"Jag älskar min hund mer än min familj"

[Sleepy]

I min värld är det fullständigt främmande att hunden skulle gå före allt annat.

Det är ju bra att du vidgar dina vyer lite då.

göra slut/skilja sig/sparka ut sin partner för att de har olika åsikter om exempelvis hur vida det är lämpligt att behålla en problemhund i hemmet, just för att "hunden går före allt".

Självklart. Jag bestämmer vilka djur jag har; ingen annan. Passar det inte, så får det vara.

 

[vallhund]

Näe fy fasen! Jag trodde att var man fri så var man fri, liksom.

Allergi kan vara dödlig.

 

[Problematisk]

Allergi kan vara dödlig.

Jo, jag vet.

 

[et_flickan]

Jag valde bort hunden när jag blev kär i en allergisk man, och då hade även jag kört med att jag aldrig skulle välja en kille före hunden. Bästa valet jag gjort. Hunden har det jätte bra dessutom.

Skulle rädda barnet före sambon alla gånger. Men skulle självklart göra allt för att han också skulle överleva.

 

[athena_arabians]

Jag har varit med om "jag eller hästarna"... det funkade inte så bra för honom

Min nuvarande är inte kattmänniska även om han inte hatar dem. Det var på hans initiativ jag började ta med katterna till honom efter att pappa hade dött. Hade han inte föreslagit det vet jag inte hur det hade fungerat rent praktiskt (bokstavligen, jag var helt väck i sorg efter pappa så jag hade inte tänkt så långt). Jag har haft katterna med mig på jobb också, Missia håller just nu på att upptäcka ett nytt boende

Min katt (tyvärr i singular numera) är min familj. Särbon hade inte varit min partner om han inte förstått det (även om jag naturligtvis inte hade krävt att min katter skulle vara välkomna hos honom). Han vill ha hund i framtiden och jag är väl inte överförtjust i tanken men kommer inte att säga ett pip om det och hunden kommer givetvis att vara välkommen hemma hos mig också. Hund plus katt går att lösa.

Med det sagt, i en situation där det är fara för liv skulle jag givetvis välja min partner för min katt och även ett barn före katten. Något annat känns väldigt knepigt.

 

[Modest]

Jag har gråtit mycket mer när min katt har varit sjuk än när min farmor dog. Någon slags retrospektiv rangordning.

 

[Aningsfull]

Jag älskar mina hundar gränslöst, men familjen går alltid först. I valet mellan hundarna och dottern är valet enkelt. Sen vet jag inte vilken situation jag skulle hamna i för att tvingas välja dock.
Tack och lov förstår min familj min kärlek till hundarna. Så pass att mina föräldrar tar hand om mina hundar när jag åker till jobbet. Annars hade jag varit tvungen att göra mig av med dom efter att jag och sambon separerade.

 

[nullo-modo]

Djuren är en stor del av mitt liv, så skulle någon ställa ett ultimatum den personen eller valfritt djur så blir det bort med den som inte vill mig väl.

Annars kommer djuren efter människor.
Min ena syster är allergisk men inte så dålig att hon inte kan hälsa på om inga djur är inte, det är normal städat och hon tar allergitabletter, men hon kan inte sova över, självklart att jag anpassar mig och inte har djur inne när hon är på besök och jag inte tar med djur till henne.

Min andra systers son var riktigt allergisk (ilfart till sjukhus om något djur var i ansiktet på han) mot djur och mycket mycket mer när han var liten, har vuxit bort helt på han.
Där var det några år som hundarna var inne väldigt lite och om dom var det fick dom bara vara i ett rum i huset, när vi hade valp under den perioden kunde inte han hälsa på för valp har ett större behov av att vara inne med sin ägare, så hänsyn från båda håll.

 

[MJLee]

Min nuvarande är inte kattmänniska även om han inte hatar dem. Det var på hans initiativ jag började ta med katterna till honom efter att pappa hade dött. Hade han inte föreslagit det vet jag inte hur det hade fungerat rent praktiskt (bokstavligen, jag var helt väck i sorg efter pappa så jag hade inte tänkt så långt).

Var det inte en av dina katter (Tassa?) som bestämde sig för att din särbo var hennes människa?

 

[athena_arabians]

Var det inte en av dina katter (Tassa?) som bestämde sig för att din särbo var hennes människa?

Oh ja... trots att matte var den som gav mat (och betalade den), rensade lådan, köpte leksaker osv Djur älskar honom direkt Köper jag en arabhäst någon gång kommer hästskrället garanterat att tycka bättre om honom

 

[athena_arabians]

Jag har gråtit mycket mer när min katt har varit sjuk än när min farmor dog. Någon slags retrospektiv rangordning.

*inte helt riktat till dig utan även allmänna funderingar*

Nu vet jag inte om det varit så för dig men relationen till ett djur är ju oftast mycket enklare än relationen till en människa, speciellt nära släktingar. Det kan ju vara gamla konflikter osv som sammanblandas med sorgen när personen går bort vilket gör att man inte sörjer på samma sätt. Ett djur är nog i många fall enklare att älska utan förbehåll just pga den enklare grundrelationen. Sedan är ju inte mängden tårar det som anger nivån på ens sorg och smärta

För mig personligen kan jag inte jämföra den sorg och smärta man känner vid olika händelser, de är ju unika vid varje tillfälle. Jag vet också att när min mamma dör kommer sorgen att vara blandad med tacksamhet eftersom hon är så svårt dement. En del av mig önskar faktiskt att hon kunde få en snabb hjärtattack eller liknande och få dö. Det har inget att göra med att jag önskar livet ur min mor utan att hennes tillvaro idag är förvaring, inget liv

 

[Raderad medlem 68338]

Minns när min bror utreddes för diverse allergier när han var liten. Pappa satt och åt frukost i ridbyxor och min bror utbrister: ”tänk om jag är allergisk mot hästar?”
Pappa fortsätter oberört att äta sin frukost och säger: ”äsch det löser sig vi hittar säkert något nytt hem... till dig”

 

[Ray]

*inte helt riktat till dig utan även allmänna funderingar*

Nu vet jag inte om det varit så för dig men relationen till ett djur är ju oftast mycket enklare än relationen till en människa, speciellt nära släktingar. Det kan ju vara gamla konflikter osv som sammanblandas med sorgen när personen går bort vilket gör att man inte sörjer på samma sätt. Ett djur är nog i många fall enklare att älska utan förbehåll just pga den enklare grundrelationen. Sedan är ju inte mängden tårar det som anger nivån på ens sorg och smärta

För mig personligen kan jag inte jämföra den sorg och smärta man känner vid olika händelser, de är ju unika vid varje tillfälle. Jag vet också att när min mamma dör kommer sorgen att vara blandad med tacksamhet eftersom hon är så svårt dement. En del av mig önskar faktiskt att hon kunde få en snabb hjärtattack eller liknande och få dö. Det har inget att göra med att jag önskar livet ur min mor utan att hennes tillvaro idag är förvaring, inget liv

Gillar inlägget och inte att din mamma är sjuk såklart!

 

[athena_arabians]

Gillar inlägget och inte att din mamma är sjuk såklart!

Det är lugnt, jag förstod det

När pappa gått bort fick jag veta av grannen att han sagt att han önskade att mamma kunde få sluta också

 

[Ray]

Det är lugnt, jag förstod det

När pappa gått bort fick jag veta av grannen att han sagt att han önskade att mamma kunde få sluta också

Min mormor dog nu i höst och det var oxå lite "äntligen " känsla.
Medans min pappa var mycket tankar om hur orättvist han måste känna att det var- han som lagt så mycket pengar på nya tänder...
Människor är absolut mer komplext.

 

[athena_arabians]

Min mormor dog nu i höst och det var oxå lite "äntligen " känsla.
Medans min pappa var mycket tankar om hur orättvist han måste känna att det var- han som lagt så mycket pengar på nya tänder...
Människor är absolut mer komplext.

Vi kände "äntligen" med morfar också... svår, obehandlingsbar cancer. Vi vet fortfarande inte om han dog av sjukdomen eller en dos smärtstillande som blev för mycket men det skiter vi i (var det en dos hade vi tackat sköterskan). De gånger han sas fick komma upp till ytan var hemska för han hade så ont.

 

[Problematisk]

*inte helt riktat till dig utan även allmänna funderingar*

Nu vet jag inte om det varit så för dig men relationen till ett djur är ju oftast mycket enklare än relationen till en människa, speciellt nära släktingar. Det kan ju vara gamla konflikter osv som sammanblandas med sorgen när personen går bort vilket gör att man inte sörjer på samma sätt. Ett djur är nog i många fall enklare att älska utan förbehåll just pga den enklare grundrelationen. Sedan är ju inte mängden tårar det som anger nivån på ens sorg och smärta

För mig personligen kan jag inte jämföra den sorg och smärta man känner vid olika händelser, de är ju unika vid varje tillfälle. Jag vet också att när min mamma dör kommer sorgen att vara blandad med tacksamhet eftersom hon är så svårt dement. En del av mig önskar faktiskt att hon kunde få en snabb hjärtattack eller liknande och få dö. Det har inget att göra med att jag önskar livet ur min mor utan att hennes tillvaro idag är förvaring, inget liv

Jag håller med dig om att det är mer komplicerat med människor än djur.
När mina "barndomshundar" (speciellt han som var min bästis, den andra var iallafall gammal och hade haft ett långt fint liv) och min "barndomsponny" dog har sorgen och saknaden varit så "ren". Det har inte varit massa komplicerade känslor utan jag har "bara" varit ledsen för att de inte finns kvar.

Men när min pappa gick bort var det mycket svårare. Jag kunde inte riktigt sakna och sörja "honom", och det gav lite skuldkänslor. Det jag saknade mest var det som varit och det som aldrig blev, men det hade jag liksom redan sörjt över. Och blandat i det lite tacksamhet för att han iallafall tagit kontakt. Och så skuldkänslor igen.

Så ja, det är helt klart mindre komplicerat när ett djur dör.

 

[Viva]

Om vi då tänker på det från andra hållet. Antag att jag plötsligt blir svårt allergisk mot min partners ömt älskade katter. Hur vill jag då att vi hanterar den situationen?

Pratar om det? Nu har min partner ingen katt men vi bor tillräckligt nära för att utan större problem fortsätta vara särbo (det är möjligt att det blir så oavsett). Att kräva att han skulle göra sig av med katten är inget alternativ men det är såklart möjligt att han valt det ändå. Det är ju upp till var och en.

Själv har jag saker utanför mina relationer som är väldigt viktiga för mig och där ingår bland annat djuren. Jag vet inte om jag levt idag om jag inte haft dem, jag hade åtminstone inte mått så bra som jag ändå gör. Det innebär såklart inte att det varit ett lätt beslut med mycket känslor inblandade om jag på allvar hade behövt välja.

Djur som intresse är ju lite speciellt på det sättet, dels för att de blir familjemedlemmar men också för att det är svårt att utöva utan att ha tillgång och att pälsdjur tyvärr är något man kan bli allergisk mot.

 

[Petruska]

Medicin

Det beror ju på HUR allergisk jag blir. Att medicinera varje dag resten av livet, skulle jag verkligen inte vilja.

 

[monster1]

I en större hundgrupp på facebook pågår det just nu en liten diskussion om hur vida det är okej att älska sin hund mer än sin familj och/eller sina barn. Måste säga att jag nästan blir lite mörkrädd när jag ser hur många som, enligt utsago, skulle välja sin hund alla dagar i veckan framför familjen. I min värld är det fullständigt främmande att hunden skulle gå före allt annat. Visst får familjen ha visst överseende med att ens hund betyder mycket och att man har lite andra prioriteringar, men så länge man inte har en fullkomligt horribel familj låter det orimligt i mina öron att hunden skulle gå före.

Har sett liknande tendenser i andra diskussionsinlägg i olika grupper där folk uppmanas att göra slut/skilja sig/sparka ut sin partner för att de har olika åsikter om exempelvis hur vida det är lämpligt att behålla en problemhund i hemmet, just för att "hunden går före allt".

Hur resonerar ni och vad betyder er hund för er i relation till familj och barn? (Med "familj" menar jag nu alla personer man räknar som sin familj, inte nödvändigtvis bara partner och barn utan även föräldrar, syskon och andra nära släktingar).

Jag som själv är barnlös antar att ens egna barn går före allt, sedan är allt annat föränderligt. Allt beror ju på hur relationerna ser ut till djuren och till människorna. Om en partner försöker begränsa mig så misstänker jag att den relationen hänger på en mycket mycket skör tråd. Samma om man vill för olika saker i livet, dvs en tycker det är viktigt att ha en problemhund den andra vill absolut inte. Då är ju ens idéer om livet tillsammans inte förenliga.