Sv: Jag andas

Och om någon undrar så erkänner jag att jag är en riktig mjäkmorsa när det gäller så små barn som är så pass ledsna.

Hon är väldigt mkt en känslomänniska, men hon brukar svänga mellan vrålförbannad och superlycklig. En arg-gråtande bebis kan jag ta med jämnmod, men en "på-riktigt-gråtande-helt-förstörd"-bebis har jag svårare för.

Imorse på dagis så kröp hon in i jackan på mig, knöt sina små bebishänder om jackan för att hålla kvar mig och var sådär paniklugn om någon förstår hur jag menar. När oron lyser superstark, men de inte riktigt vet vad de ska göra mer än att krypa riktig nära och hålla sig lugna där.
 
Sv: Jag andas

För att försöka skriva något tröstande kan jag berätta att min lillasyster var hysterisk varenda gång mamma lämnade på dagis hela första året, och till slut skrek hon i panik även de helger mamma jobbade och hon skulle vara hemma med pappa. Hon skrek aldrig när pappa lämnade. Vi är uppvuxna med båda våra föräldrar, och båda våra föräldrar har varit fullt kapabla till att ta hand om oss, men hon var fruktansvärt knuten till mamma. Mamma har alltid haft dåligt samvete för att hon lämnade bort henne på dagis redan som ettåring, jag som var äldst var hemma mer eller mindre tills jag var nio, förutom skolan. Men, idag är min syster en mycket tryggare, mer social och utåtriktad person, jag som däremot levde lite i "skyddad verkstad" är betydligt mer tillbakadragen.

Det händer ju ganska mycket i din dotters liv just nu, och det är inte konstigt om hon reagerar på förändringen. Men det behöver ju inte betyda att hon kommer vara ledsen vid dagislämningar för tid och evighet. Styrkekram!
 
Sv: Jag andas

Ny, kort uppdatering.

Helg. Vi skulle ha varsitt barn, varsin dag för lite ensamtid med dem. Pappan propsade på att ta sonen på lördagen och först förstod jag inte varför det var så viktigt, men det kröp fram efter ett tag. Sonen skulle ju övernatta och när det kom till kritan så skulle pappan vara upptagen från 15.30 idag söndag - dvs han kunde inte ha sonen till kvällen och natten.

Ok, så han tog lördagen med sonen i stället, men fick då bara 6 timmar med dottern. Inget han verkade speciellt ledsen över. Det låter nog fjuttigt, men jag ser det ju som en del i en större helhet när han alltid prioriterar sonen och inte dottern.

Sen är han lyxpappa. Vill inte hämta barnen före 10 på helgerna, för han vill hinna äta frukost. Idag skulle han hämtat den lilla kl 9 för att kompensera för den tidiga lämningen, men dök upp strax efter halv tio.

Idag skulle det vara någon träning/uppladdning inför tävlingen som han ska på nästa helg. Så 2 helger i rad väljer han bort barnen och i synnerhet dottern, för sina intressen. Han tänkte dessutom inte hämta dem förrän 10 nästa söndag, men jag vill jobba så där fick han tänka om. Kvart i åtta ska han vara här.

För sjutton - den lilla vaknar ju ofta kl 6, så vid tio har en tredjedel av hennes vakna dag gått.

Och jag då? Sentimental, nostalgisk, gråtmild. Jag bölar för minsta lilla som är lite känslosamt på tv. Vill inte hälsa på i stall eller göra nått med hästar. Min ena lilla pålle såldes ju och bor fem minuter med bil från mig, men jag bryter ju ihop vid minsta lilla uppdatering från dem på Facebook. Jaja, det går väl över.
 
Sv: Jag andas

KL

Att dotter blir upprörd är väl rätt naturligt?

Det är en förändring i livet, hon flyttas mellan två platser och två personer. Barn är i grunden förändringsobenägna ;) Hennes cirklar är rubbade och hon har sannolikt högre grad av anknytning till dig än till pappan.

Det behöver per automatik inte betyda att pappan är en dålig pappa. Bara att hon i den där åldern inte fixar förändringarna och miljöombytet.

Tror jag.

Så tror jag också.



Halvt KL..

Jag har inga barn, men blir ändå så berörd av sånt här..


Hur ska man göra när man tror det är så här som tanten skriver? Måste man tänka på föräldrarna att de ska ha rätten att träffa barnen? Ska man inte tänka på hur barnen känner det?
Kanske barnet bara ska vara hos pappan några timmar och sen åka hem igen..
 
Sv: Jag andas

Angående att bli hysteriskt ledsen som barn när man blir lämnad på dagis. Jag gick hos dagmamma som liten och jag var hysteriskt ledsen varje gång mamma lämnade mig. Det är så jag minns det själv och jag mår dåligt när jag tänker på hur ledsen jag var. Jag var lite mobbad hos den dagmamman och när jag fick byta dagmamma sedan blev det bättre.
Idag är jag vuxen och även om jag är mammig (jag bor 10 mil från mina föräldrar, vill inte bo längre bort :p) så klarar jag mig själv också. Jag blev inte förstörd för livet trots att jag var ledsen som liten.
Dock kan jag numera förstå att det var jobbigt även för mamma att lämna mig hos dagmamman, eftersom jag var så ledsen som jag var.
 
Sv: Jag andas

Hur ska man göra när man tror det är så här som tanten skriver? Måste man tänka på föräldrarna att de ska ha rätten att träffa barnen? Ska man inte tänka på hur barnen känner det?
Kanske barnet bara ska vara hos pappan några timmar och sen åka hem igen..
Det är inte föräldrarna som har rätt att träffa sina barn.
Det är barnen som har rätt till sina föräldrar. Och man bör göra det på ett sätt som fungerar bra för barnen.
 
Sv: Jag andas

Det är inte konstigt att du är gråtmild och känslomässigt upp och ner. Du har en jättetuff period bakom dig och du har förlorat hästarna som uppenbarligen betyder mycket för dig. Det tar tid att läka helt enkelt.

Att din dotter klamrar sig fast vid dig ser jag inte som något konstigt alls. Allt är nytt i hennes värld och allt är upp och ner. Hon är såpass liten än att hennes instinkt skriker åt henne att klamra sig fast vid dig. Du är hennes trygghet och i hennes värld så behöver hon dig för att överleva. Hon kan inte resonera med sig själv att du kommer tillbaka om en stund eller att hon kan överleva utan dig några timmar. Hon kommer ändå successivt att vänja sig vid att hon kan ha det bra hos andra människor med. För även om mamma alltid är mamma så funkar det med andra människor också bara de får vänja sig i lugn och ro. Hon kommer hitta tryggheten hos andra med.

Min son skrek hysteriskt hela sitt första år vid lämningen på dagis. Det var fruktansvärt jobbigt. Han var tre år när han började på dagis men han var ändå inte redo att lämna tryggheten hos mig och dagiset var rent ut sagt skitkasst. De fick inte plats på det dagiset jag hade valt utan blev placerade på ett dagis som givetvis var det sämsta i stan. Kanske berodde det på hans blyghet och kanske berodde det på att vi hade flyttat ifrån hans pappa några månader tidigare och han tog separationen hårt som han var så ledsen. Jag vet inte om han hade tagit lämningarna bättre om vi fortfarande hade bott ihop med deras pappa men jag tror faktiskt inte det. Han trivdes helt enkelt bäst ihop med mig och det gjorde han länge. Det var egentligen först när han började ettan som han kände sig någorlunda okej med att vara utan mig på dagarna. För min son kom ändå vändningen när de fick plats på ett mindre dagis när han var fyra. Då funkade lämningarna helt plötsligt för då var han så stor att han kunde resonera med sig själv att jag kom ju tillbaka och framförallt så var dagispersonalen helt suverän och fick honom att trivas. Barn är helt enkelt olika och tyvärr för vissa barns del så måste man ju som vuxen försörja sig.
Idag är min son tryggheten själv och han har inte fått några men av att jag var tvungen att lämna honom på dagis. Jag tror att barn känner om man inte vill lämna dem och även om vissa säger att det gör det svårare för barnet att släppa så tror jag faktiskt att det är tvärtom. Om jag jämför med alla gånger min mamma lämnade mig på olika sätt så har det satt riktigt svåra sår i min själ för hon gjorde det av fri vilja. Hon var inte tvungen att överge mig på det sättet hon gjorde. (Pappa har jag aldrig haft någon relation till så där har jag aldrig haft känslan av att han övergav mig ens en gång för man kan inte bli övergiven av en främling.) Hon gav mig dessutom inte den tryggheten som ett barn normalt sett känner ihop med sin förälder eftersom jag visste att hon när som helst bara kunde försvinna och lämna mig ensam. Ett barn som lämnas på dagis överger man ju inte. Man lämnar det ju där i förvissning om att någon annan tar hand om barnet och bara det, att föräldern har den tanken att barnet är i trygga händer tror jag gör att barnet inte far illa av det i långa loppet.

Jag känner att jag snurrar in mig lite men det jag menar är att ni alla går igenom en jättetuff period just nu och det är inte konstigt att allt blir jobbigt då men det kommer att bli bättre. Nu kan det bara gå åt ett håll för ni är redan nere i avgrunden och där kan man bara vända.

Jag kan bara hoppas att dina barns pappa inser i tid vad han håller på med och slutar prioritera ett barn före det andra. I annat fall så blir det som för oss. Min dotter har alltid enbart och bara varit mitt barn medans sonen har haft en pappa när pappan tyckte det var roligt. Så är det fortfarande nu när de är vuxna. Visst tycker dottern att det är tråkigt ibland men som hon säger, hon har ju klarat sig väldigt bra ändå och hon har inte saknat något under sin barndom. Din dotter kommer inte att minnas att ni har bott ihop med hennes pappa utan det hon kommer minnas är de minnen du ger henne nu när ni bor själva och det ser jag som enbart positivt.

Många varma kramar
 
Senast ändrad:
Sv: Jag andas

Tack snälla för alla svar och ni som berättar om era erfarenheter.

Har försökt fundera lite och en del i det hela, som gör att jag tycker att det blir ännu jobbigare, är att de dagar som jag inte får hämta barnen på eftermiddagen - de lämningarna känns värre. För då känns det på riktig som att jag överger dem (fast jag vet att det inte är så).

De allra flesta som jag pratar med verkar inte ta det så hårt med jobbiga lämningar på dagis, men jag kan vara låg en hel dag när dagen börjar med så mycket gråt. Känner mig som en riktig skurk. Men när jag hör andra berätta det med en suck (som att det är jobbigt/irriterande) mer än med det magknip jag har, så får det mig att tro att jag överdriver och är överkänslig.

Sen hade jag en riktigt dålig kväll med dåligt tålamod igår, vilket gjorde att det tog ännu längre tid för barnen att komma till ro, så kvällen slutade dåligt, de var trötta imorse så dagen började dåligt och en dålig lämning på det. Då känner man sig inte som supermom precis. Och ovanpå allt det älskar jag dem så förbaskat mycket att jag inte vet var jag ska göra av mig.

I allt detta så blir jag förbannad på barnens pappa att han inte kunde finnas där för oss när vi var ihop, men så inser jag att det egentligen är mig själv jag är förbannad på och sen startar alltihopa om igen. Det är tur att inte alla dagar är så här. Vi har jättefina dagar också när allt känns bra, men helst skulle jag vilja vara hemma med barnen tills minsta är 3. Tänk om...

Nej, ikväll ska jag bara andas och inte tappa tålamodet. Så här är det just nu. Varken mer eller mindre. Bara så här :)

Och tack snälla TinyWiny för ditt långa svar. Du är verkligen klok.
 
Sv: Jag andas

Jag mår också skit när lämningen är jobbig. Det kan sänka hela min dag! Men försök prata med pedagogerna? Jag var på utvecklingssamtal alldeles nyss och det gav mig mer trygghet. Hon gråter bara en kort stund precis när jag går, sen är det full fart med lek. Hon har vänner och är "populär" i gruppen. Du kanske också blir tryggare och lugnare om du vet att allt är bra, och då blir lämningarna i sig lugnare.

Jag är urimponerad av dig, jag hade aldrig tagit mig igenom nåt liknande med samma bravur som du! :bow:
 
Sv: Jag andas

De allra flesta som jag pratar med verkar inte ta det så hårt med jobbiga lämningar
Jag förstår hur du känner, det var likadant för mig. Jag ville helst aldrig lämna barnen alls, jag ville vara med dem alltid - det kändes mest naturligt i mammahjärtat. När jag lämnade min lilla första gången så var det fruktansvärt, det gjorde så ont. Den bästa, mest pålitliga dagmamman jag kunnat hitta stod och höll henne när jag skulle åka och lillan sträckte ut sina små armar efter mig. Hon grät, jag grät. Dagmamman sa "bara åk du, hon lugnar sig" så till slut gjorde jag det. Jag grät hela vägen i bilen och sen ringde jag efter nån timme "Hur gåhåhåår det med henne..???" "Åh, hon sitter här och leker"... Åh.

Det är där man får hitta styrkan. Även om själva lämnandet/separationen är jobbig, så bara man vet att barnen är i goda händer och mår bra sen, så går det. Sen blir det bättre och lättare efterhand.
 
Sv: Jag andas

Jag mår också skit när lämningen är jobbig. Det kan sänka hela min dag! Men försök prata med pedagogerna? Jag var på utvecklingssamtal alldeles nyss och det gav mig mer trygghet. Hon gråter bara en kort stund precis när jag går, sen är det full fart med lek. Hon har vänner och är "populär" i gruppen. Du kanske också blir tryggare och lugnare om du vet att allt är bra, och då blir lämningarna i sig lugnare.

Jag är urimponerad av dig, jag hade aldrig tagit mig igenom nåt liknande med samma bravur som du! :bow:

Tack snälla. Nej, jag ringer också ofta och hör hur det går och det går alltid jättebra. De andra barnen älskar henne och gör allt för att få henne att skratta, leker tittut, bygger sandslott osv. Hon har det jättebra och jag litar till 500% på dagiset. Pedagogerna är toppen och jag får veta allt som händer.

Det hjälper lite, men känslan sitter ändå i hela dagen. Jag vet att jag är blödig, men barnen är det viktigaste jag har och det största jag har att förvalta.

Även 4-åringen har det jobbigt vid lämningarna. Han skulle säkert behöva gråta ibland, men han gör det inte. Det visar sig på andra sätt och han säger ofta att han alltid vill vara med mig.
 
Sv: Jag andas

Jag förstår hur du känner, det var likadant för mig. Jag ville helst aldrig lämna barnen alls, jag ville vara med dem alltid - det kändes mest naturligt i mammahjärtat. När jag lämnade min lilla första gången så var det fruktansvärt, det gjorde så ont. Den bästa, mest pålitliga dagmamman jag kunnat hitta stod och höll henne när jag skulle åka och lillan sträckte ut sina små armar efter mig. Hon grät, jag grät. Dagmamman sa "bara åk du, hon lugnar sig" så till slut gjorde jag det. Jag grät hela vägen i bilen och sen ringde jag efter nån timme "Hur gåhåhåår det med henne..???" "Åh, hon sitter här och leker"... Åh.

Det är där man får hitta styrkan. Även om själva lämnandet/separationen är jobbig, så bara man vet att barnen är i goda händer och mår bra sen, så går det. Sen blir det bättre och lättare efterhand.

Det är verkligen skönt att höra att någon annan känner som jag. Det gäller ju även mitt äldre barn, även om den som skriker är den lilla. Det känns som om man idag, som kvinna, inte får önska att man kunde vara "hemmamamma" i större omfattning. Att man ska vilja göra karriär och prioritera sig själv, att allt förklaras med att om jag mår bra så mår barnen bra osv. Det stämmer ju bara om motsatsen är att "jag mår så dåligt att det går ut över barnen om jag inte får göra det här för mig själv".

Det är så försvinnande kort tid som barnen är så här små. Mitt liv går inte under om jag satsar på barnen deras första år. Men har i bekantskapskretsen fått höra att det är bakåtsträvande mot en förlegad kvinnoroll osv.

Jag uppskattar mitt jobb, verkligen. Speciellt nu när det är där jag får min dos av vuxenkontakter. Men fortfarande så skriker mamman i mig att det faktiskt inte är rätt att lämna barnen så mycket. Samtidigt så är barnen aldrig mer än 4 dagar i veckan på dagis och hämtas klockan 15. Så jag kanske bara får nöja mig med att det kunde ha varit värre? Jobba måste jag ju, för chansen att vinna på lotto är så försvinnande liten att det inte är att hoppas på.
 
Sv: Jag andas

Även 4-åringen har det jobbigt vid lämningarna. Han skulle säkert behöva gråta ibland, men han gör det inte. Det visar sig på andra sätt och han säger ofta att han alltid vill vara med mig.
OM det kan vara till någon tröst så kan jag berätta att min 4-åring också brukar klamra sig fast vid mig vid lämningarna. Och det finns egentligen ingen annan anledning till det än en mild form av separationsångest. Det kan ta en stund att få honom att släppa taget, men det räcker att han (rent konkret) har släppt mig och tagit första steget mot en kompis eller leksak, så är det inget problem.
Det bästa var den gången när en ett år äldre kompis mötte oss och sa "åh, vad jag har längtat efter dig, kom så går vi och leker!".
 
Sv: Jag andas

Du är verkligen inte ensam i att känna att det är jobbigt att lämna ett gråtande barn, jag tror att de allra flesta tycker det är jobbigt, du har ju fått hela din tillvaro uppochnervänd och du är nog ännu mer känslig för detta nu.

Jag var ju ensam med ina två första och de var tvugna att gå långa dagar på dagis annars hade jag inte fått ihop det ekonomiskt och jag jobbade ändå 75% men restider gjorde att de fick gå 8-17. Inte kul. Men jag hade inte heller något val. Det lättar ju äldre barnen blir och barnen är nog de som tar minst skada. Det är vi som är experter på dåligt samvete.
 
Sv: Jag andas

Jag förstår precis hur det känns att lämna ifrån sig det bästa man har, speciellt en dag när lämningen går dåligt. Ibland kanske det ändå kan vara bra att fundera över den situation vi har i vår del av världen och idag. Mammor har yrkesarbetat i alla tider (jovisst, det har funnits och finns hemmamammor också, men de som har klarat att bli försörjda av andra är ganska få och det har skett under en ganska kort tid.) Skillnaden är att det i vissa delar av världen och under vissa tider hos oss har handlat om att barnen måste hänga med, eller klara sig själva. Här och idag har vi möjlighet att lämna barnen till människor som valt att arbeta med att ta hand om dem, stimulera dem, ge dem omsorg, kärlek och lärande. Jag vet att det inte hjälper ett blödande mammahjärta, men kanske ändå, till en liten del, skulle det kunna vara någon slags tröst?
 
Sv: Jag andas

Det känns som om man idag, som kvinna, inte får önska att man kunde vara "hemmamamma" i större omfattning. Att man ska vilja göra karriär och prioritera sig själv

Det är så försvinnande kort tid som barnen är så här små. Mitt liv går inte under om jag satsar på barnen deras första år. Men har i bekantskapskretsen fått höra att det är bakåtsträvande mot en förlegad kvinnoroll osv.
För mig är det konstigt att dela in livets göromål i olika "roller" baserat på kön. Jag gör det som ska göras, bara. Men av allt vi människor - män och kvinnor - har att ägna oss åt i livet, så är det för mig absolut viktigaste och mest värdefulla att ta hand om våra barn. Att vara förälder är prioritet ett. Och som någon sa till mig på en anställningsintervju en gång "Att vara förälder är ta mig f-n en merit." :D Men, som du säger så har man inte alltid möjlighet att vara med dem så mycket man vill om man ska kunna försörja dem också, så det får lov att förhandlas om ibland. De lär sig ju mycket rent socialt också och har kul med de andra barnen, så inget ont som inte har något gott med sig.
 
Sv: Jag andas

Jag tycker inte du ska vara så hård mot dig själv. Du gör vad du kan, och dina barn mår bra. Visst känns vissa delar av livet pestiga, men det är ju ingen riktig fara. Det är inte ett sjukt barn du lämnar på sjukhus, för att du är tvungen att jobba. Den tanken kanske inte hjälper, men det är ändå fakta. Dina barn har det bra när du jobbar, men det är jobbigt att lämna dem.

Det kan också vara jobbigare för dig än dem, de verkar trivas på dagis och har trygghet även där. Låt inte ditt dåliga samvete (som du har helt i onödan!) spöka för dig.

Det tar tid att hitta nya sätt att leva i vardagen. Låt det ta tid.
 

Liknande trådar

Samhälle Jag funderade på om jag skulle skaffa mig en anonym användare, men jag väljer att skriva från "mitt vanliga konto". Jag har ju...
Svar
5
· Visningar
698
Senast: Görel
·
Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
6 222
Senast: Jahaja
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 236
Skola & Jobb Någon som är mer insatt än vad jag är nu för tiden? Om det är ok för PA att jobba dygn, och om det får fortsätta vara ok? Jag har i...
2
Svar
23
· Visningar
2 118
Senast: Wingates
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 30
  • Mata småfåglarna
  • Senast tagna bilden XV

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp