen hos dig. Punkt slut. Ta inte ens diskussionen.


Vad gäller ev. separationsångest vid dagislämningen så förstår jag dig precis. Hade jag fått välja så hade jag varit hemma tills mina barn började skolan. Jag avskydde verkligen att behöva lämna barnen på dagis.

Jag vet inte. De vill veta om de ska fira jul i hans nya hus, men varför det brinner i knutarna har jag ingen aning om. De brukade tidigare aldrig svara om de skulle dyka upp på saker förrän kvällen innan, så att vara ute i god tid är något nytt.

Problemet med schemat är att det inte fungerar. Inte för barnen och inte för mig. För pappan vet jag inte, eftersom han ändrar ju på allt så att det passar honom i alla fall, så där spelar det nog ingen större roll hur vi lägger upp ett schema. Så detta schemat har varit på prov nu, 2 x 4 veckor och ska utvärderas den 27:e när vi ska till familjerätten. Därav osäkerheten.

Lite svar och lite knapplån då det går in i de andra svaren:

Angående separationsångest och dagislämningar osv.
Hade jag haft möjligheten att vara hemma mer så hade jag säkerligen utnyttjat de 15 timmar man får "gratis" för sonen. Just för det sociala samspelet och stimulansen. Den lilla hade också fått samma chans när hon blev lite större. Att lämna bort dem i en ålder som faktiskt är en enda lång separationsfas känns inte så himla lyckat, även om de lär sig en massa på det med. Saker som de skulle kunna lära sig både ett och två år senare också. Jag tror inte att de måste öva på att vara sociala på det sättet som dagis innebär redan i 1-årsåldern.

Jag hade ingen barnomsorg förrän jag var 8 år och har inte tyckt att förskola och skola varit jobbigt socialt sett (inte förrän på högstadiet, men det är en annan historia). Å andra sidan, som jag skrev tidigare, så bodde jag i ett område där alla mammor var hemma med sina barn på det sättet, så det fanns mycket socialt umgänge ändå.

Kommentaren om att skämmas var som svar på att det "indirekt" skulle kunna vara "mitt fel" att barnen upplever lämningarna som jobbiga, eftersom jag gör det. I tillägg till det så är det ännu jobbigare att lämna till pappan, men då har i alla fall inte sonen någon separationsångest, så jag köper det inte fullt ut. Han har det bra på dagis, men skulle hellre vara hemma mer. Och sån får han vara. Jag skulle hellre vara hemma mer med honom också.

Idag däremot så gick det avsevärt mkt bättre med lillan. Hon grät lite och ynkade, men innan jag ens lämnat rummet var hon fullt sysselsatt med att undersöka ett gäng pennor och inte ett endaste gallskrik. Det känns väldigt bra!

 

[Lovisaleonora]

Sv: Jag andas

När folk försöker stressa mig till svar, som gärna ska vara en ändring av redan uppgjorda förutsättningar är min standardmening "måste jag svara nu, så är jag tvungen att säga nej".

Det är ju din tid, varför skulle du byta bort den?!

 

[cirkus]

Sv: Jag andas

Det är ju din tid, varför skulle du byta bort den?!

Exakt!
Svara nej, jag har barnen denna jul.