Jag älskar dig!

[Tonto]

Vem säger du "jag älskar dig" till? Partner? Barn? Föräldrar? Vänner? Släktingar? Syskon? Och hur ofta?

Jag och maken diskuterade det här hemma idag, vad som är vanligt i Sverige och jag insåg att jag bara vet hur vi gör i vår familj, inte hur det ser ut generellt. Så jag tänkte höra här hur det ser ut för er .

Hundarna och min man. Men på engelska.

 

[Septicemia]

Jag och partnern säger det till varandra varje dag, oftast många gånger. Vi är över lag väldigt "bra" på ömhetsbetygelser till varandra på ett sätt som liksom faller sig naturligt för oss. Tror inte att jag skulle passa ihop med någon som är fåordig när det gäller sina känslor.

Utöver honom så säger jag "jag älskar dig" till mamma och min närmaste vän emellanåt, till syskon och pappa relativt sällan även om det händer. Inget som känns tvingat från någon utan det är helt enkelt så våra relationer ser ut.

 

[Energi]

Detta tror jag är ålders- och klasspåverkat. Jag säger det bara till partners men jag skulle gärna vilja säga det till min systers barn och deras respektive, och till syrrans barnbarn. Men vid min ålder och med min uppväxtbakgrund (arbetar-) så är det svårt!

Jag ångrar så att jag inte sa det till mina föräldrar ens när de var på väg att dö. De sa det heller aldrig till mig, mer än möjligen när jag var så liten att jag inte minns det. Men nog älskade de mig och jag dem.

Jag tror också att det är åldersrelaterat. Mina föräldrar skulle aldrig säga det om inte jag sa det först. Och när jag sa det till min mormor så blev hon alldeles rådvill. Det var faktiskt lite sorgligt, hon berättade sen att det har ingen sagt till henne och hon själv hade aldrig sagt det heller.

 

[mandalaki]

Jag tror också att det är åldersrelaterat. Mina föräldrar skulle aldrig säga det om inte jag sa det först. Och när jag sa det till min mormor så blev hon alldeles rådvill. Det var faktiskt lite sorgligt, hon berättade sen att det har ingen sagt till henne och hon själv hade aldrig sagt det heller.

Men så sorgligt! Och så fint att din mormor till slut fick höra det.

För jättejättemånga år sedan skrev jag på buke om att jag ville krama min pappa men inte vågade, han skulle nog få en chock.

Men jag lyckades komma över det där och började krama honom. Och från att ha varit en stel gubbe i början gick han över till att öppna famnen varje gång jag kom. Det var så stort!

 

[Voeux]

Partner, hund och lillasyster regelbundet. Bröder och föräldrar då och då. Närmaste vännerna mer sällan men ändå med ett par års mellanrum, oftast vid specifika tillfällen som om de går igenom någonting jobbigt eller typ gifter sig och man blir lite extra blödig. Brors fru en gång.

 

[Petruska]

Det är helt självklart för mig att man säger det till barn och partner, det är jag uppvuxen med och så gör jag själv. Sen säger jag så till plastbarnet och plastbarnbaret. Någon enstaka gång till andra närstående.

 

[Petruska]

Jag tror också att det är åldersrelaterat. Mina föräldrar skulle aldrig säga det om inte jag sa det först. Och när jag sa det till min mormor så blev hon alldeles rådvill. Det var faktiskt lite sorgligt, hon berättade sen att det har ingen sagt till henne och hon själv hade aldrig sagt det heller.

Mer klass- än åldersrelaterat, tror jag. Mina morföräldrar, båda föda 1906, sa det till varandra och till barn och barnbarn.

 

[Raderad medlem 6459]

Hundarna och min man. Men på engelska.

Frågan gäller såklart oavsett vilket språk man säger det på . Hos oss sägs det på tre språk .

 

[_Zvea_]

Min man: många gånger varje dag
Mina föräldrar: en gång i veckan kanske? Oftare till mamma än till pappa, men det är nog för att hon har så lätt att säga det.
Bästa vännen: när nån av oss har det tufft
Katterna: när dom kommer och spinner på en vid precis rätt ögonblick

 

[karamelldrottningen]

Inte till nån.

Kunde dock säga ”Men Älskling!” Om det var nått helt galet. Med betoning på Ä:et

Kom på att jag ibland säger rakas äiti

 

[Red_Chili]

Aldrig. Däremot sa jag det till min första pojkvän (för tusen år sedan) eftersom jag kände att det förväntades av mig och att han hade blivit så jäkla ledsen annars

Däremot säger jag ofta "Hej min älskling" när jag hälsar på hundarna.

 

[Petruska]

Typ samhället. Man SKA säga det vid ett visst läge för att visa på allvaret i relationen. Och ”samhället” har också lastat in så jäkla mycket i ordet. Första morgonen jag vaknade hos han som kom att bli min sambo sa han att han älskade mig och jag tänkte men wtf, det här kommer aldrig att gå, så där slarvigt kan man inte hantera de orden.

Jösses. Jag kan inte relatera alls. Jag kan på rak arm dock komma på två tillfällen, med två olika ex för decennier sedan, då de sagt så och jag tänkte "skärp dig, det gör du inte alls". Jag minns att jag tolkade den ena som att hen snarare önskade att hen älskade mig och den andra som att hen försökte hålla fast mig med hjälp av orden.

För mig är det odramatiskt. Det är mest nåt gullefnutt en säger. Men det bör vara sant när en säger det, men det gäller ju det mesta en säger.

 

[mandalaki]

Jösses. Jag kan inte relatera alls. Jag kan på rak arm dock komma på två tillfällen, med två olika ex för decennier sedan, då de sagt så och jag tänkte "skärp dig, det gör du inte alls". Jag minns att jag tolkade den ena som att hen snarare önskade att hen älskade mig och den andra som att hen försökte hålla fast mig med hjälp av orden.

För mig är det odramatiskt. Det är mest nåt gullefnutt en säger. Men det bör vara sant när en säger det, men det gäller ju det mesta en säger.

Det var så jag tänkte också, skärp dig, det gör du inte alls. Och då tänkte jag att vi är så olika när det gäller det där så bådar det inte gott för fortsättningen.

 

[Asko]

Frågan gäller såklart oavsett vilket språk man säger det på . Hos oss sägs det på tre språk .

Jag kan tycka att det är lättare att säga på engelska än på svenska. Allvarligt.

 

[Petruska]

Jag kan tycka att det är lättare att säga på engelska än på svenska. Allvarligt.

Det var så jag tolkade det där, att en del säger det på engelska. Om engelska vanligen inte är ett språk i hemmet, uppfattar jag engelskan som distansskapande.

 

[Sel]

Jag tycker också att det är betydligt lättare på engelska av någon märklig jäkla anledning. På svenska låter det tillgjort och krystat och så väldigt allvarligt i mina öron. Ingenting jag orkar med i vardagen.

 

[Tonto]

Frågan gäller såklart oavsett vilket språk man säger det på . Hos oss sägs det på tre språk .

Tycker av någon anledning att det är sjukt obehagligt att säga det på svenska. Men jag har i princip bara engelska vänner och vi talar bara engelska hemma. Känns obekvämt att prata svenska även om min man kan det. Är inte van att höra hans röst på svenska.

 

[tuaphua]

Jag säger det regelbundet till min sambo, pappa och bästa vän. Och djuren..
Alla de säger det till mig regelbundet. Ja, människorna alltså.
Övriga vänner är väl mer så att det sägs vid speciella tillfällen. Man säger nog mer andra positiva saker med dem, att man saknar dem/kul att ses etc.
Till farmor sa jag det ofta och hon med. Hon var väldigt emotionellt öppen, social och kärleksfull. Hon bodde hos oss ett par år då jag var liten. Vi hade ett starkt band.
Mormor och morfar var finlandssvenska och märkta av krig och kärvare tider. De sa inte sånt så lättvindigt även om man kunde känna och veta att de älskade en/varann/etc.
Jag har inga problem med att säga att jag älskar någon om jag gör det. men för mig är det stora ord. Jag är ingen kindpussarälskardiggumman-person. Jag vet att jag som yngre blev förbannad på en kille jag just blrjat dejta som sa att han älskade mig. Jag tyckte att det var omöjlit iom att han inte kände mig. Jag kunde förstå en förälskelse i det läget. Men inte att älska.

 

[em-pirre]

Till min hund typ.

Ja ungefär så. Ibland, men bara sällan, till sambon. Ingen annan

 

[hastflicka]

Jag sager det ofta till make, barn, (annu oftare till barnbarn ) ovriga nara vanner och till mina djur. Men alltid pa Engelska utom till narmaste familjen som ocksa far hora det pa Svenska. Maken far ofta hora det pa Svenska, liksom barnbarnet, till alla andra sager jag det pa Engelska. Det faller sig mycket mer naturligt.

Min mamma sa det en gang till mig, pa sin dodsbadd ... jag har aldrig tidigare hort vare sig mamma eller pappa saga "jag alskar dig". Eller ens Alskling.