ja e nog knäpp!

[Petruska]

Sv: ja e nog knäpp!

jag som aldrig trodde jag skulle va annat än överlycklig resten av livet, har blivit helt gråtig.

Jag tror nog att du hade ett ganska dåligt utgångsläge om du verkligen trodde att du skulle vara överlycklig resten av livet sedan du fått barn. Det kan knappast leda till annat än besvikelse. Jag känner inte till någon (oavsett om de har barn eller inte) som är konstant överlycklig. Och som förälder till en liten är man ju ofta trött, särskilt när man som du i praktiken är så gott som ensamstående.

Om man skaffar barn för att bli lycklig, kan det nog inte undvikas att verkligheten krockar med drömmen. Barn skaffar man nog med fördel för att få barn, om man sedan kan kombinera det med att vara lycklig då och då så är det bra.

För mig står det helt klart att det är ditt förhållande du behöver göra något åt. Man kunde önska att din man tog tag i situationen, men gör han det inte blir ju du så illa tvungen.

 

[Alanis]

Sv: ja e nog knäpp!

Jag läste ditt inlägg innan någon hade svarat och tolkade det på ett helt annat sätt än alla andra som svarat (ok, kanske inte exakt alla). Jag kunde känna igen mig i den känsla du beskriver att man inte kan göra det man gjorde innan. Speciellt de 10 första veckorna då jag tycker man är mer fast. Jag läser inte in att din sambo inte vill ta hand om barnet utan att han genom att jobba, genom att inte amma kan göra det mesta som han gjorde innan. Du kan m a a hur litet barnet är inte följa med ut och springa vilket du kanske kan om ett par veckor. Om några veckor kanske ni har stabilare amningsrutiner och du kan vara mer i stallet. För mig var det en jobbig omställningsperiod och många gånger längtade jag tillbaka till livet utan barn.
Om ni pratar om det och din sambo vet hur det är så hoppas jag att ni gemensamt hittar ett sätt att få dig ( och sambon) att klara omställningen.

 

[restless]

Sv: ja e nog knäpp!

tack för alla svar!
jag åkte för första gången sen T föddes, ensam till stallet igårkväll!
O gick en runda i skogen, bara jag o hästen o hundarna. precis som förr! Ååå! Helt underbart!
Bara den timmen gav mig helt ny kraft!
Ska försöka hålla hårt på detta i alla fall 3 ggr i veckan..

Ang sambon så vet han hur jag känner, o när vi pratat om d med mina tårar sprutande, så säger han att han förstår..
Men när vi pratat klart kan han mkt väl säga att han måste "det eller det" o kör iväg..

Han startade eget företag ungefär samtidigt som jag blev gravid, så han har lite o stå i, och är trött på kvällarna, och det förstår jag.
Det jag blir knäckt av är att han kan fortsätta med sina intressen, medan han inte gör att dugg för att hjälpa mig behålla mina..
Och att han knappt bryr sig. Jag var så säker på att han skulle bli en underbar pappa.
Men det är kanske det att han måste ha lite tid att växa in i rollen.


Jag prova d där mde att rymmma in i duschen en kväll.. Lillen va matad o sov gott i sin säng o sambon låg brevid o läste. Hörde när jag klev in i duschen att T börja gråta, men..Tja, tänkte att sambon tar ju honom.. så jag duschade i lugn o ro.. när ja stängde av duschen grät T fortfarande, så ja gick direlt ut.. Då låg sambon lugnt o sov mitt i gråtet..

Jag behöver iväg själv, på lördag, det gäller 30 minuter, o bad honom passa T.. men han kan inte för han har inte tid.. Sånt blir jag me trött på..Vadå inte tid! Varför e det bara jag som måste kunna jämt!

Har pratat mde min mamma o syrra, så dom kommer att avlasta mig, men det ska ju faktiskt vara pappan!
Nåja.. blir nog bättre! Behövde bara ventilera mig lite!

 

[Mirre]

Sv: ja e nog knäpp!

Ta ett snack med honom, att tillverka barnet var bara halva nöjet, nu får han ta ansvaret för det. Att bara dra, skita i att barnet gråter osv är ju inte okej.
Han är förälder han med, han har samma ansvar som du.

 

[restless]

Sv: ja e nog knäpp!

Jo.. Han skiter nog inte i det, bara förväntar sig att jag ska ta honom när han gråter.. Blev lite paff när han kunde somna mitt i gråten.. Han har en bonusdotter från förra förhållandet, som han efter dom gjort slut, fortsatte ha varannan helg, när hon vaknar på natten så står han upp i sängen direkt!
När jag nu analyserar lite medan jag skriber, så e det nog så att när hon är här så är hon hans ansvar.. Sonen har vi båda på ett annat sätt

 

[restless]

Sv: ja e nog knäpp!

Jo.. Han skiter nog inte i det, bara förväntar sig att jag ska ta honom när han gråter.. Blev lite paff när han kunde somna mitt i gråten.. Han har en bonusdotter från förra förhållandet, som han efter dom gjort slut, fortsatte ha varannan helg, när hon vaknar på natten så står han upp i sängen direkt!
När jag nu analyserar lite medan jag skriber, så e det nog så att när hon är här så är hon hans ansvar.. Sonen har vi båda på ett annat sätt

Skickades iväg innan ja skrev klart..

Jag ska ialla fall se till att komma iväg mer. Ska bli mer bestämd med det där.

 

[ako]

Sv: ja e nog knäpp!

Men herregud, ställ ultimatum på karlsloken! Så kan han väl ändå inte bete sig! Det är ju hans unge lika mycket som din! Vaddå "måste det och det"!? Du måste väl lika mycket i så fall! Och hur f*n kan han SOVA bredvid sitt gråtande spädbarn!? Ruska om karln ordentligt o hälsa från mig!!!

Lycka till!

 

[Mabuse]

Sv: ja e nog knäpp!

Det jag blir knäckt av är att han kan fortsätta med sina intressen, medan han inte gör att dugg för att hjälpa mig behålla mina..

Det är absolut inte ok! Det är ju en självklarhet att ni behöver minst lika mycket utrymme för att behålla era intressen - om något så behöver du mer möjlighet till det, eftersom du just gått igenom en graviditet och förlossning (och har en del fysiskt att ta igen, med träning och så) och dessutom är bunden av amningen. Han får väl skära ner på sina intressen, så att det finns tid för dina också.

Och att han knappt bryr sig. Jag var så säker på att han skulle bli en underbar pappa.
Men det är kanske det att han måste ha lite tid att växa in i rollen.

Han har ju haft precis lika lång tid som du att växa in i rollen. Såvida han inte är blind och döv så måste han ju ha insett att du var gravid, och kunnat begripa att det innebar att ni skulle få barn. Om du har fattat att du är mamma nu, så finns det ingen anledning till att han inte fixar att vara pappa.

Jag prova d där mde att rymmma in i duschen en kväll.. Lillen va matad o sov gott i sin säng o sambon låg brevid o läste. Hörde när jag klev in i duschen att T börja gråta, men..Tja, tänkte att sambon tar ju honom.. så jag duschade i lugn o ro.. när ja stängde av duschen grät T fortfarande, så ja gick direlt ut.. Då låg sambon lugnt o sov mitt i gråtet..

Men det går ju inte... Går det att prata med sambon, han måste ju förstå att barnet är hans ansvar när du är borta? Det är ju snudd på psykopatbeteende att låta ett litet småbarn gråta utan att genast gå dit och trösta, förstår han att det är en liten människa, som självklart inte gråter utan anledning?

Jag behöver iväg själv, på lördag, det gäller 30 minuter, o bad honom passa T.. men han kan inte för han har inte tid.. Sånt blir jag me trött på..Vadå inte tid! Varför e det bara jag som måste kunna jämt!

Vadå inte har tid? Han kan väl inte planera in saker på helgerna utan att kolla med dig först att det är ok, nu när ni har barn? Han har ju ansvar för ett barn nu, då kan man inte bara sticka iväg ett par timmar hursomhelst.

Nåja.. blir nog bättre! Behövde bara ventilera mig lite!

Fast ärligt talat, av det du berättar om din sambo så låter det väldigt illa, det där är inte normalt beteende av en förälder. Om jag vore du så skulle jag ta ett riktigt allvarligt snack om vad det innebär att vara förälder (ni är två föräldrar, inte en mamma och en främling) i form av ansvarstagande. Är man förälder till ett spädbarn så låter man inte barnet ligga ensamt och gråta när man har ansvar för det, man lovar inte bort sig en lördag utan att kolla innan att det finns nån som kan ta hand om barnet. Det måste han förstå - det är inte valfritt i det här läget att vara förälder, han ÄR förälder.

 

[Calazirya]

Sv: ja e nog knäpp!

Alltså att han förväntar sig att du ska ta bebis när bebis gråter trots att du står i duschen är faktiskt i mina ögon likvärdigt med att din sambo/pappan skiter i det!

I min värld handlar det inte om att växa in i rollen som förälder. Ni (tillsammans) har ett litet barn som behöver tas om hand, punkt slut. Bonusdottern är hans ansvar och ert gemensamma barn verkar vara bara ditt tycker jag. Du ska inte vänta och tro att det ska bli bättre tycker jag, ta upp det nu på en gång och förklara läget. Han är pappa = halva ansvaret, då kan man inte sticka i väg och vägra samarbeta..

 

[Badger]

Sv: ja e nog knäpp!

Jag prova d där mde att rymmma in i duschen en kväll.. Lillen va matad o sov gott i sin säng o sambon låg brevid o läste. Hörde när jag klev in i duschen att T börja gråta, men..Tja, tänkte att sambon tar ju honom.. så jag duschade i lugn o ro.. när ja stängde av duschen grät T fortfarande, så ja gick direlt ut.. Då låg sambon lugnt o sov mitt i gråtet..

Jag behöver iväg själv, på lördag, det gäller 30 minuter, o bad honom passa T.. men han kan inte för han har inte tid.. Sånt blir jag me trött på..Vadå inte tid! Varför e det bara jag som måste kunna jämt!

Förlåt, men någonting är ju jättefel. Det verkar som att pappan inte alls fått kontakt eller bindning till barnet. Det är nog så att du bara måste! lämna barnet ensam med pappan många gånger i veckan, flera timmar. Dessutom genast planera hans halva av föräldraledigheten. Det är nog svårare att vara ensamstående mamma med man än utan en.

Det är alltså inte normalt. Har många småbarnsföräldrar i bekantskapskretsen och inte en enda man som inte förändrat sitt liv och som tar sin andel av föräldraskapet. Det är alltså inte så att det är något fel på män som gör att de inte klarar av bebisar. De brukar snarare vara väldigt bra på bebisar.

 

[ylvalill]

Sv: ja e nog knäpp!

När man får barn (om inte förr) måste man börja kolla med varandra INNAN man bestämmer sig för att göra saker, det måste din sambo få klart för sig. Att du är den som är föräldraledig innebär inte att du har dygnet-runt-ansvar för ert barn såväl vardagar som helger. Se det snarare som tvärtom. Du får gott och väl tid för att bygga din relation till barnet under dagarna när din sambo jobbar, han måste få sin tid för barnet efter arbetstid, det är alltså HAN som inte borde hinna med fritidsintressen och sådant nu. Du kan med gott samvete lämna över barnet till sambon och ta dig egentid när han väl är ledig. På så sätt "tvingar" du honom att ta sitt ansvar och låter honom hitta sin papparoll utan att du står med pekpinnar och talar om hur han ska göra i olika situationer.

Att pappan får bygga upp sin egen relation till barnet redan tidigt är enormt viktigt för hur ansvarsfördelningen kommer att se ut under många år framöver. En pappa som kommer undan med att bara vara "back-up" till mamman och som litar på att hon har huvudansvaret kommer att fortsätta förlita sig på att hon tar allt ansvar även när barnen blir större.

Se till att sätta ned foten, DU behöver egentid och HAN behöver tid ensam med sitt barn för att bli en riktig pappa. Inte bara för din skull (även om det är nog så viktigt!) utan även för ert barns skull och för ert framtida förhållandes skull. Att din sambo har fullt upp med eget företag och att mamman måste amma osv är saker som lätt kan användas som undanflykter och ursäkter för att man inte orkar ta tag i problemen, men ursäkter kommer inte att rädda barnets relation till sin pappa (eller dig den dag du inser att du inte orkar bära allt ansvar själv längre).

Lycka till med allt, och kom i håg att livet är sällan som det verkar på facebook....

/Ylvalill (som har en make som tar minst lika mycket föräldraansvar som jag själv, så sådana pappor finns faktiskt... ;-) )

 

[Filura]

Sv: ja e nog knäpp!



Jag har resonerat precis så.

En familj som hjälps åt. Man kan inte hitta på saker för sin egen del utan att samverka med varandra som förälder när man har ett delat ansvar kring ett barn.

Jag kan inte förstå att så många faktiskt inte ser just detta och dels som pappa kan tycka att det är OK att barnen är mammans ansvar helt och fullt. Och dels som mamma acceptera ensamt föräldrar ansvar med förmånen att få "barnvakt" av pappan ibland.

Barnvakt åt sina egna barn ...

 

[Lusidor]

Sv: ja e nog knäpp!

Har tyvärr erfarenheten att en fader som inte spontant tar ansvar inte går att "skälla på" "resonera med" eller "se till att han skärper sig". Det gick inte för mig i alla fall...

Att han inte spontant tog upp sin nyfödda då hon skrek, aldrig nånsin vaknade av gallskrik på natten och att jag tvingade honom att en gång bada barnet med resultat att han mekaniskt gjorde det och sedan la ifrån sig henne var ett tecken. Han hade inte bondat och gjorde det inte förrän vi separerade. Tyvärr.

Nya mannen vill komma hem, stannar gärna hemma och snor åt sig sin dotter och lämnar henne bara ifrån sig då hon uppenbart behöver ammas.
Tror inte man kan "uppfostra" och fixa en man som inte vill. Hoppas andra lyckas, jag gjorde det inte! Fick bara ett smärre krig på halsen. Det var lugnare och kändes tryggare att ta hand om barnet själv än att tvinga någon som inte ville och inte hade hjärtat med sig i omsorgen.
Då kunde jag inte vara trygg och gå ut ensam. Nu gör jag det gladeligen för jag vet att pappan är fullt kapabel och likvärdig förälder!

Problemet är amningen nu... Ska prova att pumpa ur och flaskmata nån dag så jag kan rida lite längre svängar och handla utan bebis men än är hon så liten att jag inte känt det som så nödvändigt.

 

[restless]

Sv: ja e nog knäpp!

Lusidor.. ja.. konstigt egentligen att dom är så olika i sina pappa-känslor.. Skönt att "nya"pappan är mycke bättre med sin bebis!

För övrigt:
Har, dom senaste kvällarna helt enkelt dumpat över T till sin pappa när han kommit från jobb..
O det känns som det funkat! Även om T är ledsen så har pappa fått fixa det. Så länge T är mätt så tycker jag nog att pappa kan gå fram o tillbaka lika väl som jag..
Och det är ju så, dom två måste knyta an.
Och T har hela tiden varit helimpad av sin far! pappa e mycke roligare o va hos än mig av nån anledning!
O faktiskt.. ju mer pappa har T på kvällarna ju mer engagerar han sig i honom
När dom är själva måste han ju fixa problemen själv! O det går kanon! Pappa kan ju, dom måste bara lära känna varann!

Imorgon ska ja ut o ta en ridtur minsann! Läängtar!

 

[Badger]

Sv: ja e nog knäpp!

Åh vad bra!

 

[ako]

Sv: ja e nog knäpp!

Bra! Fortsätt så, nu verkar ni ju vara på banan! Och försök att ni båda två har grundtänket att ni BÅDA ÄR FÖRÄLDRAR och lika viktiga! Lycka till!

 

[ylvalill]

Sv: ja e nog knäpp!

Skönt att höra att ni är på rätt spår! Ert barn är så litet ännu så jag tror mycket väl att det kan vara så att ni bara behöver komma in i era roller. Se bara till att komma in i rätt roller nu från början, ju längre tiden går dess svårare kommer det att bli med förändringar så fortsätt att stå på dig!

Hoppas du får en härlig ridtur imorgon!

 

[Mirre]

Sv: ja e nog knäpp!

Vad bra
Då blir det säkert bättre nu, han kanske bara behövde ställas inför fakta sas.
Tvingas ta ansvaret själv.
Ha en härlig ridtur!

 

[Petruska]

Sv: ja e nog knäpp!

Nåja.. blir nog bättre! Behövde bara ventilera mig lite!

Det där är trots allt obehagligt du skriver, det som jag tycker är allra mest obehagligt. Precis så där verkar ju många kvinnor som har hopplösa förhållanden göra: ventilera sig då och då för att på så vis samla kraft att stå ut i sitt hopplösa förhållande.

Jag tycker att det är destruktivt, och jag bestämde mig för många år sedan att jag helt enkelt inte ställer upp på den typen av samtal. Om trådar som den här kan ge dig kraft att antingen få ordning på ditt förhållande eller lämna, så är jag däremot helt med på banan. Det vore ju konstruktivt.

Har tyvärr erfarenheten att en fader som inte spontant tar ansvar inte går att "skälla på" "resonera med" eller "se till att han skärper sig". Det gick inte för mig i alla fall...

Tror inte man kan "uppfostra" och fixa en man som inte vill. Hoppas andra lyckas, jag gjorde det inte! Fick bara ett smärre krig på halsen.

Nej, det verkar ju oftast vara helt omöjligt. Det ser man ju tyvärr rätt ofta. Och bästa sättet att undvika att få ett krig på halsen, verkar ju i de lägena tyvärr vara att ta hela ansvaret själv - och hämta kraft någon annanstans än hos partnern, för att stå ut med partnern.

 

[Mirre]

Sv: ja e nog knäpp!

Fast nu skrev ju TS att det blev bättre.
Så förstår inte riktigt syftet med ditt inlägg?