"Jag älskar min hund mer än min familj"

[Petruska]

Är det vanligt att allergier kan dyka upp från ingenstans?
Seriöst menad fråga alltså.

Ingen aning, men jag tror inte det. Min poäng med frågan var mer just att vända på den. Jag har ALDRIG satt mig själv i den rollen, utan för mig är det andras allergier som sas kan krångla till mitt liv.

 

[monster1]

Det beror ju på HUR allergisk jag blir. Att medicinera varje dag resten av livet, skulle jag verkligen inte vilja.

Jag träffade en man som var allergisk ett tag, funderade på hur jag skulle göra om vi ville fortsätta träffas. Jag tänker att jag säkert skulle kunnat omplacera min katt hos mina föräldrar och han skulle trivas bra. Men i längden skulle jag nog inte vilja leva kattlös å andra sidan så håller få relationer livet ut så det kanske skulle lösa sig av sig självt . Men det är ingen lätt fråga det är väll lite som när en vill ha barn och den andra inte...

 

[Petruska]

Oh ja... trots att matte var den som gav mat (och betalade den), rensade lådan, köpte leksaker osv Djur älskar honom direkt Köper jag en arabhäst någon gång kommer hästskrället garanterat att tycka bättre om honom

Min häst AVSKYR min partner!

 

[athena_arabians]

Jag håller med dig om att det är mer komplicerat med människor än djur.
När mina "barndomshundar" (speciellt han som var min bästis, den andra var iallafall gammal och hade haft ett långt fint liv) och min "barndomsponny" dog har sorgen och saknaden varit så "ren". Det har inte varit massa komplicerade känslor utan jag har "bara" varit ledsen för att de inte finns kvar.

Men när min pappa gick bort var det mycket svårare. Jag kunde inte riktigt sakna och sörja "honom", och det gav lite skuldkänslor. Det jag saknade mest var det som varit och det som aldrig blev, men det hade jag liksom redan sörjt över. Och blandat i det lite tacksamhet för att han iallafall tagit kontakt. Och så skuldkänslor igen.

Så ja, det är helt klart mindre komplicerat när ett djur dör.

Instämmer verkligen, relationen och sorgen till ett djur är ju oftast "renare" än mänskliga relationer.

Min mamma har jag nog till största delen sörjt redan även om jag naturligtvis kommer att bli ledsen och gråta när hon dör.

 

[athena_arabians]

Min häst AVSKYR min partner!

Och vad tycker katterna om dig?

 

[vallhund]

Nu börjar snart en farlig tid för hussar o mattar, snart fryser sjöar o vattendrag på, o varje år är det någon matte/husse som drunknar tillsammans med sin hund efter att den gått igenom isen.

 

[Fibusen]

Jag väljer ju min hund framför partner alla dagar i veckan, även hästarna går före.

Jag med faktist. Skulle min parter ställa ultimatum mellan han och hunden stannar hunden. Skulle min partner tex vara dum mot hunden skulle partnern åka ut med huvudet före. Däremot skulle inte hunden gå före mitt barn, min mamma/pappa/bror, eller min bästa vän, men där är det stopp, allt efter det går hunden före.

 

[Petruska]

Och vad tycker katterna om dig?

De väger lyckligtvis inte 600 kilo. Inte ens sammanlagt.

 

[Grazing]

Hunden betyder familjemedlem för mig, han är värd precis lika mycket som någon annan och även mera än dom släktingar som jag sällan träffar. Förstår inte varför det skulle vara så konstigt att dom betyder mindre än andra.

 

[Problematisk]

Nu börjar snart en farlig tid för hussar o mattar, snart fryser sjöar o vattendrag på, o varje år är det någon matte/husse som drunknar tillsammans med sin hund efter att den gått igenom isen.

Tack för ytterliggare en sak jag kan ligga och grubbla över på nätterna...
Nej men, det är ju fruktansvärt. Jag kan inte ens tänka mig in i en situation då hunden är i akut livsfara och inte kan reda upp det själv, som t.ex. att den gått igenom isen och inte kan ta sig upp. Logiskt är väl det "rätta" att sätta sin egen säkerhet främst, men gör man det? Rent instinktivt?
Jag kan inte tänka mig en situation då jag skulle kunna se på när någon av mina hundar dör. Jag tror inte jag har den mentala styrkan att INTE göra allt jag kan för att rädda den, även om det försatte mig själv i livsfara.

 

[Wysiwyg]

Jag har inga djur nu men jag har haft och jag kommer ha igen när min livssituation ändras.

För mig blir det lite svartvitt med att tänka vem som "går först". Det beror helt på situation för mig tycker jag. Om jag träffat en partner jag ville flytta ihop med för att dela liv och hem med och ev skaffa barn, då hade jag omplacerat djuret om partnern var allergisk tex. Eller om en partner blev allergisk hade nog djuret också fått flytta ut. Och det inte för att jag tänker Partner Före Djur utan helt enkelt för att jag då vill leva i tvåsamhet och kanske skaffa barn och då är det viktigare för mig än att leva som singel med husdjur.

Allt beror ju på situationen tänker jag. Någon som krävt att djuren skulle bort hade ju inte stått så högt i kurs hos mig men det beror ju mer på att hen isf Kräver att JAG ska ändra något i mitt liv vilket jag tänker är ett fett osympatiskt drag. Detsamma hade ju gällt om någon tyckt det vore en bra idé att jag var hemmafru eller om hen försökte tvinga mig byta klädstil.

Och min katt betyder självklart mer för mig i mitt liv än någon random främling på gatan eller grannens barn. Men människovärdet är för mig okränkbart och i den bisarra diskussionen om jag skulle rädda min katt eller grannens barn undan eldsvåda hade jag tagit barnet alla dagar i veckan. Något annat är för mig otänkbart.

 

[Wysiwyg]

Det beror ju på HUR allergisk jag blir. Att medicinera varje dag resten av livet, skulle jag verkligen inte vilja.

Det är dessutom en reell risk att bli ännu mer allergisk och/eller utveckla nya allergier om en fortsätter exponera sig för ett allergen. Oavsett om en medicinerar eller ej.

 

[vallhund]

Tack för ytterliggare en sak jag kan ligga och grubbla över på nätterna...
Nej men, det är ju fruktansvärt. Jag kan inte ens tänka mig in i en situation då hunden är i akut livsfara och inte kan reda upp det själv, som t.ex. att den gått igenom isen och inte kan ta sig upp. Logiskt är väl det "rätta" att sätta sin egen säkerhet främst, men gör man det? Rent instinktivt?
Jag kan inte tänka mig en situation då jag skulle kunna se på när någon av mina hundar dör. Jag tror inte jag har den mentala styrkan att INTE göra allt jag kan för att rädda den, även om det försatte mig själv i livsfara.

Vi som levt kustnära lär oss isvett med modersmjölken. Skärgårdsjägare använder helst tikar, inget som hakar fast. Man går aldrig ut på okänd is ensam o utan mobil, man går aldrig ut på is utan säkerhetsutrustning i form av t ex isdubbar.
Vikt skall fördelas, t ex att man kryper ut på en liggande stege eller plankor etc..

 

[Wysiwyg]

Jag har inga djur nu men jag har haft och jag kommer ha igen när min livssituation ändras.

För mig blir det lite svartvitt med att tänka vem som "går först". Det beror helt på situation för mig tycker jag. Om jag träffat en partner jag ville flytta ihop med för att dela liv och hem med och ev skaffa barn, då hade jag omplacerat djuret om partnern var allergisk tex. Eller om en partner blev allergisk hade nog djuret också fått flytta ut. Och det inte för att jag tänker Partner Före Djur utan helt enkelt för att jag då vill leva i tvåsamhet och kanske skaffa barn och då är det viktigare för mig än att leva som singel med husdjur.

Allt beror ju på situationen tänker jag. Någon som krävt att djuren skulle bort hade ju inte stått så högt i kurs hos mig men det beror ju mer på att hen isf Kräver att JAG ska ändra något i mitt liv vilket jag tänker är ett fett osympatiskt drag. Detsamma hade ju gällt om någon tyckt det vore en bra idé att jag var hemmafru eller om hen försökte tvinga mig byta klädstil.

Och min katt betyder självklart mer för mig i mitt liv än någon random främling på gatan eller grannens barn. Men människovärdet är för mig okränkbart och i den bisarra diskussionen om jag skulle rädda min katt eller grannens barn undan eldsvåda hade jag tagit barnet alla dagar i veckan. Något annat är för mig otänkbart.

Och för att fortsätta lite på temat: jag är nog rätt osentimental vad gäller personer och djur i mitt liv för jag kan inte riktigt relatera till känslan att någon alls skulle gå före ALLT annat i mitt liv. Rangordnar inte på det viset tror jag. Men då har jag ju heller inga barn för där kan jag tänka mig att den känslan finns.

 

[athena_arabians]

Jag har inga djur nu men jag har haft och jag kommer ha igen när min livssituation ändras.

För mig blir det lite svartvitt med att tänka vem som "går först". Det beror helt på situation för mig tycker jag. Om jag träffat en partner jag ville flytta ihop med för att dela liv och hem med och ev skaffa barn, då hade jag omplacerat djuret om partnern var allergisk tex. Eller om en partner blev allergisk hade nog djuret också fått flytta ut. Och det inte för att jag tänker Partner Före Djur utan helt enkelt för att jag då vill leva i tvåsamhet och kanske skaffa barn och då är det viktigare för mig än att leva som singel med husdjur.

Allt beror ju på situationen tänker jag. Någon som krävt att djuren skulle bort hade ju inte stått så högt i kurs hos mig men det beror ju mer på att hen isf Kräver att JAG ska ändra något i mitt liv vilket jag tänker är ett fett osympatiskt drag. Detsamma hade ju gällt om någon tyckt det vore en bra idé att jag var hemmafru eller om hen försökte tvinga mig byta klädstil.

Och min katt betyder självklart mer för mig i mitt liv än någon random främling på gatan eller grannens barn. Men människovärdet är för mig okränkbart och i den bisarra diskussionen om jag skulle rädda min katt eller grannens barn undan eldsvåda hade jag tagit barnet alla dagar i veckan. Något annat är för mig otänkbart.

Krav i ett förhållande känns sunkigt oavsett vad det gäller. Sedan kan man ha vissa saker man inte kompromissar med men det har man förhoppningsvis tagit innan det blivit allvar (tex att jag aldrig har kunnat tänka mig barn, det var jag extremt klar med inför särbon innan vi blev ihop och han med att ett öppet förhållande inte är aktuellt). Då får man välja vad man är ok med.

I en "liv och död"-situation tror jag också att man inte står och väljer, man räddar den/de som räddas kan och förmodligen människorna först. Jag hoppas och tror att jag kan vara så kall att jag inte riskerar mitt eget liv alltför mycket i en sådan situation, det gör ju ingen som helst nytta.

 

[Wysiwyg]

Krav i ett förhållande känns sunkigt oavsett vad det gäller. Sedan kan man ha vissa saker man inte kompromissar med men det har man förhoppningsvis tagit innan det blivit allvar (tex att jag aldrig har kunnat tänka mig barn, det var jag extremt klar med inför särbon innan vi blev ihop och han med att ett öppet förhållande inte är aktuellt). Då får man välja vad man är ok med.

Ja absolut. Men saker och ting kan ju ändras. Jag kanske träffar någon som säger att han vill ha barn men sen när det börjar närma sig har han ångrat sig. Eller någon som utvecklar allergi. Eller...

Och det är ju inte heller så att jag skulle omplacera djuret det första jag gör utan det hade ju varit en svår och jobbig process för mig.

I en "liv och död"-situation tror jag också att man inte står och väljer, man räddar den/de som räddas kan och förmodligen människorna först. Jag hoppas och tror att jag kan vara så kall att jag inte riskerar mitt eget liv alltför mycket i en sådan situation, det gör ju ingen som helst nytta.

Ja det är ju såklart skitsvårt att tänka sig vad man gör i den situationen eftersom jag aldrig varit med om en eldsvåda eller en situation där jag måste välja mellan att rädda två olika individer. Men bara tanken på att rädda mitt djur framför en människa är för mig otänkbar.

Jag hoppas också det, om inte annat är det nog inpräntat i mig från jobb och utbildning varesig jag vill eller inte.

 

[athena_arabians]

@Wysiwyg: Absolut att saker kan ändra sig men att även då komma med krav ser jag som knepigt. Snarast att man får diskutera det igen och komma till något eget eller gemensamt beslut. Särbon tog upp frågan om barn på ett sätt när vi väl var ihop, han undrade om jag kunde tänka mig att adoptera vilket jag heller inte kunde. Det resulterade i en enormt bra diskussion där vi båda grinade till slut

 

[Millicent]

Jag skulle nog faktiskt välja min hund framför en människa i vilken situation som helst. Har hemskt svårt för människor, speciellt barn, trots att min sociala fobi har förbättrats.

Så ja jag får väl vara en sådan där hemsk person som folk blir mörkrädda över för att jag skulle rädda en hund över ett barn

 

[athena_arabians]

Jag skulle nog faktiskt välja min hund framför en människa i vilken situation som helst. Har hemskt svårt för människor, speciellt barn, trots att min sociala fobi har förbättrats.

Så ja jag får väl vara en sådan där hemsk person som folk blir mörkrädda över för att jag skulle rädda en hund över ett barn

Jag säger inte att man är hemsk som känner så, man har all rätt till sina känslor Däremot är jag inte helt övertygad att man verkligen resonerar så i ett skarpt läge.

 

[Problematisk]

Jag säger inte att man är hemsk som känner så, man har all rätt till sina känslor Däremot är jag inte helt övertygad att man verkligen resonerar så i ett skarpt läge.

Tack och lov säger jag bara att man förmodligen aldrig hamnar i en situation då man måste välja på det sättet